Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Att växa upp

Häromdagen satte jag ut ett roligt klipp på mig och min tonårsdotter i en rätt vanlig situation kring städning som många kan känna igen sig i och skratta åt.

Jag brukar sätta ut alla statusar offentligt. Det brukar bara vara de närmast sörjande som gillar och kommenterar, så jag brydde mig inte om att ändra inställningarna. Efter tre dagar hade den visats drygt sexhundra tusen gånger, någon tyckte sig till och med ha sett att den visats åttahundra tusen gånger. Nästan nitton tusen hade tryckt på gilla-knappen. Då raderade jag klippet. Inte för att klippet inte var roligt – både min dotter och hennes kompisar protesterade – eller för att någon skrivit något dumt, (av hundratusentals tittare hade inte en enda varit oförskämd, apropå att mirakel händer!) utan för att jag långsamt mindes mina egna tonår i takt med att visningarna ökade, och hur det kan vara att försöka leva upp till en förväntan och en bild av sig själv, en bild som alltför ofta inte kommer inifrån, men utifrån; hur svårt det är att vara både barn och vuxen samtidigt. Jag fick lite ont i magen av att ha klippet liggande offentligt: Hur kärleksfullt allt än var menat och hur humoristiskt igenkännbart det än var hos många, började jag minnas hur det är att vara barn och inse att jag som vuxen måste vara den som avgör var gränsen går.

Jag mådde verkligen inte särskilt bra under mina egna tonår. Det är en underdrift; det var i själva verket den värsta tiden i mitt liv, så här långt. Inte för det att vardagsproblemen var särskilt stora – i jämförelse med de problem jag haft som vuxen skulle man kunna kalla dem bagateller – men jag var känslig och sårbar och upplevde inte att jag kunde prata med någon i hela världen om hur jag kände. Jag var tjock, ensam och insmickrande rolig – inget mer. Tyckte jag. Egentligen varade den överviktiga perioden bara ett år och efter det växte jag, blev smal och hyfsat vältränad och var knappast ensam. Men inget kunde ändra på att jag kände mig som världens minsta och mest värdelösa människa. När hormonerna och sexualiteten flyttade in i min kropp sabbade de ett dittills fungerande system. De hackade upp de olika bitarna som var jag mellan sig och åt upp dem. När de tuggat i sig och smält maten ordentligt lämnade de efter sig det som återstod som en stinkande hög på golvet för mig att förstå och sortera. Det tog rätt lång tid kan jag säga. När jag ser min glada, vackra tonåring med sina många lika fantastiska vänner, hur de skrattar och verkar tycka att hela livet är ett äventyr, låter jag mig inte luras: jag vet precis hur de lider. Då och då lyser det igenom i en fråga eller i en tystnad. I hur de ifrågasätter sig själva och hela världen och hur de ofta upplever det som att de är de enda i universum som inte har en aning om varför de lever.
I mina egna tonår kom jag ganska snabbt på att det inte verkar finnas någon mening med livet. Vuxenvärlden bestod av en samling idioter som trodde att de blivit vuxna, men i själva verket var det ingen skillnad på USA:s president och på den två år äldre Robban som slog ner mig i korsningen. De var precis samma människa. Det stämmer visserligen fortfarande på något sätt, men idag är jag mycket äldre än den Robban som slog ner mig då. Jag har fått fågelperspektiv på tonåren, hans och mina.
På 80-talet såg jag med tonåringens blick på alla världsproblem, samma som alltid: svältkatastrofer orsakade av krig och ojämlikhet, hot om ett tredje världskrig, styckmord och övergrepp i rubrikerna. Palme blev mördad och det höll på att gå åt helvete med miljön. Några började prata om något de kallade växthuseffekten och blev visserligen förlöjligade, men faktum kvarstod: Jorden skulle gå under. Inte i en avlägsen framtid när solen slocknar utan här och nu, idag, imorgon eller nästa år. Livet var kort och allt rusade på. Alla tecken pekade mot ett fullständigt och nära förestående Armageddon. Jag blev så övertygad om undergången att jag slängde mig in i farliga situationer där andra backade undan. Eftersom världen snart skulle gå under sparade jag inte på något och tog världen som den kom, vilket ledde till att jag både gav och tog emot smällar, men det förde också med sig bra saker. Plötsligt var jag, som visan säger, “en populär person”. Jag kunde uppfattas som orädd, snabbtänkt och okonventionell. Men:
Att bygga sitt liv på att jorden ska gå under – carpe diem-missbruk – är ett dåligt sätt att slippa lösa problem på. Det är ett förhållningssätt som kan uppfattas som positivt utåt och ge en bild av att man är ärlig och rättfram och säger vad man tycker utan att ta hänsyn till heliga kor i debatter, tradition och annat som kan vara känsligt för många. I själva verket brydde jag mig inte om vad jag sa så länge det lät bra. Jorden skulle ju ändå gå under, så jag behövde ju inte stå för något. Egentligen var jag inte modig utan saknade bara hyfs, och det ledde ofta till baksmällor.
Problemet med trovärdigheten i hela den här livsåskådningen är ju att beviset för att den är gångbar är att jorden faktiskt går under. Under ens livstid. Gör den inte det – ja, då börjar man snart få problem. De av mina vänner som tidigt började ta ansvar för att jorden inte skulle gå under sitter idag på viktiga samhällspositioner där de kan göra något åt saken. Inte mycket i det stora hela kanske, men betydligt mer än jag. Apokalyptikern som långsamt inser att han missbedömt tecknen står plötsligt utan byxor på en jord som vägrar gå under, utan makt att förändra mer än sina egna tankar. Vid det här laget har apokalyptikern samlat på sig tusentals oövertänkta uttalanden, ogrundade åsikter och handlingar som inte kan göras ogjorda. Det hade kanske känts helt okej så länge som jorden gick under, men i en mer beständig värld, i ett längre liv, ledde de till enorma inre konflikter. Frågan “Vem ÄR jag, egentligen?”, som inte betydde någonting klockan fem i Ragnarök, betyder plötsligt allt, och kräver sitt svar. Ingen kan leva utan hållbar mening med livet när livet visar sig bli längre än väntat.
Någon gång under andra hälften av 20-årsåldern började frågan “Vem är jag?” överskugga allt annat. Jag rannsakade mig själv och kom fram till svaret: “Jag vet inte.” Det betydde: “Jag har ingen jävla aning, men jag gillar inte det jag ser.” Den här totala rekonstruktionen av mitt jag (som jag satt på paus sedan tonåren) kanske kunde ha kommit vid ett ännu sämre tillfälle, men det kändes inte så då. Då var jag mitt i en uppåtgående karriär, mitt i ett seriöst förhållande, mitt i livet. Kanske var det tanken på giftermål och barn som slutligen fördärvade min självbild från tonåren och ledde till att de logiska konflikterna i själen behövde en ny och mer hållbar agenda. För varför skaffa barn om jorden ändå ska gå under? Samtidigt, vad spelar det för roll vem man skaffar barn med om jorden ändå går under? Det spelar ju bara roll om jorden inte går under. Tänk om olyckan är framme och jorden inte går under? Hur ska jag då våga vara pappa? Jag behövde för första gången en plan B. När jag till slut vågade fråga rätt person kom svaret omedelbart, men det var inte lätt. Det ledde till en hel del pinsamheter och till att jag fick slänga all gammal utgången Niklas på skräphögen. Det mesta var nämligen, i mina ögon, bajs.

Det är dock skönt att veta att det finns många miljoner människor som delar min erfarenhet av pubertal existensiell undergångsromantik. Några exempel:
Kristna har väntat på att jorden ska gå under i 2000 år. Under tiden har sekter har blivit till och urartat, medlemmarna har skrivit sina testamenten och haft en sista vild fest, bara för att vakna nästa morgon och upptäcka att baksmällan fortfarande är högst levande, till allas förvirring och besvikelse. Efter några hundra år av domedagssekter var kyrkans teologer tvungna att hitta svar på varför Jesu återkomst och domens dag dröjde. Vad hade man missat i orden? De kom fram till en del underbara svar, men fortfarande ploppar det upp nya självmordssekter inom varje generation kristna som har missat de svaren eller tror sig veta bättre. Självmordssekter är såna som antingen inte längre orkar leva i skräckfylld väntan på Armageddon och bestämmer sig för att gå i förväg till paradiset, och/eller som fullständigt målat in sig i ett socialt hörn och inte klarar av det pinsamma i att möta världen utanför skyddsrummet och komma med lama ursäkter till det obetydliga folket man lämnat med förakt i solstolarna utanför. “Ursäkta att jag kallade dig för en Hednisk Gris, jag hade fel. Jag tycker fortfarande inte om dig, men jag skulle aldrig ha vågat säga det om jag inte varit övertygad om att jorden skulle gå under.” Det är inte en början på en varm vänskap, det är början på en tuff vardag. Alltför många väljer att gå vidare med självmordet istället, ideologiskt, religiöst, filosofiskt eller i praktiken, hellre än att börja ta ansvar för det långsiktiga resultatet av sina ord och handlingar. Idag verkar dock hotet om undergång vara en allmänt accepterad tanke som är helt okej att bygga sina resonemang på. Varenda kotte och parti har den i sin verktygslåda:
IS hotar om undergång om inte alla lyssnar på lögnerna och överdrifterna på deras hemsida som de påstår är Guds ord, förmedlade genom IS. Vilket gör att IS säger att IS och Gud är samma sak. Vilket ju gör att de hädar.
SD hotar med Sveriges (=jordens) undergång om vi inte godtar deras extremt överdrivna och förljugna bild från olika SD-sponsrade hatiska hemsidor om muslimer och accepterar perversionen att börja sätta prislappar med olika värde på människoliv genom att erkänna det stora ekonomiska hotet från flyktingströmmarna. Trots att vi oftast tjänar på invandring och trots att vi är 9 miljoner i ett land som kan rymma minst 40 om vi är villiga att göra det som krävs. Utan att jorden går under.
Samma hotfulla tema återkommer i nazistiska grupper, i al Qaida och hos enskilda konspirationsteoretiker, satanister, ateister, kristna, muslimer, yogautövare och New Age-aktivister. Vi är så hotade med undergång nuförtiden att alla verkar ha glömt att fundera över den högst personliga döden. Vad pinsamt det ska bli när alla märker att jorden hänger kvar i sin plats i rymden, full av liv och vatten, kan man ju tycka. Men då har man underskattat klassikern: den Självuppfyllande profetian. Det läggs ner fantasisummor i vårt mänskliga samhälle hos sekter, terrorgrupper, partier och länder för att motverka inbillade hot som drömts ihop av (oftast) män med makt och pengar. Visst finns det reella hot – mänsklig ondska, tsunamis och jordbävningar, att Yellowstone exploderar igen eller att en av alla miljoner kometer därute slår ner – men det finns ännu fler lösningar, och de flesta hotbilder skapar vi människor själva genom brist på tillit – girighet, missförstånd – alienation, avhumanisering som ger rasism, nazism och fascism som sedan åstadkommer självuppfyllande profetior och leder till paradoxen att samma person som stått för problembilden, lösningen och det blodiga genomförandet kan säga: “Se, vad var det jag sa?”

Missförstå mig rätt. Självklart kommer jorden gå under förr eller senare. Frågan är om vi fortfarande bor här då. För 100 år sedan, för tusen och för tiotusen år sedan fanns det också många som var lika övertygade som idag att vi nått gränsen för mänsklig utveckling, och att allt som går att se och uppfinna redan är hittat och uppfunnet. Tyvärr är också lösningen på problemet med undergångstankarna lika barnslig och naiv idag som för tiotusen år sedan:
Slappna av. Det är inte kört. Även om du inte vet vem du är eller vad vi ska göra åt alla problem så är det okej. Du behöver inte vara allt för alla eller lösa allt, du är värd att få finnas på jorden ändå. Ditt liv är en gåva utan villkor eller motkrav. Du får både ta emot och ge så mycket du orkar, varken mer eller mindre. Det är lugnt. Visst finns det hot, men risken är överlag större att du får ett långt liv. Om du är orolig för kometer så kolla upp vad som görs för att skydda planeten. Om du är orolig för miljön så läs och lyssna på dem som forskar kring lösningarna och utvecklar alternativa energikällor – jag lovar att du kommer bli överraskad av utvecklingen. Ställ bilen, åk kollektivt, cykla och gå om du kan, eller kolla om du kan byta din bil till någon miljövänligare.
Du som är orolig över flyktingströmmarna till Sverige: stäng av datorn och mobilen, låna en bok om folkvandringarnas historia, om nationers föränderliga gränser och svenska kulturuttryck genom tiderna. Ta en promenad ensam i något lugnt och vackert område och läs. Eller släpp allt läsande och titta på ett stort vatten. Är du i Göteborg så ta en söndagsvagn till havet, sätt dig ner och fundera över vad du är rädd för. Kanske är det dig själv? Kanske sörjer du något evigt som du tror är förlorat, något du hade men som försvann på vägen? I så fall, ingen fara. Du har inte blivit av med någonting:
Det enda vi kan förlora är oss själva, men vi kan alltid hitta tillbaka till den vi är, även om den personen visar sig vara annorlunda än den vi trodde. Igen och igen. Jag hörde att den unge terroristen i Köpenhamn hade genomgått flera identitetskriser. Vad synd att han inte tilläts att gå igenom några till. Kanske blev han utsatt för “prislam”, radikalisering av jihadister i fängelset och kanske var han på väg ut ur sitt judehat? I så fall är de sant skyldiga för brotten de som vägrade låta honom byta identitet ännu en gång – till något bättre än en plats i ett påhittat paradis för mördare utan känslor.

Vad jag vill säga är att om du är orolig över alla problem, så ta ett djupt andetag och försök bli en del av lösningen. Hur lite eller hur mycket du lyckas med spelar ingen roll, det är ingen tävling. Har du lyckats rädda dig själv så är det värt allt.
Och så ett litet meddelande till dig som funderar på att gå med i en kristen självmordssekt som betonar den sista tiden, domens dag, det nya Jerusalem, världens snara undergång och annat matnyttigt:
Jesus har sagt att slutet inte ska komma förrän allt är fullkomnat och minsta bokstav och prick i Guds lag har flyttat in i varje människas hjärta. Vilket borde betyda att jorden vid det laget blivit ett paradis där vi lyckats utrota all död och allt lidande, där all rädsla är som bortblåst och där det enda som återstår i människohjärtat är den ofelbara kärleken till Gud och varandra. För att det ska funka måste det dock gälla för varje människa på jorden. Tycker du att vi redan befinner oss där så gratulerar jag dig till ditt nästa steg men föreslår samtidigt att du tar del av valfri nyhetssändning. Om du efter det misstänker att vi inte riktigt är framme än så kan vi väl fortsätta att försöka ta oss dit?
Till det LYCKLIGA slutet.

Kategorier
Allmänt

En ensam-mammas dagbok.*

14 januari

Vaknade. Åt frukost. Skickade sonen till skolan. Gick en promenad. Kom hem. Diskade. Plockade undan i sonens rum. Skickade iväg några jobbansökningar. Funderade på vad som skulle lagas till middag och mellanmål. Handlade. Förbannade mig själv för att jag aldrig storhandlar och har veckomatlista. Kom hem. Duschade. Sonen kom hem från skolan. Åt mellanmål, mackor som vanligt. Fick lite ångest för att min son kommer att få skörbjugg. Diskade. Gjorde läxor med sonen. Lagade middag. Åt. Tittade på TV. skitprogram. Åt kvällsmat. Nattade sonen. Somnade i hans säng. Gick och la mig.

15 januari

Vaknade. Åt frukost. Skickade sonen till skolan. Gick en promenad. Kom hem. Diskade. Plockade undan i sonens rum. Skickade iväg några jobbansökningar. Funderade på vad som skulle lagas till middag och mellanmål. Handlade. Förbannade mig själv för att jag aldrig storhandlar och har veckomatlista. Kom hem. Duschade. Sonen kom hem från skolan. Åt mellanmål, mackor som vanligt. Fick lite ångest för att min son kommer att få skörbjugg. Diskade. Gjorde läxor med sonen. Lagade middag. Åt. Tittade på TV. skitprogram. Åt kvällsmat. Nattade sonen. Somnade i hans säng. Gick och la mig.

16 januari

Vaknade. Åt frukost. Skickade sonen till skolan. Gick en promenad. Oroade mig för att sonen går i en klass med så många barn. Fick ett brev från försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar för att jag fått för mycket bostadsbidrag för två år sedan. Har inga pengar. CSN vill också ha pengar. Har fortfarande inga pengar. Diskade. Funderade på middag. Blir det någon middag? Oroade mig för ekonomin. Sonen kom hem från skolan. . Åt mellanmål, mackor som vanligt. Hur lång tid tar det innan man får skörbjugg? Diskade. Gjorde läxor med sonen. Funderade på om det var någon idé att han gjorde läxan. Han kommer sannolikt hamna i bidragsträsket och kriminalitet ändå. De gör väl det, barnen till ensamstående. Lagade middag. Åt. Tittade på TV. Skitprogram. Nattade sonen. Gick och la mig. Försökte somna. Oroade mig. Somnade inte.

17 januari

Vaknade efter en orolig natt. Åt frukost. Sket i att skicka sonen till skolan. Sket i alltihop. Tog tåget till Köpenhamn. Fortsatte till Paris. Tog in på femstjärnigt hotell.

18 januari

Vaknade. Åt en fantastisk hotellfrukost. Gick ut på gatorna i Paris. Träffade Edward Norton som var i Paris på semester. Han frågade om jag hade något för mig den närmaste tiden. Eftersom jag inte hade det fick jag och sonen följa med till Los Angeles.

19 januari

Blev filmstjärna.

20 januari

Edward friade.  Jag sa att jag skulle fundera på det. Har inte hittat någon bra skola åt sonen.

21 januari

Vann en Oscar för bästa huvudroll. Jag sa att jag vägrade ta emot ett pris i ett land som bestämmer de ekonomiska spelreglerna för resten av världen.

22 januari

USA slutade bestämma allt och det blev fred på jorden.
Jag hämtade min Oscar.

23 januari

Längtade hem. Tog flyget till Göteborg. Skickade sonen till skolan. Kommunala skolor är betydligt bättre i Sverige än USA. Gick hem och diskade. Ringde försäkringskassan och undrade om jag kunde betala skulden med en Oscar. De sa att de inte hade några blanketter för det…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*Idén är fritt snodd från Bebbe Wolgers ”En kos dagbok”

 

 

 

 

 

Kategorier
Allmänt

En Julsaga

Det hände sig vid den här tiden att tre visa män från Österlandet fick se en stjärna över Sion och de begav sig dit med gåvor, eftersom stjärnan talade om fred på jorden, om Gud bland oss, genom ett barn som skulle födas i Betlehem.

 

De tre var mager från Ur och däromkring och hade länge studerat stjärnorna. De kunde därför förutse det mesta som skedde i världen. Deras släkte hade tytt stjärnornas gång i tusen år och de kunde allt om dem, men de visste nästan ingenting om vart människorna gick eller varför. Därför talade deras gåvor stjärnornas språk: Den ene hade med sig dyrbart guld som stod för kunskap och vishet. Den andre hade med sig rökelse som symboliserade förlåtelse och oskuld. Den tredje hade myrra som var helande och betydde pånyttfödelse. Men vid gränskontrollen blev de av med alla sina tillhörigheter, myrran och de andra gåvorna. Syftet med deras besök ansågs inte vara giltigt. Först sattes de i ett fängelseliknande flyktingförvar nära gränsen, men eftersom de varken tänkt arbeta eller riskerade avrättning i sitt eget land och eftersom de inte längre hade några likvida medel skickades de ut. Nu var de dock inte längre kungar i sitt hemland, som drabbats av inbördeskrig. De försökte fly men stötte på gränsposter överallt. En av dem hade en syster i Skandinavien och ansökte om att bli skickad dit. En annan försökte ta tillbaka sin gåva och sköts i ryggen och den tredje drunknade i Jordan när han flydde hemåt, var nu det låg.

Den siste magern lyckades på omständliga vägar till slut ta sig till Skandinavien. Han höll ut och följde alla de regler man gjorde upp för honom, men de var svårare än alkemi och byttes ofta ut. Folket i landet klagade på alla invandrare som vällde över gränserna och ett parti startades som skulle hindra dem från att komma dit. Nu hade den siste vise mannen för länge sedan glömt allt om sin gåva, om stjärnan och om barnet. Han hade fått annat att tänka på. Han försökte få sina egna barn att lyckas i det nya landets skola och hade inte längre tid med andras barn.

När detta hände – att den vise glömde bort vem han var – hade Jesus just blivit sju och satt i templet. Plötsligt fylldes han av helig ande och han såg en väg för människan, för alla människor världen över. Han gick till prästen och förklarade och prästen tyckte det lät bra. Jesus gick till folket utanför och förklarade och de tyckte också att det lät bra. Full av glädje begav han sig hemåt för att berätta för sin mor. På vägen stod tre barn han inte kände igen. De sa: “Är det du som är Jesus?” Jesus svarade: “Ja, det är jag.”
“Du vet att de skrattar åt dig i stan va? Åt dig och din mamma.”
Sedan började de slå pojken Jesus i tur och ordning. Den förste slog av rädsla för att själv bli slagen. Han blev röd på kinderna när han slog. När han såg skadorna och blodet sprang han därifrån, rädd för att bli sedd. Den andre slog i blint hat. Han blev vit i ansiktet när han slog. Han valde ut alla ställen som redan blödde och som redan gjorde ont och slog just där. När han var klar spottade han och gick därifrån.
Den lilla pojken Jesus svävade nu mellan liv och död. Hans liv gick fortfarande att rädda, men hjälpen måste ske försiktigt och kunnigt. Den tredje pojken sa: “Ni nasaréer ställer till problem för alla.” Han stampade på pojkens huvud. När Jesus var död grävde han en grop. När den var klar la han ner honom i den och fyllde den med sand. På platsen byggde han senare ett tempel. Han såg helt vanlig ut när han tog barnets liv; hade varken blossande kinder och var inte heller onaturligt blek.
Så hade Jesus till slut fått ta emot tre gåvor: Rädsla, Hat och Likgiltighet, i den ordningen. De tre misshandlande pojkarna växte upp och blev kungar. Ju mer de gav av sina gåvor, ju större växte sig gåvorna hos dem och hos folket, tills bara Likgiltigheten fanns kvar.

God Jul – vad nu det betyder – till alla sverigevänner och kristdemokrater – vad man nu menar med det.

Kategorier
Allmänt

fascism schmascism

Två norrmän stod och stirrade ner i snön:
-Va för noe kan detta vare? Är det måhända en björn?
-Naj, det må vare en varg.
-Kan det vare en älg?
Längre kom de inte för tåget körde över dem.

Det är dags att lyfta blicken nu. Det duger inte att sitta och pilla i naveln och leta efter den exakta definitionen av vad SD kan tänkas vara för ett parti. Jag skiter fullständigt i om det är ett fascistiskt, neo-fascistiskt, pro-fascistiskt, icke-fascistiskt, icke-rasistiskt eller ett helt vanligt jävla rövparti. De har ställt till med kaos i vår riksdag. Detta kaos späs på genom att vi genast börjar diskutera vems ansvar det är och vems ansvar det kommer att bli och vems ansvar det har varit. Ett kaos som späs på genom att peka finger åt ett parti och upprepa fascist hundra gånger. Ju mer man säger ett ord ju mer urvattnas det och förlorar sin mening. Prova själv:

Ansvaransvaransvarasnvaransvaranssvaransvaransvaransvaranusvar…..fascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascist…..fasc…fars…

Ordet ansvar har aldrig varit så betydelselöst som det är nu. På tre timmar lyckades Sveriges ministrar och riksdagsledamöter tillsammans med Sveriges journalistkår ombilda innebörden av ordet ansvar till phhhhfflllööööö. Detsamma kommer snart hända med ordet fascism om vi fortsätter. Det är inte historielösheten som är problemet, det är hur vi dänger ordet fascism i huvet på varandra.

Just nu har SD inte behövt göra mycket på egen hand för att få den enorma följespot som nu riktas mot dem. Man måste komma ihåg att all PR är bra PR för SD. I senaste Debatt behövde Richard Jomshof bara närvara i rummet för att han och hans parti skulle få 45 min PR i SVT. Han behövde inte anstränga sig en sekund för att framföra sin politik för det skötte alla andra åt honom.

Den man pekar på har huvudrollen.

Lika lite som jag kommer sluta vara socialist eller feminist för att någon viftar med ett Stalincitat i ansiktet på mig eller påminner mig om hur mycket pengar Gudrun Schyman en gång brände upp, lika lite kommer SD sluta med sin politik för att vi lyckas definiera exakt vilken fascism de kommer ur. (Utan vidare jämförelser.) Jag tror heller inte att vi kan påverka osäkra väljare genom att skrämmas med vidriga ideologier. Som sagt, ju mer man upprepar ett ord……

Jag älskar Alice Bah Kuhnke för att hon, just nu, är den enda politiker som vägrade svara på om SD är ett fascistiskt parti eller inte. Istället svarade hon: ”Låt oss nu koncentrera oss på den politik vi vill föra.”
För det är just det, hon har en politik att föra. Hon är kulturminister, inget annat. Så är det även med de övriga ministrarna och även övriga riksdagsledamöter. De har en uppgift att sköta. Om man har den uppgiften klar för sig kan man vända alla frågor och debatter till sin egen fördel.
Om man vet vad man vill, vart man är på väg så behöver man inte hålla på och pilla och peta på alla andra och försöka definiera vad de är eller inte är. Det enda man behöver definiera och precisera är vad man själv vill och vart man är på väg.

Jag slänger in ett citat av en gammal grek. Sokrates hette han. Han var måttligt imponerad av politikerna i Aten. När de hade dömt honom till döden sa han i sitt försvarstal bla: ”Det bästa och vackraste sättet är ej att täppa till munnen på andra utan arbeta på att man själv blir en så bra människa som möjligt.”
Jag påstår inte att det är lätt. Det är svårt att avstå från att inte påpeka fel hos andra. Men jag tror att det är värt ett försök. Vi behöver lyfta blicken nu. Om vi fastnar för länge vid att försöka definiera spåren i snön riskerar vi nämligen att bli överkörda av tåget.

Kategorier
Allmänt

Tillfälligt Avbrott

Kulturklassen inväntar resultatet av valet.

Har Kulturklassen fullföljt sitt uppdrag och störtat Alliansen, eller pågår ett sceniskt klädbyte?

Vi väntar med spänning.

 

Med vänlig hälsning, Kulturklassen

Kategorier
Allmänt

Viktoria och Niklas skriver om att rösta!

Skulle skriva om valet.

Ville skriva om det högtidliga. Det högtidliga jag kände av när jag var liten och gick med mamma och pappa till vallokalen. Vallokalen som var i skolan.

Min skola.

Min skola som på dagarna var fylld med skratt och stök och spring hade nu förvandlats till något allvarligt, vuxet, högtidligt.

Det hade jag velat skriva om. Det högtidliga jag kände när jag var liten. Att jag förstod att det var en rättighet att värna om. Att få rösta. Demokrati. Jag har levt med ordet demokrati i hela mitt liv. Jag har fått det i modersmjölken att det är en rättighet att värna om. En skyldighet att ta vara på.

Men…….

Förspelet äcklar mig. Det har blivit ett pajkastningskalas. Ingen värdighet. Ingen högtidlighet. Ingen respekt. Varken för sig själv eller för andra.

Quickfix, oneliners, reklampelare.

Populism. Fingret i luften. Åt vilket håll blåser det nu då?

Plötsligt vill alla partier samma sak. Alla partier är ett arbetar-parti, ett miljö-parti, ett feministiskt parti.

Men utan arbetare eller miljö eller socialism……

Politiken slits sönder av okunnighet och egoism.

Askungen kommer ner för trappan med sin vackra klänning och de elaka styvsystrarna sliter sönder den.

”Den är min! Den är min! Den är min!”

Vad är politik?

Vad är demokrati?

Jag ville skriva om hur viktigt det är att rösta. Men jag vet inte. Jag blir ledsen av detta geggiga förspel i demokratins namn. De har slitit sönder den. Den vackra klänningen.

Fast jag vet att det andra alternativet, att inte rösta, eller ännu värre att inte få rösta, är inget alternativ.

Så, gå och rösta. Men låt inte denna dag bli den enda dagen då vi uttrycker våra medborgerliga rättigheter eller skyldigheter. Demokrati är så mycket mer än att gå och rösta en gång vart fjärde år.

Viktoria

 

UPPROP TILL ALLA SOM TÄNKER RÖSTA I VALET:

Redan nu verkar det som om Fi kommer över 2,5 procent, vilket kommer ge även feminister statsanslag framöver.
Det känns viktigt inte minst eftersom många rasister fått detsamma under alltför lång tid.
Varför är detta viktigt? Jo, därför att både alliansen och de rödgröna är rörande överens om att inte vilja ge Sverigedemokraterna mer makt än nödvändigt, men i praktiken har Sverigedemokraterna börjat få ett stort inflytande över svensk politik.

DET ENDA EFFEKTIVA SÄTTET att hindra SD från att bli tungan på vågen är att få in Fi i riksdagen! Kanske är det nu också enda sättet att se till att vi får en rödgrön majoritetsregering. Insikten om hur viktigt ett antirasistiskt, feministiskt och pacifistiskt aktivt parti är i politiken har inte drabbat alla. Att det är viktigt att hindra SD från att få mer makt kan dock de flesta enas om.
46 procent av svenskarna ser sig som feminister.

Politik är just den viljan, inte bara strategier. Att rösta på något man tror på – istället för vad man tror är smartast – är vad demokratin bygger på. Utan viljan är vi människor ingenting. Fi är ett pacifistiskt parti som vill möta rasism och nazism med kunskap. Detta borde ha gjorts för länge sedan, men istället har andra saker än bildning prioriterats under åtta år. Hos nästan samtliga stora partier knyts FN:s okränkbara människovärde kring prestation – jobb – eller som hos SD, kulturell tillhörighet.

“Går det att laga?” frågade en uppgiven vän för ett år sen eller så. Han syftade på att alliansen ändrat på förutsättningarna på så många områden. “Allt går att laga!” utbrast jag optimistiskt. Då. Jag är inte så säker på det längre.
Nu hänger hoppet på att vi kan göra allt nytt igen.
Niklas
Kategorier
Allmänt Kulturpolitik Samhälle

Den borgerliga kampen

Först och främst:

Jag ber om ursäkt för min tidigare text om människor som beter sig som hundar och om årstider som växlar på ett ögonblick. Mitt försvar är att det råder en allmän begreppsförvirring. Inför valet präglas hela samhället av magisk realism: Arbetslösheten är högre och lägre samtidigt; på 8 år har ingen mått dåligt av att tvingas arbeta trots sjukdom; järnvägen fungerar bra, tack, och skolornas konkurser innebär att den förda skolpolitiken fungerar. Det enda som är säkert är att arbetsplatsolyckor och självmord ökar. Men det beror inte på något. Det kan det inte göra, eftersom ingenting är fel.

image

Den här texten handlar alltså om begreppsförvirring. Mer specifikt undrar den över hur borgerligheten ska kunna leda ett antirasistiskt arbete för jämställdhet och jämlikhet när den saknar insikt om vad som skapat kampen – ett strukturellt förtryck? Uttrycket och det teoretiska fenomenet “Feminism utan socialism” – som folkpartiet säger sig stå för – använder två begrepp som båda bygger på tanken om förtryckande maktstrukturer, varav Folkpartiet inte erkänner förtrycket som fortfarande ger upphov till socialism. Så står alliansen kvar med en feminism utan egentliga problem.

Eftersom det inte finns problem med klasser i samhället enligt borgerligheten så saknas också borgerlig förståelse för att den feministiska kampen ser helt olika ut beroende på om den kämpande kvinnan bor i Danderyd eller i Bergsjön. Det som kallas för intersektionalitet och som innebär att kvinnan inte bara är kvinna utan också påverkas av andra samhällsstrukturer som klass, etnicitet och kultur som flätas in i varandra– ja, det finns inte helt och hållet. Bara lite. För att kunna förneka klass måste man alltså samtidigt förneka typiskt gammalt kvinnoförtryck: I borgerlighetens värld kryllar det därför av lyckliga och starka städerskor som ingen sätter sig på. Eftersom de välsituerade borgarna i alliansen inte vill prata om klasstrukturer sitter man fast med den ständigt återkommande tesen om “Individens val” i varje diskussion. Resultatet blir alltså, förutom en ogiltigförklarad socialism, också en oerhört smal och begränsad feminism för kvinnor med jobb, god ekonomi och hög utbildning. Lustigt nog beskyller just dessa borgerliga feminister ibland F! för att vara elitistiska.

Vi har tidigare sett SD försöka kämpa mot rasism utan att erkänna eller förstå vad rasism är – är det den vägen alliansen tänker sig med feminismen? En strukturellt antifeministisk kamp för jämställdhet?

Borgerliga kritiker av klassamhället och av feministers eller rasifierades upplevelse av strukturell sexism och rasism sker enligt samma princip och med samma argument:
“Den som sa det han va det.” En av de senaste kommentarerna i den stilen är Susanna Birgerssons kritik av Judith Kiros poetiska text om att vara rasifierad kvinna. Ordet “offerkofta” används av Birgersson. Hon är riktigt arg. På Judith. För Judith är rasist, tycker Birgersson. Så kan det gå när man tar bort förtrycket ur ekvationen. Då blir rasism och reaktionen mot rasism samma sak.

På ett område inom den borgerliga feminismen har dock kvinnorna tagit stor plats de senaste åren: i kritiken av feminismen i media. Idag är det få män med självbevarelsedrift som vågar göra ner feminismen offentligt, därför har det blivit borgerlighetens kvinnor som får stå upp för “särartsfeminismen” (=”Jag diskar mer och tar hand om barnen mer därför att jag är mer lämpad till sådana uppgifter som kvinna. Din uppgift som man är att vara notoriskt otrogen och jaga älg.”) och medialt göra ner den feministiska analys som förutsätter klassamhällets avigsidor. Man får bita sig själv hårt i tungan för att låta bli att påstå att detta är en redaktionell tanke, att kvinnliga skribenter utnyttjas för att göra gammal unken kritik mot feminismen mer trovärdig. I så fall skulle det innebära att dessa kvinnliga borgerliga kritiker av feminismen utnyttjas av den maktstruktur som de förnekar i sin kritik. Hu, hemska tanke. Kanske innebär detta också att man inte kan ägna sig åt feminism utan att också ägna sig åt den strukturella ojämlikhet som socialismen försöker utjämna?

Det är nog ingen som förnekar att vissa delar av feminismen behöver kritisera sig själv, det behöver vi alla göra, men det är underligt att så många högermärkta skribenter är intresserade av att vidarebefordra den interna kritiken från (framförallt borgerliga) besvikna feminister på sina ledar- och krönikesidor. Vad har Marcus Birro eller SD egentligen för intresse av kritiska skildringar inifrån feminismen? Jag tycker de passar bra där de står. Långt utanför. Att låtsas att man bryr sig luktar unket.

Den som tar upp ett samhällsproblem är alltså enligt borgerlighetens nya feminism själv ansvarig för att problemet finns och att det “cementeras”. Lilla Lisa kommer hem och gråter, blåslagen och mobbad, och första frågan är: “Vad gjorde du själv då?”

Dessutom har vänstern fel sätt att bemöta rasism, sexism och ökande inkomstklyftor på, menar högern.

Så hur möter borgerligheten själva rasism, sexism och klyftor då? Jo, rasismen gör man bäst i att negligera. Den är inte så farlig utan faktiskt mer eller mindre naturlig –  som inkomstklyftor och åtta timmars arbetsdag. Tomma torg utan motdemonstranter är modellen. Det är en fin tanke som tyvärr förutsätter att det inte finns några arga individer som väljer något våldsamt. Hur det går ihop med borgerliga tankar om individen som samhällets fundament är svårt att förstå. Kampen mot vardagsrasism i en blå värld förs genom att inte göra en höna av en fjäder. Sexism då? Tja – vad är det egentligen? Någon sa att det var sexism när det nyöppnade hotellet i Göteborg bjöd personalen på strippor från en strippklubb, men det kan ju inte stämma: stripporna skattar ju på sin inkomst. Det är starka tjejer som behöver extra till läkarstudierna. Hur sexistiskt är det? Och ursäkta mig, men begreppet “ojämlikhet” – visst behöver vi inkomstklyftor, rejäla sådana? Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.

Oftast är problemformuleringskritikerna enligt egen utsago både antirasister och feminister, men på sitt eget lilla sätt: Utan strukturer. Individuellt. Det låter bra. För borgerligheten tror inte på stora strukturer. Inte ens när strukturerna biter folk i arslet, orsakar världskrig, kallar andra för nedsättande saker på spårvagnen eller slår ihjäl sina före detta flickvänner för tusende gången. Borgerligheten tror inte på offermentalitet, de tror på vinnare. Hela deras politik bygger på vinst och vinnare. Det är så viktigt för alliansen att inte fokusera på offer och förlorare, att man hellre förnekar att människor kan bli olyckliga offer; förnekar att det finns människor med särskilda behov. Borgerligheten verkar tro på 9 miljoner fritt väljande Levis-jeans-bärande Big Mac-mumsande svenska individer. Visste ni att man räknar med priset på en Big Mac som ett mått inom nationalekonomi? Fetma däremot är förstås helt individuellt.

När F!:s kritiker består av sverigedemokratiska antifeminister som inte inser att utformningen av deras kritik bara bevisar deras egen antifeminism blir det absurdt. Ta till exempel den antifeministiska SD-kvinnan som nyligen hävdade att det är upp till kvinnorna i Sverige att se sin egen skuld till varför de blir misshandlade. Hon trodde att hon var feminist för att hon kände sig stark OCH var kvinna. Det är svårt att se strukturer på individnivå. Det är därför politiker och väljare helst ska se längre än näsan räcker. “Det är bara att gå om man blir slagen”, sa kvinnan från SD. Vart kvinnorna ska gå när SD röstat mot förslaget om obligatoriskt stöd för kvinnojourer är svårare att säga, men de positiva och stärkande tongångarna känns igen från andra borgerliga håll:
“Köpa lägenhet till sina barn kan alla göra”, sa kristdemokraten Mats Odell och avskaffade därmed strukturerna i klassamhället. På sitt eget lilla sätt. På individnivå.

“Vi har nolltolerans mot rasism”, säger SD och raderar hela begreppet rasism genom att låta skogen försvinna bland alla träd. Eftersom SD och rasism inte kan existera samtidigt och eftersom SD fortfarande finns kvar så måste ju rasismen vara borta, eller hur? Vad som efter detta är rasism är möjligtvis en enskild professor från Uppsala som legat nerfryst sedan 1923 men som nu tinats upp, en sån som mäter skallar på inuiter och bara kan säga meningen: “Negrer äro dumma och lata.”
Så ser möjligen en rasist ut enligt Sverigedemokraterna.

Nej hörni. Känner ni det också? Jag har känt det rätt länge nu. Den där stumma känslan. Den här perioden – valperioden – är den tråkigaste och mest ointelligenta delen av politiken. Valaffischerna står som spön i backen och politikerna grinar brett eller rynkar bekymrat på pannan beroende på budskap och väljarstöd. Det är nu som de som inte bryr sig i vanliga fall ska vinnas över på rätt sida med oanade dumheter och Paradise hotel-fasoner. Argumenten sjunker till tidigare okänt låga nivåer i MMA-liknande debatter med snabbt växlande tv-kameror. Politiker blir röda i ansiktet av en blandning av förödmjukelse och vrede när de tvunget visar upp de där jävla skyltarna med olika koefficienter mitt under tv-debatten och själva inser att det här inte är politik längre – det är ett Idol för eftersläntrarna, de viktigaste idiotrösterna, de vacklande och velande som avgör hela historien.
Det är dock tryggt att se att alliansen trots våldsamma försök att ta över agendan med rena krigsrubriker, ändå inte lyckas få med sig folket. Mindre skönt är att det troligen ökar antalet SD-väljare.
Jag har aldrig sett mig som särskilt politisk. Jag känner mig ofta anti-politisk och får kämpa mig till vallokalen. Men jag vet i alla fall vilket härad jag tillhör. Att det finns människor som plötsligt röstar på moderaterna efter att ha varit socialdemokrater, eller röstar SD efter att ha varit V är ganska skrämmande.

Så hur insatta ska vi vara? Om en har körkort så kan en trafikreglerna. Ska man rösta bör man ju ha tagit reda på vad de olika partierna vill och hur de vill genomföra det och om man kan misstänka att de ljuger. Plus att man bör fråga sig: vem röstar jag för egentligen? Eller röstar jag bara mot?

Lycka till med röstningen. Själv behöver jag inte bry mig längre.
Jag avskyr slutspurten och förhandsröstade på biblioteket igår. Strax innan jag gjorde det blev en storgråtande kvinna bjuden på kaffe av den kvinnliga bibliotekarien i caféet. En ung man hade just rånat henne på hennes mugg med skänkta växelpengar. Polisen hade fått tag i honom verkade det som men hon var ändå otröstlig. Jag såg hur långt hemifrån hon var och kände sig. När jag försökte inflika ett tröstande ord tackade hon mekaniskt men misstänksamt mellan tårarna. Jag, en vit medelklassman som försöker trösta en rumänsk fattig kvinna. Jag kunde ha kritiserat henne där och då för hennes rasistiska attityd mot mig: “Får en vit man inte ens trösta längre?”, kunde jag ha ropat indignerat. Men jag är inte psykopat. Jag går inte fram till henne och väser: “Stoppa det organiserade tiggeriet.”

Att förtidsrösta är skönt. Jag har bestämt mig för länge sedan. Det handlar inte om vem som låter bäst på kortast tid. Det ger mig lugn och ro när debatten föder nya dumheter, och det ger mig tid över att dela ut F!:s valsedlar på valdagen. För det är det demokrati handlar om: att folkets röst ska bli hörd. Och folket är till 46 procent antirasistiska feminister.

 

 

Lite trivia som får tjäna som stöd för ovanstående teser:

image

1. Nutidshistoriskt borgerligt antirasistiskt (?) problemupplösningsarbete av vår nuvarande kulturminister:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article19177563.ab

2. Borgerliga DN:s Susanna Birgersson attackerar en text om upplevelsen och den strukturella analysen av rasism/antifeminism av Judith Kiros:
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/offerkoftan-en-antirasism-som-befaster-ojamlikhet/

3. “Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.”:
http://www.mynewsdesk.com/se/ifau_-_institutet_for_arbetsmarknadspolitisk_utvardering/news/inkomst-och-utbildning-gaar-i-arv-i-flera-generationer-42277

4. Svaret till Marcus Birro från My: http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

5. Johan Norberg vill ha tyst på torget; SD är bara naturligt, alla europeiska länder har ett SD:
http://touch.metro.se/kolumner/johan-norberg-inse-att-ert-tjat-gynnar-sd/EVHnhA!8ZoAoG6Q4qpB2/

Kategorier
Allmänt

Alla män är humrar.

Som 20-åring gick jag på folkhögskola. Jag var för ung för att reflektera över saker och ting. Det här var i början av 90-talet och då kunde en vara 20 år och oreflekterad. Det var i alla fall vad jag var. Så när mina teaterlärare bad mig spela snuskhummer i den årliga lokalrevyn så tyckte jag att det kändes kanonbra. Jag hade på mig en röd hummerdräkt som var tillverkad i papier-maché. Den var grymt varm och bökig att få på sig. Sedan gick jag runt på scenen och sjöng en visa under tiden som jag nöp fyra tjejer i baken.

”Kan någon förklara, jag kan ej förstå
varför ett nej är det svar som jag får?”

Så gick refrängen. Poängen var väl att jag var en snuskhummer som lurade bland stenarna och så nöp jag tjejerna utan framgång. Jag minns inte hur uppskattat själva numret var. Men det var nog vad vi skulle kalla putslustigt. Det skrattades säkert en del. Och jag tyckte själv om uppmärksamheten kring hela numret, det tog en ansenlig tid för en av lärarna att tillverka dräkten som jag skulle ha på mig och folk i ensemblen hade väldigt roligt åt mig. Jag tyckte om det.

Jag tänker ofta på tiden som 20-åring och min del i ett större sammanhang. Det känns väldigt oskyldigt att spela ett nummer där en nyper tjejer i baken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att alla män är humrar. Snuskhumrar.

I förra veckan läste jag om fyra kvinnor (varav jag känner en) som gick på krogen för att fira en föreställning. Under loppet av en kvart hade två män kommit fram, frågat vad fyra ensamma kvinnor gjorde där, blivit frånstötta, blivit arga, kallat dem lesbiska och Fi-anhängare. Samma dag som detta skedde hör jag Kakan Hermanssons sommarprogram där hon berättar vad män skriver till henne när hon har sagt eller gjort något offentligt. Veckan innan var jag på Way Out West där Outkast har en film där en kvinna klär av sig trosorna inför oss. Till detta kommer allt det vi vet om mäns våld mot kvinnor, våldtäktsfall där tjejerna blir ifrågasatta osv… osv…

Män är snuskhumrar.

“Men det gäller inte mig!” “Jag gör inte såna grejer!” hör jag många män säga. Nej, jag har inte gjort det heller. Men jag har inga som helst problem med att tillhöra problemgruppen. Nu är det hög tid att alla män tar ett kliv in och hjälper till. Varför fanns det ingen på krogen som steg fram och hjälpte de fyra kvinnorna? “Du, ser du inte att de inte vill prata med dig?” “Gå hem, nyktra till och fundera över hur du beter dig.” Det var det ingen man som sa. Och så länge vi andra står passiva och godtar detta så är vi alla förövare. Det vågar jag påstå. Och jag vågar även ta lite kommentarer om att jag är dum i huvudet och behöver ett rejält kylskåpsknull. Men det får jag aldrig höra. För så säger inte män till en annan man. Men gärna till kvinnliga journalister.

På en tidigare arbetsplats hade vi ganska trista personalsamlingar. Då roade jag mig med att sitta och betrakta mina kollegor när det var någon som talade. En gång är ingen gång men efter ett års studerande så var det tydligt att det var tystare, mindre harklingar och färre avbrott när en man pratade. Så jag tror att det handlar om attityder. Allt som har med jämställdhet att göra kan vi härröra till hur vi är mot varandra och hur vi ser på varandra. Och vi har strukturellt sett kvinnan som något mindre värt än mannen. Finns det någon annan förklaring till att det är så ojämställt?

Jag tvekar inte kring att skriva att detta är ett problem som alla män måste ta på sig. Och en del kvinnor. Det enda jag egentligen tvekar kring nu är den senaste debatten om män som plötsligt har vaknat upp som feminister efter att deras döttrar varit med om något. Lamotte, Modiri m.fl. har ifrågasatts för att få mycket uppmärksamhet för något som kvinnor i all tid har stött, blött, analyserat och kämpat för. Jag håller med. Alla… och jag önskar att det fanns ett oberoende institut som kunde säga hur en ska göra i detta. Är det exempelvis kontraproduktivt att jag skriver den här texten? Eller är varje ny feminist ett steg i rätt riktning? Jag känner också ibland att det är lätt att bli hyllad om jag som man skriver om jämställdhet. Men innebär det att det är bättre att jag lägger av? En sak är jag säker på i alla fall och det är att jämställdhet är inget som löses vid datorn. Enbart i alla fall. Det görs i vardagen, varje dag. Från det du vaknar till det du lägger dig på kvällen. Plus tiden du spenderar i sängen. Och först när vi alla har insett det och förändrat de strukturer som gör att vi har ett icke jämställt samhälle och sedan ger det ett antal år att sätta sig (troligtvis många tyvärr..) så är vi nog i mål.

Nu är det tre veckor kvar till valet. Vi i Kulturklassen har ju stuckit ut hakan och sagt att vi startade den här bloggen för att vi såg så mycket orättvisor och att vi på grund av det vill ha en ny regering. Jag tror att vi får det målet uppfyllt. Men det är tyvärr bara ett delmål. Ett annat är att vi faktiskt vågar säga till de män som talar nedsättande till och om kvinnor. Tills dess det sker så är vi tyvärr inte bättre än snuskhumrar.

 

Foto: Tatiana Vdb

Kategorier
Allmänt

Hur mycket yttrandefrihet tål Sverige?

När jag gick på lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Per. Hans familj var Jehovas vittne. Jehovas vittne får typ inte göra någonting. Per fick aldrig vara med på våra temadagar eller när vi ritade julkort eller påskpysslade. Han hade en bibel i sin bänk. Den var fylld med otroligt vackra bilder av paradiset och alla lyckliga människor som levde med Jehova. Per hade väldigt många syskon och de gick runt tillsammans med sina föräldrar och pratade om Jehova.

Jehovas använder inte preventivmedel så därför blir det så många barn. Pers familj hade säkert 10 barn, eller typ något sådant. De hade aldrig tid att leka eller göra läxor för de var tvungna att gå runt och predika med sina föräldrar. Per hade en bror som var jättetjock för han blev tvångsmatad av sina föräldrar för att han inte trodde tillräckligt mycket på Jehova. Föräldrarna slog sina barn och stängde in dem i källaren och tvingade dem att läsa den där bibeln som Per hade i sin bänk. Alla Jehovas vittnen är ju egentligen våldsamma och offrar barn till Jehovas och sen odlar de potatis i parketten…….eller vänta det är kanske inte de som gör det…

Egentligen visste vi ingenting om Pers och hans familj. Jag tror att han egentligen bara hade två syskon, en bror och en syster. Men ingen brydde sig om att ta reda på hur det var. Det var nämligen aldrig någon som pratade med Per. Förutom när vi sa: Jävla-Jehovas-vittne-jävel, eller tog hans bibel och sa att vi skulle bränna upp den. Det var mobbing på hög, utstuderad nivå. Det förekom nog aldrig våld vad jag kommer ihåg men ibland gör kränkningar med ord mycket ondare än ett slag.

En gång tog jag Pers mössa som hängde på hans krok i kapprumet och slängde den på golvet med orden: ”Usch vilken äcklig mössa som hänger här, den kan lika gärna ligga på golvet”. Detta var droppen för Per. Jag fick en smäll, rakt över läppen. Egentligen inte så hård men jag fick en liten, liten bula. Först blev jag chockad och sen sprang jag med förorättad min till fröken och berättade vad som hänt. Eller ja, jag berättade att Per hade, helt utan anledning, slagit mig.

Fröken gick och hämtade Per och talade om att man får absolut inte slåss. När Per talade om vad som hade hänt, sa fröken: ”Jag tror inte att det där är så farligt Per, de skojar nog lite. De tycker väl att det är konstigt att du har en bibel i bänken. Du kanske ska ta bort den och så ser vi om det blir lite bättre.”

Detta är inte en text om mobbing eller en text om religionsfrihet. Eller jo, det kanske det är. Jag vet inte. Men jag kom att tänka på det här när jag tänker på det jag ska skriva om nu.

Jag är orolig, arg och lite ledsen och orolig igen och ibland bara jävligt provocerad. Det blir jag när jag hör hur en del, på riktigt, oroar sig för SD:s yttrandefrihet. Det är som att vi har glömt att de sitter på makten. De är inte ett litet missnöjesparti som inte får lov att komma till tals. Det är ett av Sveriges tredje största partier som får miljoner av staten för att föra sin propaganda. Är det maktens rättigheter vi ska värna om eller är det folkets?

Aldrig har vi varit så oroliga för demokratin som när Jimmie fick en tårta i ansiktet. När Bosse Ringholm fick den i ansiktet skrev några av de stora tidningarna ”Har regeringen ingen humor?” Varför denna skillnad? Kan det handla om att Jimmie och hans vänner är jävligt bra på att spela offren? Det är dom som springer med förorättad min till fröken och säger…..”helt utan anledning”…. Är vi så lättduperade?

Jodå, alla politiker och medborgare i Sverige har rätt till sin egen kropp. Ingen ska behöva bli kränkt. Inte ens av en tårta. Men reaktionerna är helt oproportionerliga och absurda i jämförelse. Vi glömmer att det är de, SD, som sitter på makten. Det är som att vi värnar om mobbarna, att de också ska få säga sitt och vi måste våga ta debatten. Det är inte att ta en debatt om debatten heter: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Det är att köpa mobbarnas retorik om att det är de utsattas fel.

…..”helt utan anledning”…..

När ett seriöst debattprogram avslutas med repliken: ”Jag tycker inte sjuksköterskor ska få ha en knapp där det står anti-rasist på.” är det något som är riktigt fel i debatten.
Debatten kan inte handla om huruvida folk får ha knappar på sig lite som att knapparna är vilka smilisar som helst. Skillnaden på att en läkare har en knapp som det står anti-rasist på och en knapp med SD på är att den ena säger: ”Jag möter dig som vilken människa som helst. Jag kommer inte döma dig efter din hudfärg, din kultur eller vilket språk du talar.” den andra knappen säger:” Jag kommer inte acceptera dig fullt ut förrän du har blivit som jag och anammat min kultur och bytt språk till korrekt Svenska. Är du dessutom papperslös tycker jag att det borde vara olagligt att hjälpa dig”. Det är en jävla skillnad på knapp och knapp. Den ena är en nästintill självklarhet, kan man tycka, den andra är ett indirekt hot.

Yttrandefrihet. Att ha frihet att få yttra vad jag vill. Fint så. Bra. Jag är för yttrandefrihet. Konstigt vore annars, jag är konstnär, vi måste få tala om och säga vad vi vill. Men eftersom yttrandefriheten bara gäller de som har makt eller pengar blir det svårt. Till slut blir det deras retorik som används och det är utifrån deras verklighet man diskuterar och tillslut blir nivån på debatten om rättigheter så låg att vi på allvar diskuterar rätten att få säga negerboll eller inte, helt oreflekterat, och de som på riktigt blir kränkta av det anses vara lite överkänsliga. Lite som att hävda att bakelsen horfitta måste få heta det eftersom det alltid har hetat det och det ser ju ut som en fitta och den är ju, he he, till salu.

Jag hörde en bit ur ett amerikanskt radioprogram där en svart kvinna, som levt i Sverige ett tag, berättade att ”I Sverige diskuterar de i olika debatter på tv och i radio om man ska få säga negerboll eller inte.” programledaren frågade chockat: ”For real? But why?”

Ja, herregud. But why?

Att ta debatten och oroa sig för SD:s yttrandefrihet har hittills bara resulterat i att vi har anammat SD:s verklighet och retorik. Att värna om demokrati och yttrandefrihet är inte att oroa sig för huruvida SD får lov att sprida sina lögner eller inte. Att värna om demokratin är att se till att de som känner sig kränkta och hotade av SD:s politik ska få protestera, säga nej och vända ryggen till. För det är SD som går omkring i maktens korridorer nu. De är inga offer.
Risken blir att till slut så känner människor sig så frustrerade och kränkta att den där knytnäven kommer. Jag tror inte på våld. Inga former av våld. Jag tror heller inte på att vara emot. Jag tror på att vara för. Går vi emot någon eller något riskerar vi snart att krocka. Yttrandefrihet och demokrati är lite som vår allemansrätt. Vi måste värna om den och vara försiktiga. Allemansrätten har vi för att alla ska få lov att vistas i naturen tillsammans. Vi måste visa varandra kärlek och respekt.

Så hur visar vi varandra respekt? Jo, vi använder yttrandefriheten till något vettigt. Låt oss tala om jämställdhet och solidaritet. Låt oss våga ta debatten om hur vi på bästa sätt tar hand om de människor som kommer hit och söker skydd. Låt oss tillsammans utarbeta en väg mot ekonomisk rättvisa. Våga använda fantasin till att hitta sätt att skapa fred på. Våga ta debatten om hur vi på riktigt kan leva tillsammans i den här världen. Det, tycker jag, är att värna om demokratin och yttrandefrihet.

P.S.
Min fröken svarade inte så som jag skrev. Jag skrev så för det skulle kunna vara så. Jag skrev så för jag tycker att det ser ut så i Sverige idag. Tack och lov frågade min fröken mig om vad som hade hänt innan och när jag berättade det skämdes jag.

Per heter inte Per heller.

Kanske är inte berättelsen sann.

Kanske det inte finns mobbing i Sverige.

Kanske att de som känner sig kränkta verkligen är överkänsliga.

Kanske att negerboll är det enda rätta.

Kanske att tårtning är det enda som är ett verkligt hot mot demokratin.

Kanske jag ska sluta bry mig.

Kanske jag ska gå och ta en selfie istället.
D.S

Kategorier
Allmänt

Tre bilder

Bild 1.
Tre barn i tripp-trapp-trullordning tittar på mig. De håller varandra i handen. Söta, så som barn är, om man nu tycker att barn är söta.
Den yngsta, ca 3 år, har sin tumme i munnen. Lite blygt tittandes under lugg. I mitten en pojke på kanske 5 år, håller upp de andra barnens händer. Är de syskon? Den tredje, den äldsta håller sin högra hand på ett märkligt sätt på sin kind. Som om hon klappar sig själv. Kanske behöver hon det. De är lite smutsiga, men inte överdrivet, så som barn kan bli efter en dags lek. De är liksom sandrufsiga i håret. De är allvarliga men i ögonen finns en glimt av något. Jag vill läsa hopp.
Tre barn.Den äldsta i 8-årsåldern. Min sons ålder.Tre barn i ett syrianskt flyktingläger i Libanon

Jag är inbjuden, i egenskap av flyktingguide, av Göteborgs stad på en förmiddags föreläsningar: ”Syrien- om kriget flykten och livet.”
Syrien står för den största flyktingvågen sen 2:a världskriget. 10 miljoner människor är på flykt. Hälften av dem är barn. 5 miljoner barn på flykt. Det går inte att greppa.
5 miljoner barn som flyr.

Jag tänker att det är skillnad på invandrare och flykting. Invandrare kan jag på något sätt identifiera mig med. Jag har vänner som har både utvandrat och invandrat. Att invandra till ett annat land är på något sätt planerat. Man har tagit ett beslut någon gång och planerat för det. Man vet vart man är på väg och vart man ska hamna.
En flykting är någon som flyr, för sitt liv. En människa på flykt flyr döden. Man flyr från någonting, sällan vet man till vad. Det måste betyda att det man flyr från är helvetet och allt annat är bättre. Allt annat, vad som helst, är bättre.

Bild 2
Fortfarande i ett flyktingläger i Libanon. En ung kvinna. Hon ler. Nej, hon skrattar. Utanför ett garage som kvinnan har gjort till ett hem för henne och hennes tre barn sitter de. Hon håller ett barn i handen. Det är hennes barn. Barnet är i 12 årsåldern. En strimma av saliv rinner ur barnets leende mun. Barnets leende, den lite frånvarande blicken och strimman av saliv avslöjar någon form av funktionshinder.
Hon har berättat att hon har tre barn varav två har någon form av handikapp. Som så många andra familjer finns ingen man, ingen pappa, han är död eller i krig. Hon får, varje dag, lämna sina barn för att skaffa mat åt dem. Det kan ta en timma, det kan ta en dag. Hon har granatsplitter i hela kroppen efter en granatattack och ett splitter sitter alldeles nära hjärtat. Hon vill inte bli opererad för hon är rädd att dö och hon vet inte vad som kommer att hända med hennes barn då. Hon kommer förmodligen dö ändå men inte än, inte nu, hon måste ta hand om sina barn.

Många flyr från döden in i döden. Även om det är någorlunda öppna gränser till Sverige eller Tyskland (som är de mest generösa länderna i Europa, vilket jag är stolt över men vi kan bli bättre) är vägen hit ett helvete. Oavsett om man tar landvägen eller sjövägen finns ingen garanti för att man kommer fram levande. Många är de föräldrar som tvingas se sina barn bli skjutna eller tvingas släppa en hand som försöker hålla kvar för att inte drunkna i havet. Många är de föräldrar som ser sina barn fly utan att kunna följa med själva.

Bild 3
I Göteborg, på en förberedande förskola för flyktingbarn. En pojke tittar in i kameran. Allvarlig. Stora bruna ögon. Öron som står ut lite. Han sitter på ett bord och målar. Runt honom sitter andra barn, på sina stolar. Jag gissar att han är i 5-årsåldern. Papper, kritor målarfärg och penslar. I bakgrunden sitter hans storebror och tittar i en bok.
De kommer från Libyen som båtflyktingar genom Grekland.
Hans bror har berättat att de kom med båt från Egypten. Människosmugglare hade borrat hål i båten och pojkarna fick klänga sig fast vid ett bildäck tills grekisk kustbevakning räddade dem.

Pojken på bilden kan inte sitta på en stol. Av någon anledning klarar han inte det. Men vem har sagt att man måste sitta på en stol för att kunna måla. Att sitta på ett bord kan ge helt nya perspektiv.

När jag hämtar min son på fritids den dagen och han möter mig svettig och skitig efter en dags lek måste jag hålla i mig för att inte bryta ihop. Plötsligt ser jag honom fatsklamrandes på ett bildäck långt ute till havs rädd, ledsen och ensam. Den bilden är outhärdlig.

p.s.
Texten är skriven innan EU-valet. Valresultatet får det att knyta sig i magen på mig. Oron för de barn som kommer hit till Europa. Vem plockar upp dem ur vattnet?
d.s