Bild 1.
Tre barn i tripp-trapp-trullordning tittar på mig. De håller varandra i handen. Söta, så som barn är, om man nu tycker att barn är söta.
Den yngsta, ca 3 år, har sin tumme i munnen. Lite blygt tittandes under lugg. I mitten en pojke på kanske 5 år, håller upp de andra barnens händer. Är de syskon? Den tredje, den äldsta håller sin högra hand på ett märkligt sätt på sin kind. Som om hon klappar sig själv. Kanske behöver hon det. De är lite smutsiga, men inte överdrivet, så som barn kan bli efter en dags lek. De är liksom sandrufsiga i håret. De är allvarliga men i ögonen finns en glimt av något. Jag vill läsa hopp.Tre barn.Den äldsta i 8-årsåldern. Min sons ålder.Tre barn i ett syrianskt flyktingläger i Libanon
Jag är inbjuden, i egenskap av flyktingguide, av Göteborgs stad på en förmiddags föreläsningar: ”Syrien- om kriget flykten och livet.”
Syrien står för den största flyktingvågen sen 2:a världskriget. 10 miljoner människor är på flykt. Hälften av dem är barn. 5 miljoner barn på flykt. Det går inte att greppa.
5 miljoner barn som flyr.
Jag tänker att det är skillnad på invandrare och flykting. Invandrare kan jag på något sätt identifiera mig med. Jag har vänner som har både utvandrat och invandrat. Att invandra till ett annat land är på något sätt planerat. Man har tagit ett beslut någon gång och planerat för det. Man vet vart man är på väg och vart man ska hamna.
En flykting är någon som flyr, för sitt liv. En människa på flykt flyr döden. Man flyr från någonting, sällan vet man till vad. Det måste betyda att det man flyr från är helvetet och allt annat är bättre. Allt annat, vad som helst, är bättre.
Bild 2
Fortfarande i ett flyktingläger i Libanon. En ung kvinna. Hon ler. Nej, hon skrattar. Utanför ett garage som kvinnan har gjort till ett hem för henne och hennes tre barn sitter de. Hon håller ett barn i handen. Det är hennes barn. Barnet är i 12 årsåldern. En strimma av saliv rinner ur barnets leende mun. Barnets leende, den lite frånvarande blicken och strimman av saliv avslöjar någon form av funktionshinder.
Hon har berättat att hon har tre barn varav två har någon form av handikapp. Som så många andra familjer finns ingen man, ingen pappa, han är död eller i krig. Hon får, varje dag, lämna sina barn för att skaffa mat åt dem. Det kan ta en timma, det kan ta en dag. Hon har granatsplitter i hela kroppen efter en granatattack och ett splitter sitter alldeles nära hjärtat. Hon vill inte bli opererad för hon är rädd att dö och hon vet inte vad som kommer att hända med hennes barn då. Hon kommer förmodligen dö ändå men inte än, inte nu, hon måste ta hand om sina barn.
Många flyr från döden in i döden. Även om det är någorlunda öppna gränser till Sverige eller Tyskland (som är de mest generösa länderna i Europa, vilket jag är stolt över men vi kan bli bättre) är vägen hit ett helvete. Oavsett om man tar landvägen eller sjövägen finns ingen garanti för att man kommer fram levande. Många är de föräldrar som tvingas se sina barn bli skjutna eller tvingas släppa en hand som försöker hålla kvar för att inte drunkna i havet. Många är de föräldrar som ser sina barn fly utan att kunna följa med själva.
Bild 3
I Göteborg, på en förberedande förskola för flyktingbarn. En pojke tittar in i kameran. Allvarlig. Stora bruna ögon. Öron som står ut lite. Han sitter på ett bord och målar. Runt honom sitter andra barn, på sina stolar. Jag gissar att han är i 5-årsåldern. Papper, kritor målarfärg och penslar. I bakgrunden sitter hans storebror och tittar i en bok.
De kommer från Libyen som båtflyktingar genom Grekland.
Hans bror har berättat att de kom med båt från Egypten. Människosmugglare hade borrat hål i båten och pojkarna fick klänga sig fast vid ett bildäck tills grekisk kustbevakning räddade dem.
Pojken på bilden kan inte sitta på en stol. Av någon anledning klarar han inte det. Men vem har sagt att man måste sitta på en stol för att kunna måla. Att sitta på ett bord kan ge helt nya perspektiv.
När jag hämtar min son på fritids den dagen och han möter mig svettig och skitig efter en dags lek måste jag hålla i mig för att inte bryta ihop. Plötsligt ser jag honom fatsklamrandes på ett bildäck långt ute till havs rädd, ledsen och ensam. Den bilden är outhärdlig.
p.s.
Texten är skriven innan EU-valet. Valresultatet får det att knyta sig i magen på mig. Oron för de barn som kommer hit till Europa. Vem plockar upp dem ur vattnet?
d.s
