Alliansen sliter sitt hår: De kan inte bestämma sig för vilken ekonomisk åtgärd som kommer innebära flest röster från medelklassen, och man vill ju inte göra avkall på de förmögnas privilegier. Samtidigt är det svårt nu att hitta fler saker att skära ner på hos arbetslösa och sjuka, och de har redan konkurrensutsatt skolan mer än något annat land i världen (förutom Pinochets version av Chile). De verkar fast i funderingar som: ”Ska vi höja tobaksskatten och på sikt sänka inkomstskatten, eller ska vi lova att aldrig mer sänka inkomstskatten och dra ner på studiebidraget?” Det där kan de få fundera på – de som är fast i gårdagens succéer. Jag har andra, betydligt lyxigare val att göra.
Om jag väljer Fi och Gudrun Schyman i höst, så får jag en otroligt erfaren partiledare och ett parti som kommer att höja vårt och våra barns medvetande till en nivå vi bara kunde drömma om på 90-talet, då när vi först insåg att visioner spelar roll, när Miljöpartiet kom in i riksdagen och förändrade debatten, så som Gudrun med vänner kan komma att göra. Det var då jag och tiotusentals andra förstod att man faktiskt kunde säga orden: ”Jag tror att vi måste bry oss om miljön mer”, utan att klassas som extremist och bli sedd som en skogstokig trädkramare med omöjliga drömmar. Fram tills dess hade vi miljöaktivister behandlats som mindre bemedlade när vi ville närma oss ekonomi och välfärd på naturens villkor. Nu gör Fi detsamma, fast med feminismen och frågor kring maktordningssamhället. Det bästa är att Fi – som är ett modernt parti – också vill ta miljöhänsyn och utjämna skillnader i samhället. Jag kan rösta på Fi och ändå vara säker på att vi inte kommer ha ”Business as usual” medan öknarna breder ut sig och vattnet stiger. Jag kan också lita på att oppositionspartierna tillförs ett parti som inte kommer sitta tysta, utan tolkning, inför maktens fenomen som Kapten Klänning, inför hovrättsdomar som vänder sig mot offer och friar förövare; ett parti som kommer att börja ifrågasätta varför det är så att vi fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister eller varför drygt 80 procent av alla våldsbrott begås av män, oavsett dessa mäns hudfärg och sociala status.
Eller så väljer jag det jag valt flest gånger tidigare: Miljöpartiet. Då vet jag att jag får ett parti som menar allvar med naturen och vill skapa ett miljöekonomiskt hållbart samhälle som tänker längre framåt än en ensam gubbes livstid. Förutom att Mp också praktiserar feminism och öppenhet så har de en helt okej syn på småföretagens rätt att kunna konkurrera på bättre villkor mot storföretagens snedvridna syn på naturen. Ett hållbart samhälle blir ett gemensamt samhälle där jag får känna mig delaktig.
Eller så röstar jag på Vänsterpartiet, som jag också gjort förr, och känner mig trygg med att de kommer att göra allt i sin makt för att frångå den absurda tanken på att tjäna pengar på sjuka, gamla och på de skolbarn som litar på oss mest. Inga barn ska längre få bli utkastade ur skolor som gått i konkurs medan en ensam ägare skrattar hela vägen till banken i något skatteparadis där han placerat mina skattepengar. Dessutom kan jag även här räkna med en humanare flyktingpolitik, en större öppenhet och ett praktiskt feministiskt arbete från många kvinnliga politiker som menar såpass stort allvar med sin skatteutjämningspolitik att de ger bort den del av sin lön som överstiger 30000 kr i månaden.
Eller så gör jag något som jag bara gjort en gång tidigare: jag röstar på Socialdemokraterna. Då får jag ett traditionellt reformistiskt arbetarparti sprungen ur en politiskt mogen vänster, som respekterar det gemensamma högre än individens rätt att bli rik på den svagare. Ett parti som vill prata om solidaritet, vikten av att känna sig behövd, och ett parti som vill mer än alliansen inom miljö, feminism och kultur. Traditionen inom S påbjuder också större respekt för mänskliga rättigheter, en rättvisare skattefördelningspolitik och ett nära samarbete med facket, till skillnad från dagens regering. Arbetare i Sverige kommer att stärkas och våra gemensamma resurser kommer inte slumpas bort lika lätt. Dessutom har S större vana att sköta en stor ekonomi på ett betydligt mer ansvarsfullt sätt, att bara göra neddragningar när de behövs och istället börja investera när den värsta krisen lagt sig. Röstar jag på dem vet jag också att det kommer bli stor skillnad i vilka som värderas högst i samhället.
Kort sagt: när valet står mellan rättvisa, solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och en hållbar värld kan jag kan inte välja fel.
Mitt val i höst känns som ren lyx.
