Efter den här valdagen har något klickat i mig. Det är insikten att jag har ägnat de senaste 30 åren med att önska tillbaka till något som brukade finnas, utan att tillåta mig att acceptera att mina landsmän varje dag har röstat oss allt längre och längre bort från den där stranden, och att vi idag inte längre ser land. Det är så länge sedan att jag själv glömt hur Sverige såg ut.
Idag har jag till slut insett att det som faktiskt gjorde oss unika i Europa och i världen – förr, i ”mitt” Sverige – inte längre finns och att det inte kommer tillbaka. Vi är mitt ute på havet.
Jag kan fortsätta förbanna idioterna som tagit oss hit eller försöka överleva. Jag menar, nu är ju det inte så svårt: Sverige är trots allt en mycket avlång lyxkryssare med tusentals hytter, inte någon liten flotte. Det finns tillräckligt med plats för att jag kan dra mig undan med den jag älskar här. Så, vi reser vidare och hoppas på att hitta land på andra sidan havet. Men jag dras mot livbåtarna. Jag har inget att göra med de där snubbarna som hänger i baren. De tillhör någon slags berusad organisation och de gör anspråk på kaptensposten ju mer packade de blir. Nu har deras kvinnor också börjat skrika att de borde få testa att köra. Vi andra läser instruktionerna till hur man sjösätter de där flottarna i ett krisläge istället. Kan vara bra att veta.
Jag har försökt stoppa SD, och sedan KD och moderaternas delande av rasistiska lögner med allt jag har. Till slut till och med en och annan liberals delande av dem. Men nu orkar jag inte skrika längre: hälften av svenskarna har ju röstat fram det här. När till och med ett gammalt vänsterparti, liberalerna, låter sig lyftas upp av SD i båten igen – tacksamt, trots att det var SD som knuffat i dem efter senaste fyllefesten – är det nog ”dags att börja tänka på refrängen”. Som man brukade säga i mitt gamla hemland. Jag saknar det. Men allt var inte bra.
Den segregation som SD gått till alla sina val på, och som idag har vunnit dem deras största seger hittills, står inte bara mellan den som ser ”osvensk” ut och den som uppfyller rasbiologen Herman Lundborgs felaktiga fördom om svenskar: att vi alla var blonda, långa med blå ögon. (Det stämde inte alls, trots noll nettoinvandring). Segregationen finns också mellan infödda svenskar och infödda svenskar: mellan dem som i generationer har fört en ärlig kamp i alla år för mänskliga rättigheter, lite jävla mänsklighet i världen och för internationell solidaritet med ALLA som lever i förtryck – och de av oss som alltid har ansett att allt det där är ett tecken på svaghet. De har aldrig trott på jämlikhet, jämställdhet och broderskap i platta demokratier där vi hjälper både varandra och alla andra.
Den frihetskamp som Sverige stod för förr, fördes för alla människor och inte bara för ”nationen”, den byggde inte på girighet och ännu mer vinst i en evig tillväxt.
Den hierarkiskt troende konservativa nationalismen har konstigt nog alltid främst velat ”befria” koncernägarna på el- och skolmarknaden från krångliga bestämmelser. Idag, i takt med att Sverige har öppnat dörren för världens alla riskkapitalister, har vi börjat stänga den solidariska dörren för alla i nöd. Den står bara öppen för kapital.
Allt har skett med hjälp av rökridåer, speglar och trolleri. Som när ”Rasse-Oscar”, dvs Oscar Sjöstedt (SD), lät Riksdagens UtredningsTjänst beräkna kostnaden för en flykting och strunta i att beräkna några som helst vinster, humanistiska eller ekonomiska. Solidaritet och medmänsklighet som kräver enbart ekonomiska plusposter.
”Medelsvensken” är idag en marknadstroende, konservativ och ultranationalistisk hobbit. Han (oftast en han, trots alltfler kvinnor) är livrädd för en kommunism och en islamism som inte ens finns relativt den nazism, fascism och rasism som utför politiska mord, mördar framtidens socialister, skjuter invandrare och spränger flyktingar och journalister.
Klimatet och andra globala frågor har på detta skepp, med sin ständigt pågående politiska Mellofest i festlokalen under vattenlinjen, blivit för abstrakta saker för att ens ta på allvar. Annat som inte kan tas på allvar är flyende människors livssituation, krigszoner, barnarbete för bolag som levererar till klädjättar, jämlikhet, jämställdhet och fred. Men många, hälften, verkar tycka att allt det där är småsaker i sammanhanget. De är idag, på riktigt, mer oroliga över hotet från en ”osvensk” kriminalitet, hotet mot demokratin pga religionsfriheten (som tillåter islam), det inbyggda ”förtrycket” i lagen om Hets mot folkgrupp som gör att ”man inte får säga vad man tycker”, det ”diktatoriska” förtrycket av mäns valfrihet genom den förnedrande sexköpslagen, eller det utomordentliga hotet mot demokratin som manifesteras av ett kvävt försök till vältaligt missnöje från i åratal förtalade, marginaliserade och överkörda muslimer. Visserligen torpederades partiet Nyans genast med mycket stora mediakanoner, men jättemånga hjärntvättade svenskar (övertygande förledda av muslimhataren & proffstwittraren Hanif Bali på absolut bästa sändningstid) är idag på allvar oroade över ett parti som bara hunnit bli lika stora som de ”riktiga” nazisterna i AfS (SDU).
Jimmie Åkesson kan idag på allvar kalla upp Julia Kronlid på scen och mötas av jubel. Ingen minns att Kronlid för inte så länge sedan förklarade att hon inte trodde på evolutionen eftersom det där med apmänniskor ”var så länge sen” och det saknas nu levande vittnen. Jomshof, som föreslagit att beslagta flyktingars ägodelar vid gränsen och hatar islam. Utöver det att den som bjuder upp dem, Jimmie Åkesson, är samme man som fick be om ursäkt till svenska folket när han smygfilmats med att leda unga sverigedemokrater i en nazistisk nidvisa om den mördade Olof Palme.
Det är mycket som inte går ihop här på vår lyxkryssare. En form av blind panik söker tröst i en ny gemenskap. Alla har klätt upp sig i fullständigt rationella badbyxor. I tofflor och med en paraplydrink (hälften öl, hälften Pommac), försöker nyblivna skinheads headbanga till Ultima Thule och Bedårande Barn vid poolen. Nej, det går inte ihop.
Mitt i sommaren mördades Sveriges psykiatriska samordnare. Vi hade ett politiskt mord i Sverige. Gärningsmannen har erkänt terror och att målet var SD-kritiska Annie Lööf. Förövaren har gått i nazisttåg med mamma i en stat som vägrat förbjuda nazism; tillsammans har de stöttat och hoppats på både SD:s framgångar och på sitt NMR. Nickat gillande åt Erik Hellsborn (SD) som dagarna efter förklarade det som nu blivit SD:s officiella hållning: att problemet med nazismen och Breivik aldrig skulle ha uppstått om det inte fanns så mycket folk som inte passar in. Alltså: att massmordet på socialdemokratiska barn av olika hudfärger på ett idylliskt sommarläger i Norge hade kunnat begränsas genom att föräldrarna till många av de som var där aldrig hade kommit till Norden.
Utan att känna minsta lycka och stolthet kan jag konstatera att väldigt många av mina och hundratusentals andra antirasisters historiskt baserade förutsägelser om rasismens makt över människors sinnen har slagit in: både S och M började från sent 80-tal och tidigt 90-tal öppna Sverige för vinst på platser där vinsttänkande inte hör hemma, med en samtidig oerhört naiv inställning till segregation som innebar tron på att man i efterhand skulle kunna antingen ”välfärda” (S) eller hota (M) bort den ur systemet. Sveket skedde utan folkomröstningar. I kombination med en övertro på den egna svenska antirasismen (som folk tycks inbilla sig finns i svenskens DNA) viftade man bort FN:s oro över att Sverige vägrat förbjuda rasistiska organisationer efter andra världskriget. En mängd olika sorters klyftor mellan människor har ökat sedan dess och vi har fått se nazisternas kollektiva ideologiska mord, hot, hat och hetsande mot olika folkgrupper skyddas av poliser som ibland uttryckt samma åsikter som dem. Som bedömt Peter Mangs mord som gängrelaterat precis som han visste att de skulle göra, i åratal. Blinda för varje False flag-operation. Jag minns fortfarande en polis från demon 2017. Han ser ut att väga ett ton i rena muskler, men skräcken i hans ögon lyser. Den kvinnliga polisen bredvid ser visserligen lite bekymrad ut över att vi gått igenom avspärrningarna, grinden som de lämnat öppen för att skydda nazisterna från det vänsterfolk de brukar lönnmörda, men hon är lugn och uppfattar situationen korrekt, till skillnad från sin Hulk-kollega: han som tycks se starten på en global kommunistisk revolution i folkmusikerna framför sig. Livrädd.
Idag äger BSS Sverige. På SD:s valvaka hörs återigen denna SÄPO-avlyssnade rasistiska organisations signaturmelodi ”Sverige åt svenskarna” i kören av röster: ”Jimmiie Åkesson, sha-lalala-laa!”
2022 är den inte längre en lika revolutionär och trotsig som 2010 eller 1990, utan en mer ironisk och lite nostalgisk kör som återknyter banden till SD:s ursprung i nynazismen. Den är inte lika våldsam idag, eftersom SD äger samhällsdebatten. Genom en uthållig, medveten kampanj i trettio år av ständiga pinsamheter och internet-troll, har man nu fått alla att lyssna och upprepa ett enda budskap: kompisar, gamla släktingar och nästan alla borgerliga riksdagspartier hävdar att allt är invandringspolitikens fel; invandrarnas kriminalitet; muslimernas förtryck och terror; den osvenska nya blandkulturen; det utbredda svenskhatet som hetsas fram av kommunister. Och så vidare i samma gamla hjulspår som alltid.
Lögner kan motbevisas, men ju större och ju vanligare och ju mer normaliserade SD blir, desto mer omöjligt blir det att fatta att hela partiet faktiskt baseras på en lögn. Och ju mer segregationen ökar, desto mer liknar den lögnen den verklighet som sprids i kommentarsfälten av trollarméer på tendentiöst rasistiska nätsidor. Trollarméer som bevisligen är betalda och styrda av partiledningen själv.
Det spelar inte längre någon roll för medelsvensken. Eller, allt mindre roll. Sanningen är så 00-tal. Miljoner tyskar kunde inte ha fel. Studier visar att 80% av befolkningen gillade nazismen och att bo i Tredje riket. De kunde till och med visa sitt deltagande med de judar som skulle utvisas med tåg. Kanske tänkte de ”undrar vad det blev av den där flickan med resväskorna” och kom på att ”hon klarar sig nog”, precis som de flickor som Sverige idag utvisar till Kabul och talibanerna. Det är ju inte vårt problem. Vi har egna.
Politiskt Inkorrekt, Avpixlat, Samnytt, kanalen Riks och en mängd andra medier sprutar sin version av verkligheten över landet och får jorden att spira. ”Hel..g Seger” skriker SD och krishanterar genast mitt i fyllan genom att hitta på ett helt nytt sammansatt ord. Bara en idiot kan köpa det. Alla i SD köper det. Ingen av dem menar att det som sägs egentligen är ”Sieg Heil” på svenska. Glädjen är stor i ungdomsförbunden som känner segervittring: äntligen kommer Förändring på riktigt! Den nya verkligheten sprutar över oss alla. Skiten stinker, men nu är svensken van, och visst behöver jorden gödsel. Inte minst på landsbygden är man van vid stanken, där har många riktiga män noll koll på hur det var att vara bög i Göteborg 1990 och bli knivhuggen femtio gånger av två nazister – men de vet allt om hur det är att se och höra Stockholmscentrerade SVT beskriva deras liv, åsikter och ekonomi på bästa sändningstid, år ut och år in. Och det gör det jättesynd om dem. Så synd att de blir nazister. Det är så hemskt för dem, när de tack vare internet och SD blivit lika informerade som utlandssvenskarna om vad som egentligen pågår på min gata här i stan och i orten. Att det brinner. Att vi skjuts och dör och min älskade gruppvåldtas av galna muslimer varje gång vi går på Lidl utan slöja och koran. Det borde vara mest synd om mig, men det är mest synd om de som bor på landet som måste läsa om det hos SD. Jag är bara blind, som inte ser vad SD skriver om min nöd. Och nu finns det till och med svarta slöjkvinnor i Boden. Vad hände med reglerna från 1900-talets början som satte stopp för all invandring av utomeuropeiska personer och mätte skallen på nakna judar och samer?
Sverige är ett bondesamhälle med en bortskämd liberal ledning i city. De reser till landsbygden för att jaga med kungen tillsammans och kan sälja sin egen (men helst någon annans) judiska mormor till rasister för några kortsiktiga röster inför nästa val.
De idag blåbruna borde ha gjort som blågröna Annie Lööf, men det vågade de inte, och idag är de helt beroende av Riks och Samnytt och personkulten kring Jimmie Åkesson. De sjunker och sjunker medan SD bara ökar och ökar.
SD har lärt dem att det bästa sättet att bemöta kritik är att anklaga kritikerna med hemsnickrade narrativ. Därför kan Sveriges enda religiösa parti ha en partiledare som är dömd för ett grovt brott. Och moderaterna en partiledare som helt enkelt bara vägrar svarar på frågor han inte gillar. De ser lika kränkta och arga ut som när Åkessons parti kallas brunt. Det är bara partiets egen Vitbok som får göra det.
Att få makt idag är att vara narcissist och låtsas att man redan äger den, projicera makt genom att anklaga och döma alla sina fiender och ”de andra”, påstå att de ljuger när de talar sanning och att man själv talar sanning när man ljuger. Då blir all sanning en förvirrad tro. SD påstår att sanningen är att islam och muslimer är ett ”större hot än nazismen”, trots att Sveriges enda någorlunda konfessionella riksdagsparti är det ”kristna” KD, och trots att nazisterna har mördat mängder med människor, utför terror och utgör den organisatoriska och ideologiska grunden för Sveriges näst största parti idag. SD är det enda riksdagsparti som är ideologiska arvtagare till just nazismen. Klart att de inte är rädda för Hitlers spöke.
Att anklaga alla tidigare domar för att nå förvirring, normalisering och önskad förändring är högerns modell också i USA, där en uppenbart skyldig ex-president för fram nya lögner för att möta de gamla, kritiserar domstolar och självklara delar av demokratin och konstitutionen. Den med begränsade förkunskaper kan inte längre skilja på vad som bara varit en slag moralisk värdegrund och vad som faktiskt är grundlagsskyddat. Också Trumps makt baseras på en välgödd rasistisk mylla för folk som känner sig helt utanför CNN:s flashiga liberala lokaler och valet mellan Macchiato eller espresso, decaf eller kanske chai-te inför den intersektionella feministiska debatten. Den här rasistiskt revolutionära konservativa rörelsen är global.
Här i Sverige inleddes fallet när LO-kollektivet fick sina drömmar och sin partiledare mördad. Senare fick öppenheten ännu en törn när en möjlig efterträdare mördades. Men redan före det hade svenskaste vi hade fram till dess – socialdemokratins idéer – sålts ut på en nygammal liberalkonservativ marknad.
Efter Palme-mordet var ingenting heligt: finansmarknaden, arbetsmarknaden, pensionerna, skolan, den statliga överskottsproduktionen av el, soldater och medicinsk utrustning inför kristider. Antirasismen, feminismen, miljön och den internationella solidariteten drogs med i fallet. De politiker som vågade vara naiva och tro på människan häcklades och hatades, år ut och år in, tills man skämdes för att stå för något annat än ”marknadsrealism”.
Idag är det ganska naturligt att vara fackfientlig arbetare. Det går inte ihop, men det behöver inte gå ihop. Det finns ett ologiskt skikt som knyter ihop allt. En falsk känsla av tillhörighet. En kultur som gör att vi dansar hysteriskt när andras nöd ökar. Som gör att alla politiska reportrar plötsligt blivit recensenter av Mello. Den enda gången dessa journalister rynkar på ögonbrynen och blir allvarliga är när ”hotet” från Nyans diskuteras, ett reaktionärt parti för muslimer som förtalats av SD i över trettio år – ett parti som inte ens kommit över nivån för att kunna särskiljas ur gruppen ”övriga”.
SD kommer alltid leda till starkt motstånd. Nazism – i alla former – har den effekten. Utformningen av motståndet beror på hur hårt SD och deras vänpartier har betett sig historiskt och hur de beter sig framöver.
Grattis till er stora och roliga seger SD, KD, M och L. Vilket party alltså!
Vi andra ligger gömda i livbåtarna. Hade vi trott att ni brytt er det allra minsta så hade vi bett er se upp för isberget.