Kategorier
Allmänt

Orwellsk Nationalism

George Orwell, Stefan Zweig och Astrid Lindgren har en sak gemensamt: de har alla uttryckt sin avsky för nationalismen.

Ja, du läste rätt: inte rasismen, fascismen eller nazismen – Nationalismen. Att många svenskar idag ser den som ofarlig är ett tecken på glidningen i betydelse över tid, och ändå betyder ordet fortfarande samma sak som då: fosterlandskärlek, en kärlek till nationen och idén om den. Då som nu kunde nationalism också innebära chauvinism: att slå sig för bröstet över den egna förträffligheten samtidigt som man kritiserade andra nationer. Kanske är det den populära myten om svensken som alltför blygsam som gör att så få idag skräms av folklig narcissism?

För de som var födda i slutet av 1800-talet eller under 1900-talets första år var nationen fortfarande en ganska ostadig politisk skapelse som snarare tenderade att radera smålänningar, samer och judar hellre än att verka stärkande för en folklig gemenskap. Kommunister såg den som romantiskt wagnerskt dravel med den tydliga agendan att sopa klasskillnader under mattan. (”Vi är alla i samma båt”, sa kapitalisten i första klass på Titanic och blinkade, medan grindarna låstes för packet med hytter under vattenlinjen.)

Att många medborgare idag ser nationalism som något helt oproblematiskt är en föreställning som bara har decennier på nacken. Den åsikten är inte minst påverkad av att rasister och nazister i BSS började driva partipolitik 1988 och tala om folkutbyte. Som den mycket unge Henrik Vinge (SD) en gång har påpekat, har SD:s mediala krig troligen förändrat det offentliga samtalet rejält, och därmed synen på nationalism. Deras strid har förts med rasistiska övertoner som idag är effektiva undertoner till varje tal om kriminalitet. Men från 1988 och ända in på 2000-talet ”varnade” SD öppet för faran med att svarta barn fyllde skolbänkarna och att vita svenska kvinnor skaffade barn med afrikaner. 

IMG_0712.jpeg
SD-kuriren varnar för faran med rasblandning 2001. Flera i ledningen hade då varit medlemmar sedan 1994, inklusive Jimmie Åkesson.

I ljuset av en sådan uppenbar rasism har nationalismen fått rykte om sig att vara mild, kärleksfull och naturlig. Vi har med andra ord sänkt ribban rejält för vad som kan anses vara chauvinism. George Orwell skulle däremot ha baxnat inför den okritiska och naiva synen på nationalism i dagens Sverige. Han menade att nationalism går emot allt förnuftsmässigt och faktabaserat tänkande och att den främjar okunskap. Både han och Astrid Lindgren liknade den vid nazism. Nationalismen var i deras ögon en gallsopp som kunde förvandla varje god gryta till en oätlig röra. 

Astrid Lindgren och nationalismen

Efter att under första hälften av 1900-talet ha flutit med i tidens rasistiska uttryck i sina barnböcker, förklarade Lindgren hur hon avskyr alla indelningar av människor i nationalitet, ras eller kön. (Här är bevisen för att Astrid Lindgren avskydde rasism) Till skillnad från Orwell (i essäsamlingen ”Som jag behagar”) skilde inte Astrid på nationalism och patriotism. (”All slags kärlek har lika rätt att finnas” | SvD) Med tanke på den ”patriotism” som extrema amerikanska nationalister uppvisade den 6 januari 2021 så var hon före sin tid.

Vad nationalismen vill
Sedan 1990-talets början har devisen att nationalism inte betyder rasism förts fram av alla möjliga och omöjliga människor. Numer är det en allmän åsikt att min mormors och morfars flaggning till Gustav Adolf-bakelsen inte alls uteslöt andra kulturer och människor; att man kan vara ”stolt” över Sverige utan att göra ner andra länder. Fint. Det är bara det att nationalism aldrig har funkat så. Nationer är en historisk nymodighet vars kanske främsta förtjänst varit att hålla förtryckta folklager på plats och förhindra att nödvändiga samhälleliga revolutioner förändrar uråldriga institutioner. Den gör oss till korkade soldater som bekämpar varandra, istället för att låta oss använda vår fantasi, kreativitet, energi och politiska kraft till att ge den stora massan av människor genomsnittligt bättre liv på jorden.

La Belle Epoque
Före första världskriget, när industrialismen hade skapat enorma sociala klyftor mellan fabriksägare och förintade yrkeskårer, fanns mängder av pålästa och respekterade borgare med internationella kontakter som energiskt utbytte politiska idéer om universella mänskliga rättigheter. Mäktiga röster höjdes även för rimliga arbetsförhållanden globalt. De här bildade borgarna levde i ett slags internationellt kollektiv med en kultur baserad på att förverkliga idén om frihet, jämlikhet och broderskap. Eftersom dessa ofta väldigt insatta, kunniga och förmögna personer faktiskt hade allt som krävdes – inklusive ett globalt kontaktnät – för att förändra världen, var de farliga för gamla konservativa kungar och politiker. Första världskrigets plötsliga nationalism fördärvade hela grunden för deras samarbete. De började baktalas som kosmopoliter och globalister. Över en natt förvandlades de till utopiska drömmare. För dem var krigets nationalism en gruppvåldtäkt på den mänskliga oskuld man drömt om fram till 1914. Nationalismen var en politisk kupp. Denna kupp lyckades så bra att den nationalistiska ormen idag håller på att äta upp sin egen svans och sätta hela supermakter ur spel, inifrån. I USA försöker ena halvan av folket störta den andra som valt en politiker som inte är tillräckligt nationalistisk; i Ryssland knakar Putins nationalistiska envälde när det försöker förneka sanningen om Kremls attackkrig på Ukraina, ett krig som kräver tiotusentals offer och saboterar nationens ekonomi; i Sverige väljs en kristen nationalist som tror att Gud skapade jorden för 6000 år sedan till ett av landets absolut viktigaste och mäktigaste uppdrag – ur ett parti grundat av nynazister. 

Inledningsvis år 1914 var nationalismens splittrande budskap uppenbart för de flesta i den kulturella borgerligheten med vänner i andra länder. Men med tiden drogs de alla med i den. Till och med pacifister och Freud blev besatt av dess vansinne och började hetsa för krig, blod, ära och seger när den fyllde deras små apbesläktade och revirtänkande människohjärtan.


Den nationalistiska lögnen idag

2022, över hundra år efter första världskrigets utbrott, ljuger nationalisten Jimmie Åkesson om att det svenska stormaktsväldet åstadkoms av enkla, modiga svenska bönder som besegrade dåtidens europeiska supermakter. Det är en nationalistisk historierevision och nationalromantiskt dravel: under stormaktstiden tvingades förtryckta svenska bönder av enväldiga kungar under hot om avrättning att offra sina liv i kamp mot andra förtryckta bönder i Europa. Förstörda av krigets grymheter gav de sig inte sällan på barn och kvinnor ur brödrafolken, mördade och våldtog dem. De egna landsmännens brott mot mänskligheten kommer alltid vara fakta som nationalister i alla länder förnekar. Och Jimmie kommer hävda att det bara är nationens fiender som är intresserade av att framföra sådan fakta. För det är fakta att krig tar fram den universellt mänskliga förmågan att förvandlas till revirtänkande våldtäktsapor.

Stefan Zweigs nödrop

Det var med djup insikt som Stefan Zweig bevittnande detta aplika dumhetstillstånd. Han kallade nationalismen för en ärkepest. Zweig var en av få överlevande borgerliga skönandar från tiden före 1914. Han vägrade i det längsta att släppa hoppet om en återgång till de universella idealen som rådde då. Men till slut fick också Zweig ge upp, när Hitler hånade La Belle Epoques anti-hierarkiska idéer om framtidens anarkistiska, socialistiska och kommunistiska kollektiv och kallade sin nationalism för ”socialistisk”.

Motsatsernas propaganda

Den enväldiga Führerns ”socialistiska” nationalism var endast tillgänglig och möjlig för godkända ariska tyskar. Andra kulturer, folk och nationaliteter förlöjligades, övermannades, bekämpades, mördades, styckades och eldades upp. Zweigs första chock bestod i att tvingas bevittna hur hans gamla poetvänner från hela Europa förvandlades till rabiata nationalister i första världskrigets inledning. Alla blev hatare som påstod att fransmän eller engelsmän eller österrikare – de andra – var mördare, våldtäktsmän och fegisar, medan det ”egna” folket var modiga, rättrådiga, kloka och utkämpade en viktig moralisk strid. Hans andra och dödliga chock blev Hitlers rasistiska tolkning av nationalismen, bara femton år efter den första mänskliga katastrofen. Vid åsynen av nazismens teorier om ras, blod och jord flydde Zweig till Sydamerika där han tog livet av sig 1942, efter att ha antecknat sina minnen och ropat ur sig sin förtvivlan över kulturnattens mörker i memoarerna Världen av igår.

Men det var inte bara Zweig som talade om nöd. Nationalismen var också en nödlösning, men för ledande konservativa politiker och kungahus som dessförinnan hade suttit illa till när småfolk världen över började kämpa för de mänskliga rättigheter som förts fram i franska och amerikanska revolutionen. Dessa förtryckta folkmassor hade lärt sig läsa och insett att universella rättigheter ju faktiskt också gällde dem, oavsett vilket land eller vilken hudfärg de fötts in i. Det tidiga 1900-talets kungar och politiker hade inget bra svar på varför sådana rättigheter inte redan var allmänna, medan nya idéer om platta demokratiska kollektiv som delade på all vinst och ägande av produktionen tog över alla offentliga samtal. Nationalismen i första världskriget pausade frågan om globala rättigheter. Vi blev soldater istället för tänkare. Vi skulle hata varandra över nationsgränserna, inte samarbeta. De ”drömmare” som vägrade ställa sig i ledet hatades och avrättades. De sågs inte längre som forskare, författare, ideologer, redaktörer, poeter, tänkare och filosofer utan fick ett enda samlingsnamn: nationsförrädare.

Nationalismen som nazism

När en svensk flagga idag slokar från balkonger i utsatta områden så säger den oftare än inte ”dra åt helvete” till alla icke-svenskar. Från bottenvåningen i ghettot jag bodde i möttes jag av en tysk Hitlerhälsning från lägenheten där den där svenska flaggan alltid vajade. Det var nationalsocialistisk fest år 2006 hos flaggviftarna, och vad passar då bättre än att påminna Kosovo-albanerna i lägenheterna bredvid med det tyska utrotandet av judar under andra världskriget?

Vad skulle vi vara utan nationalism?

Utan ”nationalism” i ordet nationalsocialism återstår bara socialism. Men socialism är universellt rättvisetänkande och solidarisk med alla människor, obundet av ett lands eller ett folks fysiska och kulturella gränser. Socialismens idé är motsatsen till nationalism.

Utan ”Sverige” i ”Sverigedemokraterna” finns bara demokrati kvar. Men med nationen satt i förgrunden gäller demokrati bara för den som kan kombinera sitt medborgarskap med SD:s kulturella ”nationstillhörighet”. Med andra ord: judar, samer och kurder göre sig icke besvär. Ett folkstyre som väljer bort folket är raka motsatsen till demokrati.

Nationell solidaritet är inte solidaritet med alla som lever i förtryck – det är bara solidaritet med den som har lyckats bevisa att den är värd att räddas på grund av sitt ursprung och sin politiska lojalitet med en bestämd slags nation. Varje solidaritet som villkorar någons befrielse från förtryck är ett förfrämligande.

”Fosterlandskärlek” är inte detsamma som kärlek till den gränslösa naturen eller den komplicerade kärleken för människan. Det är kärleken till föreställningar, bilder och abstrakta och flytande begrepp som familj, tradition, kultur och historia. En ”kärlek” som författar kravlistor och kräver ständiga kärleksbevis är egenkärlek. Självcentrerad narcissism är kärlekens motsats. Den är ständigt svartsjuk och manifesterar sig som den romantiska kärlekens motsats, med ilska, likgiltighet och hat.

Nationalism övertar precis alla sammanhang som den ingår i. Den begränsar varje mänskligt framsteg. Den är gallsoppen som gör varje god gryta olämplig som människoföda.

Genom att en femtedel av väljarna i år valde ett nationalistiskt parti med sin bas i nazism och rasism är svenskar idag tyvärr kända världen över som en rasistisk lilleputt-nation; en maktfullkomlig samling hober utan självkänsla som bekämpar universella mänskliga behov och globala lösningar.

Det är ju lite synd, kan man tycka.

Av Niklas Säwström

Bor i Göteborg.
Har medverkat i Les miserables, West Side Story, Jesus Christ Superstar, Sugar, Chess, Candide, Jekyll&Hyde med flera och jobbat som scenbyggare, eldslukare, showdansare, konferencier, sångare och bussförare. Kör spårvagn. Fil kand i Teaterstudier, skriver på masteruppsats i idéhistoria. Har misslyckats med att studera både hebreiska och grekiska. Änkling med två barn och två bonusbarn.