Kategorier
Allmänt

En Saga

Julledigt! Nere vid Röda sten stöter jag på Johannes, som sitter och tittar på Stenafärjan när den ger sig ut mot det lilla öppna havet utanför Älvsborgsbron.

Det är en av de varmaste jularna på 50 år. Johannes tackar för senaste bloggen. Säger att den inspirerat honom och att han skriver ett protestbrev till EU just nu, om scientologernas rätt till utövande av sin tro utan olaglig övervakning från stater. Jag undrar hur min text kunde inspirera till det – den handlade om något helt annat?
”Det är ingen som pratar om det problemet”, säger han. ”De flesta ser scientologin som en maktapparat och tycker därför inte att det är lika viktigt att värna deras lagstadgade rätt. Det drabbar alla i längden. Det man kan komma undan med att göra mot scientologerna kan man göra ännu lättare mot mycket mindre samfund.”
Jag berättar om mina planer på att skriva en känslosam och öppen berättelse om det jag varit med om. Han nickar lite tveksamt.
”Om det fyller någon funktion så kan en offerberättelse vara berättigad.”
Jag blir arg. Förklarar att ordet ”offerberättelse” känns förfulande och förminskande.
”Du missförstår mig”, säger Johannes fackmässigt. ”Det finns många offer i samhället. Det går inte att förneka. Men offer ställs mot offer när berättelserna hamnar i det öppna. Då förminskas de. Samtidigt kan en alltför stark berättelse göra att man tappar läsarens identifikationsmöjligheter. Fantasin tar helt enkelt slut. Alla vet att barn blir våldtagna till exempel, men det går inte att berätta känslosamt om, för nästan ingen vill höra om det. Ändå används barnamord och barnvåldtäkter för att förminska andra offerberättelser från vuxna om sjukdom och raserad ekonomi. En video från en stening på Youtube används som propaganda mot människor som flytt från stening. Människan sätter det okända och skrämmande som hon inte vill höra om mot det hon tror att hon känner till, och ogiltigförklarar båda. Den ena genom att förneka, och den andra genom att förminska. När samma människor sedan hamnar i hemska situationer själva, är det plötsligt som om de är de första i historien att uppleva något sådant. Vilket ju stämmer varje gång, men det kunde ha förberetts mentalt.”
”Hur förbereder man sig för ett lidande man inte förväntar sig, om allt runtom en är bra?”, undrar jag. Johannes gör mig alltid irriterad.
”Genom att vägra ljuga om världen vi lever i. Genom att förstå det som man tror att man redan förstår. Det är skillnad på vårt ord för ”känna” och det ”känna” man använde för tre tusen år sedan. Vi har gått bakåt.”
”Så du menar att ”funktionen” i min ”offerberättelse” måste bli något annat?”
”Jag menar att en offerberättelse inte kan tillåtas att bli en offerberättelse över huvudtaget om den ska kunna fylla en funktion.”

Jag kisar mot Eriksberg. Orkar inte lyssna på Johannes när han är så där allvetande. Allt är form och uttryck och andlig renhet för honom; vägar att förändra världen på, även om man vet att man ljuger ibland. Själv är jag bara arg. Arg på SD, arg på alliansen, arg på allt det där gamla som fick lägga sig som en tung filt över det som var härligt och nytt och bra. Jedimästaren Yodas röst dyker upp längst bak i huvudet, men nu låter han som Johannes: ”Anger, fear, aggression – the dark side of the Force are they.”
Verkligheten är inte som opera eller film. Verkligheten är ingen saga, ändå skriver vi den som en sådan, om och om igen. Vi gör filmer av den, filmer som alla ser, och trots att vi maskerar den dåligt, så skjuter vi undan den så fort den kryper för nära. Vårt enda sätt att kunna möta verkligheten utan att gå under verkar vara att göra den till något annat: Till en saga.
Jag sätter på mig hörlurarna (jag vet att Johannes inte blir stött, han är ju så fullkomlig) och lyssnar på Rutger Hauers dödsmonolog i Bladerunner till Vangelis änglalika musik. Replikanten Roy Battys sista ord känns som ett sparsamt recitativ med en helt egen rytm som svävar bortanför och ovanför musiken:
”I’ve seen things”, börjar Hauer, och jag tänker på hur han satt där, i verkligheten, en ganska ung skådespelare då i juni 1981, kvällen innan scenen skulle filmas, och skar i texten. Han tyckte den var för teknisk och för operaaktigt, för lång. Så han skar i den, plockade bort, la till, tills det kändes rätt och bra och passade. Helt vansinnigt gjort naturligtvis – att förvanska regissörens och manusförfattarens ord – så får man inte göra. Men Hauer tänkte inte så. Han tänkte inte alls, för i det ögonblicket var han konstnär och han hade livet som vapen. Imorgon var sista inspelningsdagen, slutscenen. Hauer tänkte nog istället på replikanten Battys sista ord i livet, på vad Batty ville säga mänskligheten. Hur beskriver en förskjuten icke-människa ett helt men kort liv av sökande, i de sista ögonblicken innan allt slocknar? Vad och hur skulle en replikant, som blivit förskjuten av både Gud och människor, som fått träffa sin skapare och funnit att skaparen är defekt, säga och uppträda innan batteriet dog? Och medan Rutger satt där kvällen innan sista filmdagen och prövade på att känna livet rinna ur honom, en tidsinställd replikant med bara några år förprogrammerat liv, så skapade han en av filmhistoriens vackraste scener. I alla fall inom Science-Fiction. Scenen var det sista filmteamet gjorde och några av dem grät. Ingen sa: ”Vad har du gjort? Du har ju ändrat i manus! Vi tar det igen.” Nej, ingen sa så, för alla visste att nu var sagan slut och deras tid tillsammans var över, och Rutger hade ju faktiskt skrivit något som var så mycket bättre och sannare och stämde så mycket mer överens med vad replikanten Batty skulle ha sagt. Frågan är bara, hur visste de det?
Det finns bara en förklaring:
För ett ögonblick måste de ha glömt att Roy Batty aldrig hade funnits. Nu finns han så att alla kan se. Harrison Fords karaktär har jagat ikapp honom för att ”pensionera” honom i förtid, och han hinner upp Batty precis innan batterierna tar slut, men efter att han hunnit ta livet av sin skapare, den onde storföretagaren som äger rättigheterna till livet. Det är då han säger sina sista ord:
”I’ve seen things you people wouldn’t understand.
Attack ships on fire on the shoulder of Orion.
I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.
All those…moments…will be lost in time. Like tears..in rain.”

Jag tar av mig hörlurarna. Johannes har ritat en hund på marken med en krita han hittat. Han skrattar när han ser min frågande min.
”En hund!” ropar han. Två uppklädda trettioåringar på väg mot Novotel rycker till och skyndar på stegen. ”Voff! Voff!”
”Ja, vad bra Johannes!” säger jag, ”du är duktig, du!”
Han flinar.
”Ja-a!”
Jag föreslår att vi ska gå vidare, jag måste hem och laga mat, och vintern har redan hunnit bli vårsommar. Det är maj och barnen kommer hem med kusinerna snart. Jag är inte ett dugg arg längre, det har gått över. Det gick över någon gång när solen tittade fram tidigare på morgnarna. Men undulaterna måste få vatten, så vi måste gå.
”Ja, jag måste nog ut till mitt också”, säger Johannes. ”Men vi ses snart Nicke!”
Ja, jo, säger jag. Det har vi ju alltid gjort, förr eller senare. Varför skulle det vara skillnad nu, den här gången?
Vi börjar gå åt var sitt håll, men efter bara några meter stannar Johannes till och ropar:
”Du kommer att veta skillnaden!”, samtidigt som han backar mot havet.
”Va?”, ropar jag tillbaka.
”Du kommer att veta – när du är lugn, i frid, passiv! En sann demokrat använder kraften till kunskap och försvar – ALDRIG till attack!”
”Men förklara varför jag inte kan-”
”Nej, nej! Det finns inget ”varför”.”
Jag hör paret vi såg tidigare skratta bakom mig och vänder mig om för att se vad de tycker är så roligt. Är det kanske jag? Men de tittar på en ankmamma och hennes ungar som använder en våg för att ta sig upp på bryggan. När jag vänder mig om igen är Johannes borta. Det skulle kunna vara mystiskt, men jag känner Johannes. Han har antagligen kutat allt vad han orkat och gömt sig bakom Röda sten.
”Gömmer du dig bakom Röda sten, Johannes?” ropar jag utan att få svar (även om jag tycker mig höra ett litet kvävt fnissande).
Jag beslutar mig för att inte avslöja honom. Varken det faktum att han ligger gömd bakom konsthallen eller att han just fick med mig på att parafrasera Yoda och Luke i Star Wars. Livet är vackert och vi behöver våra sagor, sommaren är härlig och den är på väg hit.

Av Niklas Säwström

Bor i Göteborg.
Har medverkat i Les miserables, West Side Story, Jesus Christ Superstar, Sugar, Chess, Candide, Jekyll&Hyde med flera och jobbat som scenbyggare, eldslukare, showdansare, konferencier, sångare och bussförare. Kör spårvagn. Fil kand i Teaterstudier, skriver på masteruppsats i idéhistoria. Har misslyckats med att studera både hebreiska och grekiska. Änkling med två barn och två bonusbarn.