En vuxenuppryckning krävs! Min 7-åriga dotter kommer ut ur sitt rum. Hon har valt sina kläder med omsorg och i ögonvrån ser jag hur hon med förväntansfulla steg går in i köket där jag står. Hela hon utstrålar ”nå, vad tycks?”.
Jag vänder mig mot henne och i det exakta ögonblicket vet jag att det vilar ett mycket stort ansvar på mig. Jag kan bekräfta henne, vilket jag gör. Eller så kan jag, med några nedsättande ord, sänka henne. Hennes tillvaro, livslust och framtid vilar, bland annat, i mina händer.
Samtidigt på radio hör jag nyheten att Alliansen, med Jan Björklund i spetsen, har föreslagit betyg från och med fjärde klass. Och det är här som det kolliderar för mig. Å ena sidan min egen dotter som vill bli bekräftad, och varsamt stöttad, till att senare i livet klara sig, om inte själv, så i alla fall mycket mer självständigt. Och å andra sidan politiker i Alliansen som till varje pris vill att det ska börjas tidigare med krav på resultat. Hela den här hysterin med att barn så tidigt behöver betygsättas har jag aldrig förstått. Jag har på föräldramöten och riksdagsdebatter hört en del av argumenten. ”Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”, ”barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”, ”i vissa andra länder får de betyg från första klass”.
Tre argument som jag gärna ifrågasätter. Eftersom jag inte får det att gå ihop.
”Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”.
Det får dem redan idag. Vi går på utvecklingssamtal minst en gång per termin, det skrivs individuella utvecklingsplaner och det går att ha en dialog med föräldrarna. Vad är det som blir bättre av att en lärare får sätta en siffra eller en bokstav på ett papper? Barnen kommer jämföra sig ännu mer, men är det verkligen det vi vill åt?
”Barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”
Det är min favorit. Varför tänker vi inte så om allt? Varför bjuder vi inte sexåringen på sprit så det inte blir en chock med första fyllan i högstadiet? Eller klarar vi helt enkelt av att berätta det någon gång under uppväxten? ”I åttan ska du få betyg”. Jag är helt säker på att ett barn som på tio minuter kan lära sig hur en iPad fungerar kan acklimatisera sig när det gäller att en gång i 14-årsåldern få veta att det ska delas ut betyg.
”I vissa andra länder får de betyg från första klass”.
Den här håller väl inte när det gäller något? Det räcker egentligen med att säga: ”i vissa andra länder fängslar de journalister och dödar meningsmotståndare” så faller väl det argumentet rätt så platt.
Överhuvudtaget tycker jag att vi ska tänka om när det gäller barn och ungdomar. Jag upplever det som att vi hela tiden pressar ner i åldrarna vad barn får göra, vad barn ska kunna göra och vad barn bör göra. Några exempel från min vardag är, förutom betygen, tidig toppning i idrottsklubbar, tidigt med smink, andra vuxenattribut och en klädbransch utan ryggrad, tidigt att se filmer med våldsinslag, tidigt äga och nyttja teknisk apparatur osv. Jag är fullt medveten om att jag låter som en mossig bakåtsträvare men jag kan ta det. För jag vill ändå att vi ställer oss frågan ”vad vinner vi med att våra barn ska bli vuxna så tidigt”? Eller är det så att vi har stagnerat? Som vuxna, som människor, som individer med ansvar. Har vi helt enkelt tröttnat på att vara den som besitter kunskap, sätter gränser och står för lite schysta värderingar?
Nu är jag fullt medveten om att det är känsligt att prata om andras barn och andra föräldrars sätt att uppfostra dem. Men den vetskapen gör att vi ofta avstår från att diskutera hur vi är mot våra barn. För någon vecka sedan debatterades det på bästa sändningstid om huruvida 90-talister är lata eller inte där den sällan så nyanserade Bert Karlsson fick mycket utrymme. Återigen kommer det svepande uttalanden om att alla ungdomar är lata. Jag tror inte det minsta på att barn och ungdomar är lata. Jag tror att problemet ligger hos oss som har gått före. VI är lata!
Det är vår förbaskade plikt att förbereda nästa generation för detta. För många år sedan hörde jag en klok människa säga att vår huvudsakliga uppgift (som föräldrar) är att förbereda barnen på ett liv utan oss. Men vi har hamnat i någon märklig limbo med våra barn där vi inte riktigt ser skillnad på nödvändiga krav (hur vi är mot varandra) och helt onödiga krav (bli en minivuxen fort). Och jag är helt övertygad om att betyg redan i fjärde klass hör till de onödiga krav eller metoder som inte gör någon nytta. Alliansen har redan lyckats sänka det från åttonde till sjätte klass. Till vilken nytta?
Som tur är så kommer inte Alliansen att hinna genomföra den ändringen. Det hade de behövt ytterligare fyra år på sig för att göra. Och det tror jag inte att de får. Så kära dotter, fortsätta komma indansandes i dina fina kläder och be om min bekräftelse. Jag lovar att ge dig den, om och om igen. Och en dag kommer jag att säga ”hjälp, vad fort det har gått” och då kommer jag att vara glad att jag inte påskyndade din barndom.
Ta din tid. Hitta ditt liv. I din takt.
Foto: thebarrowbow
2 svar på ”Varför skynda?”
Fint skrivet och tänkt David! När det gäller betygen så ser jag bara en egentlig fördel. Som du skriver finns ju idag redan individuella; utvecklingssamtal, utvecklingsplaner, målvisioner, webbportaluppgifter… På mina barns skola känns det som att all dokumentation har gått överstyr. Lärarna har inte längre tid att vara lärare. Eftersom jag avskyr administration och föredrar ett kreativt kaos ser jag dokumentationen som ett arbetsmiljöproblem för lärarkåren (och då ska vi inte ens börja prata om vad det kostar!).
Med ett betyg kanske man kan reducera behovet för all denna elevunikt skrivna information och ersätta det med ett betyg plus dialog mellan förälder, barn, lärare.
Om man ska ha kvar all dokumentation PLUS ha betyg tycker jag det är rena skräpet.
Jag tror nog att jag håller med dig i mycket Ante. Men vänder mig mot den där siffran eller bokstaven som bedömning av barn. Jag tycker om att man kan ha en dialog med föräldrarna hela tiden fast det får ju inte gå till överdrift så att de inte hinner undervisa. Jag hade tyckt att det vore skönt om vi fick med oss barnen till högstadiet där de kan få sina första betyg. Då ska de ändå betygsättas i fem-sex år. Om de inte fallit genom helt innan dess så tror jag att det finns tid för att bättra på studieresultaten.