Alla män är humrar.

Som 20-åring gick jag på folkhögskola. Jag var för ung för att reflektera över saker och ting. Det här var i början av 90-talet och då kunde en vara 20 år och oreflekterad. Det var i alla fall vad jag var. Så när mina teaterlärare bad mig spela snuskhummer i den årliga lokalrevyn så tyckte jag att det kändes kanonbra. Jag hade på mig en röd hummerdräkt som var tillverkad i papier-maché. Den var grymt varm och bökig att få på sig. Sedan gick jag runt på scenen och sjöng en visa under tiden som jag nöp fyra tjejer i baken.

”Kan någon förklara, jag kan ej förstå
varför ett nej är det svar som jag får?”

Så gick refrängen. Poängen var väl att jag var en snuskhummer som lurade bland stenarna och så nöp jag tjejerna utan framgång. Jag minns inte hur uppskattat själva numret var. Men det var nog vad vi skulle kalla putslustigt. Det skrattades säkert en del. Och jag tyckte själv om uppmärksamheten kring hela numret, det tog en ansenlig tid för en av lärarna att tillverka dräkten som jag skulle ha på mig och folk i ensemblen hade väldigt roligt åt mig. Jag tyckte om det.

Jag tänker ofta på tiden som 20-åring och min del i ett större sammanhang. Det känns väldigt oskyldigt att spela ett nummer där en nyper tjejer i baken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att alla män är humrar. Snuskhumrar.

I förra veckan läste jag om fyra kvinnor (varav jag känner en) som gick på krogen för att fira en föreställning. Under loppet av en kvart hade två män kommit fram, frågat vad fyra ensamma kvinnor gjorde där, blivit frånstötta, blivit arga, kallat dem lesbiska och Fi-anhängare. Samma dag som detta skedde hör jag Kakan Hermanssons sommarprogram där hon berättar vad män skriver till henne när hon har sagt eller gjort något offentligt. Veckan innan var jag på Way Out West där Outkast har en film där en kvinna klär av sig trosorna inför oss. Till detta kommer allt det vi vet om mäns våld mot kvinnor, våldtäktsfall där tjejerna blir ifrågasatta osv… osv…

Män är snuskhumrar.

”Men det gäller inte mig!” ”Jag gör inte såna grejer!” hör jag många män säga. Nej, jag har inte gjort det heller. Men jag har inga som helst problem med att tillhöra problemgruppen. Nu är det hög tid att alla män tar ett kliv in och hjälper till. Varför fanns det ingen på krogen som steg fram och hjälpte de fyra kvinnorna? ”Du, ser du inte att de inte vill prata med dig?” ”Gå hem, nyktra till och fundera över hur du beter dig.” Det var det ingen man som sa. Och så länge vi andra står passiva och godtar detta så är vi alla förövare. Det vågar jag påstå. Och jag vågar även ta lite kommentarer om att jag är dum i huvudet och behöver ett rejält kylskåpsknull. Men det får jag aldrig höra. För så säger inte män till en annan man. Men gärna till kvinnliga journalister.

På en tidigare arbetsplats hade vi ganska trista personalsamlingar. Då roade jag mig med att sitta och betrakta mina kollegor när det var någon som talade. En gång är ingen gång men efter ett års studerande så var det tydligt att det var tystare, mindre harklingar och färre avbrott när en man pratade. Så jag tror att det handlar om attityder. Allt som har med jämställdhet att göra kan vi härröra till hur vi är mot varandra och hur vi ser på varandra. Och vi har strukturellt sett kvinnan som något mindre värt än mannen. Finns det någon annan förklaring till att det är så ojämställt?

Jag tvekar inte kring att skriva att detta är ett problem som alla män måste ta på sig. Och en del kvinnor. Det enda jag egentligen tvekar kring nu är den senaste debatten om män som plötsligt har vaknat upp som feminister efter att deras döttrar varit med om något. Lamotte, Modiri m.fl. har ifrågasatts för att få mycket uppmärksamhet för något som kvinnor i all tid har stött, blött, analyserat och kämpat för. Jag håller med. Alla… och jag önskar att det fanns ett oberoende institut som kunde säga hur en ska göra i detta. Är det exempelvis kontraproduktivt att jag skriver den här texten? Eller är varje ny feminist ett steg i rätt riktning? Jag känner också ibland att det är lätt att bli hyllad om jag som man skriver om jämställdhet. Men innebär det att det är bättre att jag lägger av? En sak är jag säker på i alla fall och det är att jämställdhet är inget som löses vid datorn. Enbart i alla fall. Det görs i vardagen, varje dag. Från det du vaknar till det du lägger dig på kvällen. Plus tiden du spenderar i sängen. Och först när vi alla har insett det och förändrat de strukturer som gör att vi har ett icke jämställt samhälle och sedan ger det ett antal år att sätta sig (troligtvis många tyvärr..) så är vi nog i mål.

Nu är det tre veckor kvar till valet. Vi i Kulturklassen har ju stuckit ut hakan och sagt att vi startade den här bloggen för att vi såg så mycket orättvisor och att vi på grund av det vill ha en ny regering. Jag tror att vi får det målet uppfyllt. Men det är tyvärr bara ett delmål. Ett annat är att vi faktiskt vågar säga till de män som talar nedsättande till och om kvinnor. Tills dess det sker så är vi tyvärr inte bättre än snuskhumrar.

Foto: Tatiana Vdb