Författare: Niklas Säwström

Bor i Göteborg.
Har medverkat i Les miserables, West Side Story, Jesus Christ Superstar, Sugar, Chess, Candide, Jekyll&Hyde med flera och jobbat som scenbyggare, eldslukare, showdansare, konferencier, sångare och bussförare. Kör spårvagn. Fil kand i Teaterstudier, skriver på masteruppsats i idéhistoria. Har misslyckats med att studera både hebreiska och grekiska. Änkling med två barn och två bonusbarn.

Kategorier
Samhälle

Att betala för att få jobba

Bakgrunden till att en förare förnedrades och handfängslades för tjuvåkning i Göteborg fredagen den 29:e maj 2015, och vem som egentligen bär ansvaret för det.

I fredags avslutade en förare sin 11-timmarstjänst och skulle ta bussen hem. Det hade kunnat vara med samma buss som han just kört, att han bara klev ur förarhytten och satte sig, utgången hade blivit den samma. Nu satt han på en kollegas buss och precis som alla andra förare på hemväg var han i full uniform och visade sitt förarkort, utan att veta att kontrollanterna just den här dagen—på direktiv från Västtrafik—börjat tillämpa Västtrafiks ”faktiska” regler, som ”egentligen” gällt i flera år, även före det att förarnas tjänstekort togs bort.

Jag hörde att Västtrafiks representant sagt att vi förare ”får resa i tjänsten”. Det är en truism, en nonsensmening. Hon kunde lika gärna ha sagt det som är lika sant: att förare inte får åka gratis privat.

”Privat” är i stort sett all den tid som föraren inte aktivt kör sitt fordon enligt Västtrafiks regler; på lunchen, till och från jobbet, när vi kliver ur förarhytten och åker med en hållplats. Vi måste då köpa en biljett, trots att vi har en skyldighet att verka som informatörer när vi bär vår uniform offentligt. Under vår ”privata” tid i uniform är vi alltså arbetare som betalar vår arbetsgivare. Betalar vi inte för att få jobba så får vi böta 1200 kronor. I värsta fall brottas vi ner och får på oss handklovar.

”Vill du behålla ditt jobb?” skriker väktaren i det länkade filmklippet ovan. Svaret är nej. Inte under vilka förutsättningar som helst.

Medan många av oss förare köper enkelbiljetter, cyklar eller går kan våra kontorsarbetande högsta chefer åka kollektivt på ett förmånsbeskattat Företagskort. Även helt privat.
Dessa chefer bär det yttersta ansvaret för att inga trafikföretag i Göteborg haft råd att erbjuda Tjänstekort till förarna. De har inte ställt några krav på det till trafikföretagen inför upphandlingarna, och konkurrensen är benhård för att få kontrakten. Den billigaste som lovar mest vinner. Västtrafik ger inte mer än det som är absolut nödvändigt för att trafiken ska rulla. Alltså försvinner våra tjänstekort, friskvårdsbidrag och subventionerade taxiresor, och förare av nattrafik sover ett par timmar på en soffa i depån tills de första vagnarna börjar gå. Sover några timmar hemma och ger sig av för att köra nästa tjänst. Borta är tiden när det fanns särskilda förarbussar som slussade förare mellan depåerna. Det var under den så kallade ”DDR”-tiden, på 80-talet. Nu är det nya tider, tider som starkt påminner om 1800-talet, när det mesta var privatägt och när man fick sparken direkt om man klagade.

Västtrafiks ledning kan förändra så att tjänsteresor gäller så länge vi bär uniform: till och från jobbet och under hela arbetsdagen, även på lunchen. Varför har de inte gjort det? Vet de inte hur verkligheten ser ut för förare?

Nu vill Västtrafik att trafiken ska fördubblas (igen), trots att vi kör 40-50 år gamla vagnar som ibland tappat bromsarna för att fylla turerna. Hälften av de nya upphandlade, billiga vagnarna går inte att köra alls. De rostsaneras.

Västtrafik vill be föraren om ursäkt. Han är dock på semester på en annan kontinent och även om han hör ursäkten så räcker den inte långt. En ursäkt är bra, men handling är bättre.
Vi kan inte anses vara privatpersoner och betala resan själva när vi åker till och från jobbet och samtidigt är skyldiga att informera och stå upp så att ”riktiga” resenärer får sitta. Det är en absurd idé som osar förakt och unken hierarki.

Västtrafiks VD berättar i en intervju att han också brukar åka kollektivt (på ”företagskortet” som inte nämns). Då utan att berätta för sina medresenärer att han är VD för Västtrafik. Han kan då lyssna på vad folk anser om oss förare och om kollektivtrafiken i stort. Det måste vara bekvämt att inte behöva stå upp under resan till jobbet och skönt att känna att man har en viktig yrkesroll med stort ansvar som motsvaras av vissa privilegier.

Vill Västtrafik verkligen ha en fungerande kollektivtrafik bör de se till att även förarna behandlas som människor. De kan börja med att fundera över vad de själva behöver för att må bra och inse att det troligen gäller alla. Sömn, respekt för sin yrkesroll och att inte bli trakasserad på sin arbetsplats. Det finns nämligen inga andra klassens människor som tål vilken behandling som helst.

Fotnot: efter att detta och en debattext i ETC skrevs gick Västtrafik ut med att busschauffören åkt i tjänsten och inte gjort något fel. Man sa också upp kontraktet med det anlitade bolaget, G4S. Det har inte löst någonting, problemet är större än enskilda vaktbolag. När regler lämnar utrymme för godtycke kommer de alltid utnyttjas.

Länk till debattexten på ETC.

Kategorier
Allmänt Samhälle

Vi stödjer dig, Margot Wallström!

Upprop för Wallström medan Saudi krigar.

ETC visar återigen att en röd tidning för en grön värld är helt rätt koncept, det är att ligga precis lagom före sin tid, med rätt slags fokus på framtiden. Hela dagens förstasida pryds av ett upprop för Margot Wallström. Det har skrivits innan nyheten om att Saudiarabien med USAs hjälp påbörjat ett krig mot rebellerna i Jemen. Rebellerna är lierade med Iran, Saudi med USA. USA och Saudi vill stoppa Iran och terrorismen och terroristerna vill stoppa Saudis och USAs världsomspännande makt och bombande drönare. Och i mitten, under bilar och i kollapsade hus, ligger kvinnorna som inte får köra bil eller visa sig ute. Och under kvinnorna ligger barnen som kvinnorna och männen fått genom befruktningens under.

Med tanke på hur Wallströms protester mot vapenhandel med Saudiarabien slagits ner och skuffats under mattan på sistone av både partivänner och Arabförbundet så är det här uppropet LIVSVIKTIGT för hur Sverige nu går vidare i världen.

 

DET HÄR ÄR LIVSVIKTIGT,

eftersom Wallströms ”hårda” ord (att räkna upp Saudis brott mot mänskliga rättigheter i riksdagen och konstatera att det inte finns något annat ord än diktatur för sådant) har förminskats av mäktiga chefer för börsnoterade företag och arabvärldens motsvarigheter.

Det hela är också samtidigt löjligt och pinsamt. Det är plågsamt att se affärstopparna göra bort sig när de kritiserar att en politiker gör vad de själva borde ha gjort för länge sen – om de hade fötts med en ryggrad. Feminism och mänskliga rättigheter är en omöjlighet i Saudiarabien. Samtidigt är de flesta partier i den svenska riksdagen helt överens om att lika lön och lika lag för kvinnor och män är en självklarhet. Varför skulle Sveriges utrikespolitik då säga något annat?

 

Hur vi reagerar i vissa situationer är extremt viktigt. När svenska börschefer, arabiska kungar och självutnämnda statsöverhuvuden gör gemensam sak mot en kvinnlig utrikesminister som bara säger sanningen FÅR vi inte svika henne. Vi måste backa upp det självklara, för alla kvinnor och män i hela världen som stympas och tvingas till lydnad på grund av sitt kön, sin religion, sina åsikter, sin sexualitet.

Hårdraget ser det här ut som om en hel manlig och högljudd värld tar strid mot en ganska utarbetad kvinnlig utrikesminister som säger sanningen. Men den bilden stämmer inte.

Wallström har gett internationell röst åt åtskilliga miljontals kvinnor och män. Hon hyllas nu av dem i världen som bryr sig om annat än pengar och att ”respektera” smutsiga vapenavtal; hon prisas av europeiska och arabiska människorättskämpar, muslimska kvinnor och män, syrier, kopter, kurder, yassidier, persiska frihetskämpar som genom decennier utkämpat de där hopplösa striderna som riktiga affärsmän tycker är meningslösa eftersom de ju inte LÖNAR sig. Ingen idé att smutsa ner kavajen när de ädlaste kamperna för mänskliga rättigheter utkämpas på fina middagar i inglasade konstgjorda torn i Dubai? Det är så de tycks resonera för att rättfärdigas och upphöja korruption till gudomlig lag. De kommer aldrig i sina liv delta i de där episka förlorade demonstrationerna och de pinsamma, sanna orden på släktträffen med den rika rasen, bröderna i Arabförbundet. De vill bara kämpa för det rätta när de vet att de kan vinna striden. Det är ett fegt resonemang som korrumperar själen. Om striden mot diktatur genom att säga sanningen aldrig ges upp trots att den ser hopplös ut så finns möjligheten att våra barns barn kommer få styra ett vackrare och mer jämställt samhälle tillsammans – säljer någon den kampen och byter den mot något annat, då begår den personen ett hemskt brott. Då ÄR den personen diktatur.

Hos de däremot som kämpar tröstlöst för det som vi alla innerst inne vet är RÄTT och mot det som vi alla innerst inne vet är FEL, hos dem är Margot Wallström helt rätt. Hon gör något vackert bara genom att säga det självklara: Saudiarabien är en diktatur. Det är något vi alla vet. Saudi förnekar inte heller grunderna till anklagelsen. Saudi piskar och fängslar meningsmotståndare. Jo, visst. Saudi förbjuder kvinnorna i landet att köra bil. Jodå. Saudi halshugger, hänger och piskar kvinnor och män för hädelse, häxeri och otrogenhet och har hårda religiösa och godtyckliga lagar. Jajamen, det händer, det gör vi. Men det är inte emot mänskliga rättigheter, säger man: det är för att skydda mänskliga rättigheter från elaka brottslingar. Och mänskliga rättigheter skyddas bäst med sharialagar. Den åsikten kräver att bemötas med en folkstorm, vilket kräver att djupa samtal och dramatiska ifrågasättanden är tillåtna. Vilket kräver att Saudi avskaffar sin diktatur och inför demokrati och åsiktsfrihet.

Finns det EN ENDA börsnoterad Göran eller Marcus i hela Sverige som på ALLVAR har kritiserat Saudis världsbild rakt upp i ansiktet på de styrande och börjat hota med sanktioner?! Naturligtvis finns det inte det. Det måste finnas massor med direktörer som inte gjort det – plus en svensk kung som inte heller gjorde det utan som istället delade ut en fin scoutordern till den förre saudiske kungen; på fina middagar i höga torn i Dubai där man inte gör värden upprörd när kontraktet ska skrivas på gör man det garanterat inte. Där kanske man istället svettas i smyg över miljarderna som står på spel och utan att märka det själv råkar hålla med om att sharia säkert skyddat landet från kaos. Och att jo, ja visst, på sitt sätt, så har det ju också skyddat de Mänskliga Rättigheterna. Sen sitter man på flyget hem och skålar i champagne medan ännu en misshandlad och våldtagen kvinna hängs för mord och otrohet.
SAAB tror att de kan fortsätta sälja vapendelar trots Wallströms ”klantighet”. Marcus Wallenberg leder SAAB och fick Tolgfors att utöka vapenhandelsavtalet istället för att lägga ner det som Tolgfors och alliansen då var inne på. Herr Wallenberg måste ha fört många samtal med den saudiska eliten. Samtal som du och jag skulle tycka var ett öppet erkännande av en antifeministisk och rå diktatur. Tror du inte det? Fråga dig då det här:
Varför blev ledarna i Saudiarabien så förvånade över Wallströms högst folkliga åsikt? Varför tycks de inte ha vetat om vad hela Sverige tycker om deras sätt att styra sitt land? Vilka svenskar har de pratat med egentligen?

Eliten i Sverige, precis som i Saudi, förnekar sig inte. De rackar ner på Wallström, pinkar på arabvärldens människorättskämpar och backar istället upp ett vapenhandelsavtal som aldrig borde ha gjorts, och som borde ha avslutats av alliansen senast 2010. Ett avtal som i och med Saudiarabiens attacker i Sanaa i Jemen idag dessutom är ogiltigt. Allt har varit en tidsfråga. Det svenska företag som försöker tjäna pengar på vapenhandel med Saudi idag kommer att bryta mot svensk lag. Det hjälper inte att pengar är viktigt. Det finns det som är viktigare. Demokrati till exempel. Utrikesministerns och Sveriges yttrande- och åsiktsfrihet också. Såna saker.

I huvudsak har den massiva kritiken mot Margot Wallström kommit från rika, sårade män – arabiska och svenska. Världsledare med ofantlig mycket makt och pengar. Ingen av dem vill prata om det självklara: hur fel det är att ha en lag mot kvinnor att köra bil. Vi ska tvinga dem att prata om just det. Kvinnor och män här i Sverige och kvinnor och män i Saudi.

Våra svenska näringslivstoppar med Marcus Wallenberg i spetsen gör sig till pinsamma nickedockor med läpparna hårt slutna kring oljemunstyckena.

Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för arabvärldens sanna hjältar – de som liksom Raif Badawi offrar sin hälsa, sin familj, sitt liv för friheten att få föra ett konstruktivt samtal där sanningen också är inbjuden. Vi kan också tacka för Margot Wallström som säger det självklara och för Johan Ehrenberg & Co som dragit igång ETC som granskar diktaturförespråkarna på Dagens Industri.

Skriv på uppropet!

Kategorier
Allmänt

Idéer

Hej, du som tror på och arbetar för framtiden! Daniel Swedin konstaterar i sin ledartext i Aftonbladet – ”Vi sitter nöjda i Kafkasamhället” – att det idag finns 40.000 lediga jobb i Sverige.

Dessa jobb söks av 400.000 arbetslösa. Medan jag rent fysiskt bevittnar konsekvenserna av detta faktum från min någotsånär skyddade position i spårvagnens förarhytt lyssnar jag genom min kontakt med omvärlden – radion – på politikerna, på journalisterna och på folket. Jag känner mig nästan som en kung av glas där jag avskilt svävar ett par meter över marken genom en stad där människorna vet att något inte riktigt stämmer men inte kan sätta fingret på vad det är. De tror att det är fel på allt. Jag tror att de har rätt – det är fel på riktningen. Det finns ingen, och det gör oss alla nervösa. Men det är lätt ordnat: du som har förmåga att förändra, läs det som står här, välj ut ett eller flera förslag, och genomför dem.

 

Skuldsätt Sverige till nollränta och renovera miljonprogrammen till passivhus med egen elproduktion, bygg fler hyresrätter, rusta upp och/eller ersätt järnvägen med effektivare och mer hållbar infrastruktur, satsa på hållbar energiomställning och ge skattelättnader för nya former för distribution av närproducerade varor. Skapa plattare inkomster överlag genom skatter.

Sänk pensionsåldern och låt yngre jobba.
Lagstadga om kortare arbetsdagar, sex timmar är ok till att börja med, och utbilda fler till samma jobb.
Gör effektivare valideringar av reell eller praktisk kunskap, sluta att ideologiskt ogiltigförklara utbildningar utan att ha en fungerande plan B. (ping Jan Björklund)

Fixa en snabbare och mer human handläggning för flyktingar och invandrare så att de kan känna sig trygga och börja jobba. Utfärda temporära arbetstillstånd/tillstånd att driva företag medan utredning för uppehållstillstånd pågår. Utbilda många unga och flyktingar till de hållbarhetsrenoveringar och byggandet av hyresrätter som du just beställt. Om du tycker att detta känns dyrt just nu så tänk på att det ju inte kostar något med miljardsatsningar, det blir ju skatteinkomster på lön, det har RUT-avdraget visat, fråga alliansen hur du ska göra.

Sammanfattning:

Rikta alla utbildningar till det som krävs för en hållbar samhällsomdaning och dela arbetsbördan mellan fler skattande medborgare.

 

Var det för mycket? Okej, gör bara det här då:
Återinför en ny allmän värnplikt, den här gången i samarbete med Svenska Freds för den som vill ha en pacifistisk utbildning, och ta bort det kostsamma straffet för vapenvägran. Utforma försvaret till en praktisk samhälls- och demokratiutbildning om ansvar och skyldigheter för att stärka kunskap och nationell sammanhållning, återinför försvarets sjukvårdsutbildningar, lägg till en saftig utbildning i juridik. Låt oss – folket – vara våra egna brand-, kris- och översvämningsvakter.

Sammanfattning:
Skapa en gemensam grund för alla att stå på som stärker sammanhållning och grundläggande förståelse och därmed tillit till och vilja att ta hand om det som är vårt gemensamma ansvar. Passa på att ge militär utbildning till civila bristyrken.
För länge sen kunde man ta buss- och lastbilskort i ”lumpen”. Jag fick min bussförarutbildning genom Arbetsförmedlingen som många med mig, så vissa förarutbildningar har efter slopandet av allmän värnplikt delvis fortsatt vara en samhällskostnad. Nu köps tjänsten in från andra företag och jag fick resa tjugo mil varje dag – det blir säkert billigare att låta samma företag hålla utbildningen på kaserngården.

 

Inte? Okej:

Stärk FN. Jobba för att ta bort veto-rätten: den hindrar all utveckling mot ett mänskligare och fredligare världssamhälle. FN är en vacker, men också ganska borgerlig och högst mänsklig skapelse vars demokratiska spelregler måste moderniseras. I nuläget är den en gigantisk kvarleva som ingen måste lyssna på, organisationen behöver en hjärttransplantation och snyggare kläder. Så slipper vi gå med i NATO eller låta enskilda länder begå dumheter när de ska hindra IS eller Saddam Hussein, eller…

 

Inte bra? Välj det här då:
Stärk den globala arbetsmarknaden. Utöka arbetet med mänskliga rättigheter och jobba hårt för att införa bra fackliga regler globalt. Skärp samtidigt, och samordna, internationell lagstiftning kring storföretagens vinster och makt över stater – det stärker all inhemsk marknad på sikt, leder till mer närproducerade varor världen över, och sund gränshandel, där den behövs.

Sista förslaget, till dig som är riksdagshen:
SAMARBETA i riksdagen, likaväl som lokalt. Jag vet inte hur många livesändningar från riksdagen jag sett, men dramaturgin är huggen i sten. Så driver man inte ett land framåt. Släpp alla tankar på mitt och ditt – nå hållbara lösningar över blockgränserna. Jag lovar att du kommer bli förlåten eftersom det ger resultat. Du kan till och med lyssna på SD, så länge som du inte agerar utifrån deras propaganda utan föregår deras farhågor, hot och domedagspredikningar med bättre idéer och riktiga lösningar. (Se ovan för bättre idéer och lösningar)

 

Du kanske tycker att det låter lite galet allt det här, men du vet lika väl som jag att mycket av det redan görs, lobbas för eller åtminstone finns på idéplanet idag. Och det tvärs över det politiska ideologi-spektrat. Men när det kommer till att sätta oss i en nödvändig skuld till det offentliga finns det enorma ideologiska ryggmärgsreaktioner från politikerna i riksdagen. Ingen verkar vilja bli den som raserar rekordet i att hålla andan och se bra ut inför omvärlden, nu när vi varit så duktiga, sparat oss genom kriserna med minimala satsningar, och saknar offentlig skuld.
Lita på mig. Förutom att jag är spårvagnsförare och erfaren musikalartist (yrken som självklart ger en viss tyngd och politisk respekt, jag vet) så vet både du och jag att både Svenskt Näringsliv och Vänsterpartiet håller med om något i idésamlingen ovan – tänk om vi alla liksom bara kunde höja blicken, sjunga lite jävla ”We shall overcome” och samsas om ett jätteprojekt i riksdagen? Bara ETT enda? Det kommer vara värt det, jag lovar. I alla fall om vi ser till alternativet, det vi kan kalla ”Kafkalinjen”, som en hommage till Daniel Swedins ledare. Kafkalinjen, alltså:

Vi/du gör INGENTING – eller i alla fall mycket lite. Förutom att tulta runt i Europa och stoltsera med en hyfsad tillväxt i dåliga tider, ingen offentlig skuld och ett snusförnuftigt litet överskottsmål. Fast visst gör vi mer än så även om vi väljer den här riktningen. Kursen är redan inställd och gör att vi då kan:

Värdera byråkrati skyhögt och hacka ner på bra lösningar på grund av ideologi eller regelperspektiv.
Tänka: ”Sverige är tillräckligt bra. Vi sköter i alla fall vårt” – och fortsätta sälja överblivna utsläppsrätter vidare till andra länder, sälja vapen till diktaturer och driva kolkraftverk i Tyskland.
Tillåta SD att skylla på invandrarna och skjuta över skulden för arbetslöshet och sjukdom på lata medborgare och fuskare.
Som politiker: gå på den linje som verkar få stöd av folket. Strunta i allt och bli populist.
Fortsätta driva Fas tre och ”arbetslinjen” med individuell skuldbeläggning på den arbetslöse och coacher för statligt understött CV-bedrägeri.
Låta bli att stoppa privata vinstdrivande flyktingförläggningar utan sociala ambitioner och sucka när ett stadigt växande tredje största parti tror att arbetslöshet beror på tillströmningen av arbetskraft från utlandet – inte på att industrirobotar tagit över kroppsarbetet; inte på att digitala algoritmer i olika dataprogram tagit över mycket av logistisk planering och schemaläggning; inte på att storföretagens vinsttänk utnyttjar nuvarande kassa globala handelslagar och svaga eller obefintliga fackförbund som inte skyddar internationellt billig arbetskraft. Inte inse att det är dessa saker som för länge sedan gjort klassklyftorna globala och lett till att nästan ingen industriell produktion i Sverige längre är beroende av inhemsk arbetskraft.

Men:

Misströsta inte! Som tur är har väljarna röstat fram en regering som faktiskt ifrågasätter sitt eget ”historiska” överskottsmål (jag var vuxen när det sattes).

Tyvärr pendlar dessa väljare pendlar och tvekar fortfarande mellan rasism och socialism utan att förstå att vi har chans att bli hjältar och rädda världen. Gör inte det. För allvarligt talat:

Det är ingen bra affär för NÅGON att få ett ohållbart samhälle där globala konflikter och miljöförstöring i slutändan gör alla symboliska transaktioner meningslösa. För att skydda symbolen ”pengar” måste vi tvinga dem att arbeta för oss, inte tvärtom.

 

Jag tämnet börja avrunda med ett ”Har den äran” till dig som tror att ryktet om planeten Jordens flämtande kamp för sin överlevnad är överdriven och falsk:

Grattis idag till Stefan Sundström som kan odla bondbönor i mars eftersom jorden aldrig varit varmare sen vi började förstå att vi kunde odla på den här breddgraden. Grattis också till min kompis i Kalifornien som haft bländande sol utan en droppe regn på flera år; grattis Evian och källvatten på flaska! Grattis till Ryssland som just borrat sig ner i en tiotusentals år gammal orörd arktisk underjordisk sjö, men råkat hälla i lite fotogen. Grattis till att istäcket smält så att oljan blir lättare att nå.

Det här handlar inte längre om Göran Perssons bevingade ord om att ”Den som är satt i skuld är icke fri”, överskottsmål och vinstmarginaler. Sånt kan Wallenberg få ta med sig i graven. Vi alla och Herr Wallenberg, vi som är det globala och det lokala samhället, har de senaste tvåhundra åren arbetat oss upp till en enorm skuld till varandra och till våra ättlingar, till naturen och till djuren på Jorden, genom att fortsätta driva ett ohållbart samhällsbygge. Det var okej så länge som vi trodde att vi var små och obetydliga i det stora hela, men nu vet vi att vi har ansvaret för vår egen och planetens överlevnad på våra axlar. Då är bara frågan om hur vi vill att den här skulden ska manifesteras: i några extra nollor i cyberspace och en högst symbolisk, monetär skuld som går att leva och arbeta bort – eller av en ogästvänlig stenplanet som brukade kallas Jorden?

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Att växa upp

Häromdagen satte jag ut ett roligt klipp på mig och min tonårsdotter i en rätt vanlig situation kring städning som många kan känna igen sig i och skratta åt.

Jag brukar sätta ut alla statusar offentligt. Det brukar bara vara de närmast sörjande som gillar och kommenterar, så jag brydde mig inte om att ändra inställningarna. Efter tre dagar hade den visats drygt sexhundra tusen gånger, någon tyckte sig till och med ha sett att den visats åttahundra tusen gånger. Nästan nitton tusen hade tryckt på gilla-knappen. Då raderade jag klippet. Inte för att klippet inte var roligt – både min dotter och hennes kompisar protesterade – eller för att någon skrivit något dumt, (av hundratusentals tittare hade inte en enda varit oförskämd, apropå att mirakel händer!) utan för att jag långsamt mindes mina egna tonår i takt med att visningarna ökade, och hur det kan vara att försöka leva upp till en förväntan och en bild av sig själv, en bild som alltför ofta inte kommer inifrån, men utifrån; hur svårt det är att vara både barn och vuxen samtidigt. Jag fick lite ont i magen av att ha klippet liggande offentligt: Hur kärleksfullt allt än var menat och hur humoristiskt igenkännbart det än var hos många, började jag minnas hur det är att vara barn och inse att jag som vuxen måste vara den som avgör var gränsen går.

Jag mådde verkligen inte särskilt bra under mina egna tonår. Det är en underdrift; det var i själva verket den värsta tiden i mitt liv, så här långt. Inte för det att vardagsproblemen var särskilt stora – i jämförelse med de problem jag haft som vuxen skulle man kunna kalla dem bagateller – men jag var känslig och sårbar och upplevde inte att jag kunde prata med någon i hela världen om hur jag kände. Jag var tjock, ensam och insmickrande rolig – inget mer. Tyckte jag. Egentligen varade den överviktiga perioden bara ett år och efter det växte jag, blev smal och hyfsat vältränad och var knappast ensam. Men inget kunde ändra på att jag kände mig som världens minsta och mest värdelösa människa. När hormonerna och sexualiteten flyttade in i min kropp sabbade de ett dittills fungerande system. De hackade upp de olika bitarna som var jag mellan sig och åt upp dem. När de tuggat i sig och smält maten ordentligt lämnade de efter sig det som återstod som en stinkande hög på golvet för mig att förstå och sortera. Det tog rätt lång tid kan jag säga. När jag ser min glada, vackra tonåring med sina många lika fantastiska vänner, hur de skrattar och verkar tycka att hela livet är ett äventyr, låter jag mig inte luras: jag vet precis hur de lider. Då och då lyser det igenom i en fråga eller i en tystnad. I hur de ifrågasätter sig själva och hela världen och hur de ofta upplever det som att de är de enda i universum som inte har en aning om varför de lever.
I mina egna tonår kom jag ganska snabbt på att det inte verkar finnas någon mening med livet. Vuxenvärlden bestod av en samling idioter som trodde att de blivit vuxna, men i själva verket var det ingen skillnad på USA:s president och på den två år äldre Robban som slog ner mig i korsningen. De var precis samma människa. Det stämmer visserligen fortfarande på något sätt, men idag är jag mycket äldre än den Robban som slog ner mig då. Jag har fått fågelperspektiv på tonåren, hans och mina.
På 80-talet såg jag med tonåringens blick på alla världsproblem, samma som alltid: svältkatastrofer orsakade av krig och ojämlikhet, hot om ett tredje världskrig, styckmord och övergrepp i rubrikerna. Palme blev mördad och det höll på att gå åt helvete med miljön. Några började prata om något de kallade växthuseffekten och blev visserligen förlöjligade, men faktum kvarstod: Jorden skulle gå under. Inte i en avlägsen framtid när solen slocknar utan här och nu, idag, imorgon eller nästa år. Livet var kort och allt rusade på. Alla tecken pekade mot ett fullständigt och nära förestående Armageddon. Jag blev så övertygad om undergången att jag slängde mig in i farliga situationer där andra backade undan. Eftersom världen snart skulle gå under sparade jag inte på något och tog världen som den kom, vilket ledde till att jag både gav och tog emot smällar, men det förde också med sig bra saker. Plötsligt var jag, som visan säger, ”en populär person”. Jag kunde uppfattas som orädd, snabbtänkt och okonventionell. Men:
Att bygga sitt liv på att jorden ska gå under – carpe diem-missbruk – är ett dåligt sätt att slippa lösa problem på. Det är ett förhållningssätt som kan uppfattas som positivt utåt och ge en bild av att man är ärlig och rättfram och säger vad man tycker utan att ta hänsyn till heliga kor i debatter, tradition och annat som kan vara känsligt för många. I själva verket brydde jag mig inte om vad jag sa så länge det lät bra. Jorden skulle ju ändå gå under, så jag behövde ju inte stå för något. Egentligen var jag inte modig utan saknade bara hyfs, och det ledde ofta till baksmällor.
Problemet med trovärdigheten i hela den här livsåskådningen är ju att beviset för att den är gångbar är att jorden faktiskt går under. Under ens livstid. Gör den inte det – ja, då börjar man snart få problem. De av mina vänner som tidigt började ta ansvar för att jorden inte skulle gå under sitter idag på viktiga samhällspositioner där de kan göra något åt saken. Inte mycket i det stora hela kanske, men betydligt mer än jag. Apokalyptikern som långsamt inser att han missbedömt tecknen står plötsligt utan byxor på en jord som vägrar gå under, utan makt att förändra mer än sina egna tankar. Vid det här laget har apokalyptikern samlat på sig tusentals oövertänkta uttalanden, ogrundade åsikter och handlingar som inte kan göras ogjorda. Det hade kanske känts helt okej så länge som jorden gick under, men i en mer beständig värld, i ett längre liv, ledde de till enorma inre konflikter. Frågan ”Vem ÄR jag, egentligen?”, som inte betydde någonting klockan fem i Ragnarök, betyder plötsligt allt, och kräver sitt svar. Ingen kan leva utan hållbar mening med livet när livet visar sig bli längre än väntat.
Någon gång under andra hälften av 20-årsåldern började frågan ”Vem är jag?” överskugga allt annat. Jag rannsakade mig själv och kom fram till svaret: ”Jag vet inte.” Det betydde: ”Jag har ingen jävla aning, men jag gillar inte det jag ser.” Den här totala rekonstruktionen av mitt jag (som jag satt på paus sedan tonåren) kanske kunde ha kommit vid ett ännu sämre tillfälle, men det kändes inte så då. Då var jag mitt i en uppåtgående karriär, mitt i ett seriöst förhållande, mitt i livet. Kanske var det tanken på giftermål och barn som slutligen fördärvade min självbild från tonåren och ledde till att de logiska konflikterna i själen behövde en ny och mer hållbar agenda. För varför skaffa barn om jorden ändå ska gå under? Samtidigt, vad spelar det för roll vem man skaffar barn med om jorden ändå går under? Det spelar ju bara roll om jorden inte går under. Tänk om olyckan är framme och jorden inte går under? Hur ska jag då våga vara pappa? Jag behövde för första gången en plan B. När jag till slut vågade fråga rätt person kom svaret omedelbart, men det var inte lätt. Det ledde till en hel del pinsamheter och till att jag fick slänga all gammal utgången Niklas på skräphögen. Det mesta var nämligen, i mina ögon, bajs.

Det är dock skönt att veta att det finns många miljoner människor som delar min erfarenhet av pubertal existensiell undergångsromantik. Några exempel:
Kristna har väntat på att jorden ska gå under i 2000 år. Under tiden har sekter har blivit till och urartat, medlemmarna har skrivit sina testamenten och haft en sista vild fest, bara för att vakna nästa morgon och upptäcka att baksmällan fortfarande är högst levande, till allas förvirring och besvikelse. Efter några hundra år av domedagssekter var kyrkans teologer tvungna att hitta svar på varför Jesu återkomst och domens dag dröjde. Vad hade man missat i orden? De kom fram till en del underbara svar, men fortfarande ploppar det upp nya självmordssekter inom varje generation kristna som har missat de svaren eller tror sig veta bättre. Självmordssekter är såna som antingen inte längre orkar leva i skräckfylld väntan på Armageddon och bestämmer sig för att gå i förväg till paradiset, och/eller som fullständigt målat in sig i ett socialt hörn och inte klarar av det pinsamma i att möta världen utanför skyddsrummet och komma med lama ursäkter till det obetydliga folket man lämnat med förakt i solstolarna utanför. ”Ursäkta att jag kallade dig för en Hednisk Gris, jag hade fel. Jag tycker fortfarande inte om dig, men jag skulle aldrig ha vågat säga det om jag inte varit övertygad om att jorden skulle gå under.” Det är inte en början på en varm vänskap, det är början på en tuff vardag. Alltför många väljer att gå vidare med självmordet istället, ideologiskt, religiöst, filosofiskt eller i praktiken, hellre än att börja ta ansvar för det långsiktiga resultatet av sina ord och handlingar. Idag verkar dock hotet om undergång vara en allmänt accepterad tanke som är helt okej att bygga sina resonemang på. Varenda kotte och parti har den i sin verktygslåda:
IS hotar om undergång om inte alla lyssnar på lögnerna och överdrifterna på deras hemsida som de påstår är Guds ord, förmedlade genom IS. Vilket gör att IS säger att IS och Gud är samma sak. Vilket ju gör att de hädar.
SD hotar med Sveriges (=jordens) undergång om vi inte godtar deras extremt överdrivna och förljugna bild från olika SD-sponsrade hatiska hemsidor om muslimer och accepterar perversionen att börja sätta prislappar med olika värde på människoliv genom att erkänna det stora ekonomiska hotet från flyktingströmmarna. Trots att vi oftast tjänar på invandring och trots att vi är 9 miljoner i ett land som kan rymma minst 40 om vi är villiga att göra det som krävs. Utan att jorden går under.
Samma hotfulla tema återkommer i nazistiska grupper, i al Qaida och hos enskilda konspirationsteoretiker, satanister, ateister, kristna, muslimer, yogautövare och New Age-aktivister. Vi är så hotade med undergång nuförtiden att alla verkar ha glömt att fundera över den högst personliga döden. Vad pinsamt det ska bli när alla märker att jorden hänger kvar i sin plats i rymden, full av liv och vatten, kan man ju tycka. Men då har man underskattat klassikern: den Självuppfyllande profetian. Det läggs ner fantasisummor i vårt mänskliga samhälle hos sekter, terrorgrupper, partier och länder för att motverka inbillade hot som drömts ihop av (oftast) män med makt och pengar. Visst finns det reella hot – mänsklig ondska, tsunamis och jordbävningar, att Yellowstone exploderar igen eller att en av alla miljoner kometer därute slår ner – men det finns ännu fler lösningar, och de flesta hotbilder skapar vi människor själva genom brist på tillit – girighet, missförstånd – alienation, avhumanisering som ger rasism, nazism och fascism som sedan åstadkommer självuppfyllande profetior och leder till paradoxen att samma person som stått för problembilden, lösningen och det blodiga genomförandet kan säga: ”Se, vad var det jag sa?”

Missförstå mig rätt. Självklart kommer jorden gå under förr eller senare. Frågan är om vi fortfarande bor här då. För 100 år sedan, för tusen och för tiotusen år sedan fanns det också många som var lika övertygade som idag att vi nått gränsen för mänsklig utveckling, och att allt som går att se och uppfinna redan är hittat och uppfunnet. Tyvärr är också lösningen på problemet med undergångstankarna lika barnslig och naiv idag som för tiotusen år sedan:
Slappna av. Det är inte kört. Även om du inte vet vem du är eller vad vi ska göra åt alla problem så är det okej. Du behöver inte vara allt för alla eller lösa allt, du är värd att få finnas på jorden ändå. Ditt liv är en gåva utan villkor eller motkrav. Du får både ta emot och ge så mycket du orkar, varken mer eller mindre. Det är lugnt. Visst finns det hot, men risken är överlag större att du får ett långt liv. Om du är orolig för kometer så kolla upp vad som görs för att skydda planeten. Om du är orolig för miljön så läs och lyssna på dem som forskar kring lösningarna och utvecklar alternativa energikällor – jag lovar att du kommer bli överraskad av utvecklingen. Ställ bilen, åk kollektivt, cykla och gå om du kan, eller kolla om du kan byta din bil till någon miljövänligare.
Du som är orolig över flyktingströmmarna till Sverige: stäng av datorn och mobilen, låna en bok om folkvandringarnas historia, om nationers föränderliga gränser och svenska kulturuttryck genom tiderna. Ta en promenad ensam i något lugnt och vackert område och läs. Eller släpp allt läsande och titta på ett stort vatten. Är du i Göteborg så ta en söndagsvagn till havet, sätt dig ner och fundera över vad du är rädd för. Kanske är det dig själv? Kanske sörjer du något evigt som du tror är förlorat, något du hade men som försvann på vägen? I så fall, ingen fara. Du har inte blivit av med någonting:
Det enda vi kan förlora är oss själva, men vi kan alltid hitta tillbaka till den vi är, även om den personen visar sig vara annorlunda än den vi trodde. Igen och igen. Jag hörde att den unge terroristen i Köpenhamn hade genomgått flera identitetskriser. Vad synd att han inte tilläts att gå igenom några till. Kanske blev han utsatt för ”prislam”, radikalisering av jihadister i fängelset och kanske var han på väg ut ur sitt judehat? I så fall är de sant skyldiga för brotten de som vägrade låta honom byta identitet ännu en gång – till något bättre än en plats i ett påhittat paradis för mördare utan känslor.

Vad jag vill säga är att om du är orolig över alla problem, så ta ett djupt andetag och försök bli en del av lösningen. Hur lite eller hur mycket du lyckas med spelar ingen roll, det är ingen tävling. Har du lyckats rädda dig själv så är det värt allt.
Och så ett litet meddelande till dig som funderar på att gå med i en kristen självmordssekt som betonar den sista tiden, domens dag, det nya Jerusalem, världens snara undergång och annat matnyttigt:
Jesus har sagt att slutet inte ska komma förrän allt är fullkomnat och minsta bokstav och prick i Guds lag har flyttat in i varje människas hjärta. Vilket borde betyda att jorden vid det laget blivit ett paradis där vi lyckats utrota all död och allt lidande, där all rädsla är som bortblåst och där det enda som återstår i människohjärtat är den ofelbara kärleken till Gud och varandra. För att det ska funka måste det dock gälla för varje människa på jorden. Tycker du att vi redan befinner oss där så gratulerar jag dig till ditt nästa steg men föreslår samtidigt att du tar del av valfri nyhetssändning. Om du efter det misstänker att vi inte riktigt är framme än så kan vi väl fortsätta att försöka ta oss dit?
Till det LYCKLIGA slutet.

Kategorier
Allmänt

En Julsaga

Det hände sig vid den här tiden att tre visa män från Österlandet fick se en stjärna över Sion och de begav sig dit med gåvor, eftersom stjärnan talade om fred på jorden, om Gud bland oss, genom ett barn som skulle födas i Betlehem.

 

De tre var mager från Ur och däromkring och hade länge studerat stjärnorna. De kunde därför förutse det mesta som skedde i världen. Deras släkte hade tytt stjärnornas gång i tusen år och de kunde allt om dem, men de visste nästan ingenting om vart människorna gick eller varför. Därför talade deras gåvor stjärnornas språk: Den ene hade med sig dyrbart guld som stod för kunskap och vishet. Den andre hade med sig rökelse som symboliserade förlåtelse och oskuld. Den tredje hade myrra som var helande och betydde pånyttfödelse. Men vid gränskontrollen blev de av med alla sina tillhörigheter, myrran och de andra gåvorna. Syftet med deras besök ansågs inte vara giltigt. Först sattes de i ett fängelseliknande flyktingförvar nära gränsen, men eftersom de varken tänkt arbeta eller riskerade avrättning i sitt eget land och eftersom de inte längre hade några likvida medel skickades de ut. Nu var de dock inte längre kungar i sitt hemland, som drabbats av inbördeskrig. De försökte fly men stötte på gränsposter överallt. En av dem hade en syster i Skandinavien och ansökte om att bli skickad dit. En annan försökte ta tillbaka sin gåva och sköts i ryggen och den tredje drunknade i Jordan när han flydde hemåt, var nu det låg.

Den siste magern lyckades på omständliga vägar till slut ta sig till Skandinavien. Han höll ut och följde alla de regler man gjorde upp för honom, men de var svårare än alkemi och byttes ofta ut. Folket i landet klagade på alla invandrare som vällde över gränserna och ett parti startades som skulle hindra dem från att komma dit. Nu hade den siste vise mannen för länge sedan glömt allt om sin gåva, om stjärnan och om barnet. Han hade fått annat att tänka på. Han försökte få sina egna barn att lyckas i det nya landets skola och hade inte längre tid med andras barn.

När detta hände – att den vise glömde bort vem han var – hade Jesus just blivit sju och satt i templet. Plötsligt fylldes han av helig ande och han såg en väg för människan, för alla människor världen över. Han gick till prästen och förklarade och prästen tyckte det lät bra. Jesus gick till folket utanför och förklarade och de tyckte också att det lät bra. Full av glädje begav han sig hemåt för att berätta för sin mor. På vägen stod tre barn han inte kände igen. De sa: ”Är det du som är Jesus?” Jesus svarade: ”Ja, det är jag.”
”Du vet att de skrattar åt dig i stan va? Åt dig och din mamma.”
Sedan började de slå pojken Jesus i tur och ordning. Den förste slog av rädsla för att själv bli slagen. Han blev röd på kinderna när han slog. När han såg skadorna och blodet sprang han därifrån, rädd för att bli sedd. Den andre slog i blint hat. Han blev vit i ansiktet när han slog. Han valde ut alla ställen som redan blödde och som redan gjorde ont och slog just där. När han var klar spottade han och gick därifrån.
Den lilla pojken Jesus svävade nu mellan liv och död. Hans liv gick fortfarande att rädda, men hjälpen måste ske försiktigt och kunnigt. Den tredje pojken sa: ”Ni nasaréer ställer till problem för alla.” Han stampade på pojkens huvud. När Jesus var död grävde han en grop. När den var klar la han ner honom i den och fyllde den med sand. På platsen byggde han senare ett tempel. Han såg helt vanlig ut när han tog barnets liv; hade varken blossande kinder och var inte heller onaturligt blek.
Så hade Jesus till slut fått ta emot tre gåvor: Rädsla, Hat och Likgiltighet, i den ordningen. De tre misshandlande pojkarna växte upp och blev kungar. Ju mer de gav av sina gåvor, ju större växte sig gåvorna hos dem och hos folket, tills bara Likgiltigheten fanns kvar.

God Jul – vad nu det betyder – till alla sverigevänner och kristdemokrater – vad man nu menar med det.

Kategorier
Allmänt

Tillfälligt Avbrott

Kulturklassen inväntar resultatet av valet.

Har Kulturklassen fullföljt sitt uppdrag och störtat Alliansen, eller pågår ett sceniskt klädbyte?

Vi väntar med spänning.

 

Med vänlig hälsning, Kulturklassen

Kategorier
Allmänt Kulturpolitik Samhälle

Den borgerliga kampen

Först och främst:

Jag ber om ursäkt för min tidigare text om människor som beter sig som hundar och om årstider som växlar på ett ögonblick. Mitt försvar är att det råder en allmän begreppsförvirring. Inför valet präglas hela samhället av magisk realism: Arbetslösheten är högre och lägre samtidigt; på 8 år har ingen mått dåligt av att tvingas arbeta trots sjukdom; järnvägen fungerar bra, tack, och skolornas konkurser innebär att den förda skolpolitiken fungerar. Det enda som är säkert är att arbetsplatsolyckor och självmord ökar. Men det beror inte på något. Det kan det inte göra, eftersom ingenting är fel.

image

Den här texten handlar alltså om begreppsförvirring. Mer specifikt undrar den över hur borgerligheten ska kunna leda ett antirasistiskt arbete för jämställdhet och jämlikhet när den saknar insikt om vad som skapat kampen – ett strukturellt förtryck? Uttrycket och det teoretiska fenomenet ”Feminism utan socialism” – som folkpartiet säger sig stå för – använder två begrepp som båda bygger på tanken om förtryckande maktstrukturer, varav Folkpartiet inte erkänner förtrycket som fortfarande ger upphov till socialism. Så står alliansen kvar med en feminism utan egentliga problem.

Eftersom det inte finns problem med klasser i samhället enligt borgerligheten så saknas också borgerlig förståelse för att den feministiska kampen ser helt olika ut beroende på om den kämpande kvinnan bor i Danderyd eller i Bergsjön. Det som kallas för intersektionalitet och som innebär att kvinnan inte bara är kvinna utan också påverkas av andra samhällsstrukturer som klass, etnicitet och kultur som flätas in i varandra– ja, det finns inte helt och hållet. Bara lite. För att kunna förneka klass måste man alltså samtidigt förneka typiskt gammalt kvinnoförtryck: I borgerlighetens värld kryllar det därför av lyckliga och starka städerskor som ingen sätter sig på. Eftersom de välsituerade borgarna i alliansen inte vill prata om klasstrukturer sitter man fast med den ständigt återkommande tesen om ”Individens val” i varje diskussion. Resultatet blir alltså, förutom en ogiltigförklarad socialism, också en oerhört smal och begränsad feminism för kvinnor med jobb, god ekonomi och hög utbildning. Lustigt nog beskyller just dessa borgerliga feminister ibland F! för att vara elitistiska.

Vi har tidigare sett SD försöka kämpa mot rasism utan att erkänna eller förstå vad rasism är – är det den vägen alliansen tänker sig med feminismen? En strukturellt antifeministisk kamp för jämställdhet?

Borgerliga kritiker av klassamhället och av feministers eller rasifierades upplevelse av strukturell sexism och rasism sker enligt samma princip och med samma argument:
”Den som sa det han va det.” En av de senaste kommentarerna i den stilen är Susanna Birgerssons kritik av Judith Kiros poetiska text om att vara rasifierad kvinna. Ordet ”offerkofta” används av Birgersson. Hon är riktigt arg. På Judith. För Judith är rasist, tycker Birgersson. Så kan det gå när man tar bort förtrycket ur ekvationen. Då blir rasism och reaktionen mot rasism samma sak.

På ett område inom den borgerliga feminismen har dock kvinnorna tagit stor plats de senaste åren: i kritiken av feminismen i media. Idag är det få män med självbevarelsedrift som vågar göra ner feminismen offentligt, därför har det blivit borgerlighetens kvinnor som får stå upp för ”särartsfeminismen” (=”Jag diskar mer och tar hand om barnen mer därför att jag är mer lämpad till sådana uppgifter som kvinna. Din uppgift som man är att vara notoriskt otrogen och jaga älg.”) och medialt göra ner den feministiska analys som förutsätter klassamhällets avigsidor. Man får bita sig själv hårt i tungan för att låta bli att påstå att detta är en redaktionell tanke, att kvinnliga skribenter utnyttjas för att göra gammal unken kritik mot feminismen mer trovärdig. I så fall skulle det innebära att dessa kvinnliga borgerliga kritiker av feminismen utnyttjas av den maktstruktur som de förnekar i sin kritik. Hu, hemska tanke. Kanske innebär detta också att man inte kan ägna sig åt feminism utan att också ägna sig åt den strukturella ojämlikhet som socialismen försöker utjämna?

Det är nog ingen som förnekar att vissa delar av feminismen behöver kritisera sig själv, det behöver vi alla göra, men det är underligt att så många högermärkta skribenter är intresserade av att vidarebefordra den interna kritiken från (framförallt borgerliga) besvikna feminister på sina ledar- och krönikesidor. Vad har Marcus Birro eller SD egentligen för intresse av kritiska skildringar inifrån feminismen? Jag tycker de passar bra där de står. Långt utanför. Att låtsas att man bryr sig luktar unket.

Den som tar upp ett samhällsproblem är alltså enligt borgerlighetens nya feminism själv ansvarig för att problemet finns och att det ”cementeras”. Lilla Lisa kommer hem och gråter, blåslagen och mobbad, och första frågan är: ”Vad gjorde du själv då?”

Dessutom har vänstern fel sätt att bemöta rasism, sexism och ökande inkomstklyftor på, menar högern.

Så hur möter borgerligheten själva rasism, sexism och klyftor då? Jo, rasismen gör man bäst i att negligera. Den är inte så farlig utan faktiskt mer eller mindre naturlig –  som inkomstklyftor och åtta timmars arbetsdag. Tomma torg utan motdemonstranter är modellen. Det är en fin tanke som tyvärr förutsätter att det inte finns några arga individer som väljer något våldsamt. Hur det går ihop med borgerliga tankar om individen som samhällets fundament är svårt att förstå. Kampen mot vardagsrasism i en blå värld förs genom att inte göra en höna av en fjäder. Sexism då? Tja – vad är det egentligen? Någon sa att det var sexism när det nyöppnade hotellet i Göteborg bjöd personalen på strippor från en strippklubb, men det kan ju inte stämma: stripporna skattar ju på sin inkomst. Det är starka tjejer som behöver extra till läkarstudierna. Hur sexistiskt är det? Och ursäkta mig, men begreppet ”ojämlikhet” – visst behöver vi inkomstklyftor, rejäla sådana? Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.

Oftast är problemformuleringskritikerna enligt egen utsago både antirasister och feminister, men på sitt eget lilla sätt: Utan strukturer. Individuellt. Det låter bra. För borgerligheten tror inte på stora strukturer. Inte ens när strukturerna biter folk i arslet, orsakar världskrig, kallar andra för nedsättande saker på spårvagnen eller slår ihjäl sina före detta flickvänner för tusende gången. Borgerligheten tror inte på offermentalitet, de tror på vinnare. Hela deras politik bygger på vinst och vinnare. Det är så viktigt för alliansen att inte fokusera på offer och förlorare, att man hellre förnekar att människor kan bli olyckliga offer; förnekar att det finns människor med särskilda behov. Borgerligheten verkar tro på 9 miljoner fritt väljande Levis-jeans-bärande Big Mac-mumsande svenska individer. Visste ni att man räknar med priset på en Big Mac som ett mått inom nationalekonomi? Fetma däremot är förstås helt individuellt.

När F!:s kritiker består av sverigedemokratiska antifeminister som inte inser att utformningen av deras kritik bara bevisar deras egen antifeminism blir det absurdt. Ta till exempel den antifeministiska SD-kvinnan som nyligen hävdade att det är upp till kvinnorna i Sverige att se sin egen skuld till varför de blir misshandlade. Hon trodde att hon var feminist för att hon kände sig stark OCH var kvinna. Det är svårt att se strukturer på individnivå. Det är därför politiker och väljare helst ska se längre än näsan räcker. ”Det är bara att gå om man blir slagen”, sa kvinnan från SD. Vart kvinnorna ska gå när SD röstat mot förslaget om obligatoriskt stöd för kvinnojourer är svårare att säga, men de positiva och stärkande tongångarna känns igen från andra borgerliga håll:
”Köpa lägenhet till sina barn kan alla göra”, sa kristdemokraten Mats Odell och avskaffade därmed strukturerna i klassamhället. På sitt eget lilla sätt. På individnivå.

”Vi har nolltolerans mot rasism”, säger SD och raderar hela begreppet rasism genom att låta skogen försvinna bland alla träd. Eftersom SD och rasism inte kan existera samtidigt och eftersom SD fortfarande finns kvar så måste ju rasismen vara borta, eller hur? Vad som efter detta är rasism är möjligtvis en enskild professor från Uppsala som legat nerfryst sedan 1923 men som nu tinats upp, en sån som mäter skallar på inuiter och bara kan säga meningen: ”Negrer äro dumma och lata.”
Så ser möjligen en rasist ut enligt Sverigedemokraterna.

Nej hörni. Känner ni det också? Jag har känt det rätt länge nu. Den där stumma känslan. Den här perioden – valperioden – är den tråkigaste och mest ointelligenta delen av politiken. Valaffischerna står som spön i backen och politikerna grinar brett eller rynkar bekymrat på pannan beroende på budskap och väljarstöd. Det är nu som de som inte bryr sig i vanliga fall ska vinnas över på rätt sida med oanade dumheter och Paradise hotel-fasoner. Argumenten sjunker till tidigare okänt låga nivåer i MMA-liknande debatter med snabbt växlande tv-kameror. Politiker blir röda i ansiktet av en blandning av förödmjukelse och vrede när de tvunget visar upp de där jävla skyltarna med olika koefficienter mitt under tv-debatten och själva inser att det här inte är politik längre – det är ett Idol för eftersläntrarna, de viktigaste idiotrösterna, de vacklande och velande som avgör hela historien.
Det är dock tryggt att se att alliansen trots våldsamma försök att ta över agendan med rena krigsrubriker, ändå inte lyckas få med sig folket. Mindre skönt är att det troligen ökar antalet SD-väljare.
Jag har aldrig sett mig som särskilt politisk. Jag känner mig ofta anti-politisk och får kämpa mig till vallokalen. Men jag vet i alla fall vilket härad jag tillhör. Att det finns människor som plötsligt röstar på moderaterna efter att ha varit socialdemokrater, eller röstar SD efter att ha varit V är ganska skrämmande.

Så hur insatta ska vi vara? Om en har körkort så kan en trafikreglerna. Ska man rösta bör man ju ha tagit reda på vad de olika partierna vill och hur de vill genomföra det och om man kan misstänka att de ljuger. Plus att man bör fråga sig: vem röstar jag för egentligen? Eller röstar jag bara mot?

Lycka till med röstningen. Själv behöver jag inte bry mig längre.
Jag avskyr slutspurten och förhandsröstade på biblioteket igår. Strax innan jag gjorde det blev en storgråtande kvinna bjuden på kaffe av den kvinnliga bibliotekarien i caféet. En ung man hade just rånat henne på hennes mugg med skänkta växelpengar. Polisen hade fått tag i honom verkade det som men hon var ändå otröstlig. Jag såg hur långt hemifrån hon var och kände sig. När jag försökte inflika ett tröstande ord tackade hon mekaniskt men misstänksamt mellan tårarna. Jag, en vit medelklassman som försöker trösta en rumänsk fattig kvinna. Jag kunde ha kritiserat henne där och då för hennes rasistiska attityd mot mig: ”Får en vit man inte ens trösta längre?”, kunde jag ha ropat indignerat. Men jag är inte psykopat. Jag går inte fram till henne och väser: ”Stoppa det organiserade tiggeriet.”

Att förtidsrösta är skönt. Jag har bestämt mig för länge sedan. Det handlar inte om vem som låter bäst på kortast tid. Det ger mig lugn och ro när debatten föder nya dumheter, och det ger mig tid över att dela ut F!:s valsedlar på valdagen. För det är det demokrati handlar om: att folkets röst ska bli hörd. Och folket är till 46 procent antirasistiska feminister.

 

 

Lite trivia som får tjäna som stöd för ovanstående teser:

image

1. Nutidshistoriskt borgerligt antirasistiskt (?) problemupplösningsarbete av vår nuvarande kulturminister:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article19177563.ab

2. Borgerliga DN:s Susanna Birgersson attackerar en text om upplevelsen och den strukturella analysen av rasism/antifeminism av Judith Kiros:
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/offerkoftan-en-antirasism-som-befaster-ojamlikhet/

3. ”Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.”:
http://www.mynewsdesk.com/se/ifau_-_institutet_for_arbetsmarknadspolitisk_utvardering/news/inkomst-och-utbildning-gaar-i-arv-i-flera-generationer-42277

4. Svaret till Marcus Birro från My: http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

5. Johan Norberg vill ha tyst på torget; SD är bara naturligt, alla europeiska länder har ett SD:
http://touch.metro.se/kolumner/johan-norberg-inse-att-ert-tjat-gynnar-sd/EVHnhA!8ZoAoG6Q4qpB2/

Kategorier
Allmänt

En Saga

Julledigt! Nere vid Röda sten stöter jag på Johannes, som sitter och tittar på Stenafärjan när den ger sig ut mot det lilla öppna havet utanför Älvsborgsbron.

Det är en av de varmaste jularna på 50 år. Johannes tackar för senaste bloggen. Säger att den inspirerat honom och att han skriver ett protestbrev till EU just nu, om scientologernas rätt till utövande av sin tro utan olaglig övervakning från stater. Jag undrar hur min text kunde inspirera till det – den handlade om något helt annat?
”Det är ingen som pratar om det problemet”, säger han. ”De flesta ser scientologin som en maktapparat och tycker därför inte att det är lika viktigt att värna deras lagstadgade rätt. Det drabbar alla i längden. Det man kan komma undan med att göra mot scientologerna kan man göra ännu lättare mot mycket mindre samfund.”
Jag berättar om mina planer på att skriva en känslosam och öppen berättelse om det jag varit med om. Han nickar lite tveksamt.
”Om det fyller någon funktion så kan en offerberättelse vara berättigad.”
Jag blir arg. Förklarar att ordet ”offerberättelse” känns förfulande och förminskande.
”Du missförstår mig”, säger Johannes fackmässigt. ”Det finns många offer i samhället. Det går inte att förneka. Men offer ställs mot offer när berättelserna hamnar i det öppna. Då förminskas de. Samtidigt kan en alltför stark berättelse göra att man tappar läsarens identifikationsmöjligheter. Fantasin tar helt enkelt slut. Alla vet att barn blir våldtagna till exempel, men det går inte att berätta känslosamt om, för nästan ingen vill höra om det. Ändå används barnamord och barnvåldtäkter för att förminska andra offerberättelser från vuxna om sjukdom och raserad ekonomi. En video från en stening på Youtube används som propaganda mot människor som flytt från stening. Människan sätter det okända och skrämmande som hon inte vill höra om mot det hon tror att hon känner till, och ogiltigförklarar båda. Den ena genom att förneka, och den andra genom att förminska. När samma människor sedan hamnar i hemska situationer själva, är det plötsligt som om de är de första i historien att uppleva något sådant. Vilket ju stämmer varje gång, men det kunde ha förberetts mentalt.”
”Hur förbereder man sig för ett lidande man inte förväntar sig, om allt runtom en är bra?”, undrar jag. Johannes gör mig alltid irriterad.
”Genom att vägra ljuga om världen vi lever i. Genom att förstå det som man tror att man redan förstår. Det är skillnad på vårt ord för ”känna” och det ”känna” man använde för tre tusen år sedan. Vi har gått bakåt.”
”Så du menar att ”funktionen” i min ”offerberättelse” måste bli något annat?”
”Jag menar att en offerberättelse inte kan tillåtas att bli en offerberättelse över huvudtaget om den ska kunna fylla en funktion.”

Jag kisar mot Eriksberg. Orkar inte lyssna på Johannes när han är så där allvetande. Allt är form och uttryck och andlig renhet för honom; vägar att förändra världen på, även om man vet att man ljuger ibland. Själv är jag bara arg. Arg på SD, arg på alliansen, arg på allt det där gamla som fick lägga sig som en tung filt över det som var härligt och nytt och bra. Jedimästaren Yodas röst dyker upp längst bak i huvudet, men nu låter han som Johannes: ”Anger, fear, aggression – the dark side of the Force are they.”
Verkligheten är inte som opera eller film. Verkligheten är ingen saga, ändå skriver vi den som en sådan, om och om igen. Vi gör filmer av den, filmer som alla ser, och trots att vi maskerar den dåligt, så skjuter vi undan den så fort den kryper för nära. Vårt enda sätt att kunna möta verkligheten utan att gå under verkar vara att göra den till något annat: Till en saga.
Jag sätter på mig hörlurarna (jag vet att Johannes inte blir stött, han är ju så fullkomlig) och lyssnar på Rutger Hauers dödsmonolog i Bladerunner till Vangelis änglalika musik. Replikanten Roy Battys sista ord känns som ett sparsamt recitativ med en helt egen rytm som svävar bortanför och ovanför musiken:
”I’ve seen things”, börjar Hauer, och jag tänker på hur han satt där, i verkligheten, en ganska ung skådespelare då i juni 1981, kvällen innan scenen skulle filmas, och skar i texten. Han tyckte den var för teknisk och för operaaktigt, för lång. Så han skar i den, plockade bort, la till, tills det kändes rätt och bra och passade. Helt vansinnigt gjort naturligtvis – att förvanska regissörens och manusförfattarens ord – så får man inte göra. Men Hauer tänkte inte så. Han tänkte inte alls, för i det ögonblicket var han konstnär och han hade livet som vapen. Imorgon var sista inspelningsdagen, slutscenen. Hauer tänkte nog istället på replikanten Battys sista ord i livet, på vad Batty ville säga mänskligheten. Hur beskriver en förskjuten icke-människa ett helt men kort liv av sökande, i de sista ögonblicken innan allt slocknar? Vad och hur skulle en replikant, som blivit förskjuten av både Gud och människor, som fått träffa sin skapare och funnit att skaparen är defekt, säga och uppträda innan batteriet dog? Och medan Rutger satt där kvällen innan sista filmdagen och prövade på att känna livet rinna ur honom, en tidsinställd replikant med bara några år förprogrammerat liv, så skapade han en av filmhistoriens vackraste scener. I alla fall inom Science-Fiction. Scenen var det sista filmteamet gjorde och några av dem grät. Ingen sa: ”Vad har du gjort? Du har ju ändrat i manus! Vi tar det igen.” Nej, ingen sa så, för alla visste att nu var sagan slut och deras tid tillsammans var över, och Rutger hade ju faktiskt skrivit något som var så mycket bättre och sannare och stämde så mycket mer överens med vad replikanten Batty skulle ha sagt. Frågan är bara, hur visste de det?
Det finns bara en förklaring:
För ett ögonblick måste de ha glömt att Roy Batty aldrig hade funnits. Nu finns han så att alla kan se. Harrison Fords karaktär har jagat ikapp honom för att ”pensionera” honom i förtid, och han hinner upp Batty precis innan batterierna tar slut, men efter att han hunnit ta livet av sin skapare, den onde storföretagaren som äger rättigheterna till livet. Det är då han säger sina sista ord:
”I’ve seen things you people wouldn’t understand.
Attack ships on fire on the shoulder of Orion.
I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.
All those…moments…will be lost in time. Like tears..in rain.”

Jag tar av mig hörlurarna. Johannes har ritat en hund på marken med en krita han hittat. Han skrattar när han ser min frågande min.
”En hund!” ropar han. Två uppklädda trettioåringar på väg mot Novotel rycker till och skyndar på stegen. ”Voff! Voff!”
”Ja, vad bra Johannes!” säger jag, ”du är duktig, du!”
Han flinar.
”Ja-a!”
Jag föreslår att vi ska gå vidare, jag måste hem och laga mat, och vintern har redan hunnit bli vårsommar. Det är maj och barnen kommer hem med kusinerna snart. Jag är inte ett dugg arg längre, det har gått över. Det gick över någon gång när solen tittade fram tidigare på morgnarna. Men undulaterna måste få vatten, så vi måste gå.
”Ja, jag måste nog ut till mitt också”, säger Johannes. ”Men vi ses snart Nicke!”
Ja, jo, säger jag. Det har vi ju alltid gjort, förr eller senare. Varför skulle det vara skillnad nu, den här gången?
Vi börjar gå åt var sitt håll, men efter bara några meter stannar Johannes till och ropar:
”Du kommer att veta skillnaden!”, samtidigt som han backar mot havet.
”Va?”, ropar jag tillbaka.
”Du kommer att veta – när du är lugn, i frid, passiv! En sann demokrat använder kraften till kunskap och försvar – ALDRIG till attack!”
”Men förklara varför jag inte kan-”
”Nej, nej! Det finns inget ”varför”.”
Jag hör paret vi såg tidigare skratta bakom mig och vänder mig om för att se vad de tycker är så roligt. Är det kanske jag? Men de tittar på en ankmamma och hennes ungar som använder en våg för att ta sig upp på bryggan. När jag vänder mig om igen är Johannes borta. Det skulle kunna vara mystiskt, men jag känner Johannes. Han har antagligen kutat allt vad han orkat och gömt sig bakom Röda sten.
”Gömmer du dig bakom Röda sten, Johannes?” ropar jag utan att få svar (även om jag tycker mig höra ett litet kvävt fnissande).
Jag beslutar mig för att inte avslöja honom. Varken det faktum att han ligger gömd bakom konsthallen eller att han just fick med mig på att parafrasera Yoda och Luke i Star Wars. Livet är vackert och vi behöver våra sagor, sommaren är härlig och den är på väg hit.

Kategorier
Allmänt

Kulturklassens Första Maj

Niklas 1 maj:

Vi står på Järntorget i Göteborg och går med något av tågen. Det verkar bli F!-tåget. Det är jag, min fru och mina två döttrar. Jag ser kommunistiska vimplar, socialistiska och arbetarförbundens vimplar. Idag spelar det ingen roll. Vart vi än går är vi på rätt väg. Själv tänker jag på alla kvinnor och män som fått offra livet för rättvisa, solidaritet och feminism. Vi är många som tänker på er i Jönköping idag, där kampen för en bättre framtid är viktigare och tydligare än någonsin! Kram på oss, jag önskar er alla en kraftfull första maj!!

/Niklas

 

Davids 1 maj:

Idag är det en röd dag. Men det är också en rosa. Och för mig är det nästan en blå. Jag är på väg till Stockholm med familjen, klockan 15.00 har vi bokat tid till ABBA-muséet. Popgruppen som stod för kommersialism och borgerlighet. I alla fall i vissa andras ögon. Men betänk att Benny Andersson vid minst två val har skänkt en miljon till Feministiskt Initiativ så får du bekräftelsen att vi människor är sammansatta av mängder av saker. Jag turistar i Stockholm, tittar på glitter och åker karuseller samtidigt som jag tänker rosa. Vi kommer gå med i något tåg i huvudstaden, i alla fall för ett tag. Vilken färg det blir får vi se. Min mor sa under min uppväxt att rött och rosa inte passade ihop. Men det var då. Jag tycker, både stilmässigt och politiskt, att det inte finns något vackrare. Det sticker ut och står för något bra. Det räcker för mig. Den här dagen och alla andra dagar.

/David

 

Viktorias 1 maj:

”Fred och bröd JA, JA, JA! Krig och nöd NEJ, NEJ, NEJ!”

”Ty internationaaaalen åt aaaalla lyyyycka geeeer”

”Förts maj första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus.”

Jag är 6 år och tillsammans med mamma och pappa går jag i ett långt led och ropar och sjunger. Jag tyckte så mycket om att alla ville ha fred och bröd och att en sliten kavaj kunde bli en mantel av strålande ljus.

Flera år senare när jag lyssnade på Imperiet och Ebba Grön utropade min pappa: ” Va? Har jag närt en kommunist vid min barm?” Detta var dock inte så traumatiskt för min käre far som för varuhusdirektör Tyko Jonsson eftersom han, min far alltså, ganska medvetet hade medverkat till att mitt röda hjärta klappade till vänster.

I år går jag med i F!-tåget. Det slängdes ut en fråga om varför jag ska demonstrera på 1:a maj över huvud taget när jag inte är socialist utan feminist. Jag demonstrerar på 1:a maj med F! därför att jag har sjungit och ropat länge nu men inte riktigt hört att det verkligen är alla som får lycka av internationalen. Jag har inte riktigt känt att alla verkligen vill ha fred och bröd. Och varför är det bara de slitna kavajerna som ska bli till strålande mantlar?

Kära mor och far. Ni har inte närt en kommunist vid er barm, ni har närt en demokratisk feminist. Tack för att ni tog med mig i det långa ledet på 1:a maj.

/Viktoria

 

 

Kategorier
Allmänt

Lyx!

Alliansen sliter sitt hår: De kan inte bestämma sig för vilken ekonomisk åtgärd som kommer innebära flest röster från medelklassen, och man vill ju inte göra avkall på de förmögnas privilegier. Samtidigt är det svårt nu att hitta fler saker att skära ner på hos arbetslösa och sjuka, och de har redan konkurrensutsatt skolan mer än något annat land i världen (förutom Pinochets version av Chile). De verkar fast i funderingar som: ”Ska vi höja tobaksskatten och på sikt sänka inkomstskatten, eller ska vi lova att aldrig mer sänka inkomstskatten och dra ner på studiebidraget?” Det där kan de få fundera på – de som är fast i gårdagens succéer. Jag har andra, betydligt lyxigare val att göra.

Om jag väljer Fi och Gudrun Schyman i höst, så får jag en otroligt erfaren partiledare och ett parti som kommer att höja vårt och våra barns medvetande till en nivå vi bara kunde drömma om på 90-talet, då när vi först insåg att visioner spelar roll, när Miljöpartiet kom in i riksdagen och förändrade debatten, så som Gudrun med vänner kan komma att göra. Det var då jag och tiotusentals andra förstod att man faktiskt kunde säga orden: ”Jag tror att vi måste bry oss om miljön mer”, utan att klassas som extremist och bli sedd som en skogstokig trädkramare med omöjliga drömmar. Fram tills dess hade vi miljöaktivister behandlats som mindre bemedlade när vi ville närma oss ekonomi och välfärd på naturens villkor. Nu gör Fi detsamma, fast med feminismen och frågor kring maktordningssamhället. Det bästa är att Fi – som är ett modernt parti – också vill ta miljöhänsyn och utjämna skillnader i samhället. Jag kan rösta på Fi och ändå vara säker på att vi inte kommer ha ”Business as usual” medan öknarna breder ut sig och vattnet stiger. Jag kan också lita på att oppositionspartierna tillförs ett parti som inte kommer sitta tysta, utan tolkning, inför maktens fenomen som Kapten Klänning, inför hovrättsdomar som vänder sig mot offer och friar förövare; ett parti som kommer att börja ifrågasätta varför det är så att vi fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister eller varför drygt 80 procent av alla våldsbrott begås av män, oavsett dessa mäns hudfärg och sociala status.

Eller så väljer jag det jag valt flest gånger tidigare: Miljöpartiet. Då vet jag att jag får ett parti som menar allvar med naturen och vill skapa ett miljöekonomiskt hållbart samhälle som tänker längre framåt än en ensam gubbes livstid. Förutom att Mp också praktiserar feminism och öppenhet så har de en helt okej syn på småföretagens rätt att kunna konkurrera på bättre villkor mot storföretagens snedvridna syn på naturen. Ett hållbart samhälle blir ett gemensamt samhälle där jag får känna mig delaktig.

Eller så röstar jag på Vänsterpartiet, som jag också gjort förr, och känner mig trygg med att de kommer att göra allt i sin makt för att frångå den absurda tanken på att tjäna pengar på sjuka, gamla och på de skolbarn som litar på oss mest. Inga barn ska längre få bli utkastade ur skolor som gått i konkurs medan en ensam ägare skrattar hela vägen till banken i något skatteparadis där han placerat mina skattepengar. Dessutom kan jag även här räkna med en humanare flyktingpolitik, en större öppenhet och ett praktiskt feministiskt arbete från många kvinnliga politiker som menar såpass stort allvar med sin skatteutjämningspolitik att de ger bort den del av sin lön som överstiger 30000 kr i månaden.

Eller så gör jag något som jag bara gjort en gång tidigare: jag röstar på Socialdemokraterna. Då får jag ett traditionellt reformistiskt arbetarparti sprungen ur en politiskt mogen vänster, som respekterar det gemensamma högre än individens rätt att bli rik på den svagare. Ett parti som vill prata om solidaritet, vikten av att känna sig behövd, och ett parti som vill mer än alliansen inom miljö, feminism och kultur. Traditionen inom S påbjuder också större respekt för mänskliga rättigheter, en rättvisare skattefördelningspolitik och ett nära samarbete med facket, till skillnad från dagens regering. Arbetare i Sverige kommer att stärkas och våra gemensamma resurser kommer inte slumpas bort lika lätt. Dessutom har S större vana att sköta en stor ekonomi på ett betydligt mer ansvarsfullt sätt, att bara göra neddragningar när de behövs och istället börja investera när den värsta krisen lagt sig. Röstar jag på dem vet jag också att det kommer bli stor skillnad i vilka som värderas högst i samhället.

Kort sagt: när valet står mellan rättvisa, solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och en hållbar värld kan jag kan inte välja fel.
Mitt val i höst känns som ren lyx.