Det hände sig vid den här tiden att tre visa män från Österlandet fick se en stjärna över Sion och de begav sig dit med gåvor, eftersom stjärnan talade om fred på jorden, om Gud bland oss, genom ett barn som skulle födas i Betlehem.
De tre var mager från Ur och däromkring och hade länge studerat stjärnorna. De kunde därför förutse det mesta som skedde i världen. Deras släkte hade tytt stjärnornas gång i tusen år och de kunde allt om dem, men de visste nästan ingenting om vart människorna gick eller varför. Därför talade deras gåvor stjärnornas språk: Den ene hade med sig dyrbart guld som stod för kunskap och vishet. Den andre hade med sig rökelse som symboliserade förlåtelse och oskuld. Den tredje hade myrra som var helande och betydde pånyttfödelse. Men vid gränskontrollen blev de av med alla sina tillhörigheter, myrran och de andra gåvorna. Syftet med deras besök ansågs inte vara giltigt. Först sattes de i ett fängelseliknande flyktingförvar nära gränsen, men eftersom de varken tänkt arbeta eller riskerade avrättning i sitt eget land och eftersom de inte längre hade några likvida medel skickades de ut. Nu var de dock inte längre kungar i sitt hemland, som drabbats av inbördeskrig. De försökte fly men stötte på gränsposter överallt. En av dem hade en syster i Skandinavien och ansökte om att bli skickad dit. En annan försökte ta tillbaka sin gåva och sköts i ryggen och den tredje drunknade i Jordan när han flydde hemåt, var nu det låg.
Den siste magern lyckades på omständliga vägar till slut ta sig till Skandinavien. Han höll ut och följde alla de regler man gjorde upp för honom, men de var svårare än alkemi och byttes ofta ut. Folket i landet klagade på alla invandrare som vällde över gränserna och ett parti startades som skulle hindra dem från att komma dit. Nu hade den siste vise mannen för länge sedan glömt allt om sin gåva, om stjärnan och om barnet. Han hade fått annat att tänka på. Han försökte få sina egna barn att lyckas i det nya landets skola och hade inte längre tid med andras barn.
När detta hände – att den vise glömde bort vem han var – hade Jesus just blivit sju och satt i templet. Plötsligt fylldes han av helig ande och han såg en väg för människan, för alla människor världen över. Han gick till prästen och förklarade och prästen tyckte det lät bra. Jesus gick till folket utanför och förklarade och de tyckte också att det lät bra. Full av glädje begav han sig hemåt för att berätta för sin mor. På vägen stod tre barn han inte kände igen. De sa: ”Är det du som är Jesus?” Jesus svarade: ”Ja, det är jag.”
”Du vet att de skrattar åt dig i stan va? Åt dig och din mamma.”
Sedan började de slå pojken Jesus i tur och ordning. Den förste slog av rädsla för att själv bli slagen. Han blev röd på kinderna när han slog. När han såg skadorna och blodet sprang han därifrån, rädd för att bli sedd. Den andre slog i blint hat. Han blev vit i ansiktet när han slog. Han valde ut alla ställen som redan blödde och som redan gjorde ont och slog just där. När han var klar spottade han och gick därifrån.
Den lilla pojken Jesus svävade nu mellan liv och död. Hans liv gick fortfarande att rädda, men hjälpen måste ske försiktigt och kunnigt. Den tredje pojken sa: ”Ni nasaréer ställer till problem för alla.” Han stampade på pojkens huvud. När Jesus var död grävde han en grop. När den var klar la han ner honom i den och fyllde den med sand. På platsen byggde han senare ett tempel. Han såg helt vanlig ut när han tog barnets liv; hade varken blossande kinder och var inte heller onaturligt blek.
Så hade Jesus till slut fått ta emot tre gåvor: Rädsla, Hat och Likgiltighet, i den ordningen. De tre misshandlande pojkarna växte upp och blev kungar. Ju mer de gav av sina gåvor, ju större växte sig gåvorna hos dem och hos folket, tills bara Likgiltigheten fanns kvar.
God Jul – vad nu det betyder – till alla sverigevänner och kristdemokrater – vad man nu menar med det.
