Kategorier
Allmänt Kulturpolitik Samhälle

Den borgerliga kampen

Först och främst:

Jag ber om ursäkt för min tidigare text om människor som beter sig som hundar och om årstider som växlar på ett ögonblick. Mitt försvar är att det råder en allmän begreppsförvirring. Inför valet präglas hela samhället av magisk realism: Arbetslösheten är högre och lägre samtidigt; på 8 år har ingen mått dåligt av att tvingas arbeta trots sjukdom; järnvägen fungerar bra, tack, och skolornas konkurser innebär att den förda skolpolitiken fungerar. Det enda som är säkert är att arbetsplatsolyckor och självmord ökar. Men det beror inte på något. Det kan det inte göra, eftersom ingenting är fel.

image

Den här texten handlar alltså om begreppsförvirring. Mer specifikt undrar den över hur borgerligheten ska kunna leda ett antirasistiskt arbete för jämställdhet och jämlikhet när den saknar insikt om vad som skapat kampen – ett strukturellt förtryck? Uttrycket och det teoretiska fenomenet ”Feminism utan socialism” – som folkpartiet säger sig stå för – använder två begrepp som båda bygger på tanken om förtryckande maktstrukturer, varav Folkpartiet inte erkänner förtrycket som fortfarande ger upphov till socialism. Så står alliansen kvar med en feminism utan egentliga problem.

Eftersom det inte finns problem med klasser i samhället enligt borgerligheten så saknas också borgerlig förståelse för att den feministiska kampen ser helt olika ut beroende på om den kämpande kvinnan bor i Danderyd eller i Bergsjön. Det som kallas för intersektionalitet och som innebär att kvinnan inte bara är kvinna utan också påverkas av andra samhällsstrukturer som klass, etnicitet och kultur som flätas in i varandra– ja, det finns inte helt och hållet. Bara lite. För att kunna förneka klass måste man alltså samtidigt förneka typiskt gammalt kvinnoförtryck: I borgerlighetens värld kryllar det därför av lyckliga och starka städerskor som ingen sätter sig på. Eftersom de välsituerade borgarna i alliansen inte vill prata om klasstrukturer sitter man fast med den ständigt återkommande tesen om ”Individens val” i varje diskussion. Resultatet blir alltså, förutom en ogiltigförklarad socialism, också en oerhört smal och begränsad feminism för kvinnor med jobb, god ekonomi och hög utbildning. Lustigt nog beskyller just dessa borgerliga feminister ibland F! för att vara elitistiska.

Vi har tidigare sett SD försöka kämpa mot rasism utan att erkänna eller förstå vad rasism är – är det den vägen alliansen tänker sig med feminismen? En strukturellt antifeministisk kamp för jämställdhet?

Borgerliga kritiker av klassamhället och av feministers eller rasifierades upplevelse av strukturell sexism och rasism sker enligt samma princip och med samma argument:
”Den som sa det han va det.” En av de senaste kommentarerna i den stilen är Susanna Birgerssons kritik av Judith Kiros poetiska text om att vara rasifierad kvinna. Ordet ”offerkofta” används av Birgersson. Hon är riktigt arg. På Judith. För Judith är rasist, tycker Birgersson. Så kan det gå när man tar bort förtrycket ur ekvationen. Då blir rasism och reaktionen mot rasism samma sak.

På ett område inom den borgerliga feminismen har dock kvinnorna tagit stor plats de senaste åren: i kritiken av feminismen i media. Idag är det få män med självbevarelsedrift som vågar göra ner feminismen offentligt, därför har det blivit borgerlighetens kvinnor som får stå upp för ”särartsfeminismen” (=”Jag diskar mer och tar hand om barnen mer därför att jag är mer lämpad till sådana uppgifter som kvinna. Din uppgift som man är att vara notoriskt otrogen och jaga älg.”) och medialt göra ner den feministiska analys som förutsätter klassamhällets avigsidor. Man får bita sig själv hårt i tungan för att låta bli att påstå att detta är en redaktionell tanke, att kvinnliga skribenter utnyttjas för att göra gammal unken kritik mot feminismen mer trovärdig. I så fall skulle det innebära att dessa kvinnliga borgerliga kritiker av feminismen utnyttjas av den maktstruktur som de förnekar i sin kritik. Hu, hemska tanke. Kanske innebär detta också att man inte kan ägna sig åt feminism utan att också ägna sig åt den strukturella ojämlikhet som socialismen försöker utjämna?

Det är nog ingen som förnekar att vissa delar av feminismen behöver kritisera sig själv, det behöver vi alla göra, men det är underligt att så många högermärkta skribenter är intresserade av att vidarebefordra den interna kritiken från (framförallt borgerliga) besvikna feminister på sina ledar- och krönikesidor. Vad har Marcus Birro eller SD egentligen för intresse av kritiska skildringar inifrån feminismen? Jag tycker de passar bra där de står. Långt utanför. Att låtsas att man bryr sig luktar unket.

Den som tar upp ett samhällsproblem är alltså enligt borgerlighetens nya feminism själv ansvarig för att problemet finns och att det ”cementeras”. Lilla Lisa kommer hem och gråter, blåslagen och mobbad, och första frågan är: ”Vad gjorde du själv då?”

Dessutom har vänstern fel sätt att bemöta rasism, sexism och ökande inkomstklyftor på, menar högern.

Så hur möter borgerligheten själva rasism, sexism och klyftor då? Jo, rasismen gör man bäst i att negligera. Den är inte så farlig utan faktiskt mer eller mindre naturlig –  som inkomstklyftor och åtta timmars arbetsdag. Tomma torg utan motdemonstranter är modellen. Det är en fin tanke som tyvärr förutsätter att det inte finns några arga individer som väljer något våldsamt. Hur det går ihop med borgerliga tankar om individen som samhällets fundament är svårt att förstå. Kampen mot vardagsrasism i en blå värld förs genom att inte göra en höna av en fjäder. Sexism då? Tja – vad är det egentligen? Någon sa att det var sexism när det nyöppnade hotellet i Göteborg bjöd personalen på strippor från en strippklubb, men det kan ju inte stämma: stripporna skattar ju på sin inkomst. Det är starka tjejer som behöver extra till läkarstudierna. Hur sexistiskt är det? Och ursäkta mig, men begreppet ”ojämlikhet” – visst behöver vi inkomstklyftor, rejäla sådana? Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.

Oftast är problemformuleringskritikerna enligt egen utsago både antirasister och feminister, men på sitt eget lilla sätt: Utan strukturer. Individuellt. Det låter bra. För borgerligheten tror inte på stora strukturer. Inte ens när strukturerna biter folk i arslet, orsakar världskrig, kallar andra för nedsättande saker på spårvagnen eller slår ihjäl sina före detta flickvänner för tusende gången. Borgerligheten tror inte på offermentalitet, de tror på vinnare. Hela deras politik bygger på vinst och vinnare. Det är så viktigt för alliansen att inte fokusera på offer och förlorare, att man hellre förnekar att människor kan bli olyckliga offer; förnekar att det finns människor med särskilda behov. Borgerligheten verkar tro på 9 miljoner fritt väljande Levis-jeans-bärande Big Mac-mumsande svenska individer. Visste ni att man räknar med priset på en Big Mac som ett mått inom nationalekonomi? Fetma däremot är förstås helt individuellt.

När F!:s kritiker består av sverigedemokratiska antifeminister som inte inser att utformningen av deras kritik bara bevisar deras egen antifeminism blir det absurdt. Ta till exempel den antifeministiska SD-kvinnan som nyligen hävdade att det är upp till kvinnorna i Sverige att se sin egen skuld till varför de blir misshandlade. Hon trodde att hon var feminist för att hon kände sig stark OCH var kvinna. Det är svårt att se strukturer på individnivå. Det är därför politiker och väljare helst ska se längre än näsan räcker. ”Det är bara att gå om man blir slagen”, sa kvinnan från SD. Vart kvinnorna ska gå när SD röstat mot förslaget om obligatoriskt stöd för kvinnojourer är svårare att säga, men de positiva och stärkande tongångarna känns igen från andra borgerliga håll:
”Köpa lägenhet till sina barn kan alla göra”, sa kristdemokraten Mats Odell och avskaffade därmed strukturerna i klassamhället. På sitt eget lilla sätt. På individnivå.

”Vi har nolltolerans mot rasism”, säger SD och raderar hela begreppet rasism genom att låta skogen försvinna bland alla träd. Eftersom SD och rasism inte kan existera samtidigt och eftersom SD fortfarande finns kvar så måste ju rasismen vara borta, eller hur? Vad som efter detta är rasism är möjligtvis en enskild professor från Uppsala som legat nerfryst sedan 1923 men som nu tinats upp, en sån som mäter skallar på inuiter och bara kan säga meningen: ”Negrer äro dumma och lata.”
Så ser möjligen en rasist ut enligt Sverigedemokraterna.

Nej hörni. Känner ni det också? Jag har känt det rätt länge nu. Den där stumma känslan. Den här perioden – valperioden – är den tråkigaste och mest ointelligenta delen av politiken. Valaffischerna står som spön i backen och politikerna grinar brett eller rynkar bekymrat på pannan beroende på budskap och väljarstöd. Det är nu som de som inte bryr sig i vanliga fall ska vinnas över på rätt sida med oanade dumheter och Paradise hotel-fasoner. Argumenten sjunker till tidigare okänt låga nivåer i MMA-liknande debatter med snabbt växlande tv-kameror. Politiker blir röda i ansiktet av en blandning av förödmjukelse och vrede när de tvunget visar upp de där jävla skyltarna med olika koefficienter mitt under tv-debatten och själva inser att det här inte är politik längre – det är ett Idol för eftersläntrarna, de viktigaste idiotrösterna, de vacklande och velande som avgör hela historien.
Det är dock tryggt att se att alliansen trots våldsamma försök att ta över agendan med rena krigsrubriker, ändå inte lyckas få med sig folket. Mindre skönt är att det troligen ökar antalet SD-väljare.
Jag har aldrig sett mig som särskilt politisk. Jag känner mig ofta anti-politisk och får kämpa mig till vallokalen. Men jag vet i alla fall vilket härad jag tillhör. Att det finns människor som plötsligt röstar på moderaterna efter att ha varit socialdemokrater, eller röstar SD efter att ha varit V är ganska skrämmande.

Så hur insatta ska vi vara? Om en har körkort så kan en trafikreglerna. Ska man rösta bör man ju ha tagit reda på vad de olika partierna vill och hur de vill genomföra det och om man kan misstänka att de ljuger. Plus att man bör fråga sig: vem röstar jag för egentligen? Eller röstar jag bara mot?

Lycka till med röstningen. Själv behöver jag inte bry mig längre.
Jag avskyr slutspurten och förhandsröstade på biblioteket igår. Strax innan jag gjorde det blev en storgråtande kvinna bjuden på kaffe av den kvinnliga bibliotekarien i caféet. En ung man hade just rånat henne på hennes mugg med skänkta växelpengar. Polisen hade fått tag i honom verkade det som men hon var ändå otröstlig. Jag såg hur långt hemifrån hon var och kände sig. När jag försökte inflika ett tröstande ord tackade hon mekaniskt men misstänksamt mellan tårarna. Jag, en vit medelklassman som försöker trösta en rumänsk fattig kvinna. Jag kunde ha kritiserat henne där och då för hennes rasistiska attityd mot mig: ”Får en vit man inte ens trösta längre?”, kunde jag ha ropat indignerat. Men jag är inte psykopat. Jag går inte fram till henne och väser: ”Stoppa det organiserade tiggeriet.”

Att förtidsrösta är skönt. Jag har bestämt mig för länge sedan. Det handlar inte om vem som låter bäst på kortast tid. Det ger mig lugn och ro när debatten föder nya dumheter, och det ger mig tid över att dela ut F!:s valsedlar på valdagen. För det är det demokrati handlar om: att folkets röst ska bli hörd. Och folket är till 46 procent antirasistiska feminister.

 

 

Lite trivia som får tjäna som stöd för ovanstående teser:

image

1. Nutidshistoriskt borgerligt antirasistiskt (?) problemupplösningsarbete av vår nuvarande kulturminister:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article19177563.ab

2. Borgerliga DN:s Susanna Birgersson attackerar en text om upplevelsen och den strukturella analysen av rasism/antifeminism av Judith Kiros:
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/offerkoftan-en-antirasism-som-befaster-ojamlikhet/

3. ”Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.”:
http://www.mynewsdesk.com/se/ifau_-_institutet_for_arbetsmarknadspolitisk_utvardering/news/inkomst-och-utbildning-gaar-i-arv-i-flera-generationer-42277

4. Svaret till Marcus Birro från My: http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

5. Johan Norberg vill ha tyst på torget; SD är bara naturligt, alla europeiska länder har ett SD:
http://touch.metro.se/kolumner/johan-norberg-inse-att-ert-tjat-gynnar-sd/EVHnhA!8ZoAoG6Q4qpB2/

Av Niklas Säwström

Bor i Göteborg.
Har medverkat i Les miserables, West Side Story, Jesus Christ Superstar, Sugar, Chess, Candide, Jekyll&Hyde med flera och jobbat som scenbyggare, eldslukare, showdansare, konferencier, sångare och bussförare. Kör spårvagn. Fil kand i Teaterstudier, skriver på masteruppsats i idéhistoria. Har misslyckats med att studera både hebreiska och grekiska. Änkling med två barn och två bonusbarn.