Författare: Niklas Säwström

Jag börjar med slutet. Det känns som att det är en bra början. Slutet på Sveriges hållning kanske, den att rasism finns i andra länder men inte här. Sedan 2010 har Sverige sjunkit i The Economists demokrati-index. Samma år som SD kom in i riksdagen.

Jag tänkte avsluta med två dokumentära scener. De är avskrivna ord för ord från P1:s mest populära vardagliga samhällsprogram. Studio Ett är måna om att vara objektiva. När det gäller nazism och rasism har man dessutom ett ansvar att förklara för lyssnarna vilka åsikter och teorier som vetenskapen tar starkt avstånd ifrån och vilka åsikter som strider mot demokrati och mänskliga rättigheter. Här ingår rasism, fascism och nazism. Reportrarnas uppgift är att kunna mer om sådant än mannen på gatan och belysa det med insatta frågor, historiska perspektiv och argumentationskonst.

Efter att den 4:e mars ha intervjuat en nazist som skulle till Ukraina för att ”hjälpa nationalister” fick Studio Ett kritik för att inte ha gjort sitt jobb. Eventuellt tyckte reportern att hon avslöjat nazisten som nazist och att det räckte. Förr räckte det, eftersom alla visste att det var fel att vara nazist, men vi är tyvärr en krympande skara, och det utnyttjar nazisternas ideologer. Nazister försöker inte längre gömma sig. De har många egna hemsidor och är organiserade.
Närmare hundra socialdemokrater har mördats i Norden på knappt 30 år. Två toppolitiker, de flesta andra inte mer än barn. Det vänsterextrema våldet kräver tydligen ändå repriser av Sovjetkritiska pjäser.
Fyra dagar efter intervjun med Nazisten knivhöggs flera personer av en eller flera nazister, varav en var nyss hemkommen från Ukraina. Enbart nazistanknutna förövare.

I år ställer nazisterna upp i 30 kommuner med Svenskarnas Parti. Trots sitt ansvar fortsätter Public Service att sila mygg och svälja kameler. Man kallar inte SD för fascistiskt, trots att de är sprungna ur nazismen, eftersom SD protesterar mot det. SD protesterar också mot att kallas ”Främlingsfientliga”. Man vill kallas ”Sverigevänliga”. I ”scenerna” nedan låter man nazisten tala till punkt men avbryter historikern. Soran övertalas att lägga programledarskapet på is. Stefan Jarls kritik av girigheten visas inte under valåret. Men man lyfter frågan om det är odemokratiskt att en majoritet elever vägrar lyssna på SD. Rektorn tog deras banderoller med protester. När de visade oro inför rektorn över att SDU filmade dem sa rektorn det som vilken annan rektor naturligtvis säger när hans elever åsiktsregistreras: att det var deras eget fel eftersom de protesterat (ETC ledare 1 april 2014).

Det riktiga hotet ligger alltså någon annanstans än hos SD och nazisterna, det riktiga hotet ligger hos oss, att vi kan bli odemokratiska och sluta lyssna på vad rasismen har att säga. Vårt demokratiska samhälle reagerar med avsky först när en 61-årig tant trycker en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson. Varför? Jag vill inte tro det, för det är så fult att tänka sig, men kanske är det för att medelsvensken bara vågar visa ilska om hen inte är rädd för den vi konfronterar? Att det där föraktet för svaghet som nazisten visar kanske även finns latent hos dig och mig? Kan det vara så att de neutrala svenskarna drivs av rädsla? Kan det vara så… banalt?

För att ni inte ska missa det som reportern missade att bemöta, kanske för att Nazisten pratar länge och på ett retoriskt ganska välputsat språk, har jag fetstilat de tydligaste nazistiska, rasistiska och antisemitiska orden och fraserna. Extra intressant är Nazistens växlande mellan uttrycken ”genetiskt ursprung” och ”etniskt ursprung”, som för honom verkar betyda exakt samma sak. Lyssna gärna på programmen samtidigt som ni läser. Det gör skådespelet mer levande. Ni kan också prova att spela de olika rollerna mot varandra för att försöka förstå vad det är som driver dem att säga det de säger. Kram på er!
(Tack Viktoria för hjälpen med transkriberingen)

SCEN 1
Studio Ett den 4 mars, 08.28 in i programmet

Reportern ringer upp Nazisten som befinner sig i Ukraina.

Reporter 1 i studion
..och Mikael Skillt från Sundsvall har sagt upp sig från jobbet för att resa till Ukraina.

Nazisten
Det är väl för att hjälpa ukrainska nationalister att nå sitt mål. Så gott jag kan. Nu har vi ett större nätverk som ligger bakom det här, så vi forslar ständigt ner folk med olika kompetenser så att vi kan stötta ukrainarna, som i mångt och mycket inte har kunskap i alla områden.

Reportern
Som till exempel? Kan du ge lite exempel på vad ni gör?

Nazisten
Ja, eh, fältsjukvård, engelska, pressrelationer och så vidare.

Reportern
Är du politiskt aktiv också?

Nazisten
Eh ja, jag är politiskt..elläh.. ja, nu var det faktiskt längesen men jag är politiskt knuten i alla fall till ett parti.

Reportern
Vilket parti då?

Nazisten
Svenskarnas Parti.

Reportern
Hur många är ni från Sverige som har rest dit skulle du säga?

Nazisten
Ja, vi har ju tagit ett principiellt beslut där att vi talar inte om några siffror utan dom som är här dom får själva avgöra om dom vill gå ut offentligt med sitt engagemang. Så att eh, av det skälet har vi valt att inte nämna några siffror.

Reportern
Vem är det ni har kontakter med i Ukraina?

Nazisten
Det är väl dom nationalister som har varit aktiva i, under revolutionen här. På Majdantorget bland annat. Det är ett flertal olika.

Reportern
Det har tidigare pratats om Svoboda och Högra Sektorn, tillhör dom dom organisationerna?

Nazisten
Ja, dom finns med. Dom har ju varit väldigt drivande under det som hände här på Majdantorget så att eh, genomföra nåt sånt här utan kontakt med dom det vore i princip omöjligt.

Reporter
På vilket sätt har dom varit drivande under eh.. på Majdantorget menar du?

Nazisten
Det är ofta dom som har gått i täten och eh, å tagit konfrontationen med Yanukovitjs soldater och poliser för att nå dom framgångar som dom har gjort.

Reporter
Varför för dom den kampen på Majdantorget?

Nazisten
Dom är intresserade av ett fritt Ukraina utan korruption och med nationella krafter som driver landet framåt.

Reportern
Vad betyder ”nationella krafter som för landet framåt”?

Nazisten
Det betyder ju egentligen till exempel det vi ser idag, att Svoboda sitter i regeringställning med ett antal viktiga positioner i interimsregeringen och att Högra Sektorn har sitt inflytande och även andra, eh, nationella grupperingar.

Reportern
Vilken typ av inflytande hoppas DU på att dom ska få i parlamentet?

Nazisten
Förhoppningsvis kommer dom att att hamna i en total regeringsställning där.. där dom har ALL makt. Där dom kan driva det igenom utan EU, NATO, ryska judiska oligarker, liberala – som de fakto har legat bakom en stor del av korruptionen här i Ukraina.

Reporter
Varför (skrattar/fnyser nervöst) eh, vill du hjälpa ukrainarna..mm..i den kampen?

Mikael Skillt
Eh.. (ansträngt) som jag ser det nu så är ukrainska nationella i lite utav en ödeskamp. Dom eh, dom står och väger på att, att nå sitt mål och ju fler vi är som kan komma hit och hjälpa till å få dom å nå sina mål desto bättre. Så att för mig var aldrig valet särskilt svårt utan.. det var.. (suckar, låter lite deprimerad) det var bara sätta sig på ett flyg ner och ta kontakt med dom nationalister som fanns på plats och ställa sig till deras förfogande. Dom är i behov av folk som kan eh.. underlätta i deras arbete, om det nu är sopa gator, bre smörgåsar, hålla utbildningar i fältsjukvård.. eller vad det nu må vara.

Reportern
Men öh, va e de för ehm, (smackar med tungan) för Ukraina som eh, som ni gemensamt vill se, ’så vem är det som inte får vara där så att säga?

Nazisten
(irriterat)
Meh..Vem som INTE får vara där, de e ju.. Ukraina – Det etniska Ukraina, det är ju vad vi strävar efter där. Sen får väl dom som inte är etniska ukrainare, dom får väl leta sig hemåt till sina egna länder.

Reportern
Men vem definierar-s som e-etnisk ukrainare?

Nazisten
Det är ju en JÄTTE..eh..jätteavancerad fråga som säkert inte är lämplig att ta sådär, men om dom delar ett genetiskt ursprung, med eh, med varandra. Till exempel så kan vi ju inte säga att en afrikan delar ett genetiskt ursprung med en..en vit ukrainare. Alltså hör han ju inte hemma här. Hans hemland är ju i Afrika nånstans. Utan vi får ju utgå från..det.. det etniska ursprunget. En kines är en kines, en vit ukrainare han är en vit ukrainare. *

Reportern
Men du som eh, svensk har rätt att hjälpa till att.. eh hjälpa till med den här.. ukrainska kamp-

Nazisten
O ja! Vi delar ju trots allt ett västerländskt ursprung både Ukraina och Sverige. Eh.. sen har jag inga intentioner på att jag på nåt vis skulle bli kallad ukrainare eller nånting – jag är svensk.

Reportern
Hur länge tänker du stanna?

Nazisten
Eh, de e ju obestämd tid. Jag har sagt upp mig från mitt arbete och lämnat allting hemma så att, vi får se när det här blåser över, om det blåser över, då beger jag mig hemåt.

Reporter i studion
Mm, så säger alltså Mikael Skillt från Sundsvall som har sagt upp sig från jobbet för att resa till Ukraina.

(*Enligt Nationalencyklopedin visar ny genteknik att den genetiska matchningen mellan två slumpmässigt valda obesläktade människor från olika delar av världen alltid är 99,9%. Skillnaden är så liten och människan en såpass homogen varelse att begreppet ”ras” inte ens bör användas. Störst genetisk variation hittas mellan afrikaner – vilket ger att det är större genetiska ”skillnader” mellan en afrikan och en afrikan, än vad det är mellan en afrikan och en vit ukrainare.)

SCEN TVÅ
Studio Ett den 19 mars 1.26.10
Reportrarna och två inbjudna gäster pratar över telefon med ett kommunalråd i Forshaga och ger råd inför framtida debatter med de nazister som ställer upp i kommunalvalet. Reportrarna turas om att betona att nazisterna från Svenskarnas Parti är mycket få och kanske försvinner av sig själva. Råden från de två gästerna, som ser allvarligare på saken, är bland annat att föra ner nationell politik på kommunagendan och inte låta nazisterna få makten genom att vinna poäng på lokala frågor. Historikern säger att man måste erövra den positiva framtidstron med demokratiska visioner om idealsamhället, eftersom fascismen i Europa idag har ensamrätt på en tydlig framtidsvision som upplevs som positiv av väldigt många. Men när Historikern ”säger fel” i ett känsligt ämne blir han genast tillrättavisad av Reporter 2.

Reporter 1
Får dom för mycket uppmärksamhet i och med att de ställer upp i de här valen?

Historiker
Nä, tittar man på ideologin så har vi ju ett riksdagsparti som är fascistiskt, Sverigedemokraterna-

Reporter 2
(avbryter snabbt med hög röst medan Historikern fortsätter prata)
Det DÄR måste jag säga då är en beskrivning…

Historiker
…rasistiskt, fascistiskt-

Reporter 2
…som inte Sverigedemokraterna skulle ställa upp på överhuvudtaget!

Historiker
Nä, det är en del av deras ideologi att de förnekar-

Reporter 2
Det måste jag nog påpeka här.

Historikern
..sin hemhörighet. Får vi då ett sånt här stort parti så kommer det här att ge upphov till extremism som sen föder ännu mer extremism och så har vi då hela räckan fram till Svenska Motståndsrörelsen.
(suckar djupt och pratar sedan snabbt, kanske för att inte bli avbruten igen)
Det här har vi sett tidigare. Ny Demokrati till exempel födde fram Lasermannen, Fremskrittspartiet i-i-i Norge födde fram Breivik. Så det här är en otäck utveckling, och det är ett hot mot demokratin, demokratin ÄR hotad i Europa idag, dom här rörelserna ”vädrar inte morgonluft” – det stadiet passerade vi för länge sen i Europa – utan dom har blivit en etablerad del utav Europas politik. Och är det nånting vi vet om fascismen, det är att den är lite grann som en Pandoras ask, att har den väl öppnats så är det väldigt svårt att stänga den där lådan.. tyvärr.

Kort dämpad paus och avslut.

När jag var 15-16 år gammal i slutet på 80-talet, hette min bästa kompis Johan. Johan och jag var olika: Han var tystlåten och blyg och hade växt upp i avskild villa på andra sidan grundskolans kulle, men spelade innebandy med sina vänners vänner. Jag, däremot, var ett så kallat ”lägenhetsbarn” – troligtvis med en för tiden okänd bokstavskombination – och hade en mängd jämnåriga på gården, men tränade ändå solosporten Karate (efter att ha sett Karate Kid med Ralph Macchio), spelade fiol och sjöng. Kanske var vi lika i att vi sökte motsatser. En dag skulle jag förstå exakt hur olika vi var i andras ögon.

En skillnad var att jag växt upp i lägenhet och Johan i hus. Men vi bodde båda i centralorten Kungsbacka, en mycket moderat och mycket rik kommun som i decennier vägrat att ta emot sin del av utlänningar. Det tvingade andra kommuner, som socialdemokratiska Göteborg några mil bort, till desto större uppoffringar, och gjorde Kungsbacka i stort sett helt ariskt.
Jag minns inte om Johan åkte skidor på sportloven, men det gjorde jag. De som bodde i villa åkte annars till franska alperna, men vår familjs sportlov var verkligen inte kattskit: mamma körde ju buss för SJ så vi åkte tåg nästan gratis i hela Sverige. I Europa åkte vi dock bara för halva priset, så vi åkte istället till Åre varje vinter.
Jämfört med många andra i mitt område hade jag det väldigt bra i lägenhetsområdet i det pittoreska kustnära Kungsbacka; några av mina kompisar åkte aldrig någonstans. Erik åkte ut på motorvägen på fyllan med sin moppe och blev ihjälkörd. Jag minns att hans bästa kompis Andreas (som kallade sin alltför underdåniga mamma för ”jävla fitta” och som en gång överraskade mig med att blotta sin halvt erigerade kuk och bara skrattade när jag blev förbannad) dagen efter olyckan kallade Erik för en idiot, och sa att han hoppades att han skulle dö. En önskan som gick i uppfyllelse efter att Erik kämpat förgäves för sitt liv i respiratorn.
Andra drack vin eller haschade i skyddsrummen, och Johanna slog knogarna blodiga mot Adéles Gatukök och skröt sedan om sina lindade händer. Olle var norrlänning och stor för sin ålder och fick alltid skulden för allt, och en gång kastade småbarnen sten på en fyllgubbe som ramlat i buskarna vid husväggen. ”Fyllgubben” var någons pappa. Jag minns att han log och nickade när barnen slängde sten. Stenkastning kan kanske ibland vara substitut för skidåkning i Val d’Isère eller i Åre: det kan man tänka på ibland när spårvagnens ruta krossas och man tycker synd om sig själv. Själv blir jag bara arg och rädd vid sådana tillfällen, kanske får det mig att tänka på Andreas och Erik.

Johans pappa var ingenjör i ett stort svenskt byggföretag. Familjen hade ofta rest runt med pappan när Johan var mindre. Bland annat hade Johans pappa byggt Saddam Husseins bunkrar i Irak. Iraks ledare Saddam var en galning, sa Johan när jag ställde nyfikna frågor. Saddam hade satt upp bilder på sig själv över hela Bagdad. På Bagdads husfasader fanns enorma muralmålningar med Saddam som läkare, som general, som beduin – men ändå fick ingen prata om honom, sa Johan.
Johan var min första kontakt med den runda Jorden. Innan det var den platt.

En dag förändrades mitt liv plötsligt dramatiskt:
Pappa fick ut ersättning för en arbetsskada på säljjobbet – en respektabel bit av huden på knät var bortfrätt av tvättmedlet han krängde och för pengarna startade han och mamma ett café – Café Lyktan nära Vågmästareplatsen på Hisingen, samma område som nu får ge vika för det nya Göteborg, Hisingens egna Manhattan (”Med lite fantasi kan du se solnedgången från balkongen”, löd reklamtexten över Halal-slakteriet, när det fortfarande stod ensamt kvar bland ruinerna i Kvillebäcken) – och vår familj fick råd att flytta några hundra meter över grundskolekullen till villaområdet där Johan bodde. Gårdens skrikande ungar och Röda-Vita-Rosen byttes ut mot understimulerade barn i folktomma trädgårdar. Johans och min trädgård gränsade till varandra och vi började umgås. Hans familj var trött på att resa, och mina föräldrar jobbade oändligt mycket i arbetarfiket, så Johan och jag hängde mycket tillsammans på sommarloven. Sommaren 1989 hade jag nyss fyllt sexton och jag och Johan åkte till en strandfest i Åsa. Johans innebandykompisar var där, och ett par av mina mer ordnade lägenhetskompisar från förr. Vissa tog sig dit med egen moppe, andra som jag med buss, några till och med med bil. Jag vet inte vad vi drack, men vi blev fulla, och jag hånglade med en tjej som jag några år senare blev tillsammans med, och sedan kysste jag tjejen som jag hade varit kär i hela grundskolan – innan hennes kille (han som såg ut som, klädde sig som och betedde sig som Mikael Rickfors) kom och tog över hånglandet. Den kvällen tog min första kärlek slut och blev ganska ful.

En av bilarna på stranden tillhörde ett gäng raggare. Raggarna hade med sig ett stort träkors på flaket. De hällde bensin över det, körde ner det djupt i en sandlåda där gräset slutade mot havet, tände eld på det och började mässa.
Jag kände igen Ku Klux Klans symbolbränning av kors från filmer, men kunde inte fatta att de verkligen gjorde det. Skämtade de? Hur jävla dumma i huvudet var de här jävla bönderna?! Kall och vansinnig skyndade jag mig att leta upp Johan, eftersom jag förstod att det här inte bådade gott för honom. På vägen hörde jag en av hans gamla innebandykompisar, som vi pratat med tidigare på kvällen, säga till någon jag inte kände:
”Ska vi döda negern?”
Jag konfronterade honom; frågade honom vad fan han pratade om – om att döda Johan, som han spelat innebandy med i flera år?
Först såg han störd ut, men så skrattade de båda och tog nackgrepp på mig. Jag kämpade emot och slet mig fri. När jag fick tag på Johan hade jag det maktlösa raseriets tårar i ögonen, men Johan var underligt lugn. Det var som att han bara väntat på att just det här skulle hända. ”Det är inte så farligt”, sa han, som om han alltid vetat att det egentligen hade varit så här hela tiden. Under ytan.

Numer förstår jag Johans reaktion den gången. Gör vi inte alla det? Naturligtvis hade Johan rätt:
Man kan inte vara ensam neger i ett svenskt, självvalt ariskt, moderat litet samhälle, med en mamma från Etiopien som bakar etiopiskt tunnbröd (ingera med grönsaker på) utan att råka ut för rasistiska korsbränningar och riskera att få stryk eller bli hatad för sin ljusbruna färg och sitt svarta krulliga hår. Det kan vara lugnt och tyst i åratal, men förr eller senare smäller det. Framförallt i ett Sverige som aldrig erkänt sin underliggande strukturella rasism, därför att kylan avskräckt invandrare i alla tider och hållit landet vitt och oprövat. Ett land som förhållit sig ”neutralt” under det värsta utrotningskrig som någonsin drabbat världen, och som valt att fokusera på hur en enda människa räddade tusentals judar medan staten själv både skickade tillbaka judar och internerade kommunister och sålde stål till förövarens vapen. Det finns ingen säkerhet för ”negrer” i ett land som var bland de första i världen att ha ett rasbiologiskt institut; inte i ett land som Sverige där man kan misstänka att vissa tidiga förnekare av relativitetsteorin drevs av antisemitiska åsikter och retade sig på att Einstein var jude. Samma Einstein som i sin skrift ”Vädjan till européerna”, hävdar att nationalismen har amputerat de intellektuellas förnuft.
(”Den speciella och den allmänna relativitetsteorin”, Daidalos förlag, i inledningen av Aant Elzinga)

Just då förstod jag ingenting. I raseri över korsbränningen i Åsa skrev jag en kort redogörelse som jag läste upp för klassen. Ingen verkade reagera nämnvärt. Alla visste hur man pratade där ute på landet. Men visste alla hur det – egentligen – var? Så som Johan visste det?

Under åren som följde gled jag och Johan isär och det kändes som om allt accelererade: 90-talet med sin Laserman; judiska överlevare i skolor som med sina nummer från lägren fortfarande tatuerade på armarna försökte prata om Förintelsen men fick mothugg av barn vars föräldrar inte ens varit födda när föreläsaren själv med nöd och näppe överlevt förintelselägrens helvete; Ny Demokrati som pratade om ett Sverige för svenskar och BSS som ville genomföra det med våld; dödsmisshandeln av John Hron i Kungälv; kompisar som blev misshandlade av nynazister när de väntade på bussen; nynazister som satt i spårvagnen och ville prata med mig om att nazismen var den enda ideologi där man verkligen kunde känna sig hemma; nazister i Slottskogen bland picknickande familjer; löpsedlar med svarta rubriker om invandrarhotet; en kusin som flydde från sin älskade förort därför att kulturkrocken blivit för stor – och mitt ”kära” Kungsbacka, som förblev ariskt vitt och opåverkat. Ur allt detta försökte samlande krafter starta ett nytt parti som skulle få nynazisterna, rasisterna och nationalisterna att erövra politiken istället för att bränna kors, dricka öl och slåss.

Så, plötsligt, mot slutet av 90-talet — ingenting. Det blev dödstyst. Lasermannen var infångad utan att ha lyckats döda så många som han ville. Nazisterna lös med sin frånvaro på stan.
Vad skönt.
Eller? Vad var det som hade hänt egentligen? Vad var skillnaden mellan då och nu?

Idag vet jag att det jag upplevde 1989 och under de våldsamma åren som följde bara var en förvirrad början på något större, och att det samlande partiet till slut dök upp och lyckades. Jag vet också att det absolut inte blev tyst. Tvärtom. Naziuniformerna och skrålen om vit makt byttes mot kavaj och lögner en masse om massinvandringens och islams fördärvliga inverkan på Sverige; lögnerna flyttade in i kommunfullmäktige och i riksdag och fick statligt understöd för sina kampanjer. Att det var tyst nu berodde på att jag inte längre befann mig i samma rum som nazisterna och inte längre kunde höra vad som sades.

En av de ledande i den stora förändringen var en gammal nazist, Ingemar Somberg, som sa så här till alla korsbrännande bondsöner:
”Det är inte som på 30-talet (…) Tänk därför på att nazisymboliken från 30-talet inte är gångbar längre och dessutom straffbar (…) Min förhoppning inför 1999 är att alla kan samlas under en sammanhållande ledning och bakom ett icke enbent partiprogram. Låt oss sammanställa ett ’tusenfota’ program där inte främlingshat och vit makt är det enda viktiga, bredda därför argumenteringarna till alla områden. Till Er unga vill jag bestämt vädja: häng in uniformen, ställ ifrån Er ölburken och sluta skråla om judeslakt. Måste Ni marschera så gör det i takt, Ni framhäver inte den vita rasens överlägsenhet genom att gå som en fårskock.”

I februari 1988 hade just ett sådant brett och samlande parti startats i Malmö. Det var en rörelse som drevs av dem som längtat efter hämnd i decennier efter ett brutalt nederlag mot de allierade världsmakterna. På ytan såg rörelsen våldsam, löjligt liten och vacklande ut (dess gamla präster kallade den vid den här tiden för en Hollywood-variant av sig själv), men dess innersta kärna var kall, hård och beslutsam. Hatet hos det ”nya” partiets grundare brann med oförändrad styrka sedan många årtionden tillbaka. Till skillnad från folkölsdyrkarna var detta målmedvetna äldre rika män med europeiska kontakter. De använde sig av våldsamma ungdomar därför att det var de enda som stod till buds. Kampen kunde ännu inte föras politiskt – de var tvungna att bygga nazismen från grunden igen – så de sökte stöd hos sina hemliga överlevande tyska kontakter samtidigt som de undervisade och ledde den svenska ungdomen. Det var inga problem att få hatare, tricket var att vänja det svenska folket vid lögner tills lögnerna fått fäste och skapat en grogrund för det nya ariska nationella partiet, nationalsocialisterna.

I februari 1988, året innan Johans innebandy-”vänner” pratade om att döda honom vid ett brinnande kors på stranden i Åsa, hölls ett möte med 23 personer där de gamla nazisterna Gustav Ekström och Gösta Bergquist valdes till revisor och sekreterare i det nystartade partiet, som man döpt till Sverigedemokraterna. Det var och är en parafras på ordet ”nationalsocialism”, det som förr varit socialism förbehållet tyskar kallades nu för demokrati förbehållet svenskar. Partiledningen avgör som alltid vem som räknas in i nationen. Ekström var över 80 år gammal 1988, men fortfarande fast besluten att återinföra den ariska överhetens allmakt, så som den tagit sig uttryck i hans ungdoms dagar då han rest till Tyskland och gått med i Waffen SS. Från 1941 till 1943 utkämpade Ekström den ariska kampen, enligt sig själv för att ”slåss mot världsjudendomen”. Först svor han trohetseden till Adolf Hitler, och sedan arbetade Gustav direkt under SS-chefen Heinrich Himmler vid högkvarteret i Berlin. För den som sov på historielektionen var SS den organisation som gemensamt dömdes i Nürnbergrättegångarna efter kriget som kollektivt ansvariga för utförandet av Förintelsen. Enligt krigsdomstolen var det omöjligt att inom SS skilja bödel från hantlangare, alla hade lika stor skuld. Sekreteraren i Sverigedemokraterna, Gösta, var bara 17 år den 1 maj 1945 när Hitler just tagit sitt liv och kriget var över, men medan Sverige fasade över bilderna av miljoner industriellt mördade judar och grät över kroppar av kvinnor, åldringar, män och barn i avfallshögar av död, stod Gösta oberört i nazistuniform på Stureplan och sålde den nynazistiska tidskriften Den Svenske Folksocialisten. 1988 startade han så Sverigedemokraterna tillsammans med Gustav och Ulf Ranshede som senare dömdes för misshandel av en 14-årig invandrarpojke. Gösta var fortfarande nazist. Året efter mötet – samma år som jag såg korset brinna i Åsa – åkte Gösta ner till ett hemligt möte med gamla SS-soldater söder om Hamburg. Där flashade han med sin hakkors-pin och klagade över hur det svenska etablissemanget motarbetade nationalsocialismen och beklagade sig över hur media, politiker och trossamfund gemensamt satte munkavle på lärans förespråkare; det var inte comme il faut att förespråka nationalsocialismen längre.
Känns offermentaliteten igen?

Tror du att Sverigedemokraterna är rumsrena nu? Trots att deras nuvarande riksdagsman Stellan Bojerud gett sitt stöd till ett nazistiskt parti och hyllat SS kämparglöd? Kan du verkligen fortsätta att inbilla dig att Jan Bengtssons bokbål i nazistuniform på 90-talet var en ungdomsnyck, och att han idag passar in i vårt demokratiska system där han nu sitter, i styrelsen för Sverigedemokraterna i Höör? Kan du tro på att SD:s nuvarande vice partiledare var ”politiskt omogen” när han förespråkade att kasta ut ”500.000 av de värsta parasiterna” ur Sverige, som 53-åring, år 2002?

Ofta använder vi i vår kultur bilder och sagor för att tala om det vi vet är sant. När Harry Potter i JK Rowlings berättelse säger namnet Voldemort högt och skriker att ondskan kommit tillbaka – att han har sett den själv – blir folk runtomkring honom rädda och försöker hitta fel i hans argumentation. Det slutar med att hjälten offras och människor dör. Rädslan för att sanningen är precis så ful som sagan säger gör att lögnen dödar oss inifrån. Så välkommen till historien. Den står aldrig still. Den här gången är det vår tur att välja sida. Fnys inte åt sagan om Harry Potter och Voldemort, och komplicera inte begreppen alltför mycket. Det är ganska enkelt egentligen:
Den onda Nazismen är tillbaka, med full kraft – Den kallar sig för Sverigedemokraterna.
Den var aldrig död, den bara drömde om hämnd.
Det är samma gamla hat som vanligt.

Källor:
Stora delar av den här texten bygger på Bosse Schöns artikel ”Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna” i ETC, 4 februari 2014.
Kanske heter alla personer, precis som ideologierna, numer något annat.

 ”Jag vet att man inte kan säga så här, men.. moderaterna är ju onda.”

Året var 2006. Moderaterna och Allians för Sverige hade just vunnit valet. Orden i direktsändning kom från en ung kvinna som tillhörde den lamslagna och smått chockade ”röd-gröna röran”, som Alliansen kallar oss. Chocken var begriplig. Hur kunde svenska folket rösta fram Sveriges mest borgerliga högerparti och en blå allians av heltidspolitiker som byggt sin valkampanj på att låtsas vara arbetare? Som fräckt tagit över arbetarrörelsens slagord och nu kampanjade i husvagnar, utklädda till ”vanligt folk”, utan slips och kostym? Som lovat välfärdsförsämringar för samhällets olycksbarn och att istället satsa pengar på de som redan hade det bra? För ingen kunde väl missförstå att devisen ”Det ska löna sig att arbeta” egentligen betydde ”Det ska straffa sig att inte jobba”?

Svaret på hur det här gick till – åtta års folklig omoral – ligger hos väljarna. I detta fall hos oss medelålders vita män – jag har hunnit bli en sådan under Alliansen. Vi som alltid klarar oss klarar oss har svaret, vi som numer tillhör den arbetande medelklassen. Är vi helt enkelt bara – onda?

Kampen mellan Ont och Gott är ju en religiös fråga, och som vi alla vet är kanske svenskarna det mest ateistiska folket i världen. Tron på Gud är för fattiga, men snart kommer H&M att ge fattiga en lön som går att leva på som de lovat, och sen tror de också på Mammon.

Men begreppet ondska används också i ickereligiösa amerikanska filmer som ett mått på omoraliska gärningar. Så, vad säger du? Är Moderaterna och Alliansen ”Good guys” eller ”Bad guys”? Ska vi låta dem sitta i åtta år till innan du kan bestämma dig? Jag tycker inte det, och därför vill jag hjälpa dig på traven.

Ett tag cirkulerade en sammanställning över moderaternas historiska ondska. Den dyker fortfarande upp här och där. Här kommer den fristående fortsättningen, en ofullständig historik över drygt sju svåra år:

Sven-Otto Littorin, moderat arbetsmarknadsminister från oktober 2006, hann med att höja avgifterna till A-kassan, sänka arbetslöshetsersättningen, avskaffa skattesubventionerna för medlemskap i facket och ta bort avdragsrätten för fackavgifter och avgifter till a-kassor. Det resulterade i en massflykt från både a-kassor och fackförbund, och i att en ny grupp arbetslösa föddes: sparkade arbetare på socialbidrag. Det tunga ansvaret gjorde Sven-Otto ledsen och han köpte lite sorgset sex på sin nya marknad. När den elaka pressen fick reda på det 2010 avgick han genast, för barnens skull. Som om han ville be om ursäkt, gav han också en sista order om könskvotering i bolagsstyrelser, något som omedelbart togs bort av Sven-Ottos tillfällige vikarie: moderaten och migrationsministern Tobias Billström. Tobias är historiker, specialiserad på brittisk kolonialstyre. Ni vet, då när britterna delade upp folk i dumma eller smarta raser. Tobias uppsatser i Cambridge handlade om hur det var att vara brittisk tjänsteman i Indien och Jamaica förr i världen: något som många papperslösa i Sverige kanske möjligtvis inte alls kan identifiera sig med, men kanske känns det relevant för Tobias. Som många moderater tyckte inte Tobias om att betala TV-avgift. Först sa han att han inte tyckte om programmen. Sedan sjukskrev han sig när de elaka journalisterna ville höra mer. Det var smartare gjort än Cecilia Stegö-Chiló, som inte heller tyckte om oberoende media. Hon skröt istället om att hon inte betalade TV-licensen. Nu var ju Cecilia i och för sig kulturminister och då är det bra om man tycker om Public Service. Till Cecilias heder ska sägas att hon bara var kulturminister i två veckor.

Tobias har blivit anklagad för att uttrycka sig rasistiskt när han gjorde skillnad på blonda och på mörka. Han fick be om offentlig ursäkt till både partikamrater och arga meningsmotståndare som krävde hans avgång. Tobias sa bara att han sagt fel. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth tyckte dock att det var bra sagt.

Trots att Tobias hela tiden har varit motståndare till papperslösas rättigheter har han tvingats till många eftergifter, på grund av moderaternas ofrivilliga samarbete med Miljöpartiet.

Under Tobias tid på jobbet har antalet tillbud som till exempel självmordsförsök på asylboenden fördubblats på fem år.

Gunilla Carlsson var en moderat biståndsmotståndare. Fredrik utnämnde henne till biståndsminister. ”Som att sätta en protestant till påve”, sa den elaka journalisten Thomas Ramberg om det. När den i grunden socialdemokratiska myndigheten SADEV ville undersöka vad Gunilla egentligen räknade som avdrag från biståndet, sa Gunillas chef Carl Bildt till SADEV att de inte fick kolla på det. Sedan lade Gunilla ner SADEV. Några månader senare förklarade Gunilla att världen inte behövde mer bistånd, för alla hade blivit medelklass. Sedan avgick hon. Ingen mening med att jobba kvar när det inte finns några fattiga längre, tyckte nog Gunilla. Man kan lugnt säga att biståndsorganisationerna inte riktigt höll med om att jobbet var gjort. Kort efter sin avgång visade det sig att elaka och fortfarande oberoende reportrar från Public Service tagit över SADEV:s undersökning och fortsatt titta på just det som Carl Bildt sagt att man inte fick titta på. Avdragen från biståndet var faktiskt jättekonstiga. Gunilla och några andra på departementet hade tagit sin lön, ganska många miljoner, ur biståndsavräkningen som SADEV velat granska. Carl Bildt sa att alla gjorde så i stora världen, men representanter från stora världen sa att det var första gången någon gjort så. De sa att det var så konstigt gjort att det inte ens fanns några lagar mot det ännu. Gunilla ville inte kommentera utredningen alls men växlade ändå mellan att säga att hon dels inte visste något om det, dels att lönen från avräkningen hade varit ett experiment.

Arbetslivsintitutet var en statlig myndighet som utförde samlad forskning kring stress och utbrändhet i arbetslivet. Alliansen lade ner ALI 2007. Socialdemokraterna ville bara gömma arbetslösa i sjukskrivningar, trodde högern. Folk kan visst jobba, om de slutar sjåpa sig. Ett par år tidigare hade den marknadsliberala tankesmedjan Timbro (som tycker att Alliansen avreglerat för lite och inte sänkt minimilönerna tillräckligt) med DN:s ledarskribenter Peter Wolodarski och Malin Siwe sänkt ALI:s trovärdighet inför alliansens dödsstöt. En positivt överraskad Wolodarski gladdes ändå åt att 400 flumsossar på institutet nu blivit arbetslösa.

Kvar blev Arbetsmiljöverket, som löd under Arbetsmarknadsverket, som i sin tur lades ner 2008. Arbetsmiljöverket missade 2013 att informera om att dödsolyckorna bland utländsk arbetskraft, som inte tas med i statistiken kring olyckor i arbetslivet, har ökat. Därför ser det ut som att just dödsolyckorna i arbetslivet har minskat kraftigt, samtidigt som alla andra arbetsolyckor konstant ökat. Sjuktalen ökar också igen. Arbetsmiljöverket tror att sjuktalen går upp på grund av att psykologer hittar på en massa nya diagnoser.

En tid efter det att Fredrik förbjudit svenskarna att vara sjuka längre än en viss period, verkade det faktiskt som om regeringen lyckats få bort all sjukdom och att många varit sjukskrivna i onödan. Men trots att man tagit bort ersättningen och tvingat alla långtidssjuka till Arbetsförmedlingen för att tvingas jobba på lönebidrag utan rättigheter, och trots att långtidssjuka under inga omständigheter lämnats ifred av Försäkringskassan efter ett slutgiltigt cancerbesked eller sin konstaterade utbrändhet, så ökar nu sjuktalen. Det verkar helt enkelt som att allt fler blir sjuka, trots att regeringen Reinfeldt uttryckligen förbjudit det.

Speaking of Fredrik Reinfeldt:

Fredrik Reinfeldt tycker att alla borde jobba ännu mer och längre, annars kommer vi inte ha råd med pensionerna, trots att han sålt Vin & Sprit, Nordea, Vasakronan, OMX och flera andra företag för drygt 160 miljarder. Kanske har vi inte råd för att Fredrik satsat många miljarder på pigavdrag, på att sänka skatten fem gånger för alla som har jobb, sänkt skatten på krogen och inte rört ett finger för att låta de snuskigt rika betala lika mycket skatt som en låginkomsttagare. På det privata planet har Fredrik dock försökt göra sitt för att se till att obetalt hushållsarbete ska bli avlönat, med klen framgång. Fredrik och Filippas utländska tjänste- och barnflickor fick nämligen betalt långt under minimilön. En av de unga kvinnorna fick åka hem till Serbien-Montenegro efter att hon fått avslag på sin asylansökan. Efteråt visade det sig att kvinnan hade jobbat illegalt i Filippas bolag. Fredrik försvarade samtidigt RUT-avdraget som han hävdade hade gjort det möjligt för låginkomsttagare att ha tjänstefolk. SCB förklarade för Fredrik att han hade fel: Det visade sig att det mest var rika som hade hemhjälp, det var knappt någon låginkomsttagare alls som utnyttjat RUT, bara 4 procent.

Att det däremot är låginkomsttagarna som får bekosta ett bidrag som bara hjälper höginkomsttagare ser inte Fredrik som ett problem. Han tycker mest synd om dem som skulle bli arbetslösa eller få jobba svart i rika hem om avdraget togs bort.

Han är allt bra snäll, patron Reinfeldt.

För Reinfeldts allianskompisar har det gått sämre. Lars Leijonborg försvann när hans närmaste kollega åkte dit för förtal och dataintrång när han försökte smutskasta oppositionen. Leijonborgs efterträdare, den gamle militären Jan Björklund kommer delvis att bli ihågkommen för sina roliga one-liners, men också som den som under sju år körde skolan i botten i internationella kunskapsmätningar. Dåligt betyg för betygsivraren Björklund. Vi minns honom som en komiker med  dåliga betyg och som den som ansvarade för ett samhällsexperiment utan motstycke på planeten Jorden, möjligen med undantag för Pinochet-diktaturens Chile. Jan konkurrensutsatte nämligen utbildning och bjöd in kortsiktigt tänkande riskkapitalister att göra vinst på att äga svenska skolor. När tusentals elever helt plötsligt stod utan utbildning för att deras gymnasieskolor gått i konkurs och ägaren placerat vinsten utomlands, sa Jan först att det bara bevisade att kapitalismen fungerat. Sedan började han tala om – för alla som fortfarande tyckte att han var lite rolig – att riskkapitalister gärna fick äga skolor, bara de inte tänkte kortsiktigt, och att Jan själv minsann alltid tyckt att skolan ska vara statlig. Han sa också att det inte var socialdemokraternas fel att experimentet med skolan misslyckades. Fast lite ändå. Meeen – ändå inte. Faaaast – kanske lite ändå.

Maud Olofsson blev den som slutligen svek Centerpartiets hjärtefråga om avvecklingen av kärnkraften när hon gick med på att bygga nya kärnkraftverk, men hon fick avgå i sviterna efter Nuon-affären, där hon råkade betala 27 miljarder. För mycket.

Maud säger nu att hon tar FULLT ansvar för affären – fast lite var det också Socialdemokraternas fel. De hade ju skrivit ”Att göra”-listan (Ägardirektiv), som alla i Alliansen så klart följer när man inte säljer eller lägger ner socialdemokratiska företag, och där stod att framtidsplanen för Vattenfall var att expandera. Så Maud lydde ju faktiskt bara. Socialismens ondska lever fortfarande och gör den stackars Alliansen till marionetter. Maud är i alla fall lojal med Alliansen. Hon vägrar fortfarande uttala sig om i fall Fredrik läste det där interna PM:et som varnade för att Nuon-affären var dålig.

Nu har Maud skrivit en självbiografisk bok som heter ”Jag är den jag är”. Eftersom ingen tror att Maud tror att hon är Gud (som var den förste att säga så i Bibeln), så avslöjar titeln det vi alla redan visste: Maud älskar musikaler. Framförallt musikaler om män som klär ut sig till kvinnor, men kanske också musikaler om små flickor som bor på barnhem men dansar och sjunger ändå och tror på framtiden och som blir adopterade av en lång och skallig äldre man.

Mauds efterträdare heter Annie Lööf. Annie satte spiken i kistan på Centerpartiet genom att missförstå allt. Annie trodde nämligen att det gamla bondepartiet var ett nyliberalt parti för homosexuella stadsbor som gillade Margaret Thatcher. När Annie föreslog könsneutralt månggifte och ville rädda Björklund genom slopad skolplikt, slog bönderna tillbaka. Oklart om det hela gick att skylla på sossarna.

Kristdemokratiske bostadsministern Mats Odell rekommenderade alla att köpa bostadsrätter till sina barn. Det hade han själv gjort. ”Det kan alla göra”, sa Odell och fick våldsam kritik. Alla har nämligen inte ärvt ett vårdföretag, och även om man har gjort det kanske man inte hade valt att sälja det fina familjeföretaget till riskkapitalister för 72 miljoner kronor. Mats Odell blev visserligen en gigant bland curlingföräldrar, men misslyckades ändå med sitt försök att störta Göran Hägglund från tronen. Detta trots att Hägglund i en PR-undersökning visat sig vara tillräckligt full med kvicksilver för att kunna användas som stjärttermometer.

Carl Bildt utreds fortfarande för kännedom om det massmord som begicks på grund av att hans bolag ville ha olja. Har fått massa kritik för att han avslöjat hemligheter för USA:s underrättelsetjänst ända sen 70-talet. Tillsammans med Reinfeldt och några militärer byggde han en hemlig vapenfabrik i Saudiarabien med ett fuskbolag, och fick naturligtvis ganska hård kritik för det. Men Carl Bildt kan prata huvudet av vem som helst. Dessutom förnekar han i princip allt som folk säger. Det är så han kommunicerar när han inte är på besök hos Presidenten av USA. Men en sak förnekar han inte, och det är att sossarna tvingade Bildt att göra vapenaffärer med Saudiarabien. Det hade nämligen sossarna skrivit i manualen när de lämnade över makten. ”Så här styr man Sverige” heter manualen. Det låg dessutom lappar från sossarna överallt. ”Gör såhär:..”, stod det på lapparna. Hela regeringskansliet var fullt av lappar från gamla sossar som man måste lyda. Vissa slängde man i och för sig i papperskorgen, men andra lappar såg så bra ut.

När två journalister ville veta vad Bildts företag egentligen sysslade med i Etiopien blev de fängslade som terrorister. Bildt var jättesnäll och fick ut dem igen. Journalisterna löd Reinfeldts råd från 1993 och skrev en bok. Det borde alla göra, tycker Reinfeldt. Om man ska ta moderaterna och Alliansen som exempel bör alla också bygga vapenfabriker i diktaturer, bryta mot mänskliga rättigheter, övervaka sina grannar, avslöja rikets hemligheter för främmande makter, misstro och tvinga sjuka att jobba utan semester, vägra erkänna att man gjort fel, sno andras lösenord, strunta i TV-licensen, köpa sex, göra dåliga affärer med lånade pengar och sedan skylla ifrån sig, utnyttja asylsökande och ge dem för lite i lön, göra rasistiska uttalanden, ta ut sin lön i biståndspengar, sälja det gamla familjeföretaget till högstbjudande, sedan köpa bostadsrätter till sina barn och se ner på alla som inte gör likadant. Efter att ha gjort allt detta ska man sedan pösa över av stolthet och skylla på att mamma och pappa skrivit fel på lappen.

För det är så vi onda gör.

Özz Nujen kommenterade för några dagar sedan Timbuktus känslosamma tacktal. Timbuktu, som fick nog av att behöva bevisa sig som svensk inför rasister och skrev en arg låt, höll upp sitt svenska pass och bedyrade sin obevisbara kärlek till Sverige. Özz förstår vad Timbuktu menar och håller med, men tycker ändå att något skorrar. Han såg att Timbuktu försökte göra det omöjliga, det som rasisterna kräver: att förstärka en ko.

Sverige är inget nationalistiskt land. Kommer förhoppningsvis aldrig bli. Har heller aldrig varit, inte ens när Karl den tolfte ville kriga. De flesta som gick ut i krig gjorde det för att de var tvungna, inte för att de älskade Sverige. Dåliga förutsättningar, kungar och missväxt har tvingat svensken ut i världen, senast för hundra år sen då en tredjedel av svenskarna under några decennier utvandrade och blev invandrare. Amerikabåtarna gick från Göteborg.

Minnet av skolavslutningarna när jag var liten präglas av sommarsånger på skolgården. Det var för långt till kyrkan. Någon gång gick vi till kyrkan på avslutningen ändå, så som mina barn gör idag med sina muslimska kompisar. Jag har inget minne alls av att vi förr sjöng nationalsången. Det är en ganska tråkig och pompös sång och det finns många andra som bättre beskriver Sverige i sommar och vintertid. I skolan fick vi visserligen lära oss att Sverige var ett mycket bra land att bo i, men tonvikten låg på att trots att vi är ett litet land så kan vi ändå hjälpa till och göra skillnad i världen.

Visst kan jag säga att jag älskar Sverige. Min mamma jobbade på SJ och hade gratis tågresor, så vi åkte över hela landet, och framförallt norröver är Sverige fantastiskt. Däruppe där typiskt svenska platser som Nikkaluokta och Abisko ligger. Där solen aldrig går ner på sommaren och där stjärnorna och norrskenet härskar nästan dygnet runt på vintern. Det här är samernas land. Renarnas kullar och fjäll. Men jag älskar också de andra delar jag vandrat i och kört genom: hela Västkusten, Dalarna, solnedgången över Göteborg som strilar genom Älvsborgsbron när man ser den från spårvagnen på Göta Älvbron. Men detta är i grunden inte mitt land. Jag bara bor här. Vi européer har gjort vårt bästa för att slå ihjäl samerna, ta deras trummor och kristna dem, och idag gör våra allianspolitiker sitt bästa för att låta internationella gruvbolag bryta nya gruvor på samernas marker, i stort sett gratis. Bara FN står idag mellan gruvbolagen och samernas traditionella renmarker. Det hör man sällan om från SD. De är mer intresserade av att vårda sillen och ölen och slösa skattepengar på att låta riksdagens utredningstjänst räkna på vinsten i att göra sig av med svenska tillgångar i form av invandrare, än av att skydda svenska urberg och urfolk.

SD gör så många generalfel i skapandet av den nya nationalstaten Sverige att det är löjeväckande mitt i all farlighet. För det första ligger det inte för svensken att vifta med vimplar och bedyra sin kärlek med nationalsång och handen på hjärtat framför den svenska ”fanan”: en typisk gammal svensk man håller tyst om sin kärlek och jobbar istället. Vi fiskar och går ut i skogen och plockar i bästa fall med oss burkarna med Pripps Blå. Vi pratar om blomstertid och juletid och kryddar med Mellanösterns kryddor. Vi tror nästan aldrig på Gud, men gör vi det så gör vi det inom alla olika religioner och ingen alls.

Att stå och gasta om Sverige är osvenskt. En röd stuga är en röd stuga, det behöver man inte skrika om. En ko är en ko. Den går inte att förstärka. Den går inte att tvinga att råma mer ”svenskt”. Det är en ko. Den ser ut som den gör och skiter där den går. Vänj dig.

Det svenskaste som finns är dock inte en ko på en äng. Kossan blev husdjur i Mellanöstern och koskötsel spred sig långsamt även till Sverige. Våra svenska kor är perser. Utvisa kon. Det svenskaste av allt är i så fall en ren på ett fjäll och en same som skyddar den.

Det är ett högborgerligt, europeiskt beteende att i Sverige vara nationalist; Är idag, har alltid varit. Ett EU-typiskt beteende om du så vill. Werner von Heidenstam och de andra nationalromantikerna hakade på en europeisk trend av nationalism på 1800-talet, men de tyckte inte att Sveriges svältande statarungar eller resandefolk höll måttet för sin beskrivning. De ville se blanka hjälmar med horn och spjut och svällande manskroppar; mer akademisk homoerotik än historieskildring. Ivar-Lo var den som försökte skriva om hur det såg ut på riktigt, kanske som en reaktion på alla höga herrars vackra drömmar. SD pratar sällan om Ivar-Lo. Kanske är det för likt dagens Sverige för att platsa i bilden av att allt blivit mycket värre med invandringen. Ivar-Lo beskrev Sverige underifrån, där de flesta av oss kommer ifrån, trots att vi nu alla är planetens borgare.

Den ”moderna” nationalismen som SD står för, hämtar kraft ur ett alltmer rasistiskt och girigt Europa. Deras hafsiga svenska historia hämtar ideal ur förtryckande kungar och bortskämda poeter som knappast mer än besökte landsbygden annat än för att erövra mark eller så vildsäd bland arbetarnas döttrar. Det får mig osökt att tänka på Jimmie och andra pojkar som ännu inte fått ett riktigt jobb och som istället sitter och dricker öl i källaren till regeringskansliet; spelar Drakar och Demoner med tuff vikingarock i bakgrunden och väljer vilka som ska få vara svenskar.

Det SD försöker åstadkomma är att försvenska Mellanösterns urko. För att åstadkomma det kräver man en amerikansk nationalism av alla svenskar som bevis, och hänvisar lite slarvigt till de avarter av ”traditioner och värderingar” som sidsteppat ut ur den kristna tron. Den tro som hävdar att alla folks Herre för evigt är den judiske snickarsonen Jesus. Från det forna imperialistiskt ockuperade Israel, till Sverige idag. SD pratar mycket lite om Jesus.

Statistisk sett ägnar man SD:s idéer kring nationalism mest uppmärksamhet i de södra delarna av Sverige. För mig personligen är Skåne ganska ointressant med sitt övervägande hårt kultiverade landskap, sina bäckar och åkrar. Malmö är en underbar stad med många vackra ställen, men jag saknar skogen och klipporna när jag är där. Ändå är det från Skåne, från den absolut nyaste delen av Sverige – det som i ett historiskt ”igår” skilde sig från Danmark – som stödet för nationalstaten med typiskt amerikanska kärleksbevis som kännetecken, är som starkast.

Den som ständigt intrigerar och kräver fler och större kärleksbevis av sin partner för att våga lita på kärleken har i själva verket själv en bristfällig kärlek och borde skåda inåt. Älskar du verkligen Sverige, SD? Varför vill du då förändra mig, Özz och Timbuktu? Älska mig för den jag är eller låt oss vara. Samer, holländare, Mellanösterns fattigmansprofeter och våra kor.

Idag börjar Europa återigen vurma för samma nationalism som gjorde landområdet till en grogrund för nazismen på 1800-talet. En låtsasvärld skapas. Myter konstrueras och dyrkas. Fiender väljs ut och förstärks. Och försöket att göra kor till ännu mer lika en ko pågår för fullt. Det hade varit roligt – om det inte tvingat en gråtande Timbuktu att visa passet. Så illa kan mobbing slå mot den som försöker ge igen.

Därför säger jag härmed till alla manligt homoerotiskt historieromantiserande, självförnekande nationalstatsdyrkande SD-borgare: Sluta med dina patetiska försök att göra mig till mer mig. Jag kan inte hjälpa att du inte kan älska Sverige med mig i det. Jag älskar det trots dig och skiter i om du bor kvar eller flyttar till Ungern i panik. Jag kan inte hjälpa att du älskar gränser, passhandlingar och krigsromantik mer än fjäll och renar, att du hatar invandrare och därmed dig själv i det land du och jag har invaderat och tagit över från urfolket. Jag älskar gröna kullar, vita fjäll, älgar och renar och hatar inte mig själv för att jag är fången i det land mina förfäder stulit.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en vispning i historiens bonnröra av präst, statare och möjligtvis en eller annan kaukasisk krigsfånge. Om jag förhoppningsvis men mot förmodan har lite same i mig ska jag dock offra vid olika seitar och be Bieggolmai och Väraldenolmai att skicka dig och dina vänner, dina dikter och din vikingarock vidare mot Valhall. Älskar du Sverige SD? Sätt dig då för fan ner, håll tyst, och betrakta det häpet. Det är i ständig förändring. Lev i det och skydda marken du går på från din egen och andras girighet, men inbilla dig inte att du är svensk bara för att du har papper på det. Landet och marken under dina fötter finns fortfarande kvar när du går. Det är det som är Sverige.

Källhänvisningar och tips!

Özz Nujen och Timbuktu: http://www.nujen.nu/en-sak-gramer-mig/

Invandring, utvandring, Sveriges fattiga för hundra år sedan: Kristina från Duvemåla av Björn och Benny (för den late); Wilhelm Mobergs epos (för den omättlige); Analfabeten av Ivar-Lo Johansson (för den som vill lära på riktigt)

Om Kor – egna erfarenheter av kor. Kons ursprung – Wikipedia.

Statistiskt sett är SD starkast i söder – http://www.goteborgsfria.se/artikel/112871

FN stoppar tillfälligt alliansen att tillåta gruvbrytning i sameby med utredning om rasdiskriminering: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/article1590056.svt/binary/AC.pdf

Nationalromantiken – http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nationalromantik

Invandrare är en tillgång för Sverige (fakta för dig med den perversa läggningen att räkna en människas värde i pengar och nationalitet – skäms!): http://www.voxeu.org/article/eastern-migrants-help-balance-budgets

Ett grupparbete i Kulturklassen.

Det närmar sig jul. Jag läser min gamle kompis David Oests uppbyggliga text om solidaritet (tack David!) och eftersom jag inte vill vara Kulturklassens gnällpelle bestämmer jag mig för att försöka skriva lika positivt. Det går så där i början men tar sig mot slutet.

Världen blir bättre!

Risbönderna i Thailand kämpar just nu och än en gång mot de utsända våldsamma gulskjortorna (som stöder kungen och militären) för att få behålla sin folkvalda regering. ”Utan jämlikhet, ingen rättvisa eller demokrati!”, säger rödskjortorna, och så fort risskörden är över kan de börja bemöta mobben av kungens och militärens gulskjortor! Stridigheterna kommer inte att innebära något avbrott i julturismen, så sola lugnt i jul!

Samarbetet mellan de thailändska risarbetarna och Sverige går också ganska bra. När risplockarna är på besök i Sverige får de plocka bär istället, och idag behöver de bara plocka fyra ton blåbär för att täcka sina avgifter för resan från Thailand. Om de inte får någon lön och om regeringen inte gör något åt det, ja då griper svenskt föreningsliv in i form av Kommunal och LO, hjälper arbetarna och gör oss stolta! Bara en enda thailändare hann ta livet av sig i desperation. Det är ju också positivt. Men det tar inte slut där:

H&M har nu till slut bestämt sig för att betala ut löner som går att leva på till sina textilarbetare! Det kommer bara att ta fem år, vilket är jättesnabbt med tanke på hur länge folk fått klara sig på löner som inte räcker. Positivt är ju också att H&M:s ägare, Stefan Persson, sedan länge har en lön som går att leva på.

(Förlåt, men ungefär här kraschlandar mitt försök att vara positiv i juletid…)

Fredrik Reinfeldt säger på ett partimöte att ”nästan alla” i Sverige är vanligt folk. Vilka är de andra? Kanske är det bara fattiga tiggare i Sverige som inte är vanliga. Men eftersom det inte finns några fattiga i Sverige så är vi ju alla ”Vanligt folk”. Det är positivt!

Kanske är till och med Nationalekonomer ”vanligt folk”? Låt oss titta närmre på det!

”Oss emellan, borde inte Världsbanken uppmuntra smutsiga industrier till att flytta till utvecklingsländerna?… Den ekonomiska logiken bakom att dumpa giftigt avfall där de lägsta lönerna finns är oklanderlig och vi borde ta itu med faktum.”

Detta PM undertecknade och skickade en nationalekonom till fyra adressater i Världsbanken strax innan jul 1991. Han heter Lawrence Summers och var då Världsbankens chefsekonom. Summers är nationalekonom, precis som sina föräldrar.

Att dumpa gift på fattiga människor är ekonomisk logik, eftersom fattiga inte lever lika länge som rika. Rika känner dessutom till pengars värde och kommer därför kräva enorma summor för att ta emot gift, medan fattiga nöjer sig med mindre. Pengarna vi tjänar på billigare gifthantering kan användas till att bygga en bättre värld. Det är ekonomisk logik. När och hur man ska börja skaffa sig ett hjärta för att kunna bygga den där bättre världen svarar inte logiken på. Har ni hört berättelsen om Scrooge?

Naturligtvis ledde PM:et till skandal. Men Summers tog aldrig tillbaka sina ord innan jul om att dumpa gift på fattiga människor. Han gick vidare i karriären istället: som Bill Clintons finansminister, som rektor på Harvard och som ekonomisk chefsrådgivare åt Barack Obama. Han fick dock avgå som rektor efter att ha teoretiserat kring varför män oftare än kvinnor blev smarta forskare. Summers är fortfarande en stark förespråkare för frihandel och globalisering och numera professor på Harvard.

Men här i Sverige gäller ju lika lön för lika arbete, eller hur?

För runt tio år sen genomförde fackförbundet Byggnads en blockad mot ett företag som slog sig in på den svenska marknaden genom att hyra polska byggarbetare som kostade mycket mindre än svenska. Byggnads krävde att de polska arbetarna skulle få samma lön och villkor som de svenska. Det slutade med katastrof: Företaget gick i konkurs och Byggnads blev dömda till skadestånd i EG-domstolen, trots att man följt svensk föreningslag och kämpat för samma rättigheter för alla med de medel som lagstadgats i Sverige sedan nästan hundra år tillbaka. Sedan dess har EG-domen använts som preskriberande och kallats Lex Laval. Där facken har försökt förhindra slavkontrakt för utländska arbetare som jobbar sida vid sida med välbetalda svenska dito har Lex Laval gett dem bakläxa gång på gång. Fram tills nu har det varit omöjligt att kräva samma lön för lika arbete i Sverige oberoende av nationalitet. Men i februari ogiltigförklarade ILO (FN:s egen internationella arbetarorganisation) EG-domen: Laval-domen är ett brott mot mänskliga rättigheter, konstaterar FN och förklarar för Sveriges regering att en polsk arbetare inte ska ha mindre betalt än en svensk för samma jobb och att facket har rätt att protestera. Därför ska Byggnads få tillbaka skadeståndet man blev tvungna att betala.

No shit.

Skadan är redan skedd. Inom LO har Sverigedemokraterna växt sig starkast i landet. Det är i LO du hittar de arbetare som drabbats hårdast av alliansens vackra kapitalism: gränsöverskridande verksamhet, utförsäkringar, sänkt a-kassa, raserad sjuk-kassa… Gissa inom vilket fackförbund i LO som främlingsfientligheten är som störst? Du gissade nog rätt:

Inom Byggnads kan 30% av medlemmarna i november 2013 tänka sig att rösta på det rasistiska högerpartiet SD. Ända sedan den orättfärdiga EG-domen har byggarbetarna beskyllts för att vara främlingsfientliga protektionister. Skillnaden mellan att kallas det och att vara det har för länge sedan suddats ut. Maktlöshet föder ilska som kan mogna till hat. Hat är ologiskt.

Inequality is a state of mind, sa någon.

För ett antal år sen pratade jag med en kollega om en föreställning. Till en scen ville regissören bestämt ha en strippa, men det visade sig svårt att få någon till det i ensemblen eller från baletten. De flesta kände sig obekväma att ens få frågan, någon sa att hon inte riktigt behärskade konstformen. Kollegan förklarade då logiken i att anställa en strippa för mig: alla blev nöjda. Operan var nöjd. Regissören var nöjd. Strippan var nöjd, hon var ju van att visa upp sig naken. Dessutom fick hon, under en period, jobba under bättre villkor än vanligt.

Den globala kapitalismen är ologisk.

Ett tag ägde jag och min fru ett hektar äppelgård. Många decennier innan begreppet ”närproducerat” dök upp åt man närproducerade äpplen från många små odlingar landet runt utan att reflektera över det – tills det bestämdes att sådant var ”protektionism”, och ett hot mot internationell konkurrens. För att inte tala om logiken. De småskaliga äppelodlingarna försvann över en natt några år innan Summer skickade sitt PM. Idag köper vi äpplen från Holland, Italien, Tyskland, Argentina och Kina. Det ger högre koldioxidutsläpp och fruktodlaren i Kina och Argentina får antagligen mycket mindre betalt. Hur det kan gå ihop och vem som vinner på att ett äpple från en kommunistisk diktatur är billigare än ett svenskt Ingrid Marie, det är trolleri… förlåt – ekonomisk logik.

Nu ska jag förklara varför det blivit så här, kära kamrater!

Förr styrde faraoner och kungar. Idag är det du och jag i väst som är Herrefolket, men vi är slavar under den globala kapitalismens världsbild. Denna har sitt eget prästerskap som kallas Nationalekonomer. Vi köper allt vi äger i väst genom att den globala kapitalismen utnyttjar skillnaden mellan folk i världen och håller fattiga och underbetalda i träldom. Detta försöker prästerskapet dölja för dig som konsument och raljera över för att du inte ska få dåligt samvete och sluta konsumera. Den globala kapitalismen förvandlar det som är naturligt i oss och vår miljö till miljöförstörande storindustrier som får oss att börja kalla våra grisar och kor för ”enheter”, och våra sjuka patienter för ”kunder”.

Det är denna globala kapitalism som är vårt problem. Det är nämligen ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som är människans drömmar på pränt) att låta nationalitet avgöra lönesättningen i ett land, att utnyttja löneskillnader mellan folk och länder och pressa ner priser och löner till strax ovanför noll; att göra enorma vinster som tillfaller storföretagens ledande chefer samtidigt som arbetare får löner som inte går att leva på. Dessa storföretag anklagas för att vara kortsiktiga, men det gäller bara miljön och människorna: För att göra största möjliga vinst kan konglomerat av storföretag låta dotterbolag gå med förlust i flera år, om man genom det förintar konkurrensen inom ett område. Mediamarkt är ett exempel. Rovkapitalismens ideologer, ekonomerna, är befriade från alla politiska ideologier. De har ingen religion och tror inte på vackra ord om mänskliga rättigheter: De lyder profitens lag. I själva verket målar deras samlade ekonomiska och logiska ansträngningar ett porträtt av en känslomässigt störd individ helt utan samvete. För resten av jordens befolkning blir ekonomernas världsbild en självuppfyllande profetia: ”Så här ser världen ut!” säger de och så börjar indelningen:

Du får vara strippa och du får vara chef.

Du är rik och du är fattig.

Du försöker jobba dig upp och du försöker klamra dig kvar vid makten.

Teaterchefens döttrar kommer aldrig strippa för pengar på Operans stora scen.

Ingen kommer plötsligt betala dubbelt för ett byggjobb bara för att vara snäll.

Kanske kommer de flesta inte ens ge pengar till tiggare.

Fast…varför inte? Tänk vad skönt om vi faktiskt skiter i hela grejen?

Gratis är gott

Rovkapitalismen har en stor svaghet: tanken på att allt som kan prissättas är okej att köpa och sälja. I den ekonomiska logiken är grannens äpplen värdelösa eftersom de saknar prislapp. Grannen säger att äpplena tillhör den som vill ha dem eftersom han inte lagt ner något jobb på dem och bara vill bli av med dem innan de förstör gräsmattan. Allt som är gratis är skrämmande ologiskt för marknaden. För oss människor kan gratis däremot innebära det bästa i livet. Vad äger du som är gratis? Ta vara på det, odla det och dela med dig av det.

I det som är gratis ligger människans framtid:

I skuldavskrivningar mellan länder och i att värdera varandra utifrån annat än pengar, status och framgång. Våga drömma om framtiden och sluta tro på en världsbeskrivning där egenintresset styr. Byt ut det populistiska ”vanligt folk” mot ordet ”människa”. Prata om kärlek, solidaritet, hopp och tro, och låt det ta plats i vilket rum vi än befinner oss. Vi måste se vad vi kan klara oss utan i våra liv och ge det till andra som behöver mer, ta emot det vi själva behöver, och inte kränka andra eller gå med på att bli kränkt.

Vi måste sluta upp med att se varandra som skapta i olika former. Vi är alla samma människa. Det finns ingen särskild ras som tål hårt kroppsarbete bättre än andra, som tål gift bättre eller mår bättre än du på mindre lön. Vi är alla vanliga MÄNNISKOR och vi förtjänar lika bra liv allihop. Det är fullt möjligt att skapa en rättvis värld. Vi har jordens alla resurser – de är bara obegripligt fördelade just nu.

Det är snart jul, och här kommer min önskelista (förutom att få igenom ledigheten med min fru och mina barn): en personlig revolution inom varje människa. Tillväxt genom delning. Gåvan att få ge och kunna ta emot kärlek. Mod att försaka det jag kan undvara och gåvan att kunna ge och ta emot gåvor. En förståelse för vad det är att vara människa. Att pengar förlorar sin roll som värdesystem, och en uppgradering av människovärdet världen över. Jag önskar mig också en nyvunnen respekt för allt som lever och för det som ingen av oss förstår. Jag vill ha en fredlig revolution som helt sätter den globala kapitalismen ur spel och tvingar oss att se varandra som jämlikar och vänner och inte som samhällskomponenter av varierande kvalité, eller konkurrenter på en inbillad marknad. Jag vet att det är mycket begärt, men…

Att drömma är gratis.

Källor:

Citatet ur Summers PM 1991 är hämtat ur Det enda könet av Katrine Kielos s.72

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/katrine-kielos-det-enda-konet/

Byggnads och de mänskliga rättigheterna kring Laval

http://www.byggnads.se/Nyheter/Nyhetsarkiv/Fragan-Reinfeldt-undviker-Laval-/

Lördagsintervjun i P1 med LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson om SD, Lex Laval, blåbär

Lanzkampen i P1, Reinfeldts yttrande om ”vanligt folk”