Kategorier
Allmänt

De Onda

 ”Jag vet att man inte kan säga så här, men.. moderaterna är ju onda.”

Året var 2006. Moderaterna och Allians för Sverige hade just vunnit valet. Orden i direktsändning kom från en ung kvinna som tillhörde den lamslagna och smått chockade ”röd-gröna röran”, som Alliansen kallar oss. Chocken var begriplig. Hur kunde svenska folket rösta fram Sveriges mest borgerliga högerparti och en blå allians av heltidspolitiker som byggt sin valkampanj på att låtsas vara arbetare? Som fräckt tagit över arbetarrörelsens slagord och nu kampanjade i husvagnar, utklädda till ”vanligt folk”, utan slips och kostym? Som lovat välfärdsförsämringar för samhällets olycksbarn och att istället satsa pengar på de som redan hade det bra? För ingen kunde väl missförstå att devisen ”Det ska löna sig att arbeta” egentligen betydde ”Det ska straffa sig att inte jobba”?

Svaret på hur det här gick till – åtta års folklig omoral – ligger hos väljarna. I detta fall hos oss medelålders vita män – jag har hunnit bli en sådan under Alliansen. Vi som alltid klarar oss klarar oss har svaret, vi som numer tillhör den arbetande medelklassen. Är vi helt enkelt bara – onda?

Kampen mellan Ont och Gott är ju en religiös fråga, och som vi alla vet är kanske svenskarna det mest ateistiska folket i världen. Tron på Gud är för fattiga, men snart kommer H&M att ge fattiga en lön som går att leva på som de lovat, och sen tror de också på Mammon.

Men begreppet ondska används också i ickereligiösa amerikanska filmer som ett mått på omoraliska gärningar. Så, vad säger du? Är Moderaterna och Alliansen ”Good guys” eller ”Bad guys”? Ska vi låta dem sitta i åtta år till innan du kan bestämma dig? Jag tycker inte det, och därför vill jag hjälpa dig på traven.

Ett tag cirkulerade en sammanställning över moderaternas historiska ondska. Den dyker fortfarande upp här och där. Här kommer den fristående fortsättningen, en ofullständig historik över drygt sju svåra år:

Sven-Otto Littorin, moderat arbetsmarknadsminister från oktober 2006, hann med att höja avgifterna till A-kassan, sänka arbetslöshetsersättningen, avskaffa skattesubventionerna för medlemskap i facket och ta bort avdragsrätten för fackavgifter och avgifter till a-kassor. Det resulterade i en massflykt från både a-kassor och fackförbund, och i att en ny grupp arbetslösa föddes: sparkade arbetare på socialbidrag. Det tunga ansvaret gjorde Sven-Otto ledsen och han köpte lite sorgset sex på sin nya marknad. När den elaka pressen fick reda på det 2010 avgick han genast, för barnens skull. Som om han ville be om ursäkt, gav han också en sista order om könskvotering i bolagsstyrelser, något som omedelbart togs bort av Sven-Ottos tillfällige vikarie: moderaten och migrationsministern Tobias Billström. Tobias är historiker, specialiserad på brittisk kolonialstyre. Ni vet, då när britterna delade upp folk i dumma eller smarta raser. Tobias uppsatser i Cambridge handlade om hur det var att vara brittisk tjänsteman i Indien och Jamaica förr i världen: något som många papperslösa i Sverige kanske möjligtvis inte alls kan identifiera sig med, men kanske känns det relevant för Tobias. Som många moderater tyckte inte Tobias om att betala TV-avgift. Först sa han att han inte tyckte om programmen. Sedan sjukskrev han sig när de elaka journalisterna ville höra mer. Det var smartare gjort än Cecilia Stegö-Chiló, som inte heller tyckte om oberoende media. Hon skröt istället om att hon inte betalade TV-licensen. Nu var ju Cecilia i och för sig kulturminister och då är det bra om man tycker om Public Service. Till Cecilias heder ska sägas att hon bara var kulturminister i två veckor.

Tobias har blivit anklagad för att uttrycka sig rasistiskt när han gjorde skillnad på blonda och på mörka. Han fick be om offentlig ursäkt till både partikamrater och arga meningsmotståndare som krävde hans avgång. Tobias sa bara att han sagt fel. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth tyckte dock att det var bra sagt.

Trots att Tobias hela tiden har varit motståndare till papperslösas rättigheter har han tvingats till många eftergifter, på grund av moderaternas ofrivilliga samarbete med Miljöpartiet.

Under Tobias tid på jobbet har antalet tillbud som till exempel självmordsförsök på asylboenden fördubblats på fem år.

 

Gunilla Carlsson var en moderat biståndsmotståndare. Fredrik utnämnde henne till biståndsminister. ”Som att sätta en protestant till påve”, sa den elaka journalisten Thomas Ramberg om det. När den i grunden socialdemokratiska myndigheten SADEV ville undersöka vad Gunilla egentligen räknade som avdrag från biståndet, sa Gunillas chef Carl Bildt till SADEV att de inte fick kolla på det. Sedan lade Gunilla ner SADEV. Några månader senare förklarade Gunilla att världen inte behövde mer bistånd, för alla hade blivit medelklass. Sedan avgick hon. Ingen mening med att jobba kvar när det inte finns några fattiga längre, tyckte nog Gunilla. Man kan lugnt säga att biståndsorganisationerna inte riktigt höll med om att jobbet var gjort. Kort efter sin avgång visade det sig att elaka och fortfarande oberoende reportrar från Public Service tagit över SADEV:s undersökning och fortsatt titta på just det som Carl Bildt sagt att man inte fick titta på. Avdragen från biståndet var faktiskt jättekonstiga. Gunilla och några andra på departementet hade tagit sin lön, ganska många miljoner, ur biståndsavräkningen som SADEV velat granska. Carl Bildt sa att alla gjorde så i stora världen, men representanter från stora världen sa att det var första gången någon gjort så. De sa att det var så konstigt gjort att det inte ens fanns några lagar mot det ännu. Gunilla ville inte kommentera utredningen alls men växlade ändå mellan att säga att hon dels inte visste något om det, dels att lönen från avräkningen hade varit ett experiment.

 

Arbetslivsintitutet var en statlig myndighet som utförde samlad forskning kring stress och utbrändhet i arbetslivet. Alliansen lade ner ALI 2007. Socialdemokraterna ville bara gömma arbetslösa i sjukskrivningar, trodde högern. Folk kan visst jobba, om de slutar sjåpa sig. Ett par år tidigare hade den marknadsliberala tankesmedjan Timbro (som tycker att Alliansen avreglerat för lite och inte sänkt minimilönerna tillräckligt) med DN:s ledarskribenter Peter Wolodarski och Malin Siwe sänkt ALI:s trovärdighet inför alliansens dödsstöt. En positivt överraskad Wolodarski gladdes ändå åt att 400 flumsossar på institutet nu blivit arbetslösa.

Kvar blev Arbetsmiljöverket, som löd under Arbetsmarknadsverket, som i sin tur lades ner 2008. Arbetsmiljöverket missade 2013 att informera om att dödsolyckorna bland utländsk arbetskraft, som inte tas med i statistiken kring olyckor i arbetslivet, har ökat. Därför ser det ut som att just dödsolyckorna i arbetslivet har minskat kraftigt, samtidigt som alla andra arbetsolyckor konstant ökat. Sjuktalen ökar också igen. Arbetsmiljöverket tror att sjuktalen går upp på grund av att psykologer hittar på en massa nya diagnoser.

En tid efter det att Fredrik förbjudit svenskarna att vara sjuka längre än en viss period, verkade det faktiskt som om regeringen lyckats få bort all sjukdom och att många varit sjukskrivna i onödan. Men trots att man tagit bort ersättningen och tvingat alla långtidssjuka till Arbetsförmedlingen för att tvingas jobba på lönebidrag utan rättigheter, och trots att långtidssjuka under inga omständigheter lämnats ifred av Försäkringskassan efter ett slutgiltigt cancerbesked eller sin konstaterade utbrändhet, så ökar nu sjuktalen. Det verkar helt enkelt som att allt fler blir sjuka, trots att regeringen Reinfeldt uttryckligen förbjudit det.

Speaking of Fredrik Reinfeldt:

 

Fredrik Reinfeldt tycker att alla borde jobba ännu mer och längre, annars kommer vi inte ha råd med pensionerna, trots att han sålt Vin & Sprit, Nordea, Vasakronan, OMX och flera andra företag för drygt 160 miljarder. Kanske har vi inte råd för att Fredrik satsat många miljarder på pigavdrag, på att sänka skatten fem gånger för alla som har jobb, sänkt skatten på krogen och inte rört ett finger för att låta de snuskigt rika betala lika mycket skatt som en låginkomsttagare. På det privata planet har Fredrik dock försökt göra sitt för att se till att obetalt hushållsarbete ska bli avlönat, med klen framgång. Fredrik och Filippas utländska tjänste- och barnflickor fick nämligen betalt långt under minimilön. En av de unga kvinnorna fick åka hem till Serbien-Montenegro efter att hon fått avslag på sin asylansökan. Efteråt visade det sig att kvinnan hade jobbat illegalt i Filippas bolag. Fredrik försvarade samtidigt RUT-avdraget som han hävdade hade gjort det möjligt för låginkomsttagare att ha tjänstefolk. SCB förklarade för Fredrik att han hade fel: Det visade sig att det mest var rika som hade hemhjälp, det var knappt någon låginkomsttagare alls som utnyttjat RUT, bara 4 procent.

Att det däremot är låginkomsttagarna som får bekosta ett bidrag som bara hjälper höginkomsttagare ser inte Fredrik som ett problem. Han tycker mest synd om dem som skulle bli arbetslösa eller få jobba svart i rika hem om avdraget togs bort.

Han är allt bra snäll, patron Reinfeldt.

 

För Reinfeldts allianskompisar har det gått sämre. Lars Leijonborg försvann när hans närmaste kollega åkte dit för förtal och dataintrång när han försökte smutskasta oppositionen. Leijonborgs efterträdare, den gamle militären Jan Björklund kommer delvis att bli ihågkommen för sina roliga one-liners, men också som den som under sju år körde skolan i botten i internationella kunskapsmätningar. Dåligt betyg för betygsivraren Björklund. Vi minns honom som en komiker med  dåliga betyg och som den som ansvarade för ett samhällsexperiment utan motstycke på planeten Jorden, möjligen med undantag för Pinochet-diktaturens Chile. Jan konkurrensutsatte nämligen utbildning och bjöd in kortsiktigt tänkande riskkapitalister att göra vinst på att äga svenska skolor. När tusentals elever helt plötsligt stod utan utbildning för att deras gymnasieskolor gått i konkurs och ägaren placerat vinsten utomlands, sa Jan först att det bara bevisade att kapitalismen fungerat. Sedan började han tala om – för alla som fortfarande tyckte att han var lite rolig – att riskkapitalister gärna fick äga skolor, bara de inte tänkte kortsiktigt, och att Jan själv minsann alltid tyckt att skolan ska vara statlig. Han sa också att det inte var socialdemokraternas fel att experimentet med skolan misslyckades. Fast lite ändå. Meeen – ändå inte. Faaaast – kanske lite ändå.

 

Maud Olofsson blev den som slutligen svek Centerpartiets hjärtefråga om avvecklingen av kärnkraften när hon gick med på att bygga nya kärnkraftverk, men hon fick avgå i sviterna efter Nuon-affären, där hon råkade betala 27 miljarder. För mycket.

Maud säger nu att hon tar FULLT ansvar för affären – fast lite var det också Socialdemokraternas fel. De hade ju skrivit ”Att göra”-listan (Ägardirektiv), som alla i Alliansen så klart följer när man inte säljer eller lägger ner socialdemokratiska företag, och där stod att framtidsplanen för Vattenfall var att expandera. Så Maud lydde ju faktiskt bara. Socialismens ondska lever fortfarande och gör den stackars Alliansen till marionetter. Maud är i alla fall lojal med Alliansen. Hon vägrar fortfarande uttala sig om i fall Fredrik läste det där interna PM:et som varnade för att Nuon-affären var dålig.

Nu har Maud skrivit en självbiografisk bok som heter ”Jag är den jag är”. Eftersom ingen tror att Maud tror att hon är Gud (som var den förste att säga så i Bibeln), så avslöjar titeln det vi alla redan visste: Maud älskar musikaler. Framförallt musikaler om män som klär ut sig till kvinnor, men kanske också musikaler om små flickor som bor på barnhem men dansar och sjunger ändå och tror på framtiden och som blir adopterade av en lång och skallig äldre man.

Mauds efterträdare heter Annie Lööf. Annie satte spiken i kistan på Centerpartiet genom att missförstå allt. Annie trodde nämligen att det gamla bondepartiet var ett nyliberalt parti för homosexuella stadsbor som gillade Margaret Thatcher. När Annie föreslog könsneutralt månggifte och ville rädda Björklund genom slopad skolplikt, slog bönderna tillbaka. Oklart om det hela gick att skylla på sossarna.

 

Kristdemokratiske bostadsministern Mats Odell rekommenderade alla att köpa bostadsrätter till sina barn. Det hade han själv gjort. ”Det kan alla göra”, sa Odell och fick våldsam kritik. Alla har nämligen inte ärvt ett vårdföretag, och även om man har gjort det kanske man inte hade valt att sälja det fina familjeföretaget till riskkapitalister för 72 miljoner kronor. Mats Odell blev visserligen en gigant bland curlingföräldrar, men misslyckades ändå med sitt försök att störta Göran Hägglund från tronen. Detta trots att Hägglund i en PR-undersökning visat sig vara tillräckligt full med kvicksilver för att kunna användas som stjärttermometer.

Carl Bildt utreds fortfarande för kännedom om det massmord som begicks på grund av att hans bolag ville ha olja. Har fått massa kritik för att han avslöjat hemligheter för USA:s underrättelsetjänst ända sen 70-talet. Tillsammans med Reinfeldt och några militärer byggde han en hemlig vapenfabrik i Saudiarabien med ett fuskbolag, och fick naturligtvis ganska hård kritik för det. Men Carl Bildt kan prata huvudet av vem som helst. Dessutom förnekar han i princip allt som folk säger. Det är så han kommunicerar när han inte är på besök hos Presidenten av USA. Men en sak förnekar han inte, och det är att sossarna tvingade Bildt att göra vapenaffärer med Saudiarabien. Det hade nämligen sossarna skrivit i manualen när de lämnade över makten. ”Så här styr man Sverige” heter manualen. Det låg dessutom lappar från sossarna överallt. ”Gör såhär:..”, stod det på lapparna. Hela regeringskansliet var fullt av lappar från gamla sossar som man måste lyda. Vissa slängde man i och för sig i papperskorgen, men andra lappar såg så bra ut.

När två journalister ville veta vad Bildts företag egentligen sysslade med i Etiopien blev de fängslade som terrorister. Bildt var jättesnäll och fick ut dem igen. Journalisterna löd Reinfeldts råd från 1993 och skrev en bok. Det borde alla göra, tycker Reinfeldt. Om man ska ta moderaterna och Alliansen som exempel bör alla också bygga vapenfabriker i diktaturer, bryta mot mänskliga rättigheter, övervaka sina grannar, avslöja rikets hemligheter för främmande makter, misstro och tvinga sjuka att jobba utan semester, vägra erkänna att man gjort fel, sno andras lösenord, strunta i TV-licensen, köpa sex, göra dåliga affärer med lånade pengar och sedan skylla ifrån sig, utnyttja asylsökande och ge dem för lite i lön, göra rasistiska uttalanden, ta ut sin lön i biståndspengar, sälja det gamla familjeföretaget till högstbjudande, sedan köpa bostadsrätter till sina barn och se ner på alla som inte gör likadant. Efter att ha gjort allt detta ska man sedan pösa över av stolthet och skylla på att mamma och pappa skrivit fel på lappen.

 

För det är så vi onda gör.

 

Kategorier
Allmänt Kultur Kulturpolitik Samhälle

En dikt

Kanske undrar någon varför jag skriver i en blogg som Kulturklassen: Jag kör ju spårvagn? Är det verkligen representativt för en kulturarbetare? Ja, ganska representativt.

Inte just spårvagn kanske, även om jag känner till några komiker, bandmedlemmar och en trumpetare som också kör spårvagn. Samtidigt: två kolleger inom kulturen har jobbat med fisk. Någon annan har varit brandman och många drygar just nu ut som sjuksköterskor. Rätt många extraknäcker i butiker eller är lärare och personliga assistenter. Sten-Åke Cederhök jobbade på arbetsförmedlingen mellan jobben. Brad Pitt har gått runt i kanindräkt ett tag, precis som jag. Var konstnären börjar och arbetaren slutar är inte mer än en inställning och möjligtvis en publik bort. Vem sjöng bäst karaoke på företagsfesten? Visst var det faktiskt bra, på riktigt? Vem håller inte med om att det finns sådant som visserligen har en publik men som kanske kommer undan för lätt med att kalla sig konst? Hela porrindustrin är annars höjden av självfinansierat kulturuttryck.

En livstidskarriär där någon uteslutande lever på kulturen är mycket få förunnat. Att du kan leva av att stå på scen eller måla en tavla garanterar ändå i slutändan inte att du är konstnär. Vi kan alla göra valet att leva som konstnärer och se livet ur det perspektivet; komma ut ur den andliga garderoben. Det spelar ingen roll om vi pratar om “hög” eller “folklig” konst eller om vi menar idéer, filosofier, fantasier. Men det kräver något av oss för att kunna finnas.

Det kräver en budget för drömmar.

Så länge som vi inte stryper alla miljoner till Kungliga Operan i Stockholm och lägger ner historia och arkeologi som begrepp ska ingen heller knysta ett enda ord om att kulturen ska vara “självbärande”. Det vill säga att kunna lära utan kunskap, sälja romerska mynt för att finansiera sökandet efter romerska mynt och existera utan att ha blivit skapat.

Jag tror att politikerprat om “självfinansierande kultur” bara är en enda stor missuppfattning om att majoriteten är klok när den prioriterar nagelvård och bröstförstoringar framför forskning kring sällsynta cancerformer och bibliotek. När några pratar om att kulturen ska finansiera sig själv så låter det nästan rätt – kulturen är sin egen belöning. Men de som säger det menar att allt borde vara privatteateruppsättningar och underhållningsprogram på tv. Kultur är ju mer än så, och då är det dags att återknyta till spårvagnen. För man behöver inte ha målat en enda tavla för att vara konstnär, eller kunna spela ett enda instrument för att vara musiker. Det räcker med att man berörs i djupet av viss konst eller vissa toner. Om jag från och med imorgon aldrig mer skulle kunna sjunga, så kommer jag ändå alltid att vara sångare. På ett sätt mer, om jag ändå bara hade sjungit för att kunna köpa saker.

Idag avslutar jag med en dikt. Den har inget med den här texten att göra, förutom att det är en textskapelse. Den ligger inte på något förlag och jag kommer att få mycket svårt att tjäna några pengar på den; Vilket känns naturligt eftersom det är onaturligt med rika poeter. Men den är en skapelse, och den finns. Jag skrev den för att jag ville tänka på ett visst sätt och för att jag då började göra det. Den kommer aldrig finansiera sig själv, jag har själv finansierat den med tid och papper och penna och skrev den på ändhållplatserna. Att jag har skrivit en dikt innebär inte att jag är vare sig mer eller mindre spårvagnsförare, poet, musikalartist eller sångare eller något av det jag gör för ögonblicket. Bara ännu en del av en människa. Egentligen behöver dikter kanske inte ens en publik. Kanske är den verklig ändå. Om du tycker den är dålig så skriv en egen. Det är öronmärkta budgetar.

 

Vi växer

Vi växer över myrarna
Vi gör allting grönt grått
Vi växer över myrarna
De meningslösa myggornas myrar
Där livet stannat upp
I skalet av Galapagos jätte
Hon som förr lade grunden till världen
Med den långa halsen utsträckt
och de uråldriga ögonen spända mot himlen

Det är sköldpaddor hela vägen ner
Jag skriver för dig som är
33 år gammal

Håll ut
Andas
Håll ut

Svällskiffer expanderar
Effektiviseringen ökar
Det är tillväxt vi vill ha
Paretoprincipen gäller
15 mil från vinterbetet

Jag visar min kasse från systemet och skrattar
Du säger: “VI är ju inte muslimer, än”

Jag hatar dig
Du märker det
och slår långa lovar
Som vargar i midvintern
Redo för kött

Förbannade varg
Förbannad den eviga traden

 

 

 

Kategorier
Allmänt

Att förstärka en ko

Özz Nujen kommenterade för några dagar sedan Timbuktus känslosamma tacktal. Timbuktu, som fick nog av att behöva bevisa sig som svensk inför rasister och skrev en arg låt, höll upp sitt svenska pass och bedyrade sin obevisbara kärlek till Sverige. Özz förstår vad Timbuktu menar och håller med, men tycker ändå att något skorrar. Han såg att Timbuktu försökte göra det omöjliga, det som rasisterna kräver: att förstärka en ko.

Sverige är inget nationalistiskt land. Kommer förhoppningsvis aldrig bli. Har heller aldrig varit, inte ens när Karl den tolfte ville kriga. De flesta som gick ut i krig gjorde det för att de var tvungna, inte för att de älskade Sverige. Dåliga förutsättningar, kungar och missväxt har tvingat svensken ut i världen, senast för hundra år sen då en tredjedel av svenskarna under några decennier utvandrade och blev invandrare. Amerikabåtarna gick från Göteborg.

Minnet av skolavslutningarna när jag var liten präglas av sommarsånger på skolgården. Det var för långt till kyrkan. Någon gång gick vi till kyrkan på avslutningen ändå, så som mina barn gör idag med sina muslimska kompisar. Jag har inget minne alls av att vi förr sjöng nationalsången. Det är en ganska tråkig och pompös sång och det finns många andra som bättre beskriver Sverige i sommar och vintertid. I skolan fick vi visserligen lära oss att Sverige var ett mycket bra land att bo i, men tonvikten låg på att trots att vi är ett litet land så kan vi ändå hjälpa till och göra skillnad i världen.

Visst kan jag säga att jag älskar Sverige. Min mamma jobbade på SJ och hade gratis tågresor, så vi åkte över hela landet, och framförallt norröver är Sverige fantastiskt. Däruppe där typiskt svenska platser som Nikkaluokta och Abisko ligger. Där solen aldrig går ner på sommaren och där stjärnorna och norrskenet härskar nästan dygnet runt på vintern. Det här är samernas land. Renarnas kullar och fjäll. Men jag älskar också de andra delar jag vandrat i och kört genom: hela Västkusten, Dalarna, solnedgången över Göteborg som strilar genom Älvsborgsbron när man ser den från spårvagnen på Göta Älvbron. Men detta är i grunden inte mitt land. Jag bara bor här. Vi européer har gjort vårt bästa för att slå ihjäl samerna, ta deras trummor och kristna dem, och idag gör våra allianspolitiker sitt bästa för att låta internationella gruvbolag bryta nya gruvor på samernas marker, i stort sett gratis. Bara FN står idag mellan gruvbolagen och samernas traditionella renmarker. Det hör man sällan om från SD. De är mer intresserade av att vårda sillen och ölen och slösa skattepengar på att låta riksdagens utredningstjänst räkna på vinsten i att göra sig av med svenska tillgångar i form av invandrare, än av att skydda svenska urberg och urfolk.

SD gör så många generalfel i skapandet av den nya nationalstaten Sverige att det är löjeväckande mitt i all farlighet. För det första ligger det inte för svensken att vifta med vimplar och bedyra sin kärlek med nationalsång och handen på hjärtat framför den svenska “fanan”: en typisk gammal svensk man håller tyst om sin kärlek och jobbar istället. Vi fiskar och går ut i skogen och plockar i bästa fall med oss burkarna med Pripps Blå. Vi pratar om blomstertid och juletid och kryddar med Mellanösterns kryddor. Vi tror nästan aldrig på Gud, men gör vi det så gör vi det inom alla olika religioner och ingen alls.

Att stå och gasta om Sverige är osvenskt. En röd stuga är en röd stuga, det behöver man inte skrika om. En ko är en ko. Den går inte att förstärka. Den går inte att tvinga att råma mer “svenskt”. Det är en ko. Den ser ut som den gör och skiter där den går. Vänj dig.

Det svenskaste som finns är dock inte en ko på en äng. Kossan blev husdjur i Mellanöstern och koskötsel spred sig långsamt även till Sverige. Våra svenska kor är perser. Utvisa kon. Det svenskaste av allt är i så fall en ren på ett fjäll och en same som skyddar den.

Det är ett högborgerligt, europeiskt beteende att i Sverige vara nationalist; Är idag, har alltid varit. Ett EU-typiskt beteende om du så vill. Werner von Heidenstam och de andra nationalromantikerna hakade på en europeisk trend av nationalism på 1800-talet, men de tyckte inte att Sveriges svältande statarungar eller resandefolk höll måttet för sin beskrivning. De ville se blanka hjälmar med horn och spjut och svällande manskroppar; mer akademisk homoerotik än historieskildring. Ivar-Lo var den som försökte skriva om hur det såg ut på riktigt, kanske som en reaktion på alla höga herrars vackra drömmar. SD pratar sällan om Ivar-Lo. Kanske är det för likt dagens Sverige för att platsa i bilden av att allt blivit mycket värre med invandringen. Ivar-Lo beskrev Sverige underifrån, där de flesta av oss kommer ifrån, trots att vi nu alla är planetens borgare.

Den “moderna” nationalismen som SD står för, hämtar kraft ur ett alltmer rasistiskt och girigt Europa. Deras hafsiga svenska historia hämtar ideal ur förtryckande kungar och bortskämda poeter som knappast mer än besökte landsbygden annat än för att erövra mark eller så vildsäd bland arbetarnas döttrar. Det får mig osökt att tänka på Jimmie och andra pojkar som ännu inte fått ett riktigt jobb och som istället sitter och dricker öl i källaren till regeringskansliet; spelar Drakar och Demoner med tuff vikingarock i bakgrunden och väljer vilka som ska få vara svenskar.

Det SD försöker åstadkomma är att försvenska Mellanösterns urko. För att åstadkomma det kräver man en amerikansk nationalism av alla svenskar som bevis, och hänvisar lite slarvigt till de avarter av “traditioner och värderingar” som sidsteppat ut ur den kristna tron. Den tro som hävdar att alla folks Herre för evigt är den judiske snickarsonen Jesus. Från det forna imperialistiskt ockuperade Israel, till Sverige idag. SD pratar mycket lite om Jesus.

Statistisk sett ägnar man SD:s idéer kring nationalism mest uppmärksamhet i de södra delarna av Sverige. För mig personligen är Skåne ganska ointressant med sitt övervägande hårt kultiverade landskap, sina bäckar och åkrar. Malmö är en underbar stad med många vackra ställen, men jag saknar skogen och klipporna när jag är där. Ändå är det från Skåne, från den absolut nyaste delen av Sverige – det som i ett historiskt “igår” skilde sig från Danmark – som stödet för nationalstaten med typiskt amerikanska kärleksbevis som kännetecken, är som starkast.

Den som ständigt intrigerar och kräver fler och större kärleksbevis av sin partner för att våga lita på kärleken har i själva verket själv en bristfällig kärlek och borde skåda inåt. Älskar du verkligen Sverige, SD? Varför vill du då förändra mig, Özz och Timbuktu? Älska mig för den jag är eller låt oss vara. Samer, holländare, Mellanösterns fattigmansprofeter och våra kor.

Idag börjar Europa återigen vurma för samma nationalism som gjorde landområdet till en grogrund för nazismen på 1800-talet. En låtsasvärld skapas. Myter konstrueras och dyrkas. Fiender väljs ut och förstärks. Och försöket att göra kor till ännu mer lika en ko pågår för fullt. Det hade varit roligt – om det inte tvingat en gråtande Timbuktu att visa passet. Så illa kan mobbing slå mot den som försöker ge igen.

Därför säger jag härmed till alla manligt homoerotiskt historieromantiserande, självförnekande nationalstatsdyrkande SD-borgare: Sluta med dina patetiska försök att göra mig till mer mig. Jag kan inte hjälpa att du inte kan älska Sverige med mig i det. Jag älskar det trots dig och skiter i om du bor kvar eller flyttar till Ungern i panik. Jag kan inte hjälpa att du älskar gränser, passhandlingar och krigsromantik mer än fjäll och renar, att du hatar invandrare och därmed dig själv i det land du och jag har invaderat och tagit över från urfolket. Jag älskar gröna kullar, vita fjäll, älgar och renar och hatar inte mig själv för att jag är fången i det land mina förfäder stulit.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en vispning i historiens bonnröra av präst, statare och möjligtvis en eller annan kaukasisk krigsfånge. Om jag förhoppningsvis men mot förmodan har lite same i mig ska jag dock offra vid olika seitar och be Bieggolmai och Väraldenolmai att skicka dig och dina vänner, dina dikter och din vikingarock vidare mot Valhall. Älskar du Sverige SD? Sätt dig då för fan ner, håll tyst, och betrakta det häpet. Det är i ständig förändring. Lev i det och skydda marken du går på från din egen och andras girighet, men inbilla dig inte att du är svensk bara för att du har papper på det. Landet och marken under dina fötter finns fortfarande kvar när du går. Det är det som är Sverige.

 

 

 

Källhänvisningar och tips!

Özz Nujen och Timbuktu: http://www.nujen.nu/en-sak-gramer-mig/

Invandring, utvandring, Sveriges fattiga för hundra år sedan: Kristina från Duvemåla av Björn och Benny (för den late); Wilhelm Mobergs epos (för den omättlige); Analfabeten av Ivar-Lo Johansson (för den som vill lära på riktigt)

Om Kor – egna erfarenheter av kor. Kons ursprung – Wikipedia.

Statistiskt sett är SD starkast i söder – http://www.goteborgsfria.se/artikel/112871

FN stoppar tillfälligt alliansen att tillåta gruvbrytning i sameby med utredning om rasdiskriminering: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/article1590056.svt/binary/AC.pdf

Nationalromantiken – http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nationalromantik

Invandrare är en tillgång för Sverige (fakta för dig med den perversa läggningen att räkna en människas värde i pengar och nationalitet – skäms!): http://www.voxeu.org/article/eastern-migrants-help-balance-budgets

 

Kategorier
Allmänt

Äpplet, strippan och logiken

Ett grupparbete i Kulturklassen.

Det närmar sig jul. Jag läser min gamle kompis David Oests uppbyggliga text om solidaritet (tack David!) och eftersom jag inte vill vara Kulturklassens gnällpelle bestämmer jag mig för att försöka skriva lika positivt. Det går så där i början men tar sig mot slutet.

Världen blir bättre!

Risbönderna i Thailand kämpar just nu och än en gång mot de utsända våldsamma gulskjortorna (som stöder kungen och militären) för att få behålla sin folkvalda regering. “Utan jämlikhet, ingen rättvisa eller demokrati!”, säger rödskjortorna, och så fort risskörden är över kan de börja bemöta mobben av kungens och militärens gulskjortor! Stridigheterna kommer inte att innebära något avbrott i julturismen, så sola lugnt i jul!

Samarbetet mellan de thailändska risarbetarna och Sverige går också ganska bra. När risplockarna är på besök i Sverige får de plocka bär istället, och idag behöver de bara plocka fyra ton blåbär för att täcka sina avgifter för resan från Thailand. Om de inte får någon lön och om regeringen inte gör något åt det, ja då griper svenskt föreningsliv in i form av Kommunal och LO, hjälper arbetarna och gör oss stolta! Bara en enda thailändare hann ta livet av sig i desperation. Det är ju också positivt. Men det tar inte slut där:

H&M har nu till slut bestämt sig för att betala ut löner som går att leva på till sina textilarbetare! Det kommer bara att ta fem år, vilket är jättesnabbt med tanke på hur länge folk fått klara sig på löner som inte räcker. Positivt är ju också att H&M:s ägare, Stefan Persson, sedan länge har en lön som går att leva på.

(Förlåt, men ungefär här kraschlandar mitt försök att vara positiv i juletid…)

Fredrik Reinfeldt säger på ett partimöte att “nästan alla” i Sverige är vanligt folk. Vilka är de andra? Kanske är det bara fattiga tiggare i Sverige som inte är vanliga. Men eftersom det inte finns några fattiga i Sverige så är vi ju alla ”Vanligt folk”. Det är positivt!

Kanske är till och med Nationalekonomer ”vanligt folk”? Låt oss titta närmre på det!

”Oss emellan, borde inte Världsbanken uppmuntra smutsiga industrier till att flytta till utvecklingsländerna?… Den ekonomiska logiken bakom att dumpa giftigt avfall där de lägsta lönerna finns är oklanderlig och vi borde ta itu med faktum.”

Detta PM undertecknade och skickade en nationalekonom till fyra adressater i Världsbanken strax innan jul 1991. Han heter Lawrence Summers och var då Världsbankens chefsekonom. Summers är nationalekonom, precis som sina föräldrar.

Att dumpa gift på fattiga människor är ekonomisk logik, eftersom fattiga inte lever lika länge som rika. Rika känner dessutom till pengars värde och kommer därför kräva enorma summor för att ta emot gift, medan fattiga nöjer sig med mindre. Pengarna vi tjänar på billigare gifthantering kan användas till att bygga en bättre värld. Det är ekonomisk logik. När och hur man ska börja skaffa sig ett hjärta för att kunna bygga den där bättre världen svarar inte logiken på. Har ni hört berättelsen om Scrooge?

Naturligtvis ledde PM:et till skandal. Men Summers tog aldrig tillbaka sina ord innan jul om att dumpa gift på fattiga människor. Han gick vidare i karriären istället: som Bill Clintons finansminister, som rektor på Harvard och som ekonomisk chefsrådgivare åt Barack Obama. Han fick dock avgå som rektor efter att ha teoretiserat kring varför män oftare än kvinnor blev smarta forskare. Summers är fortfarande en stark förespråkare för frihandel och globalisering och numera professor på Harvard.

 

Men här i Sverige gäller ju lika lön för lika arbete, eller hur?

För runt tio år sen genomförde fackförbundet Byggnads en blockad mot ett företag som slog sig in på den svenska marknaden genom att hyra polska byggarbetare som kostade mycket mindre än svenska. Byggnads krävde att de polska arbetarna skulle få samma lön och villkor som de svenska. Det slutade med katastrof: Företaget gick i konkurs och Byggnads blev dömda till skadestånd i EG-domstolen, trots att man följt svensk föreningslag och kämpat för samma rättigheter för alla med de medel som lagstadgats i Sverige sedan nästan hundra år tillbaka. Sedan dess har EG-domen använts som preskriberande och kallats Lex Laval. Där facken har försökt förhindra slavkontrakt för utländska arbetare som jobbar sida vid sida med välbetalda svenska dito har Lex Laval gett dem bakläxa gång på gång. Fram tills nu har det varit omöjligt att kräva samma lön för lika arbete i Sverige oberoende av nationalitet. Men i februari ogiltigförklarade ILO (FN:s egen internationella arbetarorganisation) EG-domen: Laval-domen är ett brott mot mänskliga rättigheter, konstaterar FN och förklarar för Sveriges regering att en polsk arbetare inte ska ha mindre betalt än en svensk för samma jobb och att facket har rätt att protestera. Därför ska Byggnads få tillbaka skadeståndet man blev tvungna att betala.

No shit.

Skadan är redan skedd. Inom LO har Sverigedemokraterna växt sig starkast i landet. Det är i LO du hittar de arbetare som drabbats hårdast av alliansens vackra kapitalism: gränsöverskridande verksamhet, utförsäkringar, sänkt a-kassa, raserad sjuk-kassa… Gissa inom vilket fackförbund i LO som främlingsfientligheten är som störst? Du gissade nog rätt:

Inom Byggnads kan 30% av medlemmarna i november 2013 tänka sig att rösta på det rasistiska högerpartiet SD. Ända sedan den orättfärdiga EG-domen har byggarbetarna beskyllts för att vara främlingsfientliga protektionister. Skillnaden mellan att kallas det och att vara det har för länge sedan suddats ut. Maktlöshet föder ilska som kan mogna till hat. Hat är ologiskt.

 

Inequality is a state of mind, sa någon.

För ett antal år sen pratade jag med en kollega om en föreställning. Till en scen ville regissören bestämt ha en strippa, men det visade sig svårt att få någon till det i ensemblen eller från baletten. De flesta kände sig obekväma att ens få frågan, någon sa att hon inte riktigt behärskade konstformen. Kollegan förklarade då logiken i att anställa en strippa för mig: alla blev nöjda. Operan var nöjd. Regissören var nöjd. Strippan var nöjd, hon var ju van att visa upp sig naken. Dessutom fick hon, under en period, jobba under bättre villkor än vanligt.

 

Den globala kapitalismen är ologisk.

Ett tag ägde jag och min fru ett hektar äppelgård. Många decennier innan begreppet ”närproducerat” dök upp åt man närproducerade äpplen från många små odlingar landet runt utan att reflektera över det – tills det bestämdes att sådant var ”protektionism”, och ett hot mot internationell konkurrens. För att inte tala om logiken. De småskaliga äppelodlingarna försvann över en natt några år innan Summer skickade sitt PM. Idag köper vi äpplen från Holland, Italien, Tyskland, Argentina och Kina. Det ger högre koldioxidutsläpp och fruktodlaren i Kina och Argentina får antagligen mycket mindre betalt. Hur det kan gå ihop och vem som vinner på att ett äpple från en kommunistisk diktatur är billigare än ett svenskt Ingrid Marie, det är trolleri… förlåt – ekonomisk logik.

 

Nu ska jag förklara varför det blivit så här, kära kamrater!

Förr styrde faraoner och kungar. Idag är det du och jag i väst som är Herrefolket, men vi är slavar under den globala kapitalismens världsbild. Denna har sitt eget prästerskap som kallas Nationalekonomer. Vi köper allt vi äger i väst genom att den globala kapitalismen utnyttjar skillnaden mellan folk i världen och håller fattiga och underbetalda i träldom. Detta försöker prästerskapet dölja för dig som konsument och raljera över för att du inte ska få dåligt samvete och sluta konsumera. Den globala kapitalismen förvandlar det som är naturligt i oss och vår miljö till miljöförstörande storindustrier som får oss att börja kalla våra grisar och kor för ”enheter”, och våra sjuka patienter för ”kunder”.

Det är denna globala kapitalism som är vårt problem. Det är nämligen ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som är människans drömmar på pränt) att låta nationalitet avgöra lönesättningen i ett land, att utnyttja löneskillnader mellan folk och länder och pressa ner priser och löner till strax ovanför noll; att göra enorma vinster som tillfaller storföretagens ledande chefer samtidigt som arbetare får löner som inte går att leva på. Dessa storföretag anklagas för att vara kortsiktiga, men det gäller bara miljön och människorna: För att göra största möjliga vinst kan konglomerat av storföretag låta dotterbolag gå med förlust i flera år, om man genom det förintar konkurrensen inom ett område. Mediamarkt är ett exempel. Rovkapitalismens ideologer, ekonomerna, är befriade från alla politiska ideologier. De har ingen religion och tror inte på vackra ord om mänskliga rättigheter: De lyder profitens lag. I själva verket målar deras samlade ekonomiska och logiska ansträngningar ett porträtt av en känslomässigt störd individ helt utan samvete. För resten av jordens befolkning blir ekonomernas världsbild en självuppfyllande profetia: “Så här ser världen ut!” säger de och så börjar indelningen:

Du får vara strippa och du får vara chef.

Du är rik och du är fattig.

Du försöker jobba dig upp och du försöker klamra dig kvar vid makten.

 

Teaterchefens döttrar kommer aldrig strippa för pengar på Operans stora scen.

Ingen kommer plötsligt betala dubbelt för ett byggjobb bara för att vara snäll.

Kanske kommer de flesta inte ens ge pengar till tiggare.

Fast…varför inte? Tänk vad skönt om vi faktiskt skiter i hela grejen?

 

Gratis är gott

Rovkapitalismen har en stor svaghet: tanken på att allt som kan prissättas är okej att köpa och sälja. I den ekonomiska logiken är grannens äpplen värdelösa eftersom de saknar prislapp. Grannen säger att äpplena tillhör den som vill ha dem eftersom han inte lagt ner något jobb på dem och bara vill bli av med dem innan de förstör gräsmattan. Allt som är gratis är skrämmande ologiskt för marknaden. För oss människor kan gratis däremot innebära det bästa i livet. Vad äger du som är gratis? Ta vara på det, odla det och dela med dig av det.

 

I det som är gratis ligger människans framtid:

I skuldavskrivningar mellan länder och i att värdera varandra utifrån annat än pengar, status och framgång. Våga drömma om framtiden och sluta tro på en världsbeskrivning där egenintresset styr. Byt ut det populistiska ”vanligt folk” mot ordet ”människa”. Prata om kärlek, solidaritet, hopp och tro, och låt det ta plats i vilket rum vi än befinner oss. Vi måste se vad vi kan klara oss utan i våra liv och ge det till andra som behöver mer, ta emot det vi själva behöver, och inte kränka andra eller gå med på att bli kränkt.

Vi måste sluta upp med att se varandra som skapta i olika former. Vi är alla samma människa. Det finns ingen särskild ras som tål hårt kroppsarbete bättre än andra, som tål gift bättre eller mår bättre än du på mindre lön. Vi är alla vanliga MÄNNISKOR och vi förtjänar lika bra liv allihop. Det är fullt möjligt att skapa en rättvis värld. Vi har jordens alla resurser – de är bara obegripligt fördelade just nu.

 

Det är snart jul, och här kommer min önskelista (förutom att få igenom ledigheten med min fru och mina barn): en personlig revolution inom varje människa. Tillväxt genom delning. Gåvan att få ge och kunna ta emot kärlek. Mod att försaka det jag kan undvara och gåvan att kunna ge och ta emot gåvor. En förståelse för vad det är att vara människa. Att pengar förlorar sin roll som värdesystem, och en uppgradering av människovärdet världen över. Jag önskar mig också en nyvunnen respekt för allt som lever och för det som ingen av oss förstår. Jag vill ha en fredlig revolution som helt sätter den globala kapitalismen ur spel och tvingar oss att se varandra som jämlikar och vänner och inte som samhällskomponenter av varierande kvalité, eller konkurrenter på en inbillad marknad. Jag vet att det är mycket begärt, men…

 

Att drömma är gratis.

 

 

 

 

Källor:

Citatet ur Summers PM 1991 är hämtat ur Det enda könet av Katrine Kielos s.72

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/katrine-kielos-det-enda-konet/

Byggnads och de mänskliga rättigheterna kring Laval

http://www.byggnads.se/Nyheter/Nyhetsarkiv/Fragan-Reinfeldt-undviker-Laval-/

Lördagsintervjun i P1 med LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson om SD, Lex Laval, blåbär

Lanzkampen i P1, Reinfeldts yttrande om “vanligt folk”

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Reinfeldt har snott min sommarstuga

Innan vi kliver på spårvagnen (det är jag som ska köra) ber en tiggerska oss om pengar. Medan vi rotar i våra fickor – mina är tomma och Johannes verkar bara ha två utländska mynt – frågar jag Johannes om inte han kan rumänska. För ett ögonblick ser han ut som om han glömt att han kan det. Så hittar han en tjuga och räcker över den med en fras jag inte förstår. Kvinnan svarar med ett leende som jag inte sett hos henne tidigare, trots att jag ser henne ofta. Det verkar betyda: Jag skulle gärna prata mer, men jag arbetar.

Byter några ord med föraren som ska avlösas. Johannes håller sig i bakgrunden. När jag bytt av och börjar köra håller han förardörren på glänt och vi pratar genom glipan om mitt problem: Jag har en deadline på en blogg som jag startat med några scenskolevänner från 90-talet. Vårt mål är att störta alliansen genom att väcka väljarna och få dem att inse vad som hänt med Sverige sen 2006. Jag har gott om privata skäl att ogilla alliansen, men få jag har lust att vara offentlig med i en blogg. Jag ondgör mig över mitt moment 22 för Johannes.

– Ju mer jag skriver, desto mer meningslöst känns det, säger jag. Det är svårt att beskriva ett Sverige som de flesta inte har upplevt, det är som att försöka beskriva färger för någon som är blind från födseln. Det finns ju hur många berättelser som helst om cancersjuka som tvingas jobba, tragiska flyktingberättelser, om skolor som läggs ner. Nu kallar man det bara för ”offerjournalistik” och tycker att nedläggningarna av skolor bevisar att kapitalismen fungerar.

Jag saktar in för människorna i Brunnsparken som springer rakt ut framför vagnen utan att se. Det är lövhalka ute. Fakta om bromssträckor dyker upp i huvudet, siffror som inte betyder någonting för den som springer blint.

– Problemet är ju inte att folk inte vet vad som händer, fortsätter jag, utan att de tycker att det som händer är rätt och riktigt. Nästan hälften av alla väljare har valt alliansen. De tycker att det är bra att man tvingar sjuka att jobba utan lön eller rättigheter; att det är okej att förstöra för tusen människor för att sätta dit en fuskare, ett collateral damage fast med omvänt förhållande med fler oskyldiga offer än fiender. Dem som jag vill nå är de som inte lyssnar på några argument – hos alla andra slår jag bara in öppna dörrar. Jag har skrivit runt hundra sidor om samma saker i flera veckor nu: FAS 3, klyftor, arbetsmarknaden, ministrar som begår brott eller utnyttjar sin ställning – det blir bara gnälligt för den som ändå inte bryr sig. Förstår du?

Radion tjuter till för ett gruppanrop. Jag öppnar dörrarna vid Domkyrkan. Det är senhöst. Folk kliver på och av i det hårda regnet. I korsningen Berzeligatan-Södra vägen sprutar vatten rakt upp ur brunnarna, meddelar trafikledningen. Det är upp och nervända världen, tänker jag. Johannes är tyst, så jag fortsätter:

– Jag känner mig som den danske kronprinsen i Falkenberg, oäktingen. Han som bodde i huset som var så omringat av jättelokor att kommunen till slut klippte ner dem. Han som la sina utläggningar i alla brevlådor han kom åt, sida upp och sida ner med upprepningar av bevis som ingen orkade läsa. Det värsta är att även om han faktiskt var danske kungens oäkta son, så orkade man inte med bevisen.

Johannes nickar och säger:

– I Bryssel blir breven kortare ju närmre makten man kommer. Ingen läser brev som är längre än ett halvt A4. Det är bra med känslor, men de blir dålig text. Skaffa dig regler.

– Problemet är att jag är så jävla arg.

– Ge oss en bild då, manar Johannes. Använd verkligheten. Ska du skriva om orättvisa kan du inte beskriva den om och om igen.

Han smackar med tungan.

– Vet du vad du behöver? Du behöver några få starka anslag som du tror benhårt på och som får resonans i allt du skriver. Så gjorde nazisterna. De hade bara några få enkla budskap, men allt de gjorde handlade om just de tre eller fyra grundidéerna.

– Jag vill ju helst inte följa nazismen, konstaterar jag syrligt.

– Följ Göran Greider istället då. Han har skrivit samma krönika i flera år, men man känner sig alltid lika upplyft av att läsa honom. Du måste ha en programförklaring bara; på de svagas sida, rättmätigt vred, och så vidare. Några få grundtankar. Lätt att följa, kort och tydligt. Sen kan du skriva om och kommentera vad som helst, alla vet ju redan var du står och tolkar in det de själva vill höra.

– Jag vet inte vem jag ska skriva som.

– Skriv att du är han som hoppade in för Ola Salo som Jesus.

– Det är alldeles för länge sen nu.

– Ge oss bilder då. Om hur det är att köra elvans spårvagn mellan höghus och niqabs i Bergsjön till de halvtomma strandvillorna och vindjackorna i Saltholmen.

– Ja, kanske det, muttrar jag och trycker på Tillåten öppning. En kvinna snubblar och faller nästan när hon kliver på.

– Ljug lite om du måste för att få fram det du vill säga, pockar Johannes. Skriv att en kvinna snubblar och nästan faller när hon kliver på.

– Hm, ja, kanske det, säger jag igen. Det kanske är det enda som återstår, vem som ljuger bäst.

Är text aldrig sanning? Hädar Johannes? Vad är en text egentligen, och hur var det egentligen med Alexandra Pascalidou, vars texter jag tycker om? Hur många andra skribenter skriver inte ens sina egna texter längre? Varumärket kanske är allt. Jag suckar och frågar honom vad han egentligen sa till tiggerskan tidigare. Johannes rotar i sin väska och svarar:

Smaklig måltid.

– Kommer hon få använda pengarna själv då, tror du?

Jag frågar därför att tiggeriet är komplicerat. Alltifrån samåkning och släktskap till ren människohandel. Faktumförsäljarna kan väl jämföras med dem som hade tiggarpass år 1600. Mest vill de europeiska tiggarna slippa tigga i ett land där ingen har något att ge förutom stryk. Beatrice Ask tycker att vi måste rädda alla tiggare genom att förbjuda dem. Ungefär så som KD ville kriminalisera prostituerade innan sexköpslagen, den som Beatrice i efterhand har gillat.

– Jag ger inte för tiggarnas skull, svarar Johannes. Jag ger för att det är det enda kristna man kan göra.

Jag tänker på min korta tid som präststuderande och nickar.
Jo, där har han rätt, Johannes. Vi kan inte inbilla oss att vi har en mall för att skilja ont från gott och sedan uppträda omänskligt mot alla. Om inte ens justitieministern kan skilja på rätt och fel så kan ju knappast jag det heller, och om jag blir lurad så är det värt några tjugor, om åtminstone en tjuga hamnar rätt nån gång. Polisen kan få utreda brott och Beatrice kan få välja om vi ska återinföra kriminalisering av dagdrivare. Vi andra kan bara ge för att rädda oss själva.

Johannes hoppar av vid Linneplatsen.

Jag bestämmer mig för att hädanefter skriva precis som jag själv  vill:

För långt. För kort. Inkonsekvent.

Jag tänker skriva min egen text om det jag tror på, och ofta ta avstamp i sådant jag inte tror på. Till exempel tror jag inte att Göran Greider började skriva för att han i förväg positionerat sig och valt ut ett varumärke, utan tvärtom – för att han först trodde på något och därefter började skriva. Det känns bra.

Det här är bara början.

Fotnot

Johannes heter egentligen något annat. Inläggets titel har inget med texten att göra utan är ett PR-knep för att locka den grupp läsare som inte behöver bekymra sig om alliansens baksidor. 

Lästips

Moment 22

Jämlikhetsanden

De Apatiska

Det Sovande Folket

Några källor till textens grundtankar

Exempel på sjukskrivnas berättelser:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12495060.ab

http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=3496106

http://www.driva-eget.se/cancersjuk-tvingas-jobba-for-att-han-varit-foretagare-5266319

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.3059039-cancersjuk-tvingas-till-arbetsformedlingen

http://www.metro.se/metrojobb/cancersjuka-carin-maste-jobba-heltid/Objikl!7108/

http://arbetet.se/2011/01/14/allvarligt-sjuka-tvingas-till-socialen/

http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sjukfranvaron_okar_1364393351543

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14257111.ab

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/en-tyst-katastrof/

Utförsäkrade 2012 i ”riktiga” jobb:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5316143

http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/83/2547996_1043_757.jpg

Den nya skolan:

http://www.etc.se/reportage/i-john-bauers-ruiner

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/gymnasiet-praktiska-tumba-stangs-omedelbart

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/konkurs-okat-hot-for-fria-gymnasier_8439732.svd

Omvärlden om Sverige:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17700531.ab

Sålda statliga bolag:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/bolag-som-reinfeldt-salt-varda-miljarder

Om antal utförsäkrade och arbetslösa, anledningar till minskat antal förtidspensionerade:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article17309991.ab

Antal röster 2010:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagsvalet_i_Sverige_2010

De apatiska barnen, efterspel Marie Hessle, Barbro Holmberg:

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/apatiska-barn-var-inte-drogade/