Kategorier
Allmänt

Att förstärka en ko

Özz Nujen kommenterade för några dagar sedan Timbuktus känslosamma tacktal. Timbuktu, som fick nog av att behöva bevisa sig som svensk inför rasister och skrev en arg låt, höll upp sitt svenska pass och bedyrade sin obevisbara kärlek till Sverige. Özz förstår vad Timbuktu menar och håller med, men tycker ändå att något skorrar. Han såg att Timbuktu försökte göra det omöjliga, det som rasisterna kräver: att förstärka en ko.

Sverige är inget nationalistiskt land. Kommer förhoppningsvis aldrig bli. Har heller aldrig varit, inte ens när Karl den tolfte ville kriga. De flesta som gick ut i krig gjorde det för att de var tvungna, inte för att de älskade Sverige. Dåliga förutsättningar, kungar och missväxt har tvingat svensken ut i världen, senast för hundra år sen då en tredjedel av svenskarna under några decennier utvandrade och blev invandrare. Amerikabåtarna gick från Göteborg.

Minnet av skolavslutningarna när jag var liten präglas av sommarsånger på skolgården. Det var för långt till kyrkan. Någon gång gick vi till kyrkan på avslutningen ändå, så som mina barn gör idag med sina muslimska kompisar. Jag har inget minne alls av att vi förr sjöng nationalsången. Det är en ganska tråkig och pompös sång och det finns många andra som bättre beskriver Sverige i sommar och vintertid. I skolan fick vi visserligen lära oss att Sverige var ett mycket bra land att bo i, men tonvikten låg på att trots att vi är ett litet land så kan vi ändå hjälpa till och göra skillnad i världen.

Visst kan jag säga att jag älskar Sverige. Min mamma jobbade på SJ och hade gratis tågresor, så vi åkte över hela landet, och framförallt norröver är Sverige fantastiskt. Däruppe där typiskt svenska platser som Nikkaluokta och Abisko ligger. Där solen aldrig går ner på sommaren och där stjärnorna och norrskenet härskar nästan dygnet runt på vintern. Det här är samernas land. Renarnas kullar och fjäll. Men jag älskar också de andra delar jag vandrat i och kört genom: hela Västkusten, Dalarna, solnedgången över Göteborg som strilar genom Älvsborgsbron när man ser den från spårvagnen på Göta Älvbron. Men detta är i grunden inte mitt land. Jag bara bor här. Vi européer har gjort vårt bästa för att slå ihjäl samerna, ta deras trummor och kristna dem, och idag gör våra allianspolitiker sitt bästa för att låta internationella gruvbolag bryta nya gruvor på samernas marker, i stort sett gratis. Bara FN står idag mellan gruvbolagen och samernas traditionella renmarker. Det hör man sällan om från SD. De är mer intresserade av att vårda sillen och ölen och slösa skattepengar på att låta riksdagens utredningstjänst räkna på vinsten i att göra sig av med svenska tillgångar i form av invandrare, än av att skydda svenska urberg och urfolk.

SD gör så många generalfel i skapandet av den nya nationalstaten Sverige att det är löjeväckande mitt i all farlighet. För det första ligger det inte för svensken att vifta med vimplar och bedyra sin kärlek med nationalsång och handen på hjärtat framför den svenska ”fanan”: en typisk gammal svensk man håller tyst om sin kärlek och jobbar istället. Vi fiskar och går ut i skogen och plockar i bästa fall med oss burkarna med Pripps Blå. Vi pratar om blomstertid och juletid och kryddar med Mellanösterns kryddor. Vi tror nästan aldrig på Gud, men gör vi det så gör vi det inom alla olika religioner och ingen alls.

Att stå och gasta om Sverige är osvenskt. En röd stuga är en röd stuga, det behöver man inte skrika om. En ko är en ko. Den går inte att förstärka. Den går inte att tvinga att råma mer ”svenskt”. Det är en ko. Den ser ut som den gör och skiter där den går. Vänj dig.

Det svenskaste som finns är dock inte en ko på en äng. Kossan blev husdjur i Mellanöstern och koskötsel spred sig långsamt även till Sverige. Våra svenska kor är perser. Utvisa kon. Det svenskaste av allt är i så fall en ren på ett fjäll och en same som skyddar den.

Det är ett högborgerligt, europeiskt beteende att i Sverige vara nationalist; Är idag, har alltid varit. Ett EU-typiskt beteende om du så vill. Werner von Heidenstam och de andra nationalromantikerna hakade på en europeisk trend av nationalism på 1800-talet, men de tyckte inte att Sveriges svältande statarungar eller resandefolk höll måttet för sin beskrivning. De ville se blanka hjälmar med horn och spjut och svällande manskroppar; mer akademisk homoerotik än historieskildring. Ivar-Lo var den som försökte skriva om hur det såg ut på riktigt, kanske som en reaktion på alla höga herrars vackra drömmar. SD pratar sällan om Ivar-Lo. Kanske är det för likt dagens Sverige för att platsa i bilden av att allt blivit mycket värre med invandringen. Ivar-Lo beskrev Sverige underifrån, där de flesta av oss kommer ifrån, trots att vi nu alla är planetens borgare.

Den ”moderna” nationalismen som SD står för, hämtar kraft ur ett alltmer rasistiskt och girigt Europa. Deras hafsiga svenska historia hämtar ideal ur förtryckande kungar och bortskämda poeter som knappast mer än besökte landsbygden annat än för att erövra mark eller så vildsäd bland arbetarnas döttrar. Det får mig osökt att tänka på Jimmie och andra pojkar som ännu inte fått ett riktigt jobb och som istället sitter och dricker öl i källaren till regeringskansliet; spelar Drakar och Demoner med tuff vikingarock i bakgrunden och väljer vilka som ska få vara svenskar.

Det SD försöker åstadkomma är att försvenska Mellanösterns urko. För att åstadkomma det kräver man en amerikansk nationalism av alla svenskar som bevis, och hänvisar lite slarvigt till de avarter av ”traditioner och värderingar” som sidsteppat ut ur den kristna tron. Den tro som hävdar att alla folks Herre för evigt är den judiske snickarsonen Jesus. Från det forna imperialistiskt ockuperade Israel, till Sverige idag. SD pratar mycket lite om Jesus.

Statistisk sett ägnar man SD:s idéer kring nationalism mest uppmärksamhet i de södra delarna av Sverige. För mig personligen är Skåne ganska ointressant med sitt övervägande hårt kultiverade landskap, sina bäckar och åkrar. Malmö är en underbar stad med många vackra ställen, men jag saknar skogen och klipporna när jag är där. Ändå är det från Skåne, från den absolut nyaste delen av Sverige – det som i ett historiskt ”igår” skilde sig från Danmark – som stödet för nationalstaten med typiskt amerikanska kärleksbevis som kännetecken, är som starkast.

Den som ständigt intrigerar och kräver fler och större kärleksbevis av sin partner för att våga lita på kärleken har i själva verket själv en bristfällig kärlek och borde skåda inåt. Älskar du verkligen Sverige, SD? Varför vill du då förändra mig, Özz och Timbuktu? Älska mig för den jag är eller låt oss vara. Samer, holländare, Mellanösterns fattigmansprofeter och våra kor.

Idag börjar Europa återigen vurma för samma nationalism som gjorde landområdet till en grogrund för nazismen på 1800-talet. En låtsasvärld skapas. Myter konstrueras och dyrkas. Fiender väljs ut och förstärks. Och försöket att göra kor till ännu mer lika en ko pågår för fullt. Det hade varit roligt – om det inte tvingat en gråtande Timbuktu att visa passet. Så illa kan mobbing slå mot den som försöker ge igen.

Därför säger jag härmed till alla manligt homoerotiskt historieromantiserande, självförnekande nationalstatsdyrkande SD-borgare: Sluta med dina patetiska försök att göra mig till mer mig. Jag kan inte hjälpa att du inte kan älska Sverige med mig i det. Jag älskar det trots dig och skiter i om du bor kvar eller flyttar till Ungern i panik. Jag kan inte hjälpa att du älskar gränser, passhandlingar och krigsromantik mer än fjäll och renar, att du hatar invandrare och därmed dig själv i det land du och jag har invaderat och tagit över från urfolket. Jag älskar gröna kullar, vita fjäll, älgar och renar och hatar inte mig själv för att jag är fången i det land mina förfäder stulit.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en vispning i historiens bonnröra av präst, statare och möjligtvis en eller annan kaukasisk krigsfånge. Om jag förhoppningsvis men mot förmodan har lite same i mig ska jag dock offra vid olika seitar och be Bieggolmai och Väraldenolmai att skicka dig och dina vänner, dina dikter och din vikingarock vidare mot Valhall. Älskar du Sverige SD? Sätt dig då för fan ner, håll tyst, och betrakta det häpet. Det är i ständig förändring. Lev i det och skydda marken du går på från din egen och andras girighet, men inbilla dig inte att du är svensk bara för att du har papper på det. Landet och marken under dina fötter finns fortfarande kvar när du går. Det är det som är Sverige.

 

 

 

Källhänvisningar och tips!

Özz Nujen och Timbuktu: http://www.nujen.nu/en-sak-gramer-mig/

Invandring, utvandring, Sveriges fattiga för hundra år sedan: Kristina från Duvemåla av Björn och Benny (för den late); Wilhelm Mobergs epos (för den omättlige); Analfabeten av Ivar-Lo Johansson (för den som vill lära på riktigt)

Om Kor – egna erfarenheter av kor. Kons ursprung – Wikipedia.

Statistiskt sett är SD starkast i söder – http://www.goteborgsfria.se/artikel/112871

FN stoppar tillfälligt alliansen att tillåta gruvbrytning i sameby med utredning om rasdiskriminering: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/article1590056.svt/binary/AC.pdf

Nationalromantiken – http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nationalromantik

Invandrare är en tillgång för Sverige (fakta för dig med den perversa läggningen att räkna en människas värde i pengar och nationalitet – skäms!): http://www.voxeu.org/article/eastern-migrants-help-balance-budgets

 

Av Niklas Säwström

Bor i Göteborg.
Har medverkat i Les miserables, West Side Story, Jesus Christ Superstar, Sugar, Chess, Candide, Jekyll&Hyde med flera och jobbat som scenbyggare, eldslukare, showdansare, konferencier, sångare och bussförare. Kör spårvagn. Fil kand i Teaterstudier, skriver på masteruppsats i idéhistoria. Har misslyckats med att studera både hebreiska och grekiska. Änkling med två barn och två bonusbarn.