Kategorier
Allmänt

Alla män är humrar.

Som 20-åring gick jag på folkhögskola. Jag var för ung för att reflektera över saker och ting. Det här var i början av 90-talet och då kunde en vara 20 år och oreflekterad. Det var i alla fall vad jag var. Så när mina teaterlärare bad mig spela snuskhummer i den årliga lokalrevyn så tyckte jag att det kändes kanonbra. Jag hade på mig en röd hummerdräkt som var tillverkad i papier-maché. Den var grymt varm och bökig att få på sig. Sedan gick jag runt på scenen och sjöng en visa under tiden som jag nöp fyra tjejer i baken.

”Kan någon förklara, jag kan ej förstå
varför ett nej är det svar som jag får?”

Så gick refrängen. Poängen var väl att jag var en snuskhummer som lurade bland stenarna och så nöp jag tjejerna utan framgång. Jag minns inte hur uppskattat själva numret var. Men det var nog vad vi skulle kalla putslustigt. Det skrattades säkert en del. Och jag tyckte själv om uppmärksamheten kring hela numret, det tog en ansenlig tid för en av lärarna att tillverka dräkten som jag skulle ha på mig och folk i ensemblen hade väldigt roligt åt mig. Jag tyckte om det.

Jag tänker ofta på tiden som 20-åring och min del i ett större sammanhang. Det känns väldigt oskyldigt att spela ett nummer där en nyper tjejer i baken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att alla män är humrar. Snuskhumrar.

I förra veckan läste jag om fyra kvinnor (varav jag känner en) som gick på krogen för att fira en föreställning. Under loppet av en kvart hade två män kommit fram, frågat vad fyra ensamma kvinnor gjorde där, blivit frånstötta, blivit arga, kallat dem lesbiska och Fi-anhängare. Samma dag som detta skedde hör jag Kakan Hermanssons sommarprogram där hon berättar vad män skriver till henne när hon har sagt eller gjort något offentligt. Veckan innan var jag på Way Out West där Outkast har en film där en kvinna klär av sig trosorna inför oss. Till detta kommer allt det vi vet om mäns våld mot kvinnor, våldtäktsfall där tjejerna blir ifrågasatta osv… osv…

Män är snuskhumrar.

”Men det gäller inte mig!” ”Jag gör inte såna grejer!” hör jag många män säga. Nej, jag har inte gjort det heller. Men jag har inga som helst problem med att tillhöra problemgruppen. Nu är det hög tid att alla män tar ett kliv in och hjälper till. Varför fanns det ingen på krogen som steg fram och hjälpte de fyra kvinnorna? ”Du, ser du inte att de inte vill prata med dig?” ”Gå hem, nyktra till och fundera över hur du beter dig.” Det var det ingen man som sa. Och så länge vi andra står passiva och godtar detta så är vi alla förövare. Det vågar jag påstå. Och jag vågar även ta lite kommentarer om att jag är dum i huvudet och behöver ett rejält kylskåpsknull. Men det får jag aldrig höra. För så säger inte män till en annan man. Men gärna till kvinnliga journalister.

På en tidigare arbetsplats hade vi ganska trista personalsamlingar. Då roade jag mig med att sitta och betrakta mina kollegor när det var någon som talade. En gång är ingen gång men efter ett års studerande så var det tydligt att det var tystare, mindre harklingar och färre avbrott när en man pratade. Så jag tror att det handlar om attityder. Allt som har med jämställdhet att göra kan vi härröra till hur vi är mot varandra och hur vi ser på varandra. Och vi har strukturellt sett kvinnan som något mindre värt än mannen. Finns det någon annan förklaring till att det är så ojämställt?

Jag tvekar inte kring att skriva att detta är ett problem som alla män måste ta på sig. Och en del kvinnor. Det enda jag egentligen tvekar kring nu är den senaste debatten om män som plötsligt har vaknat upp som feminister efter att deras döttrar varit med om något. Lamotte, Modiri m.fl. har ifrågasatts för att få mycket uppmärksamhet för något som kvinnor i all tid har stött, blött, analyserat och kämpat för. Jag håller med. Alla… och jag önskar att det fanns ett oberoende institut som kunde säga hur en ska göra i detta. Är det exempelvis kontraproduktivt att jag skriver den här texten? Eller är varje ny feminist ett steg i rätt riktning? Jag känner också ibland att det är lätt att bli hyllad om jag som man skriver om jämställdhet. Men innebär det att det är bättre att jag lägger av? En sak är jag säker på i alla fall och det är att jämställdhet är inget som löses vid datorn. Enbart i alla fall. Det görs i vardagen, varje dag. Från det du vaknar till det du lägger dig på kvällen. Plus tiden du spenderar i sängen. Och först när vi alla har insett det och förändrat de strukturer som gör att vi har ett icke jämställt samhälle och sedan ger det ett antal år att sätta sig (troligtvis många tyvärr..) så är vi nog i mål.

Nu är det tre veckor kvar till valet. Vi i Kulturklassen har ju stuckit ut hakan och sagt att vi startade den här bloggen för att vi såg så mycket orättvisor och att vi på grund av det vill ha en ny regering. Jag tror att vi får det målet uppfyllt. Men det är tyvärr bara ett delmål. Ett annat är att vi faktiskt vågar säga till de män som talar nedsättande till och om kvinnor. Tills dess det sker så är vi tyvärr inte bättre än snuskhumrar.

 

Foto: Tatiana Vdb

Kategorier
Allmänt

Hur mycket yttrandefrihet tål Sverige?

När jag gick på lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Per. Hans familj var Jehovas vittne. Jehovas vittne får typ inte göra någonting. Per fick aldrig vara med på våra temadagar eller när vi ritade julkort eller påskpysslade. Han hade en bibel i sin bänk. Den var fylld med otroligt vackra bilder av paradiset och alla lyckliga människor som levde med Jehova. Per hade väldigt många syskon och de gick runt tillsammans med sina föräldrar och pratade om Jehova.

Jehovas använder inte preventivmedel så därför blir det så många barn. Pers familj hade säkert 10 barn, eller typ något sådant. De hade aldrig tid att leka eller göra läxor för de var tvungna att gå runt och predika med sina föräldrar. Per hade en bror som var jättetjock för han blev tvångsmatad av sina föräldrar för att han inte trodde tillräckligt mycket på Jehova. Föräldrarna slog sina barn och stängde in dem i källaren och tvingade dem att läsa den där bibeln som Per hade i sin bänk. Alla Jehovas vittnen är ju egentligen våldsamma och offrar barn till Jehovas och sen odlar de potatis i parketten…….eller vänta det är kanske inte de som gör det…

Egentligen visste vi ingenting om Pers och hans familj. Jag tror att han egentligen bara hade två syskon, en bror och en syster. Men ingen brydde sig om att ta reda på hur det var. Det var nämligen aldrig någon som pratade med Per. Förutom när vi sa: Jävla-Jehovas-vittne-jävel, eller tog hans bibel och sa att vi skulle bränna upp den. Det var mobbing på hög, utstuderad nivå. Det förekom nog aldrig våld vad jag kommer ihåg men ibland gör kränkningar med ord mycket ondare än ett slag.

En gång tog jag Pers mössa som hängde på hans krok i kapprumet och slängde den på golvet med orden: ”Usch vilken äcklig mössa som hänger här, den kan lika gärna ligga på golvet”. Detta var droppen för Per. Jag fick en smäll, rakt över läppen. Egentligen inte så hård men jag fick en liten, liten bula. Först blev jag chockad och sen sprang jag med förorättad min till fröken och berättade vad som hänt. Eller ja, jag berättade att Per hade, helt utan anledning, slagit mig.

Fröken gick och hämtade Per och talade om att man får absolut inte slåss. När Per talade om vad som hade hänt, sa fröken: ”Jag tror inte att det där är så farligt Per, de skojar nog lite. De tycker väl att det är konstigt att du har en bibel i bänken. Du kanske ska ta bort den och så ser vi om det blir lite bättre.”

Detta är inte en text om mobbing eller en text om religionsfrihet. Eller jo, det kanske det är. Jag vet inte. Men jag kom att tänka på det här när jag tänker på det jag ska skriva om nu.

Jag är orolig, arg och lite ledsen och orolig igen och ibland bara jävligt provocerad. Det blir jag när jag hör hur en del, på riktigt, oroar sig för SD:s yttrandefrihet. Det är som att vi har glömt att de sitter på makten. De är inte ett litet missnöjesparti som inte får lov att komma till tals. Det är ett av Sveriges tredje största partier som får miljoner av staten för att föra sin propaganda. Är det maktens rättigheter vi ska värna om eller är det folkets?

Aldrig har vi varit så oroliga för demokratin som när Jimmie fick en tårta i ansiktet. När Bosse Ringholm fick den i ansiktet skrev några av de stora tidningarna ”Har regeringen ingen humor?” Varför denna skillnad? Kan det handla om att Jimmie och hans vänner är jävligt bra på att spela offren? Det är dom som springer med förorättad min till fröken och säger…..”helt utan anledning”…. Är vi så lättduperade?

Jodå, alla politiker och medborgare i Sverige har rätt till sin egen kropp. Ingen ska behöva bli kränkt. Inte ens av en tårta. Men reaktionerna är helt oproportionerliga och absurda i jämförelse. Vi glömmer att det är de, SD, som sitter på makten. Det är som att vi värnar om mobbarna, att de också ska få säga sitt och vi måste våga ta debatten. Det är inte att ta en debatt om debatten heter: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Det är att köpa mobbarnas retorik om att det är de utsattas fel.

…..”helt utan anledning”…..

När ett seriöst debattprogram avslutas med repliken: ”Jag tycker inte sjuksköterskor ska få ha en knapp där det står anti-rasist på.” är det något som är riktigt fel i debatten.
Debatten kan inte handla om huruvida folk får ha knappar på sig lite som att knapparna är vilka smilisar som helst. Skillnaden på att en läkare har en knapp som det står anti-rasist på och en knapp med SD på är att den ena säger: ”Jag möter dig som vilken människa som helst. Jag kommer inte döma dig efter din hudfärg, din kultur eller vilket språk du talar.” den andra knappen säger:” Jag kommer inte acceptera dig fullt ut förrän du har blivit som jag och anammat min kultur och bytt språk till korrekt Svenska. Är du dessutom papperslös tycker jag att det borde vara olagligt att hjälpa dig”. Det är en jävla skillnad på knapp och knapp. Den ena är en nästintill självklarhet, kan man tycka, den andra är ett indirekt hot.

Yttrandefrihet. Att ha frihet att få yttra vad jag vill. Fint så. Bra. Jag är för yttrandefrihet. Konstigt vore annars, jag är konstnär, vi måste få tala om och säga vad vi vill. Men eftersom yttrandefriheten bara gäller de som har makt eller pengar blir det svårt. Till slut blir det deras retorik som används och det är utifrån deras verklighet man diskuterar och tillslut blir nivån på debatten om rättigheter så låg att vi på allvar diskuterar rätten att få säga negerboll eller inte, helt oreflekterat, och de som på riktigt blir kränkta av det anses vara lite överkänsliga. Lite som att hävda att bakelsen horfitta måste få heta det eftersom det alltid har hetat det och det ser ju ut som en fitta och den är ju, he he, till salu.

Jag hörde en bit ur ett amerikanskt radioprogram där en svart kvinna, som levt i Sverige ett tag, berättade att ”I Sverige diskuterar de i olika debatter på tv och i radio om man ska få säga negerboll eller inte.” programledaren frågade chockat: ”For real? But why?”

Ja, herregud. But why?

Att ta debatten och oroa sig för SD:s yttrandefrihet har hittills bara resulterat i att vi har anammat SD:s verklighet och retorik. Att värna om demokrati och yttrandefrihet är inte att oroa sig för huruvida SD får lov att sprida sina lögner eller inte. Att värna om demokratin är att se till att de som känner sig kränkta och hotade av SD:s politik ska få protestera, säga nej och vända ryggen till. För det är SD som går omkring i maktens korridorer nu. De är inga offer.
Risken blir att till slut så känner människor sig så frustrerade och kränkta att den där knytnäven kommer. Jag tror inte på våld. Inga former av våld. Jag tror heller inte på att vara emot. Jag tror på att vara för. Går vi emot någon eller något riskerar vi snart att krocka. Yttrandefrihet och demokrati är lite som vår allemansrätt. Vi måste värna om den och vara försiktiga. Allemansrätten har vi för att alla ska få lov att vistas i naturen tillsammans. Vi måste visa varandra kärlek och respekt.

Så hur visar vi varandra respekt? Jo, vi använder yttrandefriheten till något vettigt. Låt oss tala om jämställdhet och solidaritet. Låt oss våga ta debatten om hur vi på bästa sätt tar hand om de människor som kommer hit och söker skydd. Låt oss tillsammans utarbeta en väg mot ekonomisk rättvisa. Våga använda fantasin till att hitta sätt att skapa fred på. Våga ta debatten om hur vi på riktigt kan leva tillsammans i den här världen. Det, tycker jag, är att värna om demokratin och yttrandefrihet.

P.S.
Min fröken svarade inte så som jag skrev. Jag skrev så för det skulle kunna vara så. Jag skrev så för jag tycker att det ser ut så i Sverige idag. Tack och lov frågade min fröken mig om vad som hade hänt innan och när jag berättade det skämdes jag.

Per heter inte Per heller.

Kanske är inte berättelsen sann.

Kanske det inte finns mobbing i Sverige.

Kanske att de som känner sig kränkta verkligen är överkänsliga.

Kanske att negerboll är det enda rätta.

Kanske att tårtning är det enda som är ett verkligt hot mot demokratin.

Kanske jag ska sluta bry mig.

Kanske jag ska gå och ta en selfie istället.
D.S

Kategorier
Allmänt

Tre bilder

Bild 1.
Tre barn i tripp-trapp-trullordning tittar på mig. De håller varandra i handen. Söta, så som barn är, om man nu tycker att barn är söta.
Den yngsta, ca 3 år, har sin tumme i munnen. Lite blygt tittandes under lugg. I mitten en pojke på kanske 5 år, håller upp de andra barnens händer. Är de syskon? Den tredje, den äldsta håller sin högra hand på ett märkligt sätt på sin kind. Som om hon klappar sig själv. Kanske behöver hon det. De är lite smutsiga, men inte överdrivet, så som barn kan bli efter en dags lek. De är liksom sandrufsiga i håret. De är allvarliga men i ögonen finns en glimt av något. Jag vill läsa hopp.
Tre barn.Den äldsta i 8-årsåldern. Min sons ålder.Tre barn i ett syrianskt flyktingläger i Libanon

Jag är inbjuden, i egenskap av flyktingguide, av Göteborgs stad på en förmiddags föreläsningar: ”Syrien- om kriget flykten och livet.”
Syrien står för den största flyktingvågen sen 2:a världskriget. 10 miljoner människor är på flykt. Hälften av dem är barn. 5 miljoner barn på flykt. Det går inte att greppa.
5 miljoner barn som flyr.

Jag tänker att det är skillnad på invandrare och flykting. Invandrare kan jag på något sätt identifiera mig med. Jag har vänner som har både utvandrat och invandrat. Att invandra till ett annat land är på något sätt planerat. Man har tagit ett beslut någon gång och planerat för det. Man vet vart man är på väg och vart man ska hamna.
En flykting är någon som flyr, för sitt liv. En människa på flykt flyr döden. Man flyr från någonting, sällan vet man till vad. Det måste betyda att det man flyr från är helvetet och allt annat är bättre. Allt annat, vad som helst, är bättre.

Bild 2
Fortfarande i ett flyktingläger i Libanon. En ung kvinna. Hon ler. Nej, hon skrattar. Utanför ett garage som kvinnan har gjort till ett hem för henne och hennes tre barn sitter de. Hon håller ett barn i handen. Det är hennes barn. Barnet är i 12 årsåldern. En strimma av saliv rinner ur barnets leende mun. Barnets leende, den lite frånvarande blicken och strimman av saliv avslöjar någon form av funktionshinder.
Hon har berättat att hon har tre barn varav två har någon form av handikapp. Som så många andra familjer finns ingen man, ingen pappa, han är död eller i krig. Hon får, varje dag, lämna sina barn för att skaffa mat åt dem. Det kan ta en timma, det kan ta en dag. Hon har granatsplitter i hela kroppen efter en granatattack och ett splitter sitter alldeles nära hjärtat. Hon vill inte bli opererad för hon är rädd att dö och hon vet inte vad som kommer att hända med hennes barn då. Hon kommer förmodligen dö ändå men inte än, inte nu, hon måste ta hand om sina barn.

Många flyr från döden in i döden. Även om det är någorlunda öppna gränser till Sverige eller Tyskland (som är de mest generösa länderna i Europa, vilket jag är stolt över men vi kan bli bättre) är vägen hit ett helvete. Oavsett om man tar landvägen eller sjövägen finns ingen garanti för att man kommer fram levande. Många är de föräldrar som tvingas se sina barn bli skjutna eller tvingas släppa en hand som försöker hålla kvar för att inte drunkna i havet. Många är de föräldrar som ser sina barn fly utan att kunna följa med själva.

Bild 3
I Göteborg, på en förberedande förskola för flyktingbarn. En pojke tittar in i kameran. Allvarlig. Stora bruna ögon. Öron som står ut lite. Han sitter på ett bord och målar. Runt honom sitter andra barn, på sina stolar. Jag gissar att han är i 5-årsåldern. Papper, kritor målarfärg och penslar. I bakgrunden sitter hans storebror och tittar i en bok.
De kommer från Libyen som båtflyktingar genom Grekland.
Hans bror har berättat att de kom med båt från Egypten. Människosmugglare hade borrat hål i båten och pojkarna fick klänga sig fast vid ett bildäck tills grekisk kustbevakning räddade dem.

Pojken på bilden kan inte sitta på en stol. Av någon anledning klarar han inte det. Men vem har sagt att man måste sitta på en stol för att kunna måla. Att sitta på ett bord kan ge helt nya perspektiv.

När jag hämtar min son på fritids den dagen och han möter mig svettig och skitig efter en dags lek måste jag hålla i mig för att inte bryta ihop. Plötsligt ser jag honom fatsklamrandes på ett bildäck långt ute till havs rädd, ledsen och ensam. Den bilden är outhärdlig.

p.s.
Texten är skriven innan EU-valet. Valresultatet får det att knyta sig i magen på mig. Oron för de barn som kommer hit till Europa. Vem plockar upp dem ur vattnet?
d.s

Kategorier
Allmänt

En Saga

Julledigt! Nere vid Röda sten stöter jag på Johannes, som sitter och tittar på Stenafärjan när den ger sig ut mot det lilla öppna havet utanför Älvsborgsbron.

Det är en av de varmaste jularna på 50 år. Johannes tackar för senaste bloggen. Säger att den inspirerat honom och att han skriver ett protestbrev till EU just nu, om scientologernas rätt till utövande av sin tro utan olaglig övervakning från stater. Jag undrar hur min text kunde inspirera till det – den handlade om något helt annat?
”Det är ingen som pratar om det problemet”, säger han. ”De flesta ser scientologin som en maktapparat och tycker därför inte att det är lika viktigt att värna deras lagstadgade rätt. Det drabbar alla i längden. Det man kan komma undan med att göra mot scientologerna kan man göra ännu lättare mot mycket mindre samfund.”
Jag berättar om mina planer på att skriva en känslosam och öppen berättelse om det jag varit med om. Han nickar lite tveksamt.
”Om det fyller någon funktion så kan en offerberättelse vara berättigad.”
Jag blir arg. Förklarar att ordet ”offerberättelse” känns förfulande och förminskande.
”Du missförstår mig”, säger Johannes fackmässigt. ”Det finns många offer i samhället. Det går inte att förneka. Men offer ställs mot offer när berättelserna hamnar i det öppna. Då förminskas de. Samtidigt kan en alltför stark berättelse göra att man tappar läsarens identifikationsmöjligheter. Fantasin tar helt enkelt slut. Alla vet att barn blir våldtagna till exempel, men det går inte att berätta känslosamt om, för nästan ingen vill höra om det. Ändå används barnamord och barnvåldtäkter för att förminska andra offerberättelser från vuxna om sjukdom och raserad ekonomi. En video från en stening på Youtube används som propaganda mot människor som flytt från stening. Människan sätter det okända och skrämmande som hon inte vill höra om mot det hon tror att hon känner till, och ogiltigförklarar båda. Den ena genom att förneka, och den andra genom att förminska. När samma människor sedan hamnar i hemska situationer själva, är det plötsligt som om de är de första i historien att uppleva något sådant. Vilket ju stämmer varje gång, men det kunde ha förberetts mentalt.”
”Hur förbereder man sig för ett lidande man inte förväntar sig, om allt runtom en är bra?”, undrar jag. Johannes gör mig alltid irriterad.
”Genom att vägra ljuga om världen vi lever i. Genom att förstå det som man tror att man redan förstår. Det är skillnad på vårt ord för ”känna” och det ”känna” man använde för tre tusen år sedan. Vi har gått bakåt.”
”Så du menar att ”funktionen” i min ”offerberättelse” måste bli något annat?”
”Jag menar att en offerberättelse inte kan tillåtas att bli en offerberättelse över huvudtaget om den ska kunna fylla en funktion.”

Jag kisar mot Eriksberg. Orkar inte lyssna på Johannes när han är så där allvetande. Allt är form och uttryck och andlig renhet för honom; vägar att förändra världen på, även om man vet att man ljuger ibland. Själv är jag bara arg. Arg på SD, arg på alliansen, arg på allt det där gamla som fick lägga sig som en tung filt över det som var härligt och nytt och bra. Jedimästaren Yodas röst dyker upp längst bak i huvudet, men nu låter han som Johannes: ”Anger, fear, aggression – the dark side of the Force are they.”
Verkligheten är inte som opera eller film. Verkligheten är ingen saga, ändå skriver vi den som en sådan, om och om igen. Vi gör filmer av den, filmer som alla ser, och trots att vi maskerar den dåligt, så skjuter vi undan den så fort den kryper för nära. Vårt enda sätt att kunna möta verkligheten utan att gå under verkar vara att göra den till något annat: Till en saga.
Jag sätter på mig hörlurarna (jag vet att Johannes inte blir stött, han är ju så fullkomlig) och lyssnar på Rutger Hauers dödsmonolog i Bladerunner till Vangelis änglalika musik. Replikanten Roy Battys sista ord känns som ett sparsamt recitativ med en helt egen rytm som svävar bortanför och ovanför musiken:
”I’ve seen things”, börjar Hauer, och jag tänker på hur han satt där, i verkligheten, en ganska ung skådespelare då i juni 1981, kvällen innan scenen skulle filmas, och skar i texten. Han tyckte den var för teknisk och för operaaktigt, för lång. Så han skar i den, plockade bort, la till, tills det kändes rätt och bra och passade. Helt vansinnigt gjort naturligtvis – att förvanska regissörens och manusförfattarens ord – så får man inte göra. Men Hauer tänkte inte så. Han tänkte inte alls, för i det ögonblicket var han konstnär och han hade livet som vapen. Imorgon var sista inspelningsdagen, slutscenen. Hauer tänkte nog istället på replikanten Battys sista ord i livet, på vad Batty ville säga mänskligheten. Hur beskriver en förskjuten icke-människa ett helt men kort liv av sökande, i de sista ögonblicken innan allt slocknar? Vad och hur skulle en replikant, som blivit förskjuten av både Gud och människor, som fått träffa sin skapare och funnit att skaparen är defekt, säga och uppträda innan batteriet dog? Och medan Rutger satt där kvällen innan sista filmdagen och prövade på att känna livet rinna ur honom, en tidsinställd replikant med bara några år förprogrammerat liv, så skapade han en av filmhistoriens vackraste scener. I alla fall inom Science-Fiction. Scenen var det sista filmteamet gjorde och några av dem grät. Ingen sa: ”Vad har du gjort? Du har ju ändrat i manus! Vi tar det igen.” Nej, ingen sa så, för alla visste att nu var sagan slut och deras tid tillsammans var över, och Rutger hade ju faktiskt skrivit något som var så mycket bättre och sannare och stämde så mycket mer överens med vad replikanten Batty skulle ha sagt. Frågan är bara, hur visste de det?
Det finns bara en förklaring:
För ett ögonblick måste de ha glömt att Roy Batty aldrig hade funnits. Nu finns han så att alla kan se. Harrison Fords karaktär har jagat ikapp honom för att ”pensionera” honom i förtid, och han hinner upp Batty precis innan batterierna tar slut, men efter att han hunnit ta livet av sin skapare, den onde storföretagaren som äger rättigheterna till livet. Det är då han säger sina sista ord:
”I’ve seen things you people wouldn’t understand.
Attack ships on fire on the shoulder of Orion.
I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.
All those…moments…will be lost in time. Like tears..in rain.”

Jag tar av mig hörlurarna. Johannes har ritat en hund på marken med en krita han hittat. Han skrattar när han ser min frågande min.
”En hund!” ropar han. Två uppklädda trettioåringar på väg mot Novotel rycker till och skyndar på stegen. ”Voff! Voff!”
”Ja, vad bra Johannes!” säger jag, ”du är duktig, du!”
Han flinar.
”Ja-a!”
Jag föreslår att vi ska gå vidare, jag måste hem och laga mat, och vintern har redan hunnit bli vårsommar. Det är maj och barnen kommer hem med kusinerna snart. Jag är inte ett dugg arg längre, det har gått över. Det gick över någon gång när solen tittade fram tidigare på morgnarna. Men undulaterna måste få vatten, så vi måste gå.
”Ja, jag måste nog ut till mitt också”, säger Johannes. ”Men vi ses snart Nicke!”
Ja, jo, säger jag. Det har vi ju alltid gjort, förr eller senare. Varför skulle det vara skillnad nu, den här gången?
Vi börjar gå åt var sitt håll, men efter bara några meter stannar Johannes till och ropar:
”Du kommer att veta skillnaden!”, samtidigt som han backar mot havet.
”Va?”, ropar jag tillbaka.
”Du kommer att veta – när du är lugn, i frid, passiv! En sann demokrat använder kraften till kunskap och försvar – ALDRIG till attack!”
”Men förklara varför jag inte kan-”
”Nej, nej! Det finns inget ”varför”.”
Jag hör paret vi såg tidigare skratta bakom mig och vänder mig om för att se vad de tycker är så roligt. Är det kanske jag? Men de tittar på en ankmamma och hennes ungar som använder en våg för att ta sig upp på bryggan. När jag vänder mig om igen är Johannes borta. Det skulle kunna vara mystiskt, men jag känner Johannes. Han har antagligen kutat allt vad han orkat och gömt sig bakom Röda sten.
”Gömmer du dig bakom Röda sten, Johannes?” ropar jag utan att få svar (även om jag tycker mig höra ett litet kvävt fnissande).
Jag beslutar mig för att inte avslöja honom. Varken det faktum att han ligger gömd bakom konsthallen eller att han just fick med mig på att parafrasera Yoda och Luke i Star Wars. Livet är vackert och vi behöver våra sagor, sommaren är härlig och den är på väg hit.

Kategorier
Allmänt

Varför skynda?

En vuxenuppryckning krävs! Min 7-åriga dotter kommer ut ur sitt rum. Hon har valt sina kläder med omsorg och i ögonvrån ser jag hur hon med förväntansfulla steg går in i köket där jag står. Hela hon utstrålar ”nå, vad tycks?”.

Jag vänder mig mot henne och i det exakta ögonblicket vet jag att det vilar ett mycket stort ansvar på mig. Jag kan bekräfta henne, vilket jag gör. Eller så kan jag, med några nedsättande ord, sänka henne. Hennes tillvaro, livslust och framtid vilar, bland annat, i mina händer.

Samtidigt på radio hör jag nyheten att Alliansen, med Jan Björklund i spetsen, har föreslagit betyg från och med fjärde klass. Och det är här som det kolliderar för mig. Å ena sidan min egen dotter som vill bli bekräftad, och varsamt stöttad, till att senare i livet klara sig, om inte själv, så i alla fall mycket mer självständigt. Och å andra sidan politiker i Alliansen som till varje pris vill att det ska börjas tidigare med krav på resultat. Hela den här hysterin med att barn så tidigt behöver betygsättas har jag aldrig förstått. Jag har på föräldramöten och riksdagsdebatter hört en del av argumenten. ”Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”, ”barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”, ”i vissa andra länder får de betyg från första klass”.
Tre argument som jag gärna ifrågasätter. Eftersom jag inte får det att gå ihop.

”Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”.

Det får dem redan idag. Vi går på utvecklingssamtal minst en gång per termin, det skrivs individuella utvecklingsplaner och det går att ha en dialog med föräldrarna. Vad är det som blir bättre av att en lärare får sätta en siffra eller en bokstav på ett papper? Barnen kommer jämföra sig ännu mer, men är det verkligen det vi vill åt?

”Barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”

Det är min favorit. Varför tänker vi inte så om allt? Varför bjuder vi inte sexåringen på sprit så det inte blir en chock med första fyllan i högstadiet? Eller klarar vi helt enkelt av att berätta det någon gång under uppväxten? ”I åttan ska du få betyg”. Jag är helt säker på att ett barn som på tio minuter kan lära sig hur en iPad fungerar kan acklimatisera sig när det gäller att en gång i 14-årsåldern få veta att det ska delas ut betyg.

”I vissa andra länder får de betyg från första klass”.

Den här håller väl inte när det gäller något? Det räcker egentligen med att säga: ”i vissa andra länder fängslar de journalister och dödar meningsmotståndare” så faller väl det argumentet rätt så platt.

Överhuvudtaget tycker jag att vi ska tänka om när det gäller barn och ungdomar. Jag upplever det som att vi hela tiden pressar ner i åldrarna vad barn får göra, vad barn ska kunna göra och vad barn bör göra. Några exempel från min vardag är, förutom betygen, tidig toppning i idrottsklubbar, tidigt med smink, andra vuxenattribut och en klädbransch utan ryggrad, tidigt att se filmer med våldsinslag, tidigt äga och nyttja teknisk apparatur osv. Jag är fullt medveten om att jag låter som en mossig bakåtsträvare men jag kan ta det. För jag vill ändå att vi ställer oss frågan ”vad vinner vi med att våra barn ska bli vuxna så tidigt”? Eller är det så att vi har stagnerat? Som vuxna, som människor, som individer med ansvar. Har vi helt enkelt tröttnat på att vara den som besitter kunskap, sätter gränser och står för lite schysta värderingar?

Nu är jag fullt medveten om att det är känsligt att prata om andras barn och andra föräldrars sätt att uppfostra dem. Men den vetskapen gör att vi ofta avstår från att diskutera hur vi är mot våra barn. För någon vecka sedan debatterades det på bästa sändningstid om huruvida 90-talister är lata eller inte där den sällan så nyanserade Bert Karlsson fick mycket utrymme. Återigen kommer det svepande uttalanden om att alla ungdomar är lata. Jag tror inte det minsta på att barn och ungdomar är lata. Jag tror att problemet ligger hos oss som har gått före. VI är lata!

Det är vår förbaskade plikt att förbereda nästa generation för detta. För många år sedan hörde jag en klok människa säga att vår huvudsakliga uppgift (som föräldrar) är att förbereda barnen på ett liv utan oss. Men vi har hamnat i någon märklig limbo med våra barn där vi inte riktigt ser skillnad på nödvändiga krav (hur vi är mot varandra) och helt onödiga krav (bli en minivuxen fort). Och jag är helt övertygad om att betyg redan i fjärde klass hör till de onödiga krav eller metoder som inte gör någon nytta. Alliansen har redan lyckats sänka det från åttonde till sjätte klass. Till vilken nytta?

Som tur är så kommer inte Alliansen att hinna genomföra den ändringen. Det hade de behövt ytterligare fyra år på sig för att göra. Och det tror jag inte att de får. Så kära dotter, fortsätta komma indansandes i dina fina kläder och be om min bekräftelse. Jag lovar att ge dig den, om och om igen. Och en dag kommer jag att säga ”hjälp, vad fort det har gått” och då kommer jag att vara glad att jag inte påskyndade din barndom.

Ta din tid. Hitta ditt liv. I din takt.

 

Foto: thebarrowbow

 

 

Kategorier
Allmänt

Kulturklassens Första Maj

Niklas 1 maj:

Vi står på Järntorget i Göteborg och går med något av tågen. Det verkar bli F!-tåget. Det är jag, min fru och mina två döttrar. Jag ser kommunistiska vimplar, socialistiska och arbetarförbundens vimplar. Idag spelar det ingen roll. Vart vi än går är vi på rätt väg. Själv tänker jag på alla kvinnor och män som fått offra livet för rättvisa, solidaritet och feminism. Vi är många som tänker på er i Jönköping idag, där kampen för en bättre framtid är viktigare och tydligare än någonsin! Kram på oss, jag önskar er alla en kraftfull första maj!!

/Niklas

 

Davids 1 maj:

Idag är det en röd dag. Men det är också en rosa. Och för mig är det nästan en blå. Jag är på väg till Stockholm med familjen, klockan 15.00 har vi bokat tid till ABBA-muséet. Popgruppen som stod för kommersialism och borgerlighet. I alla fall i vissa andras ögon. Men betänk att Benny Andersson vid minst två val har skänkt en miljon till Feministiskt Initiativ så får du bekräftelsen att vi människor är sammansatta av mängder av saker. Jag turistar i Stockholm, tittar på glitter och åker karuseller samtidigt som jag tänker rosa. Vi kommer gå med i något tåg i huvudstaden, i alla fall för ett tag. Vilken färg det blir får vi se. Min mor sa under min uppväxt att rött och rosa inte passade ihop. Men det var då. Jag tycker, både stilmässigt och politiskt, att det inte finns något vackrare. Det sticker ut och står för något bra. Det räcker för mig. Den här dagen och alla andra dagar.

/David

 

Viktorias 1 maj:

”Fred och bröd JA, JA, JA! Krig och nöd NEJ, NEJ, NEJ!”

”Ty internationaaaalen åt aaaalla lyyyycka geeeer”

”Förts maj första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus.”

Jag är 6 år och tillsammans med mamma och pappa går jag i ett långt led och ropar och sjunger. Jag tyckte så mycket om att alla ville ha fred och bröd och att en sliten kavaj kunde bli en mantel av strålande ljus.

Flera år senare när jag lyssnade på Imperiet och Ebba Grön utropade min pappa: ” Va? Har jag närt en kommunist vid min barm?” Detta var dock inte så traumatiskt för min käre far som för varuhusdirektör Tyko Jonsson eftersom han, min far alltså, ganska medvetet hade medverkat till att mitt röda hjärta klappade till vänster.

I år går jag med i F!-tåget. Det slängdes ut en fråga om varför jag ska demonstrera på 1:a maj över huvud taget när jag inte är socialist utan feminist. Jag demonstrerar på 1:a maj med F! därför att jag har sjungit och ropat länge nu men inte riktigt hört att det verkligen är alla som får lycka av internationalen. Jag har inte riktigt känt att alla verkligen vill ha fred och bröd. Och varför är det bara de slitna kavajerna som ska bli till strålande mantlar?

Kära mor och far. Ni har inte närt en kommunist vid er barm, ni har närt en demokratisk feminist. Tack för att ni tog med mig i det långa ledet på 1:a maj.

/Viktoria

 

 

Kategorier
Allmänt

Lyx!

Alliansen sliter sitt hår: De kan inte bestämma sig för vilken ekonomisk åtgärd som kommer innebära flest röster från medelklassen, och man vill ju inte göra avkall på de förmögnas privilegier. Samtidigt är det svårt nu att hitta fler saker att skära ner på hos arbetslösa och sjuka, och de har redan konkurrensutsatt skolan mer än något annat land i världen (förutom Pinochets version av Chile). De verkar fast i funderingar som: ”Ska vi höja tobaksskatten och på sikt sänka inkomstskatten, eller ska vi lova att aldrig mer sänka inkomstskatten och dra ner på studiebidraget?” Det där kan de få fundera på – de som är fast i gårdagens succéer. Jag har andra, betydligt lyxigare val att göra.

Om jag väljer Fi och Gudrun Schyman i höst, så får jag en otroligt erfaren partiledare och ett parti som kommer att höja vårt och våra barns medvetande till en nivå vi bara kunde drömma om på 90-talet, då när vi först insåg att visioner spelar roll, när Miljöpartiet kom in i riksdagen och förändrade debatten, så som Gudrun med vänner kan komma att göra. Det var då jag och tiotusentals andra förstod att man faktiskt kunde säga orden: ”Jag tror att vi måste bry oss om miljön mer”, utan att klassas som extremist och bli sedd som en skogstokig trädkramare med omöjliga drömmar. Fram tills dess hade vi miljöaktivister behandlats som mindre bemedlade när vi ville närma oss ekonomi och välfärd på naturens villkor. Nu gör Fi detsamma, fast med feminismen och frågor kring maktordningssamhället. Det bästa är att Fi – som är ett modernt parti – också vill ta miljöhänsyn och utjämna skillnader i samhället. Jag kan rösta på Fi och ändå vara säker på att vi inte kommer ha ”Business as usual” medan öknarna breder ut sig och vattnet stiger. Jag kan också lita på att oppositionspartierna tillförs ett parti som inte kommer sitta tysta, utan tolkning, inför maktens fenomen som Kapten Klänning, inför hovrättsdomar som vänder sig mot offer och friar förövare; ett parti som kommer att börja ifrågasätta varför det är så att vi fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister eller varför drygt 80 procent av alla våldsbrott begås av män, oavsett dessa mäns hudfärg och sociala status.

Eller så väljer jag det jag valt flest gånger tidigare: Miljöpartiet. Då vet jag att jag får ett parti som menar allvar med naturen och vill skapa ett miljöekonomiskt hållbart samhälle som tänker längre framåt än en ensam gubbes livstid. Förutom att Mp också praktiserar feminism och öppenhet så har de en helt okej syn på småföretagens rätt att kunna konkurrera på bättre villkor mot storföretagens snedvridna syn på naturen. Ett hållbart samhälle blir ett gemensamt samhälle där jag får känna mig delaktig.

Eller så röstar jag på Vänsterpartiet, som jag också gjort förr, och känner mig trygg med att de kommer att göra allt i sin makt för att frångå den absurda tanken på att tjäna pengar på sjuka, gamla och på de skolbarn som litar på oss mest. Inga barn ska längre få bli utkastade ur skolor som gått i konkurs medan en ensam ägare skrattar hela vägen till banken i något skatteparadis där han placerat mina skattepengar. Dessutom kan jag även här räkna med en humanare flyktingpolitik, en större öppenhet och ett praktiskt feministiskt arbete från många kvinnliga politiker som menar såpass stort allvar med sin skatteutjämningspolitik att de ger bort den del av sin lön som överstiger 30000 kr i månaden.

Eller så gör jag något som jag bara gjort en gång tidigare: jag röstar på Socialdemokraterna. Då får jag ett traditionellt reformistiskt arbetarparti sprungen ur en politiskt mogen vänster, som respekterar det gemensamma högre än individens rätt att bli rik på den svagare. Ett parti som vill prata om solidaritet, vikten av att känna sig behövd, och ett parti som vill mer än alliansen inom miljö, feminism och kultur. Traditionen inom S påbjuder också större respekt för mänskliga rättigheter, en rättvisare skattefördelningspolitik och ett nära samarbete med facket, till skillnad från dagens regering. Arbetare i Sverige kommer att stärkas och våra gemensamma resurser kommer inte slumpas bort lika lätt. Dessutom har S större vana att sköta en stor ekonomi på ett betydligt mer ansvarsfullt sätt, att bara göra neddragningar när de behövs och istället börja investera när den värsta krisen lagt sig. Röstar jag på dem vet jag också att det kommer bli stor skillnad i vilka som värderas högst i samhället.

Kort sagt: när valet står mellan rättvisa, solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och en hållbar värld kan jag kan inte välja fel.
Mitt val i höst känns som ren lyx.

Kategorier
Allmänt

Två scener

Jag börjar med slutet. Det känns som att det är en bra början. Slutet på Sveriges hållning kanske, den att rasism finns i andra länder men inte här. Sedan 2010 har Sverige sjunkit i The Economists demokrati-index. Samma år som SD kom in i riksdagen.

Jag tänkte avsluta med två dokumentära scener. De är avskrivna ord för ord från P1:s mest populära vardagliga samhällsprogram. Studio Ett är måna om att vara objektiva. När det gäller nazism och rasism har man dessutom ett ansvar att förklara för lyssnarna vilka åsikter och teorier som vetenskapen tar starkt avstånd ifrån och vilka åsikter som strider mot demokrati och mänskliga rättigheter. Här ingår rasism, fascism och nazism. Reportrarnas uppgift är att kunna mer om sådant än mannen på gatan och belysa det med insatta frågor, historiska perspektiv och argumentationskonst.

Efter att den 4:e mars ha intervjuat en nazist som skulle till Ukraina för att ”hjälpa nationalister” fick Studio Ett kritik för att inte ha gjort sitt jobb. Eventuellt tyckte reportern att hon avslöjat nazisten som nazist och att det räckte. Förr räckte det, eftersom alla visste att det var fel att vara nazist, men vi är tyvärr en krympande skara, och det utnyttjar nazisternas ideologer. Nazister försöker inte längre gömma sig. De har många egna hemsidor och är organiserade.
Närmare hundra socialdemokrater har mördats i Norden på knappt 30 år. Två toppolitiker, de flesta andra inte mer än barn. Det vänsterextrema våldet kräver tydligen ändå repriser av Sovjetkritiska pjäser.
Fyra dagar efter intervjun med Nazisten knivhöggs flera personer av en eller flera nazister, varav en var nyss hemkommen från Ukraina. Enbart nazistanknutna förövare.

I år ställer nazisterna upp i 30 kommuner med Svenskarnas Parti. Trots sitt ansvar fortsätter Public Service att sila mygg och svälja kameler. Man kallar inte SD för fascistiskt, trots att de är sprungna ur nazismen, eftersom SD protesterar mot det. SD protesterar också mot att kallas ”Främlingsfientliga”. Man vill kallas ”Sverigevänliga”. I ”scenerna” nedan låter man nazisten tala till punkt men avbryter historikern. Soran övertalas att lägga programledarskapet på is. Stefan Jarls kritik av girigheten visas inte under valåret. Men man lyfter frågan om det är odemokratiskt att en majoritet elever vägrar lyssna på SD. Rektorn tog deras banderoller med protester. När de visade oro inför rektorn över att SDU filmade dem sa rektorn det som vilken annan rektor naturligtvis säger när hans elever åsiktsregistreras: att det var deras eget fel eftersom de protesterat (ETC ledare 1 april 2014).

Det riktiga hotet ligger alltså någon annanstans än hos SD och nazisterna, det riktiga hotet ligger hos oss, att vi kan bli odemokratiska och sluta lyssna på vad rasismen har att säga. Vårt demokratiska samhälle reagerar med avsky först när en 61-årig tant trycker en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson. Varför? Jag vill inte tro det, för det är så fult att tänka sig, men kanske är det för att medelsvensken bara vågar visa ilska om hen inte är rädd för den vi konfronterar? Att det där föraktet för svaghet som nazisten visar kanske även finns latent hos dig och mig? Kan det vara så att de neutrala svenskarna drivs av rädsla? Kan det vara så… banalt?

För att ni inte ska missa det som reportern missade att bemöta, kanske för att Nazisten pratar länge och på ett retoriskt ganska välputsat språk, har jag fetstilat de tydligaste nazistiska, rasistiska och antisemitiska orden och fraserna. Extra intressant är Nazistens växlande mellan uttrycken ”genetiskt ursprung” och ”etniskt ursprung”, som för honom verkar betyda exakt samma sak. Lyssna gärna på programmen samtidigt som ni läser. Det gör skådespelet mer levande. Ni kan också prova att spela de olika rollerna mot varandra för att försöka förstå vad det är som driver dem att säga det de säger. Kram på er!
(Tack Viktoria för hjälpen med transkriberingen)

SCEN 1
Studio Ett den 4 mars, 08.28 in i programmet

Reportern ringer upp Nazisten som befinner sig i Ukraina.

Reporter 1 i studion
..och Mikael Skillt från Sundsvall har sagt upp sig från jobbet för att resa till Ukraina.

Nazisten
Det är väl för att hjälpa ukrainska nationalister att nå sitt mål. Så gott jag kan. Nu har vi ett större nätverk som ligger bakom det här, så vi forslar ständigt ner folk med olika kompetenser så att vi kan stötta ukrainarna, som i mångt och mycket inte har kunskap i alla områden.

Reportern
Som till exempel? Kan du ge lite exempel på vad ni gör?

Nazisten
Ja, eh, fältsjukvård, engelska, pressrelationer och så vidare.

Reportern
Är du politiskt aktiv också?

Nazisten
Eh ja, jag är politiskt..elläh.. ja, nu var det faktiskt längesen men jag är politiskt knuten i alla fall till ett parti.

Reportern
Vilket parti då?

Nazisten
Svenskarnas Parti.

Reportern
Hur många är ni från Sverige som har rest dit skulle du säga?

Nazisten
Ja, vi har ju tagit ett principiellt beslut där att vi talar inte om några siffror utan dom som är här dom får själva avgöra om dom vill gå ut offentligt med sitt engagemang. Så att eh, av det skälet har vi valt att inte nämna några siffror.

Reportern
Vem är det ni har kontakter med i Ukraina?

Nazisten
Det är väl dom nationalister som har varit aktiva i, under revolutionen här. På Majdantorget bland annat. Det är ett flertal olika.

Reportern
Det har tidigare pratats om Svoboda och Högra Sektorn, tillhör dom dom organisationerna?

Nazisten
Ja, dom finns med. Dom har ju varit väldigt drivande under det som hände här på Majdantorget så att eh, genomföra nåt sånt här utan kontakt med dom det vore i princip omöjligt.

Reporter
På vilket sätt har dom varit drivande under eh.. på Majdantorget menar du?

Nazisten
Det är ofta dom som har gått i täten och eh, å tagit konfrontationen med Yanukovitjs soldater och poliser för att nå dom framgångar som dom har gjort.

Reporter
Varför för dom den kampen på Majdantorget?

Nazisten
Dom är intresserade av ett fritt Ukraina utan korruption och med nationella krafter som driver landet framåt.

Reportern
Vad betyder ”nationella krafter som för landet framåt”?

Nazisten
Det betyder ju egentligen till exempel det vi ser idag, att Svoboda sitter i regeringställning med ett antal viktiga positioner i interimsregeringen och att Högra Sektorn har sitt inflytande och även andra, eh, nationella grupperingar.

Reportern
Vilken typ av inflytande hoppas DU på att dom ska få i parlamentet?

Nazisten
Förhoppningsvis kommer dom att att hamna i en total regeringsställning där.. där dom har ALL makt. Där dom kan driva det igenom utan EU, NATO, ryska judiska oligarker, liberala – som de fakto har legat bakom en stor del av korruptionen här i Ukraina.

Reporter
Varför (skrattar/fnyser nervöst) eh, vill du hjälpa ukrainarna..mm..i den kampen?

Mikael Skillt
Eh.. (ansträngt) som jag ser det nu så är ukrainska nationella i lite utav en ödeskamp. Dom eh, dom står och väger på att, att nå sitt mål och ju fler vi är som kan komma hit och hjälpa till å få dom å nå sina mål desto bättre. Så att för mig var aldrig valet särskilt svårt utan.. det var.. (suckar, låter lite deprimerad) det var bara sätta sig på ett flyg ner och ta kontakt med dom nationalister som fanns på plats och ställa sig till deras förfogande. Dom är i behov av folk som kan eh.. underlätta i deras arbete, om det nu är sopa gator, bre smörgåsar, hålla utbildningar i fältsjukvård.. eller vad det nu må vara.

Reportern
Men öh, va e de för ehm, (smackar med tungan) för Ukraina som eh, som ni gemensamt vill se, ’så vem är det som inte får vara där så att säga?

Nazisten
(irriterat)
Meh..Vem som INTE får vara där, de e ju.. Ukraina – Det etniska Ukraina, det är ju vad vi strävar efter där. Sen får väl dom som inte är etniska ukrainare, dom får väl leta sig hemåt till sina egna länder.

Reportern
Men vem definierar-s som e-etnisk ukrainare?

Nazisten
Det är ju en JÄTTE..eh..jätteavancerad fråga som säkert inte är lämplig att ta sådär, men om dom delar ett genetiskt ursprung, med eh, med varandra. Till exempel så kan vi ju inte säga att en afrikan delar ett genetiskt ursprung med en..en vit ukrainare. Alltså hör han ju inte hemma här. Hans hemland är ju i Afrika nånstans. Utan vi får ju utgå från..det.. det etniska ursprunget. En kines är en kines, en vit ukrainare han är en vit ukrainare. *

Reportern
Men du som eh, svensk har rätt att hjälpa till att.. eh hjälpa till med den här.. ukrainska kamp-

Nazisten
O ja! Vi delar ju trots allt ett västerländskt ursprung både Ukraina och Sverige. Eh.. sen har jag inga intentioner på att jag på nåt vis skulle bli kallad ukrainare eller nånting – jag är svensk.

Reportern
Hur länge tänker du stanna?

Nazisten
Eh, de e ju obestämd tid. Jag har sagt upp mig från mitt arbete och lämnat allting hemma så att, vi får se när det här blåser över, om det blåser över, då beger jag mig hemåt.

Reporter i studion
Mm, så säger alltså Mikael Skillt från Sundsvall som har sagt upp sig från jobbet för att resa till Ukraina.

(*Enligt Nationalencyklopedin visar ny genteknik att den genetiska matchningen mellan två slumpmässigt valda obesläktade människor från olika delar av världen alltid är 99,9%. Skillnaden är så liten och människan en såpass homogen varelse att begreppet ”ras” inte ens bör användas. Störst genetisk variation hittas mellan afrikaner – vilket ger att det är större genetiska ”skillnader” mellan en afrikan och en afrikan, än vad det är mellan en afrikan och en vit ukrainare.)

SCEN TVÅ
Studio Ett den 19 mars 1.26.10
Reportrarna och två inbjudna gäster pratar över telefon med ett kommunalråd i Forshaga och ger råd inför framtida debatter med de nazister som ställer upp i kommunalvalet. Reportrarna turas om att betona att nazisterna från Svenskarnas Parti är mycket få och kanske försvinner av sig själva. Råden från de två gästerna, som ser allvarligare på saken, är bland annat att föra ner nationell politik på kommunagendan och inte låta nazisterna få makten genom att vinna poäng på lokala frågor. Historikern säger att man måste erövra den positiva framtidstron med demokratiska visioner om idealsamhället, eftersom fascismen i Europa idag har ensamrätt på en tydlig framtidsvision som upplevs som positiv av väldigt många. Men när Historikern ”säger fel” i ett känsligt ämne blir han genast tillrättavisad av Reporter 2.

Reporter 1
Får dom för mycket uppmärksamhet i och med att de ställer upp i de här valen?

Historiker
Nä, tittar man på ideologin så har vi ju ett riksdagsparti som är fascistiskt, Sverigedemokraterna-

Reporter 2
(avbryter snabbt med hög röst medan Historikern fortsätter prata)
Det DÄR måste jag säga då är en beskrivning…

Historiker
…rasistiskt, fascistiskt-

Reporter 2
…som inte Sverigedemokraterna skulle ställa upp på överhuvudtaget!

Historiker
Nä, det är en del av deras ideologi att de förnekar-

Reporter 2
Det måste jag nog påpeka här.

Historikern
..sin hemhörighet. Får vi då ett sånt här stort parti så kommer det här att ge upphov till extremism som sen föder ännu mer extremism och så har vi då hela räckan fram till Svenska Motståndsrörelsen.
(suckar djupt och pratar sedan snabbt, kanske för att inte bli avbruten igen)
Det här har vi sett tidigare. Ny Demokrati till exempel födde fram Lasermannen, Fremskrittspartiet i-i-i Norge födde fram Breivik. Så det här är en otäck utveckling, och det är ett hot mot demokratin, demokratin ÄR hotad i Europa idag, dom här rörelserna ”vädrar inte morgonluft” – det stadiet passerade vi för länge sen i Europa – utan dom har blivit en etablerad del utav Europas politik. Och är det nånting vi vet om fascismen, det är att den är lite grann som en Pandoras ask, att har den väl öppnats så är det väldigt svårt att stänga den där lådan.. tyvärr.

Kort dämpad paus och avslut.

 

Kategorier
Allmänt

Katitzi, zigenarflickan.

Kommer ni ihåg Katitzi, zigenarflickan?
Jag älskade henne. Jag var 11 år och beundrade hennes mod och hennes styrka. Jag läste böckerna, jag läste serieböckerna och jag såg tv-serien. Åh, vad jag ville vara Katitzi. Korpsvart hår och kolsvarta ögon. Ständigt beredd på att ta strid och alltid så orättvist behandlad bara för att hon var den hon var.

För en elvaårig medelklassunge uppvuxen i ett litet samhälle i Sverige under trygga 70-talet var det så lätt att drömma om det där; att bo på barnhem, att ha en pappa som ägde ett tivoli och att flytta runt i tält. För mig var det romantik. Jag fantiserade om att jag också var tvungen att gå runt och försöka sälja saker precis som Katitzi. Hon hade ett knep. För att skydda sig från elaka människor knackade hon bara på hos de som hade blommor i fönstren. Det var liksom kriteriet för att man var snäll. Det vara bara då det var säkert att knacka på hos någon. Det måste finnas blommor i fönstren. Jag gick runt i vårt hus och försäkrade mig om att det fanns blommor i alla fönster. Jag ville verkligen att Katitzi skulle veta att vi var snälla. Hon fick så gärna komma hem till mig och vi skulle köpa massor av saker av henne och om hon ville skulle hon och hennes familj få sätta upp sitt tält på vår tomt.

En dag i mitt elvaåriga liv fick jag se ”riktiga” zigenare, ja det var ju så de kallades då på 70-talet. Det var i en tygaffär. Precis när mamma och jag skulle gå in så mötte vi dem i dörren på väg ut. Det var tre kvinnor. Åh, de såg precis ut så som de hade sett ut på tv. Sjalar, glittriga vackra blusar och så de där stora, stora kjolarna. Jag ville så gärna ha en sådan kjol. De såg precis ut som sådana där prinsesskjolar jag drömde om. Tanten som ägde tygaffären var inte lika glad. Hon snörpte på munnen när mamma och jag kom in, nickade menande mot kvinnorna och sa till mamma: ”Ja, jag får väl inventera igen nu då”. När mamma frågade varför svarade tygtanten att: ”I de där kjolarna får det plats ganska mycket. Du vet, de har fickor på insidan”. Mamma svarade att då måste de ha väldigt stora fickor om de ska kunna få plats med alla stora tygrullar, sen tog hon min hand, vände på klacken och gick ut igen. Jag tittade noga i tygtantens fönster. Inga blommor.

Då, 1979, hette det zigenare och jag såg romantik. Idag heter det rom och jag vet bättre.

Det finns inget romantiskt i det jag ser. Det finns ingen romantik i att bli vräkt från ett tältläger. Det finns inget romantiskt med att ligga med pannan mot marken med en brun pappmugg framför sig. Det finns ingen romantik i att bli spottad efter, hånad och föraktad.

Det hade kunnat få bli romantik. Det kunde vara en saga om ett folk som en gång för längesedan hade det svårt. Det hade kunnat få bli romantik om det hade slutat lyckligt för Katitzi. Men det har inte slutat lyckligt. Det har inte slutat alls. Det bara fortsätter och fortsätter och jag förstår ingenting.

Vi bollar frågan mellan kommunerna, mellan länderna. Vi talar om att ställa krav på utbildning och arbete. Men hur kan vi kräva att de ska skaffa sig en utbildning om man samtidigt vräker dem från deras hem? Om man flyttar på barnen hur kan de då fortsätta sin skolgång? Vi talar om att ställa krav på deras hemländer. Men hur kan vi göra det när länderna de kommer ifrån är så fattiga själva att det varken finns bostad eller arbete för dem och där rasism, nazism och antiziganism växer?

”Det finns ingen framtid där” säger de flesta romer om sina hemländer. Att välja tältläger, tiggeri och förnedring framför att återvända till sitt hemland måste betyda att det är sant. Vilken människa som helst med en normal funtad empati förstår att det måste vara ett helvete för en rom i sitt hemland om man väljer att ligga på en gata med ansiktet mot marken i ett annat land. Visst kan vi sätta press på deras hemländer men om de nu inte kan, vill, orkar, förmår eller helt enkelt bara skiter i det, ska vi här då också skita i det? De är väl EU-medborgare? Har inte vi ett lika stort ansvar? Någon måste ta det första steget när det gäller ansvarsfrågan. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag har ingen aning. Men någonstans måste vi börja. Någonstans måste empati och medmänsklighet ges plats.

Jag tänker att jag egentligen skiter i hur vi gör det, bara vi gör det. För jag vill inte ha det så här längre. Jag vill kunna känna att vi tar hand om de utsatta i samhället, i Europa, i världen. Jag vill veta att jag bor i ett solidariskt land. Jag vill känna att jag bor i ett land med kärleksfulla människor. Jag vill se empatiska beslutsfattare som tar ansvar för våra medmänniskor.

Är det inte dags att Sverige börjar sätta ut blommor i fönstren så att Katitzi vet att det är ok att knacka på?

( 2008 översattes den första Katitziboken till romani av Hans Caldaras)

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Nu är det männens tur

Jag vaknar en timme för tidigt. Det är som om kroppen skriker åt mig att något är fel. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att titta på två TV-program. Det första handlade om fem sköna män som bygger en segelfarkost som ska ta dem genom Nevadas öken. Vi får följa hur de bygger den, pratar om livet och sedan får den fraktad över Atlanten där de sätter ihop den och väntar på vind. Det andra programmet är Aktuellt och där är en av nyheterna att MMA (Mixed Martial Arts) är den snabbast växande sporten bland barn och ungdomar. I reportaget är det runt tio killar som tränar.

Egentligen vill jag inte göra en direkt koppling. De sköna snubbarna tror jag verkligen inte är några machomän som tycker att det är tufft med kampsport. De reflekterar dessutom över sakernas tillstånd och konstens plats i våra liv och det tror jag faktiskt är mer ovanligt bland MMA-utövare. Men jag kan inte låta bli att tänka på rättvisans plats i våra liv utifrån dessa två inslag.

I segelfarkostprogrammet så byggs det, skrattas, dröms och nakenbadas. Hade vi sett denna avslappnade sköna dokumentär om det varit fem kvinnor? Jag vill så gärna tro att det hade visats men landar hela tiden i att det inte finns en chans att det hade nått ända fram. Men ända fram når tydligen denna dokumentär, men även Plura och den sköna polaren Mauro som får dra ut på en liten tågluff. Eller Filip och Fredrik som inte behöver ha en enda idé mer än att spela upp gamla klipp ur TV-arkivet. Jag kan inte minnas att jag sett något som liknar det program jag ser, där fem kvinnor får en galen idé på en fest. Söker pengar, bygger lite, får uppmärksamhet i media över hela världen och dokumentären sänds i TV. Jag förstår männen, det är kul med äventyr, men kan ändå inte låta bli att tänka att detta är en del av en struktur.

MMA-nyheten är en del av samma struktur, men tar sig otrevligare uttryck. Hjärnforskare är överens om att det är idioti att slå mot huvudet och genuspedagoger vet att det är idioti att fostra unga pojkar till att slåss. Varför vet vi inte alla samma sak? Jag har ju sett på skolgårdar hur pojkar tillåts vara pojkar vilket innebär att de måste få jaga varandra och slåss som om det är det enda de behärskar. När jag hämtade min dotter igår så var det två pojkar som skojbråkade och den ena pojken körde en knytnäve i ryggen på den andre. Det var inget hårt slag men ändå hörde jag den slagna pojken säga ”varför måste man slåss?”

Ja, kan vi inte stanna upp några minuter och fundera över den frågan? Varför måste man slåss? Det finns väl inga föräldrar som sitter med sitt ettåriga barn och filosoferar över livet och säger att man måste slåss? När vi uppfostrar våra sexåringar, när vi pratar med våra tonåringar eller när vi har diskussioner med våra kollegor så är det väl ingen som på fullt allvar kan ställa sig bakom påståendet att vi måste slåss? För det måste vi givetvis inte. Men tusentals år av ideologier, strömningar, tankar och individualisering har skapat en situation där människor, troligtvis på fullaste allvar, tror att det är bästa utvägen. Kanske till och med den enda. Och detta frodas inom MMA- sporten. En företrädare för MMA-förbundet får i bästa sändningstid säga att det endast är en träningsform för barn och unga och att man först efter 18 års ålder får börja tävla. Men varenda unge ser ju reklamen från MMA-galorna och barn är inte dumma i huvudet. De vet att det går ut på att slå motståndare så mycket som möjligt. Barn tar efter det de ser.

Tidigare på dagen hade jag läst en lång, lång kommentarsväxling som handlade om att tidningen Metro hade en stor löpsedel om en 16-årig flicka som hade ljugit om att hon blivit våldtagen. Eftersom det är försvinnande få som hittar på en våldtäkt jämfört med hur många som utsätts för det så blev det givetvis stort skriveri. Men bland alla de kommentarer jag läste igår så var det, med några få undantag, kvinnor som ifrågasatte löpsedeln och män som tyckte att det var en självklarhet att Metro skulle rapportera om det.

Detta är tre nedslag under ett dygn. De har inga direkta kopplingar och står för sig själv som händelser eller företeelser. Och för att slippa troll i kommentarsfältet så vill jag säga att jag mycket väl kunde varit en av segelfartygsbyggarkillarna. Men det som jag vill visa på är att det dag efter dag händer saker i våra liv som är orättvisa. Och alla tre sakerna visar på denna orättvisa. Idag, 2014, kan hälften av befolkningen inte helt och hållet forma sina egna liv. Och vill vi ha det så? Vill vi att männen ska sätta agendan i tusen år till eller vill vi att alla människor ska få dela på kakan?

Jag misslyckas ständigt med att vara jämställd. Jag gör inte min del av hushållsarbetet, jag tjänar mer än mina kvinnliga kollegor och jag åtnjuter folks beundran så fort jag skriver en sån här text. Det känns faktiskt inte bra. Men det känns bättre än att falla tillbaka i gamla mönster och strunta helt i det. Och nu vill jag vända mig främst till alla män. Nu är det vår tur! Vi måste inse att vi har varit en del av ett mångårigt förtryck. Vi måste ta ett steg fram i debatten. Och två steg tillbaka i löneligan. För detta är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om rättvisa och överlevnad.

”Varför måste man slåss?”

Jag vill förklara för pojken som ställde frågan att det enda man måste slåss mot är orättvisor. Men inte med fysisk styrka utan med pennor och argument. Fast jag kan inte lova att han hade varit mottaglig för den typen av språk. Inte idag. Men kanske någon annan dag. Så måste det bli.

 

Foto: Peter Gordon