Solidaritet måste bli ett modeord!

Jag skulle kunna dunka upp ett gäng schyssta forskningsrapporter från de senaste åren. Jag skulle kunna köra den klassiska ”många med mig…” eller länka till i princip vilken dokumentär som helst om samhällets tillstånd. Men det behövs nog inte, visst tusan känner vi alla att det har blivit lite kallare? Och är det inte så att det känns som att vi inte är lika solidariska som för bara något decennium sedan?

Vad säger ni? Ska vi göra solidariteten till det nya svarta?

Tänk er att regeringar slåss om att få släppa nyheten först. ”Hösten 2014 kommer vi se till att alla nyanlända flyktingar får bostad och arbete inom en månad.” ”Va!?” svarar en annan regeringschef. ”Det ska vi ha fixat redan till våren!” ”Jamen vi då” säger en tredje, ”vi ska ha utrotat hemlösheten innan vintern, för då ska vi lyfta alla undersköterskors löner.”

Tänk er sedan att hashtaggen solidaritet trendar på Twitter för 104:e veckan i rad! Alla människor försöker överträffa varandra i att visa solidaritet i text, tal, tanke och handling. Skolorna har operation dagsverke varje vecka, det läggs till och med in i kursplanerna. ”Tyvärr fick det entreprenöriella lärandet stryka på foten i år eftersom solidariteten MÅSTE få plats.” Vilken rektor blir först med de orden?

När jag googlar ordet solidaritet så läser jag att det handlar mycket om ekonomi. På Wikipedia står det att det betyder ”hela summan” eller ”kapitalet”.  När jag tänker på solidaritet så har det givetvis ekonomiska förtecken. Men inte bara det. För mig handlar det om att hjälpa de som inte har det lika bra som en själv. Det kan vara av ekonomiska eller hälsomässiga skäl. Bland annat.

Det viktiga med solidariteten är att den drabbar oss. Och att vi sedan handlar utifrån det vi känner. Någonstans levde jag i tron att det är grunden för hela vår existens. Men jag har nu förstått att vi alla inte känner så. Och jag har även förstått att det finns oerhört mycket politik i detta. För politiken kan förändra till det bättre. Tyvärr även till det sämre.

Så ta nu och fundera över hur du ska se på 2014. Det är ett valår. Det är ett viktigt år. Nu måste vi hitta tillbaka till någon slags känsla av att vi alla hjälps åt. Det är dags att tänka på de som har fått mest stryk under de senaste sju åren. Det är sjukskrivna, ensamstående, sjuksköterskor och lärare. Det är flyktingar, papperslösa, pensionärer och ungdomar. Och så vidare. Däremot finns det en typ av medborgare i samhället som du inte behöver tänka så mycket på under 2014. De är många och de har redan mycket. De har fått ekonomiska kickar under alliansregeringen och för att få ett hum om vilken typ av person det kan vara så kan jag berätta det.

 

Tänk. Inte. På. Mig.

 

Jag är urtypen för en god medborgare i alliansens Sverige. I alla fall till det yttre. Jag har ett arbete, familj, hus, bil. Det känns även som att jag storhandlar på exakt det sätt som det önskas av mig. Problemet är bara att regeringen inte har insett att den största delen av de som lever i Fredriks berömda utanförskap också skulle vilja storhandla på samma sätt som jag. Men de kan inte. Och det handlar inte om vilja. Det är jag helt övertygad om. Den politiker som tror att människor inte arbetar på grund av att de är lata borde nog fundera kring om det är politiker den ska vara. För då saknas antingen hjärna eller hjärta. Och det är två viktiga beståndsdelar för en politiker. Troligtvis de viktigaste.

Så nu skiftar vi fokus under 2014. Eller varför vänta? Skifta fokus idag! Prata med dina vänner om solidaritet och hur vi kan sprida den. Klä dig i den, skryt om den och stötta den i alla väder. Till slut kommer du att upptäcka att du inte kan leva utan den. För solidaritet är en förutsättning för allt liv eftersom vi troligtvis alltid kommer att leva i civilisationer där människor inte kommer att ha samma möjligheter.

Dessutom är solidariteten vacker. Den får människor att tina upp, den gör folk glada och den för personer närmre varandra. Är det inte så vi vill leva?

 

Foto: Coco Curranski