Kategorier
Allmänt

Alla män är humrar.

Som 20-åring gick jag på folkhögskola. Jag var för ung för att reflektera över saker och ting. Det här var i början av 90-talet och då kunde en vara 20 år och oreflekterad. Det var i alla fall vad jag var. Så när mina teaterlärare bad mig spela snuskhummer i den årliga lokalrevyn så tyckte jag att det kändes kanonbra. Jag hade på mig en röd hummerdräkt som var tillverkad i papier-maché. Den var grymt varm och bökig att få på sig. Sedan gick jag runt på scenen och sjöng en visa under tiden som jag nöp fyra tjejer i baken.

”Kan någon förklara, jag kan ej förstå
varför ett nej är det svar som jag får?”

Så gick refrängen. Poängen var väl att jag var en snuskhummer som lurade bland stenarna och så nöp jag tjejerna utan framgång. Jag minns inte hur uppskattat själva numret var. Men det var nog vad vi skulle kalla putslustigt. Det skrattades säkert en del. Och jag tyckte själv om uppmärksamheten kring hela numret, det tog en ansenlig tid för en av lärarna att tillverka dräkten som jag skulle ha på mig och folk i ensemblen hade väldigt roligt åt mig. Jag tyckte om det.

Jag tänker ofta på tiden som 20-åring och min del i ett större sammanhang. Det känns väldigt oskyldigt att spela ett nummer där en nyper tjejer i baken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att alla män är humrar. Snuskhumrar.

I förra veckan läste jag om fyra kvinnor (varav jag känner en) som gick på krogen för att fira en föreställning. Under loppet av en kvart hade två män kommit fram, frågat vad fyra ensamma kvinnor gjorde där, blivit frånstötta, blivit arga, kallat dem lesbiska och Fi-anhängare. Samma dag som detta skedde hör jag Kakan Hermanssons sommarprogram där hon berättar vad män skriver till henne när hon har sagt eller gjort något offentligt. Veckan innan var jag på Way Out West där Outkast har en film där en kvinna klär av sig trosorna inför oss. Till detta kommer allt det vi vet om mäns våld mot kvinnor, våldtäktsfall där tjejerna blir ifrågasatta osv… osv…

Män är snuskhumrar.

”Men det gäller inte mig!” ”Jag gör inte såna grejer!” hör jag många män säga. Nej, jag har inte gjort det heller. Men jag har inga som helst problem med att tillhöra problemgruppen. Nu är det hög tid att alla män tar ett kliv in och hjälper till. Varför fanns det ingen på krogen som steg fram och hjälpte de fyra kvinnorna? ”Du, ser du inte att de inte vill prata med dig?” ”Gå hem, nyktra till och fundera över hur du beter dig.” Det var det ingen man som sa. Och så länge vi andra står passiva och godtar detta så är vi alla förövare. Det vågar jag påstå. Och jag vågar även ta lite kommentarer om att jag är dum i huvudet och behöver ett rejält kylskåpsknull. Men det får jag aldrig höra. För så säger inte män till en annan man. Men gärna till kvinnliga journalister.

På en tidigare arbetsplats hade vi ganska trista personalsamlingar. Då roade jag mig med att sitta och betrakta mina kollegor när det var någon som talade. En gång är ingen gång men efter ett års studerande så var det tydligt att det var tystare, mindre harklingar och färre avbrott när en man pratade. Så jag tror att det handlar om attityder. Allt som har med jämställdhet att göra kan vi härröra till hur vi är mot varandra och hur vi ser på varandra. Och vi har strukturellt sett kvinnan som något mindre värt än mannen. Finns det någon annan förklaring till att det är så ojämställt?

Jag tvekar inte kring att skriva att detta är ett problem som alla män måste ta på sig. Och en del kvinnor. Det enda jag egentligen tvekar kring nu är den senaste debatten om män som plötsligt har vaknat upp som feminister efter att deras döttrar varit med om något. Lamotte, Modiri m.fl. har ifrågasatts för att få mycket uppmärksamhet för något som kvinnor i all tid har stött, blött, analyserat och kämpat för. Jag håller med. Alla… och jag önskar att det fanns ett oberoende institut som kunde säga hur en ska göra i detta. Är det exempelvis kontraproduktivt att jag skriver den här texten? Eller är varje ny feminist ett steg i rätt riktning? Jag känner också ibland att det är lätt att bli hyllad om jag som man skriver om jämställdhet. Men innebär det att det är bättre att jag lägger av? En sak är jag säker på i alla fall och det är att jämställdhet är inget som löses vid datorn. Enbart i alla fall. Det görs i vardagen, varje dag. Från det du vaknar till det du lägger dig på kvällen. Plus tiden du spenderar i sängen. Och först när vi alla har insett det och förändrat de strukturer som gör att vi har ett icke jämställt samhälle och sedan ger det ett antal år att sätta sig (troligtvis många tyvärr..) så är vi nog i mål.

Nu är det tre veckor kvar till valet. Vi i Kulturklassen har ju stuckit ut hakan och sagt att vi startade den här bloggen för att vi såg så mycket orättvisor och att vi på grund av det vill ha en ny regering. Jag tror att vi får det målet uppfyllt. Men det är tyvärr bara ett delmål. Ett annat är att vi faktiskt vågar säga till de män som talar nedsättande till och om kvinnor. Tills dess det sker så är vi tyvärr inte bättre än snuskhumrar.

 

Foto: Tatiana Vdb

Kategorier
Allmänt

Varför skynda?

En vuxenuppryckning krävs! Min 7-åriga dotter kommer ut ur sitt rum. Hon har valt sina kläder med omsorg och i ögonvrån ser jag hur hon med förväntansfulla steg går in i köket där jag står. Hela hon utstrålar ”nå, vad tycks?”.

Jag vänder mig mot henne och i det exakta ögonblicket vet jag att det vilar ett mycket stort ansvar på mig. Jag kan bekräfta henne, vilket jag gör. Eller så kan jag, med några nedsättande ord, sänka henne. Hennes tillvaro, livslust och framtid vilar, bland annat, i mina händer.

Samtidigt på radio hör jag nyheten att Alliansen, med Jan Björklund i spetsen, har föreslagit betyg från och med fjärde klass. Och det är här som det kolliderar för mig. Å ena sidan min egen dotter som vill bli bekräftad, och varsamt stöttad, till att senare i livet klara sig, om inte själv, så i alla fall mycket mer självständigt. Och å andra sidan politiker i Alliansen som till varje pris vill att det ska börjas tidigare med krav på resultat. Hela den här hysterin med att barn så tidigt behöver betygsättas har jag aldrig förstått. Jag har på föräldramöten och riksdagsdebatter hört en del av argumenten. ”Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”, ”barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”, ”i vissa andra länder får de betyg från första klass”.
Tre argument som jag gärna ifrågasätter. Eftersom jag inte får det att gå ihop.

”Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”.

Det får dem redan idag. Vi går på utvecklingssamtal minst en gång per termin, det skrivs individuella utvecklingsplaner och det går att ha en dialog med föräldrarna. Vad är det som blir bättre av att en lärare får sätta en siffra eller en bokstav på ett papper? Barnen kommer jämföra sig ännu mer, men är det verkligen det vi vill åt?

”Barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”

Det är min favorit. Varför tänker vi inte så om allt? Varför bjuder vi inte sexåringen på sprit så det inte blir en chock med första fyllan i högstadiet? Eller klarar vi helt enkelt av att berätta det någon gång under uppväxten? ”I åttan ska du få betyg”. Jag är helt säker på att ett barn som på tio minuter kan lära sig hur en iPad fungerar kan acklimatisera sig när det gäller att en gång i 14-årsåldern få veta att det ska delas ut betyg.

”I vissa andra länder får de betyg från första klass”.

Den här håller väl inte när det gäller något? Det räcker egentligen med att säga: ”i vissa andra länder fängslar de journalister och dödar meningsmotståndare” så faller väl det argumentet rätt så platt.

Överhuvudtaget tycker jag att vi ska tänka om när det gäller barn och ungdomar. Jag upplever det som att vi hela tiden pressar ner i åldrarna vad barn får göra, vad barn ska kunna göra och vad barn bör göra. Några exempel från min vardag är, förutom betygen, tidig toppning i idrottsklubbar, tidigt med smink, andra vuxenattribut och en klädbransch utan ryggrad, tidigt att se filmer med våldsinslag, tidigt äga och nyttja teknisk apparatur osv. Jag är fullt medveten om att jag låter som en mossig bakåtsträvare men jag kan ta det. För jag vill ändå att vi ställer oss frågan ”vad vinner vi med att våra barn ska bli vuxna så tidigt”? Eller är det så att vi har stagnerat? Som vuxna, som människor, som individer med ansvar. Har vi helt enkelt tröttnat på att vara den som besitter kunskap, sätter gränser och står för lite schysta värderingar?

Nu är jag fullt medveten om att det är känsligt att prata om andras barn och andra föräldrars sätt att uppfostra dem. Men den vetskapen gör att vi ofta avstår från att diskutera hur vi är mot våra barn. För någon vecka sedan debatterades det på bästa sändningstid om huruvida 90-talister är lata eller inte där den sällan så nyanserade Bert Karlsson fick mycket utrymme. Återigen kommer det svepande uttalanden om att alla ungdomar är lata. Jag tror inte det minsta på att barn och ungdomar är lata. Jag tror att problemet ligger hos oss som har gått före. VI är lata!

Det är vår förbaskade plikt att förbereda nästa generation för detta. För många år sedan hörde jag en klok människa säga att vår huvudsakliga uppgift (som föräldrar) är att förbereda barnen på ett liv utan oss. Men vi har hamnat i någon märklig limbo med våra barn där vi inte riktigt ser skillnad på nödvändiga krav (hur vi är mot varandra) och helt onödiga krav (bli en minivuxen fort). Och jag är helt övertygad om att betyg redan i fjärde klass hör till de onödiga krav eller metoder som inte gör någon nytta. Alliansen har redan lyckats sänka det från åttonde till sjätte klass. Till vilken nytta?

Som tur är så kommer inte Alliansen att hinna genomföra den ändringen. Det hade de behövt ytterligare fyra år på sig för att göra. Och det tror jag inte att de får. Så kära dotter, fortsätta komma indansandes i dina fina kläder och be om min bekräftelse. Jag lovar att ge dig den, om och om igen. Och en dag kommer jag att säga ”hjälp, vad fort det har gått” och då kommer jag att vara glad att jag inte påskyndade din barndom.

Ta din tid. Hitta ditt liv. I din takt.

 

Foto: thebarrowbow

 

 

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Nu är det männens tur

Jag vaknar en timme för tidigt. Det är som om kroppen skriker åt mig att något är fel. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att titta på två TV-program. Det första handlade om fem sköna män som bygger en segelfarkost som ska ta dem genom Nevadas öken. Vi får följa hur de bygger den, pratar om livet och sedan får den fraktad över Atlanten där de sätter ihop den och väntar på vind. Det andra programmet är Aktuellt och där är en av nyheterna att MMA (Mixed Martial Arts) är den snabbast växande sporten bland barn och ungdomar. I reportaget är det runt tio killar som tränar.

Egentligen vill jag inte göra en direkt koppling. De sköna snubbarna tror jag verkligen inte är några machomän som tycker att det är tufft med kampsport. De reflekterar dessutom över sakernas tillstånd och konstens plats i våra liv och det tror jag faktiskt är mer ovanligt bland MMA-utövare. Men jag kan inte låta bli att tänka på rättvisans plats i våra liv utifrån dessa två inslag.

I segelfarkostprogrammet så byggs det, skrattas, dröms och nakenbadas. Hade vi sett denna avslappnade sköna dokumentär om det varit fem kvinnor? Jag vill så gärna tro att det hade visats men landar hela tiden i att det inte finns en chans att det hade nått ända fram. Men ända fram når tydligen denna dokumentär, men även Plura och den sköna polaren Mauro som får dra ut på en liten tågluff. Eller Filip och Fredrik som inte behöver ha en enda idé mer än att spela upp gamla klipp ur TV-arkivet. Jag kan inte minnas att jag sett något som liknar det program jag ser, där fem kvinnor får en galen idé på en fest. Söker pengar, bygger lite, får uppmärksamhet i media över hela världen och dokumentären sänds i TV. Jag förstår männen, det är kul med äventyr, men kan ändå inte låta bli att tänka att detta är en del av en struktur.

MMA-nyheten är en del av samma struktur, men tar sig otrevligare uttryck. Hjärnforskare är överens om att det är idioti att slå mot huvudet och genuspedagoger vet att det är idioti att fostra unga pojkar till att slåss. Varför vet vi inte alla samma sak? Jag har ju sett på skolgårdar hur pojkar tillåts vara pojkar vilket innebär att de måste få jaga varandra och slåss som om det är det enda de behärskar. När jag hämtade min dotter igår så var det två pojkar som skojbråkade och den ena pojken körde en knytnäve i ryggen på den andre. Det var inget hårt slag men ändå hörde jag den slagna pojken säga ”varför måste man slåss?”

Ja, kan vi inte stanna upp några minuter och fundera över den frågan? Varför måste man slåss? Det finns väl inga föräldrar som sitter med sitt ettåriga barn och filosoferar över livet och säger att man måste slåss? När vi uppfostrar våra sexåringar, när vi pratar med våra tonåringar eller när vi har diskussioner med våra kollegor så är det väl ingen som på fullt allvar kan ställa sig bakom påståendet att vi måste slåss? För det måste vi givetvis inte. Men tusentals år av ideologier, strömningar, tankar och individualisering har skapat en situation där människor, troligtvis på fullaste allvar, tror att det är bästa utvägen. Kanske till och med den enda. Och detta frodas inom MMA- sporten. En företrädare för MMA-förbundet får i bästa sändningstid säga att det endast är en träningsform för barn och unga och att man först efter 18 års ålder får börja tävla. Men varenda unge ser ju reklamen från MMA-galorna och barn är inte dumma i huvudet. De vet att det går ut på att slå motståndare så mycket som möjligt. Barn tar efter det de ser.

Tidigare på dagen hade jag läst en lång, lång kommentarsväxling som handlade om att tidningen Metro hade en stor löpsedel om en 16-årig flicka som hade ljugit om att hon blivit våldtagen. Eftersom det är försvinnande få som hittar på en våldtäkt jämfört med hur många som utsätts för det så blev det givetvis stort skriveri. Men bland alla de kommentarer jag läste igår så var det, med några få undantag, kvinnor som ifrågasatte löpsedeln och män som tyckte att det var en självklarhet att Metro skulle rapportera om det.

Detta är tre nedslag under ett dygn. De har inga direkta kopplingar och står för sig själv som händelser eller företeelser. Och för att slippa troll i kommentarsfältet så vill jag säga att jag mycket väl kunde varit en av segelfartygsbyggarkillarna. Men det som jag vill visa på är att det dag efter dag händer saker i våra liv som är orättvisa. Och alla tre sakerna visar på denna orättvisa. Idag, 2014, kan hälften av befolkningen inte helt och hållet forma sina egna liv. Och vill vi ha det så? Vill vi att männen ska sätta agendan i tusen år till eller vill vi att alla människor ska få dela på kakan?

Jag misslyckas ständigt med att vara jämställd. Jag gör inte min del av hushållsarbetet, jag tjänar mer än mina kvinnliga kollegor och jag åtnjuter folks beundran så fort jag skriver en sån här text. Det känns faktiskt inte bra. Men det känns bättre än att falla tillbaka i gamla mönster och strunta helt i det. Och nu vill jag vända mig främst till alla män. Nu är det vår tur! Vi måste inse att vi har varit en del av ett mångårigt förtryck. Vi måste ta ett steg fram i debatten. Och två steg tillbaka i löneligan. För detta är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om rättvisa och överlevnad.

”Varför måste man slåss?”

Jag vill förklara för pojken som ställde frågan att det enda man måste slåss mot är orättvisor. Men inte med fysisk styrka utan med pennor och argument. Fast jag kan inte lova att han hade varit mottaglig för den typen av språk. Inte idag. Men kanske någon annan dag. Så måste det bli.

 

Foto: Peter Gordon

Kategorier
Allmänt Samhälle

Det är helt okej – vi börjar om!

Det har blåst kring jämställdhetsfrågorna den sista tiden. Typ de senaste hundra åren. Eller tusen. Men vi kan väl hålla oss vid de senaste veckorna och Marcus Birros krönika ”Många feminister siktar på fel saker”? Marcus tyckte att namnkunniga kvinnliga kulturdebattörer skulle kliva upp ur skyttegravarna. Från bl. a. Doris film och My Wingren fick han svar. Det kändes inte som det blev så hårda ordalag och debatten kan väl nog kallas sansad. Men den visar på att det definitivt inte råder åsiktsgemenskap i jämställdhetsfrågorna.

Jag skulle nu vilja att debatten upphörde helt. Vi gräver ner stridsyxan för gott och så träffas vi på någon kvarterskrog och skålar in det nya!

Fast vänta lite… det är bara några saker som vi måste vara överens om innan vi tar den där skålen.

När jag var liten så fick jag och min bror dela en 33-cl läsk vid vissa tillfällen. Då ställde vi glasen bredvid varandra och hällde tills det var precis jämnt. Ibland stod en vuxen bredvid och sa att det inte gjorde något om det inte var på millimetern rättvist.

Rättvisa är viktigt. Kanske inte precis på millimetern men jag tror att det är grunden för hela vår existens, att vi i alla fall strävar efter rättvisa. Orättvisor kommer alltid lämna människor med en känsla av otillräcklighet.

Så för att ha möjlighet att upphöra med jämställdhetsdebatten så måste vi komma fram till någon slags rättvisa först. Lite som ett avtal där vi måste komma överens om vem som ska göra vad innan vi båda godkänner avtalet. Är ni med på det? Bra! De små sakerna som behöver förändras innan dess är bland annat detta:

Mäns våld mot kvinnor måste upphöra
Kvinnors lön måste vara lika hög som mäns
Män måste göra lika mycket av de obetalda hushållsuppgifterna
Lika många kvinnor som män måste ha VD-poster i svenska företag
Alla arbetsplatser måste ha en jämställdhetsplan och åtgärdsprogram ifall den inte efterlevs

Det här är bara en handfull saker som måste rättas till innan vi börjar om på ny kula. Det finns massa mer. Men eftersom det upplevs som oläsligt för vissa när man konfronterar dem med orättvisor av det här slaget så kan vi nöja oss med det idag.

Om jag får med mig alla män på dessa fem saker så är jag helt säker på att My Wingren, Doris film, Feministiskt Initiativ, Åsa Lindeborg, Maria Sveland och flera andra kommer att sluta skriva krönikor om orättvisorna. I mitt tycke så är det helt vanliga människor med åsikter om vanlig rättvisa. Jag är övertygad om att de här personerna skulle bli glada ifall de kunde ägna sin kreativitet åt andra saker.

Nu finns det säkert flera som tycker, likt Marcus Birro, att jag klumpar ihop alla män. Det finns ju faktiskt väldigt många som INTE kränker kvinnor och som delar allt hushållsarbete och som är helt jämställda. Den här missuppfattningen tycker jag är så tröttsam. För det första så förstår jag inte de män som blir upprörda över att bli ihopklumpade. Om du är en jämställd man så tänk bara: ”det där gäller inte mig”. För det andra så vågar jag påstå att den helt jämställda mannen troligtvis inte existerar. Blir du upprörd över att jag säger det så ska du beställa hem det lilla häftet ”På tal om kvinnor och män” som SCB ger ut (eller läs den som pdf via länken här nere). Där står det svart på vitt att vi män inte lyckas när det gäller att hålla oss på rätt sida rättvisan. Och egna erfarenheter av att mäta tiden som vi lägger på hushållsarbetet visar att när jag anstränger mig så till den milda grad och gör allt jag kommer över så gör jag ändå bara nästan lika mycket som min fru.

Så vi har fortfarande en lång väg att gå. Och för att det ska gå lite fortare så måste männen ta ett större ansvar. Inte bara den manliga kultureliten som har möjlighet att höja sina stämmor i svensk media utan varenda man! Vi måste hjälpa My, Doris, Maria, Gudrun, Åsa och alla andra kloka kvinnor som bara vill att det ska vara rättvist. För så länge vi män håller käft och inte tar tag i jämställdhetsarbetet så kommer kvinnor vara tvungna att skrika högt. Så länge vi fortsätter att avnjuta de finare löneavierna, ”trollar” oss i kommentarsfält och sitter kvar med våra tunga häckar på ordförandeposterna så ska vi inte skriva några krönikor som Marcus Birro gjorde. Det leder ingenstans. I alla fall inte framåt.

Jämställdheten är ingen ”quick fix” som några kvinnor ska dra i. Det är nu hög tid att vi män skriker högre om ett bättre, mer rättvist samhälle. För som det är nu så når vi inte upp mer än till fotknölarna på vad kvinnorna bidrar med. Det är bara att inse. Jag lever och diskuterar detta varje dag men när vi faktiskt mäter vem som gör vad så gör jag hela tiden mindre.

Nu är nog alla medvetna att detta förändringsarbete inte kommer att gå i en handvändning. Men om du läser den lilla lathunden om jämställdhet från SCB så är du i alla fall igång . Och då kan vi väl bara säga att vi börjar om från början?

 

Länkar

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manga-feminister-siktar-pa-fel-saker/

http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

OM DORIS

http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2012A01_BR_X10BR1201.pdf

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/lokalt-arbete/praktiska-erfarenheter-–-slutrapporter-fran-projekt/mans-vald-mot-kvinnor.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Löneskillnader_mellan_män_och_kvinnor

 

 

Foto: Jacob Montrasio

Kategorier
Allmänt

Solidaritet måste bli ett modeord!

Jag skulle kunna dunka upp ett gäng schyssta forskningsrapporter från de senaste åren. Jag skulle kunna köra den klassiska ”många med mig…” eller länka till i princip vilken dokumentär som helst om samhällets tillstånd. Men det behövs nog inte, visst tusan känner vi alla att det har blivit lite kallare? Och är det inte så att det känns som att vi inte är lika solidariska som för bara något decennium sedan?

Vad säger ni? Ska vi göra solidariteten till det nya svarta?

Tänk er att regeringar slåss om att få släppa nyheten först. ”Hösten 2014 kommer vi se till att alla nyanlända flyktingar får bostad och arbete inom en månad.” ”Va!?” svarar en annan regeringschef. ”Det ska vi ha fixat redan till våren!” ”Jamen vi då” säger en tredje, ”vi ska ha utrotat hemlösheten innan vintern, för då ska vi lyfta alla undersköterskors löner.”

Tänk er sedan att hashtaggen solidaritet trendar på Twitter för 104:e veckan i rad! Alla människor försöker överträffa varandra i att visa solidaritet i text, tal, tanke och handling. Skolorna har operation dagsverke varje vecka, det läggs till och med in i kursplanerna. ”Tyvärr fick det entreprenöriella lärandet stryka på foten i år eftersom solidariteten MÅSTE få plats.” Vilken rektor blir först med de orden?

När jag googlar ordet solidaritet så läser jag att det handlar mycket om ekonomi. På Wikipedia står det att det betyder ”hela summan” eller ”kapitalet”.  När jag tänker på solidaritet så har det givetvis ekonomiska förtecken. Men inte bara det. För mig handlar det om att hjälpa de som inte har det lika bra som en själv. Det kan vara av ekonomiska eller hälsomässiga skäl. Bland annat.

Det viktiga med solidariteten är att den drabbar oss. Och att vi sedan handlar utifrån det vi känner. Någonstans levde jag i tron att det är grunden för hela vår existens. Men jag har nu förstått att vi alla inte känner så. Och jag har även förstått att det finns oerhört mycket politik i detta. För politiken kan förändra till det bättre. Tyvärr även till det sämre.

Så ta nu och fundera över hur du ska se på 2014. Det är ett valår. Det är ett viktigt år. Nu måste vi hitta tillbaka till någon slags känsla av att vi alla hjälps åt. Det är dags att tänka på de som har fått mest stryk under de senaste sju åren. Det är sjukskrivna, ensamstående, sjuksköterskor och lärare. Det är flyktingar, papperslösa, pensionärer och ungdomar. Och så vidare. Däremot finns det en typ av medborgare i samhället som du inte behöver tänka så mycket på under 2014. De är många och de har redan mycket. De har fått ekonomiska kickar under alliansregeringen och för att få ett hum om vilken typ av person det kan vara så kan jag berätta det.

 

Tänk. Inte. På. Mig.

 

Jag är urtypen för en god medborgare i alliansens Sverige. I alla fall till det yttre. Jag har ett arbete, familj, hus, bil. Det känns även som att jag storhandlar på exakt det sätt som det önskas av mig. Problemet är bara att regeringen inte har insett att den största delen av de som lever i Fredriks berömda utanförskap också skulle vilja storhandla på samma sätt som jag. Men de kan inte. Och det handlar inte om vilja. Det är jag helt övertygad om. Den politiker som tror att människor inte arbetar på grund av att de är lata borde nog fundera kring om det är politiker den ska vara. För då saknas antingen hjärna eller hjärta. Och det är två viktiga beståndsdelar för en politiker. Troligtvis de viktigaste.

Så nu skiftar vi fokus under 2014. Eller varför vänta? Skifta fokus idag! Prata med dina vänner om solidaritet och hur vi kan sprida den. Klä dig i den, skryt om den och stötta den i alla väder. Till slut kommer du att upptäcka att du inte kan leva utan den. För solidaritet är en förutsättning för allt liv eftersom vi troligtvis alltid kommer att leva i civilisationer där människor inte kommer att ha samma möjligheter.

Dessutom är solidariteten vacker. Den får människor att tina upp, den gör folk glada och den för personer närmre varandra. Är det inte så vi vill leva?

 

Foto: Coco Curranski