Kategorier
Allmänt Samhälle

Havet är stort och blått

Öppet brev till Naomi Abramowicz apropå hennes krönika i Expressen: “SVTs blinda fläck är röd“.

 

Hej Naomi.
Extremt underlig krönika i förra veckan. Först “anklagar” du på extremt lösa grunder en medarbetare på SVT för att under research om rasism ha avslöjat sig som marxist genom att skriva “Kampen fortsätter!”, vilket—får tilläggas efter din krönika—inte är ett brott. Sedan undrar du varför denna påstådda marxist inte sattes dit lika hårt som nyhetsankaret som uttalade sig rasistiskt om “kebabtekniker” i direktsändning.

Okej, vi struntar i att “bevisläget” är olika starka i de två fallen och att det inte är förbjudet att vara marxist, men att rasistiskt förtal och hets mot folkgrupp är olagligt:

Jag antar att du inte likställer marxism med rasism, utan bara liknar dem vid två sidor av samma våldsamma mynt. Men marxismens motpol är ju borgerligheten och det privata storägandet, inte rasismen? Eller menar du med argumentationen att hela borgerligheten är rasister och att det inte finns några rasistiska socialister? Det tror inte jag.

Det privata ägandet är betydligt större än det skattefinansierade i media-Sverige. Trots det får de mediajättar du skriver för också statligt stöd. Det privata ägandet i form av Bonnier, Shipstedt, Kinnevik, Stampen osv är ett stort och blått hav jämfört med ditt påstått “röda” public service. Borgerligheten äger “din” tidning Expressen, men också Metro, Aftonbladet, DN, GP, SvD, TV3, TV4, Kanal 5, Kanal 6, osv osv. De gillar marknad, konkurrens, utslagning och lever på annonser från samma näringsliv som äger det. Metros Viralgranskaren är kanske det enda vettiga som dessa blåa media lyckats prestera i kampen mot rasism och mot vinklade eller påhittade fakta. Trolljägarna var en bra idé, men det korkade mainstream-formatet omöjliggjorde tyvärr både objektivitet och analys.

Minsta möjliga insats mot största möjliga vinst kommer alltid rimma illa med kampen mot rasism. Förra gången vi, mänskligheten, hamnade i ett världskrig mot rasismen kämpade nio av tio dödade på den antirasistiska sidan. Lika illa var det i det amerikanska inbördeskriget, och att störta Apartheid kostade enorma summor i utebliven vinst för svenskt näringsliv. Antirasism handlar inte om vinst eller politik, det handlar om etik.

Värdegrunden hos SVT påverkas inte av vinstintresse. Mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och objektivitet är heliga kor. I mina ögon lutar dock public service tv-sända nyheter mer och mer åt CNN och inte åt traditionell svensk socialism. Men så tycker jag ju också att Karl Marx historiska genomgång av ägandeförhållandena i världen är träffande. Man får luta rejält åt höger för att se Aktuellt som vänsterpropaganda.

Till skillnad från hur någon med “rätt” politiska åsikter och kontakter i din blåa mediaocean genast kan utses till krönikör, så får den som blivit alltför politiskt färgad lämna sina uppdrag i SVT. Kanske var det det som hände Erik Fichtelius, som efter sitt intima porträtt av Göran Persson omplacerades till UR? Kanske är det därför vi fortfarande kan se så engagerade program därifrån. Fichtelius har varit en av landets absolut främsta journalister, en klassisk och extremt välutbildad journalist som sett uppdraget som något mer än att rapportera om bestialiska mord utan intresse för grundproblemet, han har granskat statsmakten kanske mer ingående än någon annan.

Ett mer uppenbart exempel på vänsterpolitisk censur är Stefan Jarls film Godheten som köptes in av SVT och lades på is under valåret 2014*.

Varför sparkades nöjesprofilerna Soran Ismail och Sven Wollter från sina uppdrag, om nu SVT är så våldsamt marxistiskt? De fick gå trots att de inte ens var journalister, bara krönikörer. Men Soran roade med antirasism som störde det rasistiska SD och Sven upprördes från vänster och det var valår.

Hur många blåa krönikörer sparkades från sitt jobb på Expressen, SvD, DN, GP, DI eller från någon av mediajättarnas alla tv-kanaler på grund av högerpolitiska utspel under valåret? Eller på grund av alltför hård kritik av antirasister? En och annan rasistanknuten krönikör fick lämna men GP och Teodorescu har öppnat dörren även för dessa.

SVT är fortfarande den mest ansedda nyhetskällan hos folket. Inte för att SVT styrs politiskt, utan för att det inte drivs av vinstintresse och följer klassiska etiska regler kring vad som är journalistik och vad som är krönikedravel. Även om bygget knakar så är public service fortfarande inte till salu, och det gör högerpopulister vansinniga.

Skulle du klara din egen kritik Naomi? Min vilda gissning är att du och borgerligheten sitter ihop vid höften. Som krönikör får du naturligtvis misstänkliggöra vilken journalist du vill, utan att behöva ställas till svars. Men att göra skandalrubriker av det som är obetydligt skitsnack (“Våldsbejakande marxism bland SVT-anställda!”) och underskatta ett enormt samhällsproblem (rasistisk vidskepelse är tredje största parti i riksdagen) genom att säga att de är problem av samma art och omfattning, det är osmakligt. Ändå tvekas det inte över i blåa medier att likställa socialism med rasism, om och om igen. Ibland kan det faktiskt vara svårt att skilja borgerligt sossehat från rasisternas dito.

Borgerligheten är socialismens jämställda, politiska fiender. Där finns en tanke på mänskliga rättigheter. Alla Sveriges politiska partier innehåller antirasister. Många antirasister tillhör den reformistiska och pacifistiska grenen av Marx träd: socialdemokrater och vänsterpartister.

Men rasism är inte politik, det är en avsaknad av tanken på ett orubbligt människovärde: rasism är en bristsjukdom.

SD är rasister. “Partiet” skapades av nazister ur det rasistiska BSS och Vit Makt-rörelsen. Flera av SD-grundarna var nazister. En jobbade i SS högkvarter i Berlin 1942, och fortfarande gör sig SD:s företrädare gång på gång skyldiga till rasistiska brott och uttalanden där det okränkbara människovärdet alltid är relativt till nationens intressen. Medan “svensk demokrati” villkorar medborgarskap genom irrelevanta frågor om “svenskhet” för att låta sin rasistiska stat avgöra din kulturella identitet, är socialistisk demokrati en politisk ideologi för ett gemensamt ägt samhälle, där samma rättigheter och skyldigheter gäller för alla oavsett ursprung, tro, hudfärg, kläder eller kultur. Socialistisk demokrati ur Marx teorier ger som alla andra politiska partier varje medborgare rätten att själv få känna och bestämma sin kulturella identitet. Rasism kommer aldrig vara socialismens godtagbara “andra sida av myntet”. Att vara rasist är motsatsen till att vara medmänniska.

Några antirasister och vänsterpersoner har alltså fått se sina uppdrag försvinna på SVT. Att inte fler rasister sparkats beror troligen på att man inte har haft något överskott på rasister. Att du verkar tycka att det finns för få borgerliga rasister på SVT i förhållande till marxistiska antirasister får stå för dig. Det är du som tycker att rasism och marxism är två sidor av samma mynt, och det är du som normaliserar rasismen i dina försök att marginalisera och ogiltigförklara all vänsterpolitik.

Rasism är inte politik. Sluta politisera den. Kampen för människovärdet fortsätter.

Mvh Niklas

 

*Filmen Godheten av Stefan Jarl som SVT köpte in och lade på is 2014 vann Svenska Kyrkans Filmpris 2013 (samma kyrka som SD tågade ut ur i protest mot allt religiöst tjafs om människovärde). Filmen kritiserar girigheten och den politiska dyrkan av Mammon, utförsäljningen av det gemensamma och privatiseringarna.

Är Svenska Kyrkan också röda Marxister, borgerlighetens fiende och ett hot mot demokratin? Bör Svenska Kyrkan likställas med Nordfronts och SD:s rasister?

Kategorier
Allmänt Samhälle

Sorgetjuvar

Lisa Holm är död.

Hennes bild spreds i media av desperata föräldrar. Bilden av en flicka som står för sin självklara rätt att få finnas. Det är i alla fall vad jag kan utläsa av hennes starka och raka blick in i kameran. Utan maskering. En ung och stark människa. Allas vår framtid, helt enkelt.

Hon mördades, av vad det verkar som av två män. Män som styr världen, män som gör ner intelligens och tankar till kropp. Kroppar som kan förgöras av män. Som Bush, som förgjorde afghaner och irakier; som Hamas eller IS som förgör män, kvinnor och barn; som Netanyahu som förgör män, kvinnor och barn; som USA:s kongress som förgör män, kvinnor och barn. Som SD:s anhängare, som nu förgör och förpestar Lisa Holms ovilliga offer för att rasistiska åsikter ska segra; och som jag just nu, för att peka på orättvisan i att hennes död ska få symbolisera något annat än meningslöshet. Vad vet vi om Lisa?

Ingenting är värt en människas död. Jag skäms för mig själv och för en mänsklighet som försöker skapa mening ur hennes död. Den var meningslös, och hennes mördare kommer dömas för meningslöshet. Om jag fick säga en enda sak till hennes föräldrar så är det förlåt. Förlåt för att jag inte kan dela er stora sorg fullt ut. Jag önskar att jag kunde det, att jag kunde lätta den genom att dela upp den i små små bitar och göra den mindre, inte förvärra den med politiska anspelningar.
Men kärlek blir aldrig mindre av att delas. Och er sorg är kärlek.
Bara hatet förminskar oss ju mer det delas.

Jag tänker på er. Det är allt jag kan göra. Jag vet att det inte hjälper.
❤️

Kategorier
Samhälle

Att betala för att få jobba

Bakgrunden till att en förare förnedrades och handfängslades för tjuvåkning i Göteborg fredagen den 29:e maj 2015, och vem som egentligen bär ansvaret för det.

I fredags avslutade en förare sin 11-timmarstjänst och skulle ta bussen hem. Det hade kunnat vara med samma buss som han just kört, att han bara klev ur förarhytten och satte sig, utgången hade blivit den samma. Nu satt han på en kollegas buss och precis som alla andra förare på hemväg var han i full uniform och visade sitt förarkort, utan att veta att kontrollanterna just den här dagen—på direktiv från Västtrafik—börjat tillämpa Västtrafiks “faktiska” regler, som “egentligen” gällt i flera år, även före det att förarnas tjänstekort togs bort.

Jag hörde att Västtrafiks representant sagt att vi förare “får resa i tjänsten”. Det är en truism, en nonsensmening. Hon kunde lika gärna ha sagt det som är lika sant: att förare inte får åka gratis privat.

“Privat” är i stort sett all den tid som föraren inte aktivt kör sitt fordon enligt Västtrafiks regler; på lunchen, till och från jobbet, när vi kliver ur förarhytten och åker med en hållplats. Vi måste då köpa en biljett, trots att vi har en skyldighet att verka som informatörer när vi bär vår uniform offentligt. Under vår “privata” tid i uniform är vi alltså arbetare som betalar vår arbetsgivare. Betalar vi inte för att få jobba så får vi böta 1200 kronor. I värsta fall brottas vi ner och får på oss handklovar.

“Vill du behålla ditt jobb?” skriker väktaren i det länkade filmklippet ovan. Svaret är nej. Inte under vilka förutsättningar som helst.

Medan många av oss förare köper enkelbiljetter, cyklar eller går kan våra kontorsarbetande högsta chefer åka kollektivt på ett förmånsbeskattat Företagskort. Även helt privat.
Dessa chefer bär det yttersta ansvaret för att inga trafikföretag i Göteborg haft råd att erbjuda Tjänstekort till förarna. De har inte ställt några krav på det till trafikföretagen inför upphandlingarna, och konkurrensen är benhård för att få kontrakten. Den billigaste som lovar mest vinner. Västtrafik ger inte mer än det som är absolut nödvändigt för att trafiken ska rulla. Alltså försvinner våra tjänstekort, friskvårdsbidrag och subventionerade taxiresor, och förare av nattrafik sover ett par timmar på en soffa i depån tills de första vagnarna börjar gå. Sover några timmar hemma och ger sig av för att köra nästa tjänst. Borta är tiden när det fanns särskilda förarbussar som slussade förare mellan depåerna. Det var under den så kallade “DDR”-tiden, på 80-talet. Nu är det nya tider, tider som starkt påminner om 1800-talet, när det mesta var privatägt och när man fick sparken direkt om man klagade.

Västtrafiks ledning kan förändra så att tjänsteresor gäller så länge vi bär uniform: till och från jobbet och under hela arbetsdagen, även på lunchen. Varför har de inte gjort det? Vet de inte hur verkligheten ser ut för förare?

Nu vill Västtrafik att trafiken ska fördubblas (igen), trots att vi kör 40-50 år gamla vagnar som ibland tappat bromsarna för att fylla turerna. Hälften av de nya upphandlade, billiga vagnarna går inte att köra alls. De rostsaneras.

Västtrafik vill be föraren om ursäkt. Han är dock på semester på en annan kontinent och även om han hör ursäkten så räcker den inte långt. En ursäkt är bra, men handling är bättre.
Vi kan inte anses vara privatpersoner och betala resan själva när vi åker till och från jobbet och samtidigt är skyldiga att informera och stå upp så att “riktiga” resenärer får sitta. Det är en absurd idé som osar förakt och unken hierarki.

Västtrafiks VD berättar i en intervju att han också brukar åka kollektivt (på “företagskortet” som inte nämns). Då utan att berätta för sina medresenärer att han är VD för Västtrafik. Han kan då lyssna på vad folk anser om oss förare och om kollektivtrafiken i stort. Det måste vara bekvämt att inte behöva stå upp under resan till jobbet och skönt att känna att man har en viktig yrkesroll med stort ansvar som motsvaras av vissa privilegier.

Vill Västtrafik verkligen ha en fungerande kollektivtrafik bör de se till att även förarna behandlas som människor. De kan börja med att fundera över vad de själva behöver för att må bra och inse att det troligen gäller alla. Sömn, respekt för sin yrkesroll och att inte bli trakasserad på sin arbetsplats. Det finns nämligen inga andra klassens människor som tål vilken behandling som helst.

Fotnot: efter att detta och en debattext i ETC skrevs gick Västtrafik ut med att busschauffören åkt i tjänsten och inte gjort något fel. Man sa också upp kontraktet med det anlitade bolaget, G4S. Det har inte löst någonting, problemet är större än enskilda vaktbolag. När regler lämnar utrymme för godtycke kommer de alltid utnyttjas.

Länk till debattexten på ETC.

Kategorier
Allmänt Samhälle

Vi stödjer dig, Margot Wallström!

Upprop för Wallström medan Saudi krigar.

ETC visar återigen att en röd tidning för en grön värld är helt rätt koncept, det är att ligga precis lagom före sin tid, med rätt slags fokus på framtiden. Hela dagens förstasida pryds av ett upprop för Margot Wallström. Det har skrivits innan nyheten om att Saudiarabien med USAs hjälp påbörjat ett krig mot rebellerna i Jemen. Rebellerna är lierade med Iran, Saudi med USA. USA och Saudi vill stoppa Iran och terrorismen och terroristerna vill stoppa Saudis och USAs världsomspännande makt och bombande drönare. Och i mitten, under bilar och i kollapsade hus, ligger kvinnorna som inte får köra bil eller visa sig ute. Och under kvinnorna ligger barnen som kvinnorna och männen fått genom befruktningens under.

Med tanke på hur Wallströms protester mot vapenhandel med Saudiarabien slagits ner och skuffats under mattan på sistone av både partivänner och Arabförbundet så är det här uppropet LIVSVIKTIGT för hur Sverige nu går vidare i världen.

 

DET HÄR ÄR LIVSVIKTIGT,

eftersom Wallströms “hårda” ord (att räkna upp Saudis brott mot mänskliga rättigheter i riksdagen och konstatera att det inte finns något annat ord än diktatur för sådant) har förminskats av mäktiga chefer för börsnoterade företag och arabvärldens motsvarigheter.

Det hela är också samtidigt löjligt och pinsamt. Det är plågsamt att se affärstopparna göra bort sig när de kritiserar att en politiker gör vad de själva borde ha gjort för länge sen – om de hade fötts med en ryggrad. Feminism och mänskliga rättigheter är en omöjlighet i Saudiarabien. Samtidigt är de flesta partier i den svenska riksdagen helt överens om att lika lön och lika lag för kvinnor och män är en självklarhet. Varför skulle Sveriges utrikespolitik då säga något annat?

 

Hur vi reagerar i vissa situationer är extremt viktigt. När svenska börschefer, arabiska kungar och självutnämnda statsöverhuvuden gör gemensam sak mot en kvinnlig utrikesminister som bara säger sanningen FÅR vi inte svika henne. Vi måste backa upp det självklara, för alla kvinnor och män i hela världen som stympas och tvingas till lydnad på grund av sitt kön, sin religion, sina åsikter, sin sexualitet.

Hårdraget ser det här ut som om en hel manlig och högljudd värld tar strid mot en ganska utarbetad kvinnlig utrikesminister som säger sanningen. Men den bilden stämmer inte.

Wallström har gett internationell röst åt åtskilliga miljontals kvinnor och män. Hon hyllas nu av dem i världen som bryr sig om annat än pengar och att “respektera” smutsiga vapenavtal; hon prisas av europeiska och arabiska människorättskämpar, muslimska kvinnor och män, syrier, kopter, kurder, yassidier, persiska frihetskämpar som genom decennier utkämpat de där hopplösa striderna som riktiga affärsmän tycker är meningslösa eftersom de ju inte LÖNAR sig. Ingen idé att smutsa ner kavajen när de ädlaste kamperna för mänskliga rättigheter utkämpas på fina middagar i inglasade konstgjorda torn i Dubai? Det är så de tycks resonera för att rättfärdigas och upphöja korruption till gudomlig lag. De kommer aldrig i sina liv delta i de där episka förlorade demonstrationerna och de pinsamma, sanna orden på släktträffen med den rika rasen, bröderna i Arabförbundet. De vill bara kämpa för det rätta när de vet att de kan vinna striden. Det är ett fegt resonemang som korrumperar själen. Om striden mot diktatur genom att säga sanningen aldrig ges upp trots att den ser hopplös ut så finns möjligheten att våra barns barn kommer få styra ett vackrare och mer jämställt samhälle tillsammans – säljer någon den kampen och byter den mot något annat, då begår den personen ett hemskt brott. Då ÄR den personen diktatur.

Hos de däremot som kämpar tröstlöst för det som vi alla innerst inne vet är RÄTT och mot det som vi alla innerst inne vet är FEL, hos dem är Margot Wallström helt rätt. Hon gör något vackert bara genom att säga det självklara: Saudiarabien är en diktatur. Det är något vi alla vet. Saudi förnekar inte heller grunderna till anklagelsen. Saudi piskar och fängslar meningsmotståndare. Jo, visst. Saudi förbjuder kvinnorna i landet att köra bil. Jodå. Saudi halshugger, hänger och piskar kvinnor och män för hädelse, häxeri och otrogenhet och har hårda religiösa och godtyckliga lagar. Jajamen, det händer, det gör vi. Men det är inte emot mänskliga rättigheter, säger man: det är för att skydda mänskliga rättigheter från elaka brottslingar. Och mänskliga rättigheter skyddas bäst med sharialagar. Den åsikten kräver att bemötas med en folkstorm, vilket kräver att djupa samtal och dramatiska ifrågasättanden är tillåtna. Vilket kräver att Saudi avskaffar sin diktatur och inför demokrati och åsiktsfrihet.

Finns det EN ENDA börsnoterad Göran eller Marcus i hela Sverige som på ALLVAR har kritiserat Saudis världsbild rakt upp i ansiktet på de styrande och börjat hota med sanktioner?! Naturligtvis finns det inte det. Det måste finnas massor med direktörer som inte gjort det – plus en svensk kung som inte heller gjorde det utan som istället delade ut en fin scoutordern till den förre saudiske kungen; på fina middagar i höga torn i Dubai där man inte gör värden upprörd när kontraktet ska skrivas på gör man det garanterat inte. Där kanske man istället svettas i smyg över miljarderna som står på spel och utan att märka det själv råkar hålla med om att sharia säkert skyddat landet från kaos. Och att jo, ja visst, på sitt sätt, så har det ju också skyddat de Mänskliga Rättigheterna. Sen sitter man på flyget hem och skålar i champagne medan ännu en misshandlad och våldtagen kvinna hängs för mord och otrohet.
SAAB tror att de kan fortsätta sälja vapendelar trots Wallströms “klantighet”. Marcus Wallenberg leder SAAB och fick Tolgfors att utöka vapenhandelsavtalet istället för att lägga ner det som Tolgfors och alliansen då var inne på. Herr Wallenberg måste ha fört många samtal med den saudiska eliten. Samtal som du och jag skulle tycka var ett öppet erkännande av en antifeministisk och rå diktatur. Tror du inte det? Fråga dig då det här:
Varför blev ledarna i Saudiarabien så förvånade över Wallströms högst folkliga åsikt? Varför tycks de inte ha vetat om vad hela Sverige tycker om deras sätt att styra sitt land? Vilka svenskar har de pratat med egentligen?

Eliten i Sverige, precis som i Saudi, förnekar sig inte. De rackar ner på Wallström, pinkar på arabvärldens människorättskämpar och backar istället upp ett vapenhandelsavtal som aldrig borde ha gjorts, och som borde ha avslutats av alliansen senast 2010. Ett avtal som i och med Saudiarabiens attacker i Sanaa i Jemen idag dessutom är ogiltigt. Allt har varit en tidsfråga. Det svenska företag som försöker tjäna pengar på vapenhandel med Saudi idag kommer att bryta mot svensk lag. Det hjälper inte att pengar är viktigt. Det finns det som är viktigare. Demokrati till exempel. Utrikesministerns och Sveriges yttrande- och åsiktsfrihet också. Såna saker.

I huvudsak har den massiva kritiken mot Margot Wallström kommit från rika, sårade män – arabiska och svenska. Världsledare med ofantlig mycket makt och pengar. Ingen av dem vill prata om det självklara: hur fel det är att ha en lag mot kvinnor att köra bil. Vi ska tvinga dem att prata om just det. Kvinnor och män här i Sverige och kvinnor och män i Saudi.

Våra svenska näringslivstoppar med Marcus Wallenberg i spetsen gör sig till pinsamma nickedockor med läpparna hårt slutna kring oljemunstyckena.

Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för arabvärldens sanna hjältar – de som liksom Raif Badawi offrar sin hälsa, sin familj, sitt liv för friheten att få föra ett konstruktivt samtal där sanningen också är inbjuden. Vi kan också tacka för Margot Wallström som säger det självklara och för Johan Ehrenberg & Co som dragit igång ETC som granskar diktaturförespråkarna på Dagens Industri.

Skriv på uppropet!

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Att växa upp

Häromdagen satte jag ut ett roligt klipp på mig och min tonårsdotter i en rätt vanlig situation kring städning som många kan känna igen sig i och skratta åt.

Jag brukar sätta ut alla statusar offentligt. Det brukar bara vara de närmast sörjande som gillar och kommenterar, så jag brydde mig inte om att ändra inställningarna. Efter tre dagar hade den visats drygt sexhundra tusen gånger, någon tyckte sig till och med ha sett att den visats åttahundra tusen gånger. Nästan nitton tusen hade tryckt på gilla-knappen. Då raderade jag klippet. Inte för att klippet inte var roligt – både min dotter och hennes kompisar protesterade – eller för att någon skrivit något dumt, (av hundratusentals tittare hade inte en enda varit oförskämd, apropå att mirakel händer!) utan för att jag långsamt mindes mina egna tonår i takt med att visningarna ökade, och hur det kan vara att försöka leva upp till en förväntan och en bild av sig själv, en bild som alltför ofta inte kommer inifrån, men utifrån; hur svårt det är att vara både barn och vuxen samtidigt. Jag fick lite ont i magen av att ha klippet liggande offentligt: Hur kärleksfullt allt än var menat och hur humoristiskt igenkännbart det än var hos många, började jag minnas hur det är att vara barn och inse att jag som vuxen måste vara den som avgör var gränsen går.

Jag mådde verkligen inte särskilt bra under mina egna tonår. Det är en underdrift; det var i själva verket den värsta tiden i mitt liv, så här långt. Inte för det att vardagsproblemen var särskilt stora – i jämförelse med de problem jag haft som vuxen skulle man kunna kalla dem bagateller – men jag var känslig och sårbar och upplevde inte att jag kunde prata med någon i hela världen om hur jag kände. Jag var tjock, ensam och insmickrande rolig – inget mer. Tyckte jag. Egentligen varade den överviktiga perioden bara ett år och efter det växte jag, blev smal och hyfsat vältränad och var knappast ensam. Men inget kunde ändra på att jag kände mig som världens minsta och mest värdelösa människa. När hormonerna och sexualiteten flyttade in i min kropp sabbade de ett dittills fungerande system. De hackade upp de olika bitarna som var jag mellan sig och åt upp dem. När de tuggat i sig och smält maten ordentligt lämnade de efter sig det som återstod som en stinkande hög på golvet för mig att förstå och sortera. Det tog rätt lång tid kan jag säga. När jag ser min glada, vackra tonåring med sina många lika fantastiska vänner, hur de skrattar och verkar tycka att hela livet är ett äventyr, låter jag mig inte luras: jag vet precis hur de lider. Då och då lyser det igenom i en fråga eller i en tystnad. I hur de ifrågasätter sig själva och hela världen och hur de ofta upplever det som att de är de enda i universum som inte har en aning om varför de lever.
I mina egna tonår kom jag ganska snabbt på att det inte verkar finnas någon mening med livet. Vuxenvärlden bestod av en samling idioter som trodde att de blivit vuxna, men i själva verket var det ingen skillnad på USA:s president och på den två år äldre Robban som slog ner mig i korsningen. De var precis samma människa. Det stämmer visserligen fortfarande på något sätt, men idag är jag mycket äldre än den Robban som slog ner mig då. Jag har fått fågelperspektiv på tonåren, hans och mina.
På 80-talet såg jag med tonåringens blick på alla världsproblem, samma som alltid: svältkatastrofer orsakade av krig och ojämlikhet, hot om ett tredje världskrig, styckmord och övergrepp i rubrikerna. Palme blev mördad och det höll på att gå åt helvete med miljön. Några började prata om något de kallade växthuseffekten och blev visserligen förlöjligade, men faktum kvarstod: Jorden skulle gå under. Inte i en avlägsen framtid när solen slocknar utan här och nu, idag, imorgon eller nästa år. Livet var kort och allt rusade på. Alla tecken pekade mot ett fullständigt och nära förestående Armageddon. Jag blev så övertygad om undergången att jag slängde mig in i farliga situationer där andra backade undan. Eftersom världen snart skulle gå under sparade jag inte på något och tog världen som den kom, vilket ledde till att jag både gav och tog emot smällar, men det förde också med sig bra saker. Plötsligt var jag, som visan säger, “en populär person”. Jag kunde uppfattas som orädd, snabbtänkt och okonventionell. Men:
Att bygga sitt liv på att jorden ska gå under – carpe diem-missbruk – är ett dåligt sätt att slippa lösa problem på. Det är ett förhållningssätt som kan uppfattas som positivt utåt och ge en bild av att man är ärlig och rättfram och säger vad man tycker utan att ta hänsyn till heliga kor i debatter, tradition och annat som kan vara känsligt för många. I själva verket brydde jag mig inte om vad jag sa så länge det lät bra. Jorden skulle ju ändå gå under, så jag behövde ju inte stå för något. Egentligen var jag inte modig utan saknade bara hyfs, och det ledde ofta till baksmällor.
Problemet med trovärdigheten i hela den här livsåskådningen är ju att beviset för att den är gångbar är att jorden faktiskt går under. Under ens livstid. Gör den inte det – ja, då börjar man snart få problem. De av mina vänner som tidigt började ta ansvar för att jorden inte skulle gå under sitter idag på viktiga samhällspositioner där de kan göra något åt saken. Inte mycket i det stora hela kanske, men betydligt mer än jag. Apokalyptikern som långsamt inser att han missbedömt tecknen står plötsligt utan byxor på en jord som vägrar gå under, utan makt att förändra mer än sina egna tankar. Vid det här laget har apokalyptikern samlat på sig tusentals oövertänkta uttalanden, ogrundade åsikter och handlingar som inte kan göras ogjorda. Det hade kanske känts helt okej så länge som jorden gick under, men i en mer beständig värld, i ett längre liv, ledde de till enorma inre konflikter. Frågan “Vem ÄR jag, egentligen?”, som inte betydde någonting klockan fem i Ragnarök, betyder plötsligt allt, och kräver sitt svar. Ingen kan leva utan hållbar mening med livet när livet visar sig bli längre än väntat.
Någon gång under andra hälften av 20-årsåldern började frågan “Vem är jag?” överskugga allt annat. Jag rannsakade mig själv och kom fram till svaret: “Jag vet inte.” Det betydde: “Jag har ingen jävla aning, men jag gillar inte det jag ser.” Den här totala rekonstruktionen av mitt jag (som jag satt på paus sedan tonåren) kanske kunde ha kommit vid ett ännu sämre tillfälle, men det kändes inte så då. Då var jag mitt i en uppåtgående karriär, mitt i ett seriöst förhållande, mitt i livet. Kanske var det tanken på giftermål och barn som slutligen fördärvade min självbild från tonåren och ledde till att de logiska konflikterna i själen behövde en ny och mer hållbar agenda. För varför skaffa barn om jorden ändå ska gå under? Samtidigt, vad spelar det för roll vem man skaffar barn med om jorden ändå går under? Det spelar ju bara roll om jorden inte går under. Tänk om olyckan är framme och jorden inte går under? Hur ska jag då våga vara pappa? Jag behövde för första gången en plan B. När jag till slut vågade fråga rätt person kom svaret omedelbart, men det var inte lätt. Det ledde till en hel del pinsamheter och till att jag fick slänga all gammal utgången Niklas på skräphögen. Det mesta var nämligen, i mina ögon, bajs.

Det är dock skönt att veta att det finns många miljoner människor som delar min erfarenhet av pubertal existensiell undergångsromantik. Några exempel:
Kristna har väntat på att jorden ska gå under i 2000 år. Under tiden har sekter har blivit till och urartat, medlemmarna har skrivit sina testamenten och haft en sista vild fest, bara för att vakna nästa morgon och upptäcka att baksmällan fortfarande är högst levande, till allas förvirring och besvikelse. Efter några hundra år av domedagssekter var kyrkans teologer tvungna att hitta svar på varför Jesu återkomst och domens dag dröjde. Vad hade man missat i orden? De kom fram till en del underbara svar, men fortfarande ploppar det upp nya självmordssekter inom varje generation kristna som har missat de svaren eller tror sig veta bättre. Självmordssekter är såna som antingen inte längre orkar leva i skräckfylld väntan på Armageddon och bestämmer sig för att gå i förväg till paradiset, och/eller som fullständigt målat in sig i ett socialt hörn och inte klarar av det pinsamma i att möta världen utanför skyddsrummet och komma med lama ursäkter till det obetydliga folket man lämnat med förakt i solstolarna utanför. “Ursäkta att jag kallade dig för en Hednisk Gris, jag hade fel. Jag tycker fortfarande inte om dig, men jag skulle aldrig ha vågat säga det om jag inte varit övertygad om att jorden skulle gå under.” Det är inte en början på en varm vänskap, det är början på en tuff vardag. Alltför många väljer att gå vidare med självmordet istället, ideologiskt, religiöst, filosofiskt eller i praktiken, hellre än att börja ta ansvar för det långsiktiga resultatet av sina ord och handlingar. Idag verkar dock hotet om undergång vara en allmänt accepterad tanke som är helt okej att bygga sina resonemang på. Varenda kotte och parti har den i sin verktygslåda:
IS hotar om undergång om inte alla lyssnar på lögnerna och överdrifterna på deras hemsida som de påstår är Guds ord, förmedlade genom IS. Vilket gör att IS säger att IS och Gud är samma sak. Vilket ju gör att de hädar.
SD hotar med Sveriges (=jordens) undergång om vi inte godtar deras extremt överdrivna och förljugna bild från olika SD-sponsrade hatiska hemsidor om muslimer och accepterar perversionen att börja sätta prislappar med olika värde på människoliv genom att erkänna det stora ekonomiska hotet från flyktingströmmarna. Trots att vi oftast tjänar på invandring och trots att vi är 9 miljoner i ett land som kan rymma minst 40 om vi är villiga att göra det som krävs. Utan att jorden går under.
Samma hotfulla tema återkommer i nazistiska grupper, i al Qaida och hos enskilda konspirationsteoretiker, satanister, ateister, kristna, muslimer, yogautövare och New Age-aktivister. Vi är så hotade med undergång nuförtiden att alla verkar ha glömt att fundera över den högst personliga döden. Vad pinsamt det ska bli när alla märker att jorden hänger kvar i sin plats i rymden, full av liv och vatten, kan man ju tycka. Men då har man underskattat klassikern: den Självuppfyllande profetian. Det läggs ner fantasisummor i vårt mänskliga samhälle hos sekter, terrorgrupper, partier och länder för att motverka inbillade hot som drömts ihop av (oftast) män med makt och pengar. Visst finns det reella hot – mänsklig ondska, tsunamis och jordbävningar, att Yellowstone exploderar igen eller att en av alla miljoner kometer därute slår ner – men det finns ännu fler lösningar, och de flesta hotbilder skapar vi människor själva genom brist på tillit – girighet, missförstånd – alienation, avhumanisering som ger rasism, nazism och fascism som sedan åstadkommer självuppfyllande profetior och leder till paradoxen att samma person som stått för problembilden, lösningen och det blodiga genomförandet kan säga: “Se, vad var det jag sa?”

Missförstå mig rätt. Självklart kommer jorden gå under förr eller senare. Frågan är om vi fortfarande bor här då. För 100 år sedan, för tusen och för tiotusen år sedan fanns det också många som var lika övertygade som idag att vi nått gränsen för mänsklig utveckling, och att allt som går att se och uppfinna redan är hittat och uppfunnet. Tyvärr är också lösningen på problemet med undergångstankarna lika barnslig och naiv idag som för tiotusen år sedan:
Slappna av. Det är inte kört. Även om du inte vet vem du är eller vad vi ska göra åt alla problem så är det okej. Du behöver inte vara allt för alla eller lösa allt, du är värd att få finnas på jorden ändå. Ditt liv är en gåva utan villkor eller motkrav. Du får både ta emot och ge så mycket du orkar, varken mer eller mindre. Det är lugnt. Visst finns det hot, men risken är överlag större att du får ett långt liv. Om du är orolig för kometer så kolla upp vad som görs för att skydda planeten. Om du är orolig för miljön så läs och lyssna på dem som forskar kring lösningarna och utvecklar alternativa energikällor – jag lovar att du kommer bli överraskad av utvecklingen. Ställ bilen, åk kollektivt, cykla och gå om du kan, eller kolla om du kan byta din bil till någon miljövänligare.
Du som är orolig över flyktingströmmarna till Sverige: stäng av datorn och mobilen, låna en bok om folkvandringarnas historia, om nationers föränderliga gränser och svenska kulturuttryck genom tiderna. Ta en promenad ensam i något lugnt och vackert område och läs. Eller släpp allt läsande och titta på ett stort vatten. Är du i Göteborg så ta en söndagsvagn till havet, sätt dig ner och fundera över vad du är rädd för. Kanske är det dig själv? Kanske sörjer du något evigt som du tror är förlorat, något du hade men som försvann på vägen? I så fall, ingen fara. Du har inte blivit av med någonting:
Det enda vi kan förlora är oss själva, men vi kan alltid hitta tillbaka till den vi är, även om den personen visar sig vara annorlunda än den vi trodde. Igen och igen. Jag hörde att den unge terroristen i Köpenhamn hade genomgått flera identitetskriser. Vad synd att han inte tilläts att gå igenom några till. Kanske blev han utsatt för “prislam”, radikalisering av jihadister i fängelset och kanske var han på väg ut ur sitt judehat? I så fall är de sant skyldiga för brotten de som vägrade låta honom byta identitet ännu en gång – till något bättre än en plats i ett påhittat paradis för mördare utan känslor.

Vad jag vill säga är att om du är orolig över alla problem, så ta ett djupt andetag och försök bli en del av lösningen. Hur lite eller hur mycket du lyckas med spelar ingen roll, det är ingen tävling. Har du lyckats rädda dig själv så är det värt allt.
Och så ett litet meddelande till dig som funderar på att gå med i en kristen självmordssekt som betonar den sista tiden, domens dag, det nya Jerusalem, världens snara undergång och annat matnyttigt:
Jesus har sagt att slutet inte ska komma förrän allt är fullkomnat och minsta bokstav och prick i Guds lag har flyttat in i varje människas hjärta. Vilket borde betyda att jorden vid det laget blivit ett paradis där vi lyckats utrota all död och allt lidande, där all rädsla är som bortblåst och där det enda som återstår i människohjärtat är den ofelbara kärleken till Gud och varandra. För att det ska funka måste det dock gälla för varje människa på jorden. Tycker du att vi redan befinner oss där så gratulerar jag dig till ditt nästa steg men föreslår samtidigt att du tar del av valfri nyhetssändning. Om du efter det misstänker att vi inte riktigt är framme än så kan vi väl fortsätta att försöka ta oss dit?
Till det LYCKLIGA slutet.

Kategorier
Allmänt Kulturpolitik Samhälle

Den borgerliga kampen

Först och främst:

Jag ber om ursäkt för min tidigare text om människor som beter sig som hundar och om årstider som växlar på ett ögonblick. Mitt försvar är att det råder en allmän begreppsförvirring. Inför valet präglas hela samhället av magisk realism: Arbetslösheten är högre och lägre samtidigt; på 8 år har ingen mått dåligt av att tvingas arbeta trots sjukdom; järnvägen fungerar bra, tack, och skolornas konkurser innebär att den förda skolpolitiken fungerar. Det enda som är säkert är att arbetsplatsolyckor och självmord ökar. Men det beror inte på något. Det kan det inte göra, eftersom ingenting är fel.

image

Den här texten handlar alltså om begreppsförvirring. Mer specifikt undrar den över hur borgerligheten ska kunna leda ett antirasistiskt arbete för jämställdhet och jämlikhet när den saknar insikt om vad som skapat kampen – ett strukturellt förtryck? Uttrycket och det teoretiska fenomenet “Feminism utan socialism” – som folkpartiet säger sig stå för – använder två begrepp som båda bygger på tanken om förtryckande maktstrukturer, varav Folkpartiet inte erkänner förtrycket som fortfarande ger upphov till socialism. Så står alliansen kvar med en feminism utan egentliga problem.

Eftersom det inte finns problem med klasser i samhället enligt borgerligheten så saknas också borgerlig förståelse för att den feministiska kampen ser helt olika ut beroende på om den kämpande kvinnan bor i Danderyd eller i Bergsjön. Det som kallas för intersektionalitet och som innebär att kvinnan inte bara är kvinna utan också påverkas av andra samhällsstrukturer som klass, etnicitet och kultur som flätas in i varandra– ja, det finns inte helt och hållet. Bara lite. För att kunna förneka klass måste man alltså samtidigt förneka typiskt gammalt kvinnoförtryck: I borgerlighetens värld kryllar det därför av lyckliga och starka städerskor som ingen sätter sig på. Eftersom de välsituerade borgarna i alliansen inte vill prata om klasstrukturer sitter man fast med den ständigt återkommande tesen om “Individens val” i varje diskussion. Resultatet blir alltså, förutom en ogiltigförklarad socialism, också en oerhört smal och begränsad feminism för kvinnor med jobb, god ekonomi och hög utbildning. Lustigt nog beskyller just dessa borgerliga feminister ibland F! för att vara elitistiska.

Vi har tidigare sett SD försöka kämpa mot rasism utan att erkänna eller förstå vad rasism är – är det den vägen alliansen tänker sig med feminismen? En strukturellt antifeministisk kamp för jämställdhet?

Borgerliga kritiker av klassamhället och av feministers eller rasifierades upplevelse av strukturell sexism och rasism sker enligt samma princip och med samma argument:
“Den som sa det han va det.” En av de senaste kommentarerna i den stilen är Susanna Birgerssons kritik av Judith Kiros poetiska text om att vara rasifierad kvinna. Ordet “offerkofta” används av Birgersson. Hon är riktigt arg. På Judith. För Judith är rasist, tycker Birgersson. Så kan det gå när man tar bort förtrycket ur ekvationen. Då blir rasism och reaktionen mot rasism samma sak.

På ett område inom den borgerliga feminismen har dock kvinnorna tagit stor plats de senaste åren: i kritiken av feminismen i media. Idag är det få män med självbevarelsedrift som vågar göra ner feminismen offentligt, därför har det blivit borgerlighetens kvinnor som får stå upp för “särartsfeminismen” (=”Jag diskar mer och tar hand om barnen mer därför att jag är mer lämpad till sådana uppgifter som kvinna. Din uppgift som man är att vara notoriskt otrogen och jaga älg.”) och medialt göra ner den feministiska analys som förutsätter klassamhällets avigsidor. Man får bita sig själv hårt i tungan för att låta bli att påstå att detta är en redaktionell tanke, att kvinnliga skribenter utnyttjas för att göra gammal unken kritik mot feminismen mer trovärdig. I så fall skulle det innebära att dessa kvinnliga borgerliga kritiker av feminismen utnyttjas av den maktstruktur som de förnekar i sin kritik. Hu, hemska tanke. Kanske innebär detta också att man inte kan ägna sig åt feminism utan att också ägna sig åt den strukturella ojämlikhet som socialismen försöker utjämna?

Det är nog ingen som förnekar att vissa delar av feminismen behöver kritisera sig själv, det behöver vi alla göra, men det är underligt att så många högermärkta skribenter är intresserade av att vidarebefordra den interna kritiken från (framförallt borgerliga) besvikna feminister på sina ledar- och krönikesidor. Vad har Marcus Birro eller SD egentligen för intresse av kritiska skildringar inifrån feminismen? Jag tycker de passar bra där de står. Långt utanför. Att låtsas att man bryr sig luktar unket.

Den som tar upp ett samhällsproblem är alltså enligt borgerlighetens nya feminism själv ansvarig för att problemet finns och att det “cementeras”. Lilla Lisa kommer hem och gråter, blåslagen och mobbad, och första frågan är: “Vad gjorde du själv då?”

Dessutom har vänstern fel sätt att bemöta rasism, sexism och ökande inkomstklyftor på, menar högern.

Så hur möter borgerligheten själva rasism, sexism och klyftor då? Jo, rasismen gör man bäst i att negligera. Den är inte så farlig utan faktiskt mer eller mindre naturlig –  som inkomstklyftor och åtta timmars arbetsdag. Tomma torg utan motdemonstranter är modellen. Det är en fin tanke som tyvärr förutsätter att det inte finns några arga individer som väljer något våldsamt. Hur det går ihop med borgerliga tankar om individen som samhällets fundament är svårt att förstå. Kampen mot vardagsrasism i en blå värld förs genom att inte göra en höna av en fjäder. Sexism då? Tja – vad är det egentligen? Någon sa att det var sexism när det nyöppnade hotellet i Göteborg bjöd personalen på strippor från en strippklubb, men det kan ju inte stämma: stripporna skattar ju på sin inkomst. Det är starka tjejer som behöver extra till läkarstudierna. Hur sexistiskt är det? Och ursäkta mig, men begreppet “ojämlikhet” – visst behöver vi inkomstklyftor, rejäla sådana? Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.

Oftast är problemformuleringskritikerna enligt egen utsago både antirasister och feminister, men på sitt eget lilla sätt: Utan strukturer. Individuellt. Det låter bra. För borgerligheten tror inte på stora strukturer. Inte ens när strukturerna biter folk i arslet, orsakar världskrig, kallar andra för nedsättande saker på spårvagnen eller slår ihjäl sina före detta flickvänner för tusende gången. Borgerligheten tror inte på offermentalitet, de tror på vinnare. Hela deras politik bygger på vinst och vinnare. Det är så viktigt för alliansen att inte fokusera på offer och förlorare, att man hellre förnekar att människor kan bli olyckliga offer; förnekar att det finns människor med särskilda behov. Borgerligheten verkar tro på 9 miljoner fritt väljande Levis-jeans-bärande Big Mac-mumsande svenska individer. Visste ni att man räknar med priset på en Big Mac som ett mått inom nationalekonomi? Fetma däremot är förstås helt individuellt.

När F!:s kritiker består av sverigedemokratiska antifeminister som inte inser att utformningen av deras kritik bara bevisar deras egen antifeminism blir det absurdt. Ta till exempel den antifeministiska SD-kvinnan som nyligen hävdade att det är upp till kvinnorna i Sverige att se sin egen skuld till varför de blir misshandlade. Hon trodde att hon var feminist för att hon kände sig stark OCH var kvinna. Det är svårt att se strukturer på individnivå. Det är därför politiker och väljare helst ska se längre än näsan räcker. “Det är bara att gå om man blir slagen”, sa kvinnan från SD. Vart kvinnorna ska gå när SD röstat mot förslaget om obligatoriskt stöd för kvinnojourer är svårare att säga, men de positiva och stärkande tongångarna känns igen från andra borgerliga håll:
“Köpa lägenhet till sina barn kan alla göra”, sa kristdemokraten Mats Odell och avskaffade därmed strukturerna i klassamhället. På sitt eget lilla sätt. På individnivå.

“Vi har nolltolerans mot rasism”, säger SD och raderar hela begreppet rasism genom att låta skogen försvinna bland alla träd. Eftersom SD och rasism inte kan existera samtidigt och eftersom SD fortfarande finns kvar så måste ju rasismen vara borta, eller hur? Vad som efter detta är rasism är möjligtvis en enskild professor från Uppsala som legat nerfryst sedan 1923 men som nu tinats upp, en sån som mäter skallar på inuiter och bara kan säga meningen: “Negrer äro dumma och lata.”
Så ser möjligen en rasist ut enligt Sverigedemokraterna.

Nej hörni. Känner ni det också? Jag har känt det rätt länge nu. Den där stumma känslan. Den här perioden – valperioden – är den tråkigaste och mest ointelligenta delen av politiken. Valaffischerna står som spön i backen och politikerna grinar brett eller rynkar bekymrat på pannan beroende på budskap och väljarstöd. Det är nu som de som inte bryr sig i vanliga fall ska vinnas över på rätt sida med oanade dumheter och Paradise hotel-fasoner. Argumenten sjunker till tidigare okänt låga nivåer i MMA-liknande debatter med snabbt växlande tv-kameror. Politiker blir röda i ansiktet av en blandning av förödmjukelse och vrede när de tvunget visar upp de där jävla skyltarna med olika koefficienter mitt under tv-debatten och själva inser att det här inte är politik längre – det är ett Idol för eftersläntrarna, de viktigaste idiotrösterna, de vacklande och velande som avgör hela historien.
Det är dock tryggt att se att alliansen trots våldsamma försök att ta över agendan med rena krigsrubriker, ändå inte lyckas få med sig folket. Mindre skönt är att det troligen ökar antalet SD-väljare.
Jag har aldrig sett mig som särskilt politisk. Jag känner mig ofta anti-politisk och får kämpa mig till vallokalen. Men jag vet i alla fall vilket härad jag tillhör. Att det finns människor som plötsligt röstar på moderaterna efter att ha varit socialdemokrater, eller röstar SD efter att ha varit V är ganska skrämmande.

Så hur insatta ska vi vara? Om en har körkort så kan en trafikreglerna. Ska man rösta bör man ju ha tagit reda på vad de olika partierna vill och hur de vill genomföra det och om man kan misstänka att de ljuger. Plus att man bör fråga sig: vem röstar jag för egentligen? Eller röstar jag bara mot?

Lycka till med röstningen. Själv behöver jag inte bry mig längre.
Jag avskyr slutspurten och förhandsröstade på biblioteket igår. Strax innan jag gjorde det blev en storgråtande kvinna bjuden på kaffe av den kvinnliga bibliotekarien i caféet. En ung man hade just rånat henne på hennes mugg med skänkta växelpengar. Polisen hade fått tag i honom verkade det som men hon var ändå otröstlig. Jag såg hur långt hemifrån hon var och kände sig. När jag försökte inflika ett tröstande ord tackade hon mekaniskt men misstänksamt mellan tårarna. Jag, en vit medelklassman som försöker trösta en rumänsk fattig kvinna. Jag kunde ha kritiserat henne där och då för hennes rasistiska attityd mot mig: “Får en vit man inte ens trösta längre?”, kunde jag ha ropat indignerat. Men jag är inte psykopat. Jag går inte fram till henne och väser: “Stoppa det organiserade tiggeriet.”

Att förtidsrösta är skönt. Jag har bestämt mig för länge sedan. Det handlar inte om vem som låter bäst på kortast tid. Det ger mig lugn och ro när debatten föder nya dumheter, och det ger mig tid över att dela ut F!:s valsedlar på valdagen. För det är det demokrati handlar om: att folkets röst ska bli hörd. Och folket är till 46 procent antirasistiska feminister.

 

 

Lite trivia som får tjäna som stöd för ovanstående teser:

image

1. Nutidshistoriskt borgerligt antirasistiskt (?) problemupplösningsarbete av vår nuvarande kulturminister:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article19177563.ab

2. Borgerliga DN:s Susanna Birgersson attackerar en text om upplevelsen och den strukturella analysen av rasism/antifeminism av Judith Kiros:
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/offerkoftan-en-antirasism-som-befaster-ojamlikhet/

3. “Det ska ju löna sig att ha fått ett jobb och ett startkapital vid födseln.”:
http://www.mynewsdesk.com/se/ifau_-_institutet_for_arbetsmarknadspolitisk_utvardering/news/inkomst-och-utbildning-gaar-i-arv-i-flera-generationer-42277

4. Svaret till Marcus Birro från My: http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

5. Johan Norberg vill ha tyst på torget; SD är bara naturligt, alla europeiska länder har ett SD:
http://touch.metro.se/kolumner/johan-norberg-inse-att-ert-tjat-gynnar-sd/EVHnhA!8ZoAoG6Q4qpB2/

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Nu är det männens tur

Jag vaknar en timme för tidigt. Det är som om kroppen skriker åt mig att något är fel. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att titta på två TV-program. Det första handlade om fem sköna män som bygger en segelfarkost som ska ta dem genom Nevadas öken. Vi får följa hur de bygger den, pratar om livet och sedan får den fraktad över Atlanten där de sätter ihop den och väntar på vind. Det andra programmet är Aktuellt och där är en av nyheterna att MMA (Mixed Martial Arts) är den snabbast växande sporten bland barn och ungdomar. I reportaget är det runt tio killar som tränar.

Egentligen vill jag inte göra en direkt koppling. De sköna snubbarna tror jag verkligen inte är några machomän som tycker att det är tufft med kampsport. De reflekterar dessutom över sakernas tillstånd och konstens plats i våra liv och det tror jag faktiskt är mer ovanligt bland MMA-utövare. Men jag kan inte låta bli att tänka på rättvisans plats i våra liv utifrån dessa två inslag.

I segelfarkostprogrammet så byggs det, skrattas, dröms och nakenbadas. Hade vi sett denna avslappnade sköna dokumentär om det varit fem kvinnor? Jag vill så gärna tro att det hade visats men landar hela tiden i att det inte finns en chans att det hade nått ända fram. Men ända fram når tydligen denna dokumentär, men även Plura och den sköna polaren Mauro som får dra ut på en liten tågluff. Eller Filip och Fredrik som inte behöver ha en enda idé mer än att spela upp gamla klipp ur TV-arkivet. Jag kan inte minnas att jag sett något som liknar det program jag ser, där fem kvinnor får en galen idé på en fest. Söker pengar, bygger lite, får uppmärksamhet i media över hela världen och dokumentären sänds i TV. Jag förstår männen, det är kul med äventyr, men kan ändå inte låta bli att tänka att detta är en del av en struktur.

MMA-nyheten är en del av samma struktur, men tar sig otrevligare uttryck. Hjärnforskare är överens om att det är idioti att slå mot huvudet och genuspedagoger vet att det är idioti att fostra unga pojkar till att slåss. Varför vet vi inte alla samma sak? Jag har ju sett på skolgårdar hur pojkar tillåts vara pojkar vilket innebär att de måste få jaga varandra och slåss som om det är det enda de behärskar. När jag hämtade min dotter igår så var det två pojkar som skojbråkade och den ena pojken körde en knytnäve i ryggen på den andre. Det var inget hårt slag men ändå hörde jag den slagna pojken säga “varför måste man slåss?”

Ja, kan vi inte stanna upp några minuter och fundera över den frågan? Varför måste man slåss? Det finns väl inga föräldrar som sitter med sitt ettåriga barn och filosoferar över livet och säger att man måste slåss? När vi uppfostrar våra sexåringar, när vi pratar med våra tonåringar eller när vi har diskussioner med våra kollegor så är det väl ingen som på fullt allvar kan ställa sig bakom påståendet att vi måste slåss? För det måste vi givetvis inte. Men tusentals år av ideologier, strömningar, tankar och individualisering har skapat en situation där människor, troligtvis på fullaste allvar, tror att det är bästa utvägen. Kanske till och med den enda. Och detta frodas inom MMA- sporten. En företrädare för MMA-förbundet får i bästa sändningstid säga att det endast är en träningsform för barn och unga och att man först efter 18 års ålder får börja tävla. Men varenda unge ser ju reklamen från MMA-galorna och barn är inte dumma i huvudet. De vet att det går ut på att slå motståndare så mycket som möjligt. Barn tar efter det de ser.

Tidigare på dagen hade jag läst en lång, lång kommentarsväxling som handlade om att tidningen Metro hade en stor löpsedel om en 16-årig flicka som hade ljugit om att hon blivit våldtagen. Eftersom det är försvinnande få som hittar på en våldtäkt jämfört med hur många som utsätts för det så blev det givetvis stort skriveri. Men bland alla de kommentarer jag läste igår så var det, med några få undantag, kvinnor som ifrågasatte löpsedeln och män som tyckte att det var en självklarhet att Metro skulle rapportera om det.

Detta är tre nedslag under ett dygn. De har inga direkta kopplingar och står för sig själv som händelser eller företeelser. Och för att slippa troll i kommentarsfältet så vill jag säga att jag mycket väl kunde varit en av segelfartygsbyggarkillarna. Men det som jag vill visa på är att det dag efter dag händer saker i våra liv som är orättvisa. Och alla tre sakerna visar på denna orättvisa. Idag, 2014, kan hälften av befolkningen inte helt och hållet forma sina egna liv. Och vill vi ha det så? Vill vi att männen ska sätta agendan i tusen år till eller vill vi att alla människor ska få dela på kakan?

Jag misslyckas ständigt med att vara jämställd. Jag gör inte min del av hushållsarbetet, jag tjänar mer än mina kvinnliga kollegor och jag åtnjuter folks beundran så fort jag skriver en sån här text. Det känns faktiskt inte bra. Men det känns bättre än att falla tillbaka i gamla mönster och strunta helt i det. Och nu vill jag vända mig främst till alla män. Nu är det vår tur! Vi måste inse att vi har varit en del av ett mångårigt förtryck. Vi måste ta ett steg fram i debatten. Och två steg tillbaka i löneligan. För detta är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om rättvisa och överlevnad.

“Varför måste man slåss?”

Jag vill förklara för pojken som ställde frågan att det enda man måste slåss mot är orättvisor. Men inte med fysisk styrka utan med pennor och argument. Fast jag kan inte lova att han hade varit mottaglig för den typen av språk. Inte idag. Men kanske någon annan dag. Så måste det bli.

 

Foto: Peter Gordon

Kategorier
Allmänt Kultur Kulturpolitik Samhälle

En dikt

Kanske undrar någon varför jag skriver i en blogg som Kulturklassen: Jag kör ju spårvagn? Är det verkligen representativt för en kulturarbetare? Ja, ganska representativt.

Inte just spårvagn kanske, även om jag känner till några komiker, bandmedlemmar och en trumpetare som också kör spårvagn. Samtidigt: två kolleger inom kulturen har jobbat med fisk. Någon annan har varit brandman och många drygar just nu ut som sjuksköterskor. Rätt många extraknäcker i butiker eller är lärare och personliga assistenter. Sten-Åke Cederhök jobbade på arbetsförmedlingen mellan jobben. Brad Pitt har gått runt i kanindräkt ett tag, precis som jag. Var konstnären börjar och arbetaren slutar är inte mer än en inställning och möjligtvis en publik bort. Vem sjöng bäst karaoke på företagsfesten? Visst var det faktiskt bra, på riktigt? Vem håller inte med om att det finns sådant som visserligen har en publik men som kanske kommer undan för lätt med att kalla sig konst? Hela porrindustrin är annars höjden av självfinansierat kulturuttryck.

En livstidskarriär där någon uteslutande lever på kulturen är mycket få förunnat. Att du kan leva av att stå på scen eller måla en tavla garanterar ändå i slutändan inte att du är konstnär. Vi kan alla göra valet att leva som konstnärer och se livet ur det perspektivet; komma ut ur den andliga garderoben. Det spelar ingen roll om vi pratar om “hög” eller “folklig” konst eller om vi menar idéer, filosofier, fantasier. Men det kräver något av oss för att kunna finnas.

Det kräver en budget för drömmar.

Så länge som vi inte stryper alla miljoner till Kungliga Operan i Stockholm och lägger ner historia och arkeologi som begrepp ska ingen heller knysta ett enda ord om att kulturen ska vara “självbärande”. Det vill säga att kunna lära utan kunskap, sälja romerska mynt för att finansiera sökandet efter romerska mynt och existera utan att ha blivit skapat.

Jag tror att politikerprat om “självfinansierande kultur” bara är en enda stor missuppfattning om att majoriteten är klok när den prioriterar nagelvård och bröstförstoringar framför forskning kring sällsynta cancerformer och bibliotek. När några pratar om att kulturen ska finansiera sig själv så låter det nästan rätt – kulturen är sin egen belöning. Men de som säger det menar att allt borde vara privatteateruppsättningar och underhållningsprogram på tv. Kultur är ju mer än så, och då är det dags att återknyta till spårvagnen. För man behöver inte ha målat en enda tavla för att vara konstnär, eller kunna spela ett enda instrument för att vara musiker. Det räcker med att man berörs i djupet av viss konst eller vissa toner. Om jag från och med imorgon aldrig mer skulle kunna sjunga, så kommer jag ändå alltid att vara sångare. På ett sätt mer, om jag ändå bara hade sjungit för att kunna köpa saker.

Idag avslutar jag med en dikt. Den har inget med den här texten att göra, förutom att det är en textskapelse. Den ligger inte på något förlag och jag kommer att få mycket svårt att tjäna några pengar på den; Vilket känns naturligt eftersom det är onaturligt med rika poeter. Men den är en skapelse, och den finns. Jag skrev den för att jag ville tänka på ett visst sätt och för att jag då började göra det. Den kommer aldrig finansiera sig själv, jag har själv finansierat den med tid och papper och penna och skrev den på ändhållplatserna. Att jag har skrivit en dikt innebär inte att jag är vare sig mer eller mindre spårvagnsförare, poet, musikalartist eller sångare eller något av det jag gör för ögonblicket. Bara ännu en del av en människa. Egentligen behöver dikter kanske inte ens en publik. Kanske är den verklig ändå. Om du tycker den är dålig så skriv en egen. Det är öronmärkta budgetar.

 

Vi växer

Vi växer över myrarna
Vi gör allting grönt grått
Vi växer över myrarna
De meningslösa myggornas myrar
Där livet stannat upp
I skalet av Galapagos jätte
Hon som förr lade grunden till världen
Med den långa halsen utsträckt
och de uråldriga ögonen spända mot himlen

Det är sköldpaddor hela vägen ner
Jag skriver för dig som är
33 år gammal

Håll ut
Andas
Håll ut

Svällskiffer expanderar
Effektiviseringen ökar
Det är tillväxt vi vill ha
Paretoprincipen gäller
15 mil från vinterbetet

Jag visar min kasse från systemet och skrattar
Du säger: “VI är ju inte muslimer, än”

Jag hatar dig
Du märker det
och slår långa lovar
Som vargar i midvintern
Redo för kött

Förbannade varg
Förbannad den eviga traden

 

 

 

Kategorier
Allmänt Samhälle

Det är helt okej – vi börjar om!

Det har blåst kring jämställdhetsfrågorna den sista tiden. Typ de senaste hundra åren. Eller tusen. Men vi kan väl hålla oss vid de senaste veckorna och Marcus Birros krönika “Många feminister siktar på fel saker”? Marcus tyckte att namnkunniga kvinnliga kulturdebattörer skulle kliva upp ur skyttegravarna. Från bl. a. Doris film och My Wingren fick han svar. Det kändes inte som det blev så hårda ordalag och debatten kan väl nog kallas sansad. Men den visar på att det definitivt inte råder åsiktsgemenskap i jämställdhetsfrågorna.

Jag skulle nu vilja att debatten upphörde helt. Vi gräver ner stridsyxan för gott och så träffas vi på någon kvarterskrog och skålar in det nya!

Fast vänta lite… det är bara några saker som vi måste vara överens om innan vi tar den där skålen.

När jag var liten så fick jag och min bror dela en 33-cl läsk vid vissa tillfällen. Då ställde vi glasen bredvid varandra och hällde tills det var precis jämnt. Ibland stod en vuxen bredvid och sa att det inte gjorde något om det inte var på millimetern rättvist.

Rättvisa är viktigt. Kanske inte precis på millimetern men jag tror att det är grunden för hela vår existens, att vi i alla fall strävar efter rättvisa. Orättvisor kommer alltid lämna människor med en känsla av otillräcklighet.

Så för att ha möjlighet att upphöra med jämställdhetsdebatten så måste vi komma fram till någon slags rättvisa först. Lite som ett avtal där vi måste komma överens om vem som ska göra vad innan vi båda godkänner avtalet. Är ni med på det? Bra! De små sakerna som behöver förändras innan dess är bland annat detta:

Mäns våld mot kvinnor måste upphöra
Kvinnors lön måste vara lika hög som mäns
Män måste göra lika mycket av de obetalda hushållsuppgifterna
Lika många kvinnor som män måste ha VD-poster i svenska företag
Alla arbetsplatser måste ha en jämställdhetsplan och åtgärdsprogram ifall den inte efterlevs

Det här är bara en handfull saker som måste rättas till innan vi börjar om på ny kula. Det finns massa mer. Men eftersom det upplevs som oläsligt för vissa när man konfronterar dem med orättvisor av det här slaget så kan vi nöja oss med det idag.

Om jag får med mig alla män på dessa fem saker så är jag helt säker på att My Wingren, Doris film, Feministiskt Initiativ, Åsa Lindeborg, Maria Sveland och flera andra kommer att sluta skriva krönikor om orättvisorna. I mitt tycke så är det helt vanliga människor med åsikter om vanlig rättvisa. Jag är övertygad om att de här personerna skulle bli glada ifall de kunde ägna sin kreativitet åt andra saker.

Nu finns det säkert flera som tycker, likt Marcus Birro, att jag klumpar ihop alla män. Det finns ju faktiskt väldigt många som INTE kränker kvinnor och som delar allt hushållsarbete och som är helt jämställda. Den här missuppfattningen tycker jag är så tröttsam. För det första så förstår jag inte de män som blir upprörda över att bli ihopklumpade. Om du är en jämställd man så tänk bara: “det där gäller inte mig”. För det andra så vågar jag påstå att den helt jämställda mannen troligtvis inte existerar. Blir du upprörd över att jag säger det så ska du beställa hem det lilla häftet “På tal om kvinnor och män” som SCB ger ut (eller läs den som pdf via länken här nere). Där står det svart på vitt att vi män inte lyckas när det gäller att hålla oss på rätt sida rättvisan. Och egna erfarenheter av att mäta tiden som vi lägger på hushållsarbetet visar att när jag anstränger mig så till den milda grad och gör allt jag kommer över så gör jag ändå bara nästan lika mycket som min fru.

Så vi har fortfarande en lång väg att gå. Och för att det ska gå lite fortare så måste männen ta ett större ansvar. Inte bara den manliga kultureliten som har möjlighet att höja sina stämmor i svensk media utan varenda man! Vi måste hjälpa My, Doris, Maria, Gudrun, Åsa och alla andra kloka kvinnor som bara vill att det ska vara rättvist. För så länge vi män håller käft och inte tar tag i jämställdhetsarbetet så kommer kvinnor vara tvungna att skrika högt. Så länge vi fortsätter att avnjuta de finare löneavierna, “trollar” oss i kommentarsfält och sitter kvar med våra tunga häckar på ordförandeposterna så ska vi inte skriva några krönikor som Marcus Birro gjorde. Det leder ingenstans. I alla fall inte framåt.

Jämställdheten är ingen “quick fix” som några kvinnor ska dra i. Det är nu hög tid att vi män skriker högre om ett bättre, mer rättvist samhälle. För som det är nu så når vi inte upp mer än till fotknölarna på vad kvinnorna bidrar med. Det är bara att inse. Jag lever och diskuterar detta varje dag men när vi faktiskt mäter vem som gör vad så gör jag hela tiden mindre.

Nu är nog alla medvetna att detta förändringsarbete inte kommer att gå i en handvändning. Men om du läser den lilla lathunden om jämställdhet från SCB så är du i alla fall igång . Och då kan vi väl bara säga att vi börjar om från början?

 

Länkar

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manga-feminister-siktar-pa-fel-saker/

http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

DORIS MANIFESTET

http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2012A01_BR_X10BR1201.pdf

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/lokalt-arbete/praktiska-erfarenheter-–-slutrapporter-fran-projekt/mans-vald-mot-kvinnor.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Löneskillnader_mellan_män_och_kvinnor

 

 

Foto: Jacob Montrasio

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Reinfeldt har snott min sommarstuga

Innan vi kliver på spårvagnen (det är jag som ska köra) ber en tiggerska oss om pengar. Medan vi rotar i våra fickor – mina är tomma och Johannes verkar bara ha två utländska mynt – frågar jag Johannes om inte han kan rumänska. För ett ögonblick ser han ut som om han glömt att han kan det. Så hittar han en tjuga och räcker över den med en fras jag inte förstår. Kvinnan svarar med ett leende som jag inte sett hos henne tidigare, trots att jag ser henne ofta. Det verkar betyda: Jag skulle gärna prata mer, men jag arbetar.

Byter några ord med föraren som ska avlösas. Johannes håller sig i bakgrunden. När jag bytt av och börjar köra håller han förardörren på glänt och vi pratar genom glipan om mitt problem: Jag har en deadline på en blogg som jag startat med några scenskolevänner från 90-talet. Vårt mål är att störta alliansen genom att väcka väljarna och få dem att inse vad som hänt med Sverige sen 2006. Jag har gott om privata skäl att ogilla alliansen, men få jag har lust att vara offentlig med i en blogg. Jag ondgör mig över mitt moment 22 för Johannes.

– Ju mer jag skriver, desto mer meningslöst känns det, säger jag. Det är svårt att beskriva ett Sverige som de flesta inte har upplevt, det är som att försöka beskriva färger för någon som är blind från födseln. Det finns ju hur många berättelser som helst om cancersjuka som tvingas jobba, tragiska flyktingberättelser, om skolor som läggs ner. Nu kallar man det bara för ”offerjournalistik” och tycker att nedläggningarna av skolor bevisar att kapitalismen fungerar.

Jag saktar in för människorna i Brunnsparken som springer rakt ut framför vagnen utan att se. Det är lövhalka ute. Fakta om bromssträckor dyker upp i huvudet, siffror som inte betyder någonting för den som springer blint.

– Problemet är ju inte att folk inte vet vad som händer, fortsätter jag, utan att de tycker att det som händer är rätt och riktigt. Nästan hälften av alla väljare har valt alliansen. De tycker att det är bra att man tvingar sjuka att jobba utan lön eller rättigheter; att det är okej att förstöra för tusen människor för att sätta dit en fuskare, ett collateral damage fast med omvänt förhållande med fler oskyldiga offer än fiender. Dem som jag vill nå är de som inte lyssnar på några argument – hos alla andra slår jag bara in öppna dörrar. Jag har skrivit runt hundra sidor om samma saker i flera veckor nu: FAS 3, klyftor, arbetsmarknaden, ministrar som begår brott eller utnyttjar sin ställning – det blir bara gnälligt för den som ändå inte bryr sig. Förstår du?

Radion tjuter till för ett gruppanrop. Jag öppnar dörrarna vid Domkyrkan. Det är senhöst. Folk kliver på och av i det hårda regnet. I korsningen Berzeligatan-Södra vägen sprutar vatten rakt upp ur brunnarna, meddelar trafikledningen. Det är upp och nervända världen, tänker jag. Johannes är tyst, så jag fortsätter:

– Jag känner mig som den danske kronprinsen i Falkenberg, oäktingen. Han som bodde i huset som var så omringat av jättelokor att kommunen till slut klippte ner dem. Han som la sina utläggningar i alla brevlådor han kom åt, sida upp och sida ner med upprepningar av bevis som ingen orkade läsa. Det värsta är att även om han faktiskt var danske kungens oäkta son, så orkade man inte med bevisen.

Johannes nickar och säger:

– I Bryssel blir breven kortare ju närmre makten man kommer. Ingen läser brev som är längre än ett halvt A4. Det är bra med känslor, men de blir dålig text. Skaffa dig regler.

– Problemet är att jag är så jävla arg.

– Ge oss en bild då, manar Johannes. Använd verkligheten. Ska du skriva om orättvisa kan du inte beskriva den om och om igen.

Han smackar med tungan.

– Vet du vad du behöver? Du behöver några få starka anslag som du tror benhårt på och som får resonans i allt du skriver. Så gjorde nazisterna. De hade bara några få enkla budskap, men allt de gjorde handlade om just de tre eller fyra grundidéerna.

– Jag vill ju helst inte följa nazismen, konstaterar jag syrligt.

– Följ Göran Greider istället då. Han har skrivit samma krönika i flera år, men man känner sig alltid lika upplyft av att läsa honom. Du måste ha en programförklaring bara; på de svagas sida, rättmätigt vred, och så vidare. Några få grundtankar. Lätt att följa, kort och tydligt. Sen kan du skriva om och kommentera vad som helst, alla vet ju redan var du står och tolkar in det de själva vill höra.

– Jag vet inte vem jag ska skriva som.

– Skriv att du är han som hoppade in för Ola Salo som Jesus.

– Det är alldeles för länge sen nu.

– Ge oss bilder då. Om hur det är att köra elvans spårvagn mellan höghus och niqabs i Bergsjön till de halvtomma strandvillorna och vindjackorna i Saltholmen.

– Ja, kanske det, muttrar jag och trycker på Tillåten öppning. En kvinna snubblar och faller nästan när hon kliver på.

– Ljug lite om du måste för att få fram det du vill säga, pockar Johannes. Skriv att en kvinna snubblar och nästan faller när hon kliver på.

– Hm, ja, kanske det, säger jag igen. Det kanske är det enda som återstår, vem som ljuger bäst.

Är text aldrig sanning? Hädar Johannes? Vad är en text egentligen, och hur var det egentligen med Alexandra Pascalidou, vars texter jag tycker om? Hur många andra skribenter skriver inte ens sina egna texter längre? Varumärket kanske är allt. Jag suckar och frågar honom vad han egentligen sa till tiggerskan tidigare. Johannes rotar i sin väska och svarar:

Smaklig måltid.

– Kommer hon få använda pengarna själv då, tror du?

Jag frågar därför att tiggeriet är komplicerat. Alltifrån samåkning och släktskap till ren människohandel. Faktumförsäljarna kan väl jämföras med dem som hade tiggarpass år 1600. Mest vill de europeiska tiggarna slippa tigga i ett land där ingen har något att ge förutom stryk. Beatrice Ask tycker att vi måste rädda alla tiggare genom att förbjuda dem. Ungefär så som KD ville kriminalisera prostituerade innan sexköpslagen, den som Beatrice i efterhand har gillat.

– Jag ger inte för tiggarnas skull, svarar Johannes. Jag ger för att det är det enda kristna man kan göra.

Jag tänker på min korta tid som präststuderande och nickar.
Jo, där har han rätt, Johannes. Vi kan inte inbilla oss att vi har en mall för att skilja ont från gott och sedan uppträda omänskligt mot alla. Om inte ens justitieministern kan skilja på rätt och fel så kan ju knappast jag det heller, och om jag blir lurad så är det värt några tjugor, om åtminstone en tjuga hamnar rätt nån gång. Polisen kan få utreda brott och Beatrice kan få välja om vi ska återinföra kriminalisering av dagdrivare. Vi andra kan bara ge för att rädda oss själva.

Johannes hoppar av vid Linneplatsen.

Jag bestämmer mig för att hädanefter skriva precis som jag själv  vill:

För långt. För kort. Inkonsekvent.

Jag tänker skriva min egen text om det jag tror på, och ofta ta avstamp i sådant jag inte tror på. Till exempel tror jag inte att Göran Greider började skriva för att han i förväg positionerat sig och valt ut ett varumärke, utan tvärtom – för att han först trodde på något och därefter började skriva. Det känns bra.

Det här är bara början.

Fotnot

Johannes heter egentligen något annat. Inläggets titel har inget med texten att göra utan är ett PR-knep för att locka den grupp läsare som inte behöver bekymra sig om alliansens baksidor. 

Lästips

Moment 22

Jämlikhetsanden

De Apatiska

Det Sovande Folket

Några källor till textens grundtankar

Exempel på sjukskrivnas berättelser:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12495060.ab

http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=3496106

http://www.driva-eget.se/cancersjuk-tvingas-jobba-for-att-han-varit-foretagare-5266319

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.3059039-cancersjuk-tvingas-till-arbetsformedlingen

http://www.metro.se/metrojobb/cancersjuka-carin-maste-jobba-heltid/Objikl!7108/

http://arbetet.se/2011/01/14/allvarligt-sjuka-tvingas-till-socialen/

http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sjukfranvaron_okar_1364393351543

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14257111.ab

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/en-tyst-katastrof/

Utförsäkrade 2012 i ”riktiga” jobb:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5316143

http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/83/2547996_1043_757.jpg

Den nya skolan:

http://www.etc.se/reportage/i-john-bauers-ruiner

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/gymnasiet-praktiska-tumba-stangs-omedelbart

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/konkurs-okat-hot-for-fria-gymnasier_8439732.svd

Omvärlden om Sverige:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17700531.ab

Sålda statliga bolag:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/bolag-som-reinfeldt-salt-varda-miljarder

Om antal utförsäkrade och arbetslösa, anledningar till minskat antal förtidspensionerade:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article17309991.ab

Antal röster 2010:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagsvalet_i_Sverige_2010

De apatiska barnen, efterspel Marie Hessle, Barbro Holmberg:

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/apatiska-barn-var-inte-drogade/