Med clownnäsa i Jordanien

Vi är på väg till Jordanien, Amman. En teaterfestival. Vi är bjudna dit för att spela ”Hamlet om vi hinner vers 3.0”. En clownföreställning. Fem clowner som ska försöka spela Hamlet. I Jordanien. Jag är hemskt nervös. Inte bara för att det är första gången som jag ska jobba med clown. Jag ska göra det i ett arabland. Alltså i ett land med muslimer. De är ju så……strikta…?

Röda näsan på.

Vi är den enda gruppen från Sverige, från Norden, från Europa.
Jordanien. Där får inga kvinnor köra bil, visa sitt hår, visa sin hud, vistas på gatan utan sin man, inte skriva böcker, inte undervisa.

Får de ha clownnäsa?

Josefin och jag har fått strikta order om att ha heltäckande kläder. Helst inte visa håret. I alla fall inte utanför festivalområdet eller hotellområdet. Inga T-shirts, inga shorts.

Är clownnäsa ok?

Vi försöker skoja lite om att vi kanske ska spela i burka och clownnäsa. Vi skrattar inte. Vi är för nervösa.
”Ingen sprit”, säger Lasse. ”De dricker ingen sprit, muslimerna”
När vi kommer fram till hotellet och blir omhändertagna av de otroligt vänliga och trevliga festivalvärdarna visar det sig att visst kan man plocka fram lite alkohol. Öl, vin och Arrack.
”This is not Saudi Arabia”, säger de och skrattar. Jag är fortfarande lite nervös.

Clownnäsa?

Det bor många palestinier i Jordanien. Flyktingar. Det slår mig att jag är i ett land vars grannland är ockuperat. Gud vad naiv och okunnig jag känner mig.

På festivalen deltar en del grupper från Palestina. Gaza. Rhamallah.
En man från Palestina som deltar i festivalen är filmare. Han berättar att han jobbar på en lågstadieskola i Gaza. Hans mål, säger han, är att få barnen att kanske för en stund glömma att de bor i ett krigsdrabbat område. Att få de att jobba med andra teman än krig. Det är svårt. Barnen återkommer hela tiden till kriget. Hur kan man glömma att man bor i ett ockuperat land när det alltid finns en stridstank placerad utanför skolan man går i ?

Herregud, ….clownnäsa.

Vi får många vänner. Fina, varma, öppna, modiga människor.

Dagen då vi ska spela våran första föreställning blossar konflikten i Palestina upp. Israelerna har gått in i Rhamallah och in i Arafats högkvarter. Det är mycket dämpad stämning på festivalen. Det finns en storbilds tv på teatern där vi håller till. Alla är där. Nyheterna står på. Tryckt stämning. Många av våra palestinska kollegor, har sina familjer i Rahmallah. Oroliga försöker de ringa hem. Inga svar.
Filmaren, han som jobbar på skolan i Gaza, berättar att han blivit uppsläpad på morgonen klockan 05.30 av nån slags säkerhetspolis, de behövde se hans pass……

Clownnäsan på.

På kvällen innan vi ska spela är jag så nervös så att om någon hade erbjudit sig att skjuta mig så hade jag övervägt att tacka ja. Vem fan är intresserad av ett gäng jävla clowner, när ens land är ockuperat, ens hem förstört och dessutom inte har en aning om var familjen är?
Det är fullsatt. Vi börjar lite trevande. Det skrattas. Vi blir lite modigare. Vi skojar om arabvärlden. Skojar om att vi har druckit Arrack och rökt vattenpipa hela natten. Publiken skrattar. Vi säger några arabiska ord som vi har lärt oss. Jubel. Det blir galnare och galnare, nästan kaos. En ung man i publiken får göra Att vara-monologen. Han gör det galant. Först på engelska sedan på arabiska. Vi sjunger en barnvisa på arabiska tillsammans med publiken. Alla är med. Hela tiden. En annan man reser sig upp och utbrister: ”You are beautiful! You make us all actors!” Vi får senare veta att det är en av Jordaniens främsta skådespelare.
Det är galet. Allt är bara galet!!!! Vi drar över med 45 minuter. När föreställningen är över får vi knappt några applåder. Alla springer upp på scenen och ska kramas. Ett enda stort kärlekskaos.

Clownnäsa av.

Vi sitter på bussen som ska ta oss tillbaka till hotellet. Vi är trötta men glada. En av våra palestinska vänner kommer på bussen. Vi vet att han har försökt att få tag på sin familj i Rhamallah hela dagen idag. Han har inte lyckats. Han säger:
”I just want to say to you. It has been a difficult day for me today and I was not sure if I wanted to see the play. But now it feels like you took out my heart and held it in your hands and warmed it and put it back again. Thank you.” Sen går han.

Vi sitter tysta ett tag. Sedan börjar vi gråta.