Kategorier
Allmänt

En ensam-mammas dagbok.*

14 januari

Vaknade. Åt frukost. Skickade sonen till skolan. Gick en promenad. Kom hem. Diskade. Plockade undan i sonens rum. Skickade iväg några jobbansökningar. Funderade på vad som skulle lagas till middag och mellanmål. Handlade. Förbannade mig själv för att jag aldrig storhandlar och har veckomatlista. Kom hem. Duschade. Sonen kom hem från skolan. Åt mellanmål, mackor som vanligt. Fick lite ångest för att min son kommer att få skörbjugg. Diskade. Gjorde läxor med sonen. Lagade middag. Åt. Tittade på TV. skitprogram. Åt kvällsmat. Nattade sonen. Somnade i hans säng. Gick och la mig.

15 januari

Vaknade. Åt frukost. Skickade sonen till skolan. Gick en promenad. Kom hem. Diskade. Plockade undan i sonens rum. Skickade iväg några jobbansökningar. Funderade på vad som skulle lagas till middag och mellanmål. Handlade. Förbannade mig själv för att jag aldrig storhandlar och har veckomatlista. Kom hem. Duschade. Sonen kom hem från skolan. Åt mellanmål, mackor som vanligt. Fick lite ångest för att min son kommer att få skörbjugg. Diskade. Gjorde läxor med sonen. Lagade middag. Åt. Tittade på TV. skitprogram. Åt kvällsmat. Nattade sonen. Somnade i hans säng. Gick och la mig.

16 januari

Vaknade. Åt frukost. Skickade sonen till skolan. Gick en promenad. Oroade mig för att sonen går i en klass med så många barn. Fick ett brev från försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar för att jag fått för mycket bostadsbidrag för två år sedan. Har inga pengar. CSN vill också ha pengar. Har fortfarande inga pengar. Diskade. Funderade på middag. Blir det någon middag? Oroade mig för ekonomin. Sonen kom hem från skolan. . Åt mellanmål, mackor som vanligt. Hur lång tid tar det innan man får skörbjugg? Diskade. Gjorde läxor med sonen. Funderade på om det var någon idé att han gjorde läxan. Han kommer sannolikt hamna i bidragsträsket och kriminalitet ändå. De gör väl det, barnen till ensamstående. Lagade middag. Åt. Tittade på TV. Skitprogram. Nattade sonen. Gick och la mig. Försökte somna. Oroade mig. Somnade inte.

17 januari

Vaknade efter en orolig natt. Åt frukost. Sket i att skicka sonen till skolan. Sket i alltihop. Tog tåget till Köpenhamn. Fortsatte till Paris. Tog in på femstjärnigt hotell.

18 januari

Vaknade. Åt en fantastisk hotellfrukost. Gick ut på gatorna i Paris. Träffade Edward Norton som var i Paris på semester. Han frågade om jag hade något för mig den närmaste tiden. Eftersom jag inte hade det fick jag och sonen följa med till Los Angeles.

19 januari

Blev filmstjärna.

20 januari

Edward friade.  Jag sa att jag skulle fundera på det. Har inte hittat någon bra skola åt sonen.

21 januari

Vann en Oscar för bästa huvudroll. Jag sa att jag vägrade ta emot ett pris i ett land som bestämmer de ekonomiska spelreglerna för resten av världen.

22 januari

USA slutade bestämma allt och det blev fred på jorden.
Jag hämtade min Oscar.

23 januari

Längtade hem. Tog flyget till Göteborg. Skickade sonen till skolan. Kommunala skolor är betydligt bättre i Sverige än USA. Gick hem och diskade. Ringde försäkringskassan och undrade om jag kunde betala skulden med en Oscar. De sa att de inte hade några blanketter för det…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*Idén är fritt snodd från Bebbe Wolgers ”En kos dagbok”

 

 

 

 

 

Kategorier
Allmänt

fascism schmascism

Två norrmän stod och stirrade ner i snön:
-Va för noe kan detta vare? Är det måhända en björn?
-Naj, det må vare en varg.
-Kan det vare en älg?
Längre kom de inte för tåget körde över dem.

Det är dags att lyfta blicken nu. Det duger inte att sitta och pilla i naveln och leta efter den exakta definitionen av vad SD kan tänkas vara för ett parti. Jag skiter fullständigt i om det är ett fascistiskt, neo-fascistiskt, pro-fascistiskt, icke-fascistiskt, icke-rasistiskt eller ett helt vanligt jävla rövparti. De har ställt till med kaos i vår riksdag. Detta kaos späs på genom att vi genast börjar diskutera vems ansvar det är och vems ansvar det kommer att bli och vems ansvar det har varit. Ett kaos som späs på genom att peka finger åt ett parti och upprepa fascist hundra gånger. Ju mer man säger ett ord ju mer urvattnas det och förlorar sin mening. Prova själv:

Ansvaransvaransvarasnvaransvaranssvaransvaransvaransvaranusvar…..fascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascist…..fasc…fars…

Ordet ansvar har aldrig varit så betydelselöst som det är nu. På tre timmar lyckades Sveriges ministrar och riksdagsledamöter tillsammans med Sveriges journalistkår ombilda innebörden av ordet ansvar till phhhhfflllööööö. Detsamma kommer snart hända med ordet fascism om vi fortsätter. Det är inte historielösheten som är problemet, det är hur vi dänger ordet fascism i huvet på varandra.

Just nu har SD inte behövt göra mycket på egen hand för att få den enorma följespot som nu riktas mot dem. Man måste komma ihåg att all PR är bra PR för SD. I senaste Debatt behövde Richard Jomshof bara närvara i rummet för att han och hans parti skulle få 45 min PR i SVT. Han behövde inte anstränga sig en sekund för att framföra sin politik för det skötte alla andra åt honom.

Den man pekar på har huvudrollen.

Lika lite som jag kommer sluta vara socialist eller feminist för att någon viftar med ett Stalincitat i ansiktet på mig eller påminner mig om hur mycket pengar Gudrun Schyman en gång brände upp, lika lite kommer SD sluta med sin politik för att vi lyckas definiera exakt vilken fascism de kommer ur. (Utan vidare jämförelser.) Jag tror heller inte att vi kan påverka osäkra väljare genom att skrämmas med vidriga ideologier. Som sagt, ju mer man upprepar ett ord……

Jag älskar Alice Bah Kuhnke för att hon, just nu, är den enda politiker som vägrade svara på om SD är ett fascistiskt parti eller inte. Istället svarade hon: ”Låt oss nu koncentrera oss på den politik vi vill föra.”
För det är just det, hon har en politik att föra. Hon är kulturminister, inget annat. Så är det även med de övriga ministrarna och även övriga riksdagsledamöter. De har en uppgift att sköta. Om man har den uppgiften klar för sig kan man vända alla frågor och debatter till sin egen fördel.
Om man vet vad man vill, vart man är på väg så behöver man inte hålla på och pilla och peta på alla andra och försöka definiera vad de är eller inte är. Det enda man behöver definiera och precisera är vad man själv vill och vart man är på väg.

Jag slänger in ett citat av en gammal grek. Sokrates hette han. Han var måttligt imponerad av politikerna i Aten. När de hade dömt honom till döden sa han i sitt försvarstal bla: ”Det bästa och vackraste sättet är ej att täppa till munnen på andra utan arbeta på att man själv blir en så bra människa som möjligt.”
Jag påstår inte att det är lätt. Det är svårt att avstå från att inte påpeka fel hos andra. Men jag tror att det är värt ett försök. Vi behöver lyfta blicken nu. Om vi fastnar för länge vid att försöka definiera spåren i snön riskerar vi nämligen att bli överkörda av tåget.

Kategorier
Allmänt

Viktoria och Niklas skriver om att rösta!

Skulle skriva om valet.

Ville skriva om det högtidliga. Det högtidliga jag kände av när jag var liten och gick med mamma och pappa till vallokalen. Vallokalen som var i skolan.

Min skola.

Min skola som på dagarna var fylld med skratt och stök och spring hade nu förvandlats till något allvarligt, vuxet, högtidligt.

Det hade jag velat skriva om. Det högtidliga jag kände när jag var liten. Att jag förstod att det var en rättighet att värna om. Att få rösta. Demokrati. Jag har levt med ordet demokrati i hela mitt liv. Jag har fått det i modersmjölken att det är en rättighet att värna om. En skyldighet att ta vara på.

Men…….

Förspelet äcklar mig. Det har blivit ett pajkastningskalas. Ingen värdighet. Ingen högtidlighet. Ingen respekt. Varken för sig själv eller för andra.

Quickfix, oneliners, reklampelare.

Populism. Fingret i luften. Åt vilket håll blåser det nu då?

Plötsligt vill alla partier samma sak. Alla partier är ett arbetar-parti, ett miljö-parti, ett feministiskt parti.

Men utan arbetare eller miljö eller socialism……

Politiken slits sönder av okunnighet och egoism.

Askungen kommer ner för trappan med sin vackra klänning och de elaka styvsystrarna sliter sönder den.

”Den är min! Den är min! Den är min!”

Vad är politik?

Vad är demokrati?

Jag ville skriva om hur viktigt det är att rösta. Men jag vet inte. Jag blir ledsen av detta geggiga förspel i demokratins namn. De har slitit sönder den. Den vackra klänningen.

Fast jag vet att det andra alternativet, att inte rösta, eller ännu värre att inte få rösta, är inget alternativ.

Så, gå och rösta. Men låt inte denna dag bli den enda dagen då vi uttrycker våra medborgerliga rättigheter eller skyldigheter. Demokrati är så mycket mer än att gå och rösta en gång vart fjärde år.

Viktoria

 

UPPROP TILL ALLA SOM TÄNKER RÖSTA I VALET:

Redan nu verkar det som om Fi kommer över 2,5 procent, vilket kommer ge även feminister statsanslag framöver.
Det känns viktigt inte minst eftersom många rasister fått detsamma under alltför lång tid.
Varför är detta viktigt? Jo, därför att både alliansen och de rödgröna är rörande överens om att inte vilja ge Sverigedemokraterna mer makt än nödvändigt, men i praktiken har Sverigedemokraterna börjat få ett stort inflytande över svensk politik.

DET ENDA EFFEKTIVA SÄTTET att hindra SD från att bli tungan på vågen är att få in Fi i riksdagen! Kanske är det nu också enda sättet att se till att vi får en rödgrön majoritetsregering. Insikten om hur viktigt ett antirasistiskt, feministiskt och pacifistiskt aktivt parti är i politiken har inte drabbat alla. Att det är viktigt att hindra SD från att få mer makt kan dock de flesta enas om.
46 procent av svenskarna ser sig som feminister.

Politik är just den viljan, inte bara strategier. Att rösta på något man tror på – istället för vad man tror är smartast – är vad demokratin bygger på. Utan viljan är vi människor ingenting. Fi är ett pacifistiskt parti som vill möta rasism och nazism med kunskap. Detta borde ha gjorts för länge sedan, men istället har andra saker än bildning prioriterats under åtta år. Hos nästan samtliga stora partier knyts FN:s okränkbara människovärde kring prestation – jobb – eller som hos SD, kulturell tillhörighet.

”Går det att laga?” frågade en uppgiven vän för ett år sen eller så. Han syftade på att alliansen ändrat på förutsättningarna på så många områden. ”Allt går att laga!” utbrast jag optimistiskt. Då. Jag är inte så säker på det längre.
Nu hänger hoppet på att vi kan göra allt nytt igen.
Niklas
Kategorier
Allmänt

Hur mycket yttrandefrihet tål Sverige?

När jag gick på lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Per. Hans familj var Jehovas vittne. Jehovas vittne får typ inte göra någonting. Per fick aldrig vara med på våra temadagar eller när vi ritade julkort eller påskpysslade. Han hade en bibel i sin bänk. Den var fylld med otroligt vackra bilder av paradiset och alla lyckliga människor som levde med Jehova. Per hade väldigt många syskon och de gick runt tillsammans med sina föräldrar och pratade om Jehova.

Jehovas använder inte preventivmedel så därför blir det så många barn. Pers familj hade säkert 10 barn, eller typ något sådant. De hade aldrig tid att leka eller göra läxor för de var tvungna att gå runt och predika med sina föräldrar. Per hade en bror som var jättetjock för han blev tvångsmatad av sina föräldrar för att han inte trodde tillräckligt mycket på Jehova. Föräldrarna slog sina barn och stängde in dem i källaren och tvingade dem att läsa den där bibeln som Per hade i sin bänk. Alla Jehovas vittnen är ju egentligen våldsamma och offrar barn till Jehovas och sen odlar de potatis i parketten…….eller vänta det är kanske inte de som gör det…

Egentligen visste vi ingenting om Pers och hans familj. Jag tror att han egentligen bara hade två syskon, en bror och en syster. Men ingen brydde sig om att ta reda på hur det var. Det var nämligen aldrig någon som pratade med Per. Förutom när vi sa: Jävla-Jehovas-vittne-jävel, eller tog hans bibel och sa att vi skulle bränna upp den. Det var mobbing på hög, utstuderad nivå. Det förekom nog aldrig våld vad jag kommer ihåg men ibland gör kränkningar med ord mycket ondare än ett slag.

En gång tog jag Pers mössa som hängde på hans krok i kapprumet och slängde den på golvet med orden: ”Usch vilken äcklig mössa som hänger här, den kan lika gärna ligga på golvet”. Detta var droppen för Per. Jag fick en smäll, rakt över läppen. Egentligen inte så hård men jag fick en liten, liten bula. Först blev jag chockad och sen sprang jag med förorättad min till fröken och berättade vad som hänt. Eller ja, jag berättade att Per hade, helt utan anledning, slagit mig.

Fröken gick och hämtade Per och talade om att man får absolut inte slåss. När Per talade om vad som hade hänt, sa fröken: ”Jag tror inte att det där är så farligt Per, de skojar nog lite. De tycker väl att det är konstigt att du har en bibel i bänken. Du kanske ska ta bort den och så ser vi om det blir lite bättre.”

Detta är inte en text om mobbing eller en text om religionsfrihet. Eller jo, det kanske det är. Jag vet inte. Men jag kom att tänka på det här när jag tänker på det jag ska skriva om nu.

Jag är orolig, arg och lite ledsen och orolig igen och ibland bara jävligt provocerad. Det blir jag när jag hör hur en del, på riktigt, oroar sig för SD:s yttrandefrihet. Det är som att vi har glömt att de sitter på makten. De är inte ett litet missnöjesparti som inte får lov att komma till tals. Det är ett av Sveriges tredje största partier som får miljoner av staten för att föra sin propaganda. Är det maktens rättigheter vi ska värna om eller är det folkets?

Aldrig har vi varit så oroliga för demokratin som när Jimmie fick en tårta i ansiktet. När Bosse Ringholm fick den i ansiktet skrev några av de stora tidningarna ”Har regeringen ingen humor?” Varför denna skillnad? Kan det handla om att Jimmie och hans vänner är jävligt bra på att spela offren? Det är dom som springer med förorättad min till fröken och säger…..”helt utan anledning”…. Är vi så lättduperade?

Jodå, alla politiker och medborgare i Sverige har rätt till sin egen kropp. Ingen ska behöva bli kränkt. Inte ens av en tårta. Men reaktionerna är helt oproportionerliga och absurda i jämförelse. Vi glömmer att det är de, SD, som sitter på makten. Det är som att vi värnar om mobbarna, att de också ska få säga sitt och vi måste våga ta debatten. Det är inte att ta en debatt om debatten heter: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Det är att köpa mobbarnas retorik om att det är de utsattas fel.

…..”helt utan anledning”…..

När ett seriöst debattprogram avslutas med repliken: ”Jag tycker inte sjuksköterskor ska få ha en knapp där det står anti-rasist på.” är det något som är riktigt fel i debatten.
Debatten kan inte handla om huruvida folk får ha knappar på sig lite som att knapparna är vilka smilisar som helst. Skillnaden på att en läkare har en knapp som det står anti-rasist på och en knapp med SD på är att den ena säger: ”Jag möter dig som vilken människa som helst. Jag kommer inte döma dig efter din hudfärg, din kultur eller vilket språk du talar.” den andra knappen säger:” Jag kommer inte acceptera dig fullt ut förrän du har blivit som jag och anammat min kultur och bytt språk till korrekt Svenska. Är du dessutom papperslös tycker jag att det borde vara olagligt att hjälpa dig”. Det är en jävla skillnad på knapp och knapp. Den ena är en nästintill självklarhet, kan man tycka, den andra är ett indirekt hot.

Yttrandefrihet. Att ha frihet att få yttra vad jag vill. Fint så. Bra. Jag är för yttrandefrihet. Konstigt vore annars, jag är konstnär, vi måste få tala om och säga vad vi vill. Men eftersom yttrandefriheten bara gäller de som har makt eller pengar blir det svårt. Till slut blir det deras retorik som används och det är utifrån deras verklighet man diskuterar och tillslut blir nivån på debatten om rättigheter så låg att vi på allvar diskuterar rätten att få säga negerboll eller inte, helt oreflekterat, och de som på riktigt blir kränkta av det anses vara lite överkänsliga. Lite som att hävda att bakelsen horfitta måste få heta det eftersom det alltid har hetat det och det ser ju ut som en fitta och den är ju, he he, till salu.

Jag hörde en bit ur ett amerikanskt radioprogram där en svart kvinna, som levt i Sverige ett tag, berättade att ”I Sverige diskuterar de i olika debatter på tv och i radio om man ska få säga negerboll eller inte.” programledaren frågade chockat: ”For real? But why?”

Ja, herregud. But why?

Att ta debatten och oroa sig för SD:s yttrandefrihet har hittills bara resulterat i att vi har anammat SD:s verklighet och retorik. Att värna om demokrati och yttrandefrihet är inte att oroa sig för huruvida SD får lov att sprida sina lögner eller inte. Att värna om demokratin är att se till att de som känner sig kränkta och hotade av SD:s politik ska få protestera, säga nej och vända ryggen till. För det är SD som går omkring i maktens korridorer nu. De är inga offer.
Risken blir att till slut så känner människor sig så frustrerade och kränkta att den där knytnäven kommer. Jag tror inte på våld. Inga former av våld. Jag tror heller inte på att vara emot. Jag tror på att vara för. Går vi emot någon eller något riskerar vi snart att krocka. Yttrandefrihet och demokrati är lite som vår allemansrätt. Vi måste värna om den och vara försiktiga. Allemansrätten har vi för att alla ska få lov att vistas i naturen tillsammans. Vi måste visa varandra kärlek och respekt.

Så hur visar vi varandra respekt? Jo, vi använder yttrandefriheten till något vettigt. Låt oss tala om jämställdhet och solidaritet. Låt oss våga ta debatten om hur vi på bästa sätt tar hand om de människor som kommer hit och söker skydd. Låt oss tillsammans utarbeta en väg mot ekonomisk rättvisa. Våga använda fantasin till att hitta sätt att skapa fred på. Våga ta debatten om hur vi på riktigt kan leva tillsammans i den här världen. Det, tycker jag, är att värna om demokratin och yttrandefrihet.

P.S.
Min fröken svarade inte så som jag skrev. Jag skrev så för det skulle kunna vara så. Jag skrev så för jag tycker att det ser ut så i Sverige idag. Tack och lov frågade min fröken mig om vad som hade hänt innan och när jag berättade det skämdes jag.

Per heter inte Per heller.

Kanske är inte berättelsen sann.

Kanske det inte finns mobbing i Sverige.

Kanske att de som känner sig kränkta verkligen är överkänsliga.

Kanske att negerboll är det enda rätta.

Kanske att tårtning är det enda som är ett verkligt hot mot demokratin.

Kanske jag ska sluta bry mig.

Kanske jag ska gå och ta en selfie istället.
D.S

Kategorier
Allmänt

Tre bilder

Bild 1.
Tre barn i tripp-trapp-trullordning tittar på mig. De håller varandra i handen. Söta, så som barn är, om man nu tycker att barn är söta.
Den yngsta, ca 3 år, har sin tumme i munnen. Lite blygt tittandes under lugg. I mitten en pojke på kanske 5 år, håller upp de andra barnens händer. Är de syskon? Den tredje, den äldsta håller sin högra hand på ett märkligt sätt på sin kind. Som om hon klappar sig själv. Kanske behöver hon det. De är lite smutsiga, men inte överdrivet, så som barn kan bli efter en dags lek. De är liksom sandrufsiga i håret. De är allvarliga men i ögonen finns en glimt av något. Jag vill läsa hopp.
Tre barn.Den äldsta i 8-årsåldern. Min sons ålder.Tre barn i ett syrianskt flyktingläger i Libanon

Jag är inbjuden, i egenskap av flyktingguide, av Göteborgs stad på en förmiddags föreläsningar: ”Syrien- om kriget flykten och livet.”
Syrien står för den största flyktingvågen sen 2:a världskriget. 10 miljoner människor är på flykt. Hälften av dem är barn. 5 miljoner barn på flykt. Det går inte att greppa.
5 miljoner barn som flyr.

Jag tänker att det är skillnad på invandrare och flykting. Invandrare kan jag på något sätt identifiera mig med. Jag har vänner som har både utvandrat och invandrat. Att invandra till ett annat land är på något sätt planerat. Man har tagit ett beslut någon gång och planerat för det. Man vet vart man är på väg och vart man ska hamna.
En flykting är någon som flyr, för sitt liv. En människa på flykt flyr döden. Man flyr från någonting, sällan vet man till vad. Det måste betyda att det man flyr från är helvetet och allt annat är bättre. Allt annat, vad som helst, är bättre.

Bild 2
Fortfarande i ett flyktingläger i Libanon. En ung kvinna. Hon ler. Nej, hon skrattar. Utanför ett garage som kvinnan har gjort till ett hem för henne och hennes tre barn sitter de. Hon håller ett barn i handen. Det är hennes barn. Barnet är i 12 årsåldern. En strimma av saliv rinner ur barnets leende mun. Barnets leende, den lite frånvarande blicken och strimman av saliv avslöjar någon form av funktionshinder.
Hon har berättat att hon har tre barn varav två har någon form av handikapp. Som så många andra familjer finns ingen man, ingen pappa, han är död eller i krig. Hon får, varje dag, lämna sina barn för att skaffa mat åt dem. Det kan ta en timma, det kan ta en dag. Hon har granatsplitter i hela kroppen efter en granatattack och ett splitter sitter alldeles nära hjärtat. Hon vill inte bli opererad för hon är rädd att dö och hon vet inte vad som kommer att hända med hennes barn då. Hon kommer förmodligen dö ändå men inte än, inte nu, hon måste ta hand om sina barn.

Många flyr från döden in i döden. Även om det är någorlunda öppna gränser till Sverige eller Tyskland (som är de mest generösa länderna i Europa, vilket jag är stolt över men vi kan bli bättre) är vägen hit ett helvete. Oavsett om man tar landvägen eller sjövägen finns ingen garanti för att man kommer fram levande. Många är de föräldrar som tvingas se sina barn bli skjutna eller tvingas släppa en hand som försöker hålla kvar för att inte drunkna i havet. Många är de föräldrar som ser sina barn fly utan att kunna följa med själva.

Bild 3
I Göteborg, på en förberedande förskola för flyktingbarn. En pojke tittar in i kameran. Allvarlig. Stora bruna ögon. Öron som står ut lite. Han sitter på ett bord och målar. Runt honom sitter andra barn, på sina stolar. Jag gissar att han är i 5-årsåldern. Papper, kritor målarfärg och penslar. I bakgrunden sitter hans storebror och tittar i en bok.
De kommer från Libyen som båtflyktingar genom Grekland.
Hans bror har berättat att de kom med båt från Egypten. Människosmugglare hade borrat hål i båten och pojkarna fick klänga sig fast vid ett bildäck tills grekisk kustbevakning räddade dem.

Pojken på bilden kan inte sitta på en stol. Av någon anledning klarar han inte det. Men vem har sagt att man måste sitta på en stol för att kunna måla. Att sitta på ett bord kan ge helt nya perspektiv.

När jag hämtar min son på fritids den dagen och han möter mig svettig och skitig efter en dags lek måste jag hålla i mig för att inte bryta ihop. Plötsligt ser jag honom fatsklamrandes på ett bildäck långt ute till havs rädd, ledsen och ensam. Den bilden är outhärdlig.

p.s.
Texten är skriven innan EU-valet. Valresultatet får det att knyta sig i magen på mig. Oron för de barn som kommer hit till Europa. Vem plockar upp dem ur vattnet?
d.s

Kategorier
Allmänt

Katitzi, zigenarflickan.

Kommer ni ihåg Katitzi, zigenarflickan?
Jag älskade henne. Jag var 11 år och beundrade hennes mod och hennes styrka. Jag läste böckerna, jag läste serieböckerna och jag såg tv-serien. Åh, vad jag ville vara Katitzi. Korpsvart hår och kolsvarta ögon. Ständigt beredd på att ta strid och alltid så orättvist behandlad bara för att hon var den hon var.

För en elvaårig medelklassunge uppvuxen i ett litet samhälle i Sverige under trygga 70-talet var det så lätt att drömma om det där; att bo på barnhem, att ha en pappa som ägde ett tivoli och att flytta runt i tält. För mig var det romantik. Jag fantiserade om att jag också var tvungen att gå runt och försöka sälja saker precis som Katitzi. Hon hade ett knep. För att skydda sig från elaka människor knackade hon bara på hos de som hade blommor i fönstren. Det var liksom kriteriet för att man var snäll. Det vara bara då det var säkert att knacka på hos någon. Det måste finnas blommor i fönstren. Jag gick runt i vårt hus och försäkrade mig om att det fanns blommor i alla fönster. Jag ville verkligen att Katitzi skulle veta att vi var snälla. Hon fick så gärna komma hem till mig och vi skulle köpa massor av saker av henne och om hon ville skulle hon och hennes familj få sätta upp sitt tält på vår tomt.

En dag i mitt elvaåriga liv fick jag se ”riktiga” zigenare, ja det var ju så de kallades då på 70-talet. Det var i en tygaffär. Precis när mamma och jag skulle gå in så mötte vi dem i dörren på väg ut. Det var tre kvinnor. Åh, de såg precis ut så som de hade sett ut på tv. Sjalar, glittriga vackra blusar och så de där stora, stora kjolarna. Jag ville så gärna ha en sådan kjol. De såg precis ut som sådana där prinsesskjolar jag drömde om. Tanten som ägde tygaffären var inte lika glad. Hon snörpte på munnen när mamma och jag kom in, nickade menande mot kvinnorna och sa till mamma: ”Ja, jag får väl inventera igen nu då”. När mamma frågade varför svarade tygtanten att: ”I de där kjolarna får det plats ganska mycket. Du vet, de har fickor på insidan”. Mamma svarade att då måste de ha väldigt stora fickor om de ska kunna få plats med alla stora tygrullar, sen tog hon min hand, vände på klacken och gick ut igen. Jag tittade noga i tygtantens fönster. Inga blommor.

Då, 1979, hette det zigenare och jag såg romantik. Idag heter det rom och jag vet bättre.

Det finns inget romantiskt i det jag ser. Det finns ingen romantik i att bli vräkt från ett tältläger. Det finns inget romantiskt med att ligga med pannan mot marken med en brun pappmugg framför sig. Det finns ingen romantik i att bli spottad efter, hånad och föraktad.

Det hade kunnat få bli romantik. Det kunde vara en saga om ett folk som en gång för längesedan hade det svårt. Det hade kunnat få bli romantik om det hade slutat lyckligt för Katitzi. Men det har inte slutat lyckligt. Det har inte slutat alls. Det bara fortsätter och fortsätter och jag förstår ingenting.

Vi bollar frågan mellan kommunerna, mellan länderna. Vi talar om att ställa krav på utbildning och arbete. Men hur kan vi kräva att de ska skaffa sig en utbildning om man samtidigt vräker dem från deras hem? Om man flyttar på barnen hur kan de då fortsätta sin skolgång? Vi talar om att ställa krav på deras hemländer. Men hur kan vi göra det när länderna de kommer ifrån är så fattiga själva att det varken finns bostad eller arbete för dem och där rasism, nazism och antiziganism växer?

”Det finns ingen framtid där” säger de flesta romer om sina hemländer. Att välja tältläger, tiggeri och förnedring framför att återvända till sitt hemland måste betyda att det är sant. Vilken människa som helst med en normal funtad empati förstår att det måste vara ett helvete för en rom i sitt hemland om man väljer att ligga på en gata med ansiktet mot marken i ett annat land. Visst kan vi sätta press på deras hemländer men om de nu inte kan, vill, orkar, förmår eller helt enkelt bara skiter i det, ska vi här då också skita i det? De är väl EU-medborgare? Har inte vi ett lika stort ansvar? Någon måste ta det första steget när det gäller ansvarsfrågan. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag har ingen aning. Men någonstans måste vi börja. Någonstans måste empati och medmänsklighet ges plats.

Jag tänker att jag egentligen skiter i hur vi gör det, bara vi gör det. För jag vill inte ha det så här längre. Jag vill kunna känna att vi tar hand om de utsatta i samhället, i Europa, i världen. Jag vill veta att jag bor i ett solidariskt land. Jag vill känna att jag bor i ett land med kärleksfulla människor. Jag vill se empatiska beslutsfattare som tar ansvar för våra medmänniskor.

Är det inte dags att Sverige börjar sätta ut blommor i fönstren så att Katitzi vet att det är ok att knacka på?

( 2008 översattes den första Katitziboken till romani av Hans Caldaras)

Kategorier
Allmänt

Med clownnäsa i Jordanien

Vi är på väg till Jordanien, Amman. En teaterfestival. Vi är bjudna dit för att spela ”Hamlet om vi hinner vers 3.0”. En clownföreställning. Fem clowner som ska försöka spela Hamlet. I Jordanien. Jag är hemskt nervös. Inte bara för att det är första gången som jag ska jobba med clown. Jag ska göra det i ett arabland. Alltså i ett land med muslimer. De är ju så……strikta…?

Röda näsan på.

Vi är den enda gruppen från Sverige, från Norden, från Europa.
Jordanien. Där får inga kvinnor köra bil, visa sitt hår, visa sin hud, vistas på gatan utan sin man, inte skriva böcker, inte undervisa.

Får de ha clownnäsa?

Josefin och jag har fått strikta order om att ha heltäckande kläder. Helst inte visa håret. I alla fall inte utanför festivalområdet eller hotellområdet. Inga T-shirts, inga shorts.

Är clownnäsa ok?

Vi försöker skoja lite om att vi kanske ska spela i burka och clownnäsa. Vi skrattar inte. Vi är för nervösa.
”Ingen sprit”, säger Lasse. ”De dricker ingen sprit, muslimerna”
När vi kommer fram till hotellet och blir omhändertagna av de otroligt vänliga och trevliga festivalvärdarna visar det sig att visst kan man plocka fram lite alkohol. Öl, vin och Arrack.
”This is not Saudi Arabia”, säger de och skrattar. Jag är fortfarande lite nervös.

Clownnäsa?

Det bor många palestinier i Jordanien. Flyktingar. Det slår mig att jag är i ett land vars grannland är ockuperat. Gud vad naiv och okunnig jag känner mig.

På festivalen deltar en del grupper från Palestina. Gaza. Rhamallah.
En man från Palestina som deltar i festivalen är filmare. Han berättar att han jobbar på en lågstadieskola i Gaza. Hans mål, säger han, är att få barnen att kanske för en stund glömma att de bor i ett krigsdrabbat område. Att få de att jobba med andra teman än krig. Det är svårt. Barnen återkommer hela tiden till kriget. Hur kan man glömma att man bor i ett ockuperat land när det alltid finns en stridstank placerad utanför skolan man går i ?

Herregud, ….clownnäsa.

Vi får många vänner. Fina, varma, öppna, modiga människor.

Dagen då vi ska spela våran första föreställning blossar konflikten i Palestina upp. Israelerna har gått in i Rhamallah och in i Arafats högkvarter. Det är mycket dämpad stämning på festivalen. Det finns en storbilds tv på teatern där vi håller till. Alla är där. Nyheterna står på. Tryckt stämning. Många av våra palestinska kollegor, har sina familjer i Rahmallah. Oroliga försöker de ringa hem. Inga svar.
Filmaren, han som jobbar på skolan i Gaza, berättar att han blivit uppsläpad på morgonen klockan 05.30 av nån slags säkerhetspolis, de behövde se hans pass……

Clownnäsan på.

På kvällen innan vi ska spela är jag så nervös så att om någon hade erbjudit sig att skjuta mig så hade jag övervägt att tacka ja. Vem fan är intresserad av ett gäng jävla clowner, när ens land är ockuperat, ens hem förstört och dessutom inte har en aning om var familjen är?
Det är fullsatt. Vi börjar lite trevande. Det skrattas. Vi blir lite modigare. Vi skojar om arabvärlden. Skojar om att vi har druckit Arrack och rökt vattenpipa hela natten. Publiken skrattar. Vi säger några arabiska ord som vi har lärt oss. Jubel. Det blir galnare och galnare, nästan kaos. En ung man i publiken får göra Att vara-monologen. Han gör det galant. Först på engelska sedan på arabiska. Vi sjunger en barnvisa på arabiska tillsammans med publiken. Alla är med. Hela tiden. En annan man reser sig upp och utbrister: ”You are beautiful! You make us all actors!” Vi får senare veta att det är en av Jordaniens främsta skådespelare.
Det är galet. Allt är bara galet!!!! Vi drar över med 45 minuter. När föreställningen är över får vi knappt några applåder. Alla springer upp på scenen och ska kramas. Ett enda stort kärlekskaos.

Clownnäsa av.

Vi sitter på bussen som ska ta oss tillbaka till hotellet. Vi är trötta men glada. En av våra palestinska vänner kommer på bussen. Vi vet att han har försökt att få tag på sin familj i Rhamallah hela dagen idag. Han har inte lyckats. Han säger:
”I just want to say to you. It has been a difficult day for me today and I was not sure if I wanted to see the play. But now it feels like you took out my heart and held it in your hands and warmed it and put it back again. Thank you.” Sen går han.

Vi sitter tysta ett tag. Sedan börjar vi gråta.

Kategorier
Allmänt

Tänker på RUT.

Eftersom jag är kulturarbetare arbetar jag i perioder på kvällar och helger. Eftersom jag är ensamstående mamma till en 8-åring krävs det att det finns någon som kan vara med mitt barn under den tid jag är på mitt arbete.
Ja, skådespelare är ett riktigt arbete som man får lön för. Jag känner att det är viktigt att vara tydlig där.Jag har gått tre och ett halvt år på högskolan för att utbilda mig till det yrke jag arbetar med.Det är alltså inte någon liten hobby jag ägnar mig åt lite då och då, utan ett heltidsarbete som kräver att jag arbetar på kvällar och helger.

Nu är det inte alltid så, trots att det är vissa som tror det, att det finns människor omkring en som kan ta hand om ens barn hela tiden. Men, hör och häpna; Nu är det så att jag har turen att bo i en del av en kommun som kan erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Detta innebär att någon kommer hem till mig och är med mitt barn och ser till att barnet får mat, sömn och social samvaro med en vuxen människa. Denna vuxna människa har en anställning med avtalsenlig lön, försäkring och någon som betalar sociala avgifter och ser till att hen får pension och kanske lite semester. Allt detta betalar den stadsdel jag bor i.Eller ja, det är ju skattepengar som de betalar med. Detta får jag ansöka om inför varje period av kvällsarbete och det är ingen självklarhet att jag får det eftersom det har med resurser att göra. Men,och jag säger men, det finns en möjlighet att få barnomsorg på obekväm arbetstid och det är i alla fall en början.

Detta är inte något som är självklart i alla kommuner eller stadsdelar i Sverige, trots att det finns massa yrken som kräver att en arbetar både helger och kvällar. Vårdyrken, polisen, brandkåren,detaljhandeln, busschaufförer, spårvagnschaufförer, är yrken som har obekväma arbetstider för att nämna några. Faktiskt så många som 30% av Sveriges befolkning arbetar på obekväm arbetstid.

Då kan en ju undra, när det nu finns så många yrken med obekväma arbetstider, varför det inte finns möjlighet för alla att få barnomsorg då? Skulle det inte underlätta för väldigt många?

Nä, för Jan Björklund, som bestämmer över skollagen, tycker inte att det behövs. Eller jo, nu tycker han det. Fast bara lite och helst inte. Han säger att kommunerna ska sträva efter att erbjuda barnomsorg under den tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds. ”Sträva efter”, ska kommunerna göra. Sträva efter är lite för luddigt för mig måste jag säga. Det är ingen riktig tyngd i det. Det är nästan så att man kan misstänka att Jan Björklund skiter lite i om kommunerna ser till att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid för dem som behöver. ”Sträva efter”, brukar en säga till någon en inte vill ställa så höga krav på. ”Du kan ju sträva efter att göra 20 situps, sen om du bara gör tre är det ju jättebra ändå.”

Jan tycker att en kan använda sig av familjen. Jan tycker att om en är ensamstående tex. så ska
en ställa högre krav på den andre föräldern. För Jan säger att det finns alltid två föräldrar, även om en har skilt sig. Jan tycker också att en kan fråga en mormor eller en morfar till barnet.
Jag undrar om Jan förstår att det ibland inte finns någon ”andra förälder”. Det kan finnas många
förklaringar till varför en är ensamstående. Jag undrar också om Jan förstår att det kan vara ganska svårt att kräva av en mormor och en morfar att de ska ta hand om sitt barnbarn fem kvällar i veckan och på helgen.

Gissa vilka som får göra mest avkall på heltidsarbeten för att det inte alltid erbjuds barnomsorg på obekväm arbetstid? Jo, gissa bara. Det ingen fara om det blir fel. Ok, då säger jag det.
Kvinnorna!!!!
Nä, vad säger du???
Är det sant???
Det kunde en ju aldrig gissa? Och jag som trodde att det var män övre medelklassen och
riskkapitalisterna som fick stå tillbaka, så fel en kan ha.

Det är alltså kvinnorna. Det är kvinnorna som får avstå från heltidsarbete. De jobbar istället deltid eller inte alls. Hm, börjar det osa kvinnofälla här? Njae, kanske att det börjar lukta lite, lite 50-tal.

Men hallå, säger någon nu. Så jobbigt kan det ju inte vara. Det finns ju faktiskt barnvakter som en kan betala för att de kommer hem till en och dessutom få avdrag för det.
Just det. RUT! Att jag kunde glömma RUT. Där har vi ju hela lösningen För då kan en ju ta en sån
där RUT-person och låta honom, nä, jag skojar lite nu, henne ska det ju vara, passa ens barn och
kanske samtidigt städa toaletterna och sen när en kommer hem är drinken färdigblandad. Allt detta
för det facila priset av 1 340 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. (2010)

Men låt mig räkna lite mer privat, för det är ju så modernt numer. Privat.
Låt oss säga att jag behöver barnvakt 5 timmar per kväll, (egentligen behöver jag mer timmar per
kväll, men vi låter det vara 5 timmar för enkelhetens skull). 5 dagar i veckan. Det blir 25 timmar i veckan. En barnvakt kostar ca 300 kronor i timman. Det blir 7500 kronor i veckan d.v.s 30000
kronor på en månad. Nu tog jag i i underkant faktiskt. Bara för att få lite lättare siffror att räkna med. ok. 30000 kronor i månaden, det tjänar jag inte ens. Jag tjänar mindre än det.
(Bara för att jag har gått tre och ett halvt år på högskolan betyder inte det att lönen är bra.)
Så jag förlorar på att arbeta helt enkelt.
”Men du behöver ju bara betala hälften”, säger någon nu.
Ok. 15.000 då. Jag behöver ”bara” betala 15.000 kronor i månaden. Har jag lite tur kan jag få
tillbaks lite till sen, till sommaren….eller nästa sommar, eller hur det nu är. Lite krångliga regler det där……
(Så krångliga så att en del företag, hör och häpna, skattefuskar.
Nämen, var det inte det vi skulle sluta med om vi fick RUT-avdrag?)

I alla fall, mer än hälften av min lön skulle alltså gå åt till privat barnomsorg.
Nu är jag ingen ekonom, men jag har funderat på en sak. Vad skulle hända om vi tog de 1 340
miljoner kronorna i skattereduktion och la de på , just det, kommunal barnomsorg på obekväm
arbetstid. Jag vet att en inte kan göra så, bara byta ut den ena siffran till nåt annat. Men jag menar att det är ju ändå skattepengar. Skattepengar som faktiskt betalas av oss och som sedan delas ut till någon som behöver en drink och en ren toalett att sitta på.. Fast min idè går ut på att vi fördelar skattepengarna lite annorlunda, nämligen till de som verkligen behöver dem.

Jag tror faktiskt att vi skulle tjäna på det, i längden. ”I längden” är ju lite jobbigt kanske när man mer vill ha snabba kortsiktiga lösningar som privatisering och sänkt skatt och sådana grejer. Men jag tänker att det skulle skapa betydligt mer möjligheter att ta ett heltidsjobb som har obekväma arbetstider och behålla det jobbet om vi nu fördelar skattepengarna lite annorlunda.

Tänk vilka möjligheter det skulle skapa att få ut, framför allt, kvinnor i arbetslivet och låta de få arbeta mer heltid och slippa gneta ihop sin lön på deltid.
Kanske skulle det innebära att vi behöver skippa ett och annat jobbskatteavdrag. Kanske till och
med höja skatten lite grand. Mig skulle det inte göra något, att höja skatten lite. Jag vet ändå inte vad jag ska ha de där extra hundralapparna till. Inte har jag råd att anställa en barnvakt i all fall. Inte med avtalsenlig lön och justa avtal och semester.

Men det kanske skulle vara värt lite högre skatt om vi fick ut fler i arbete? För det säger sig lite självt tycker
jag, att ju fler som arbetar desto mer skattepengar kommer att komma in till kommunerna. För det är väl det som är själva grejen, att få ut så många som möjligt i arbete? Eller? För det kan väl inte vara så att det från början var meningen att våra skattepengar skulle gå till en övre medelklass och överklass så att de kunde få lite mera tid över till annat och sen låta de övriga, framför allt kvinnor, slita hårt för att få tillvaron att gå ihop? Eller? Det var väl meningen att RUT skulle leda till jobb och att vi skulle bli av med svartjobben? Eller?
Jag blir alltid så osäker av den här regeringen för det är som att de säger en sak men så blir det
liksom något helt annat.

Nu har vi prövat RUT-idèn. Skulle vi kunna pröva min nu? För det måste ni väl ärligt se att det inte riktigt funkade med RUT. Så, nu tar vi de pengarna och lägger dem på något vettigt, något som samhället faktiskt behöver och som kan ge mer jobb och kontinuitet åt några fler.

Är det så att det är någon som saknar sin rena toalett och sin drink. Då säger vi bara åt kommunerna att de ska sträva efter att erbjuda drink och toalettstädning, då behovet uppstår, så kan man ju få ansöka om det. På samma sätt som man ansöker om barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kategorier
Allmänt

Brev, som de skulle kunna vara

Hej Magdalena Ribbing! Tycker inte du, som jag, att alla bara ska skärpa sig och säga hej med ett leende? Det är väl ändå kutym att man hälsar? Folk ser så gråa och trötta ut. Är det hösten eller mår folk bara allmänt dåligt? I så fall bör de väl skärpa sig? Det är väl ändå inte hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga? Kanske en ljus sjal skulle pigga upp? Vad tror du?

Hälsningar Viktoria

p.s. Att skylla på utmattningsdepression är väl ändå ute? Det är ju bara så 2007, eller hur? d.s

 

Hej Viktoria!

Att säga hej är en artig gest som man bör hålla sig till. Men man bör inte vara för påträngande.

Det är riktigt som du säger att vi inte använder utmattningsdepression längre. Fibromyalgi är också något som är på väg ut. Vi använder utförsäkrad eller fas 3. Det är ungefär samma sak.
Det viktiga, tycker jag, är att man ändå ser proper ut och att man har kniven i höger hand när man äter. Det är såna där små detaljer som kan vara bra att hålla sig i när det kan kännas lite tungt.

Men som sagt, en pigg sjal och ett litet leende piggar alltid upp.

Med vänliga hälsningar Magdalena Ribbing.

[hr]

Hej Statsministern!

Tycker inte du, som jag, att arbetslösa bara ska skärpa sig och skaffa sig ett jobb? Jag menar det finns ju jobb.

Hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Nej, jag kan inte hålla med dig där. Det är ett problem att vi har en så hög arbetslöshet just nu framförallt bland unga. Vi måste tillsammans se till att alla som har hamnat i ett utanförskap, kommer in igen. Vi behöver se över våra skatter och kanske höja dem igen och även se över våra a-kassor och se till att de fungerar bättre. Jag funderar på att ta tillbaks förmögenhetsskatten. Jag vill också se över vår gemensamma offentliga sektor. Där behöver vi verkligen sätta in fler resurser och ta tillbaks all privatisering.

Näääää, skämta…..tihi…..Naturligtvis finns det jobb. Det är precis som du säger. Det är bara att skärpa sig.

Du, förresten, tycker inte du att det där ordet ”livschanser” som jag har börjat använda, är bra.  Det blir mer spännande med ”livschanser”. Lite som ett lotteri. Det blir som med pensionsfonderna som sossarna skapade. Man vet liksom inte riktigt hur det ska gå.

I alla fall, vi planerar nu för några fler jobbskatteavdrag som förmodligen kommer att avslutas 2018, om vi sitter kvar, (men sossarna verkar ju vilja vara med oss nu så det kanske inte spelar någon roll.) Det sista jobbskatteavdraget kommer att var nr 10. Efter det kommer vi att inför något vi kallar ”Hungergames”. Det ska bli riktigt spännande.

 Med varma hälsningar Fredrik

p.s Jag skickar dig en trisslott som tack för ditt engagemang. d.s

[hr]

Hej Kulturministern!

Tycker inte du, som jag, att alla kulturarbetare bara ska skärpa sig och börja jobba lite mer ideellt och mer med sponsring? Jag menar det är ju ändå en hobby vi håller på med som vi egentligen kan syssla lite med vid sidan av. Konsten ska väl ändå bara vara som en trevlig liten chokladtårta i ett samhälle?

Med vänliga hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Du har skickat till fel person. Jag är idrottsminister. Eller? Är jag kulturminister också? Det har jag nog inte hört.

I vilket fall håller jag helt med dig. Se på fotbollen. Där jobbar man både ideellt och med sponsring och se så bra det går.

 

Hälsningar Idrottsministern …

…och tydligen kulturministern också. Jag har verkligen inte hört att jag är kulturminister. När blev jag det?

[hr]

Hej Janne Josefsson!

Trycker inte du, som jag, att alla fattiga barn i Sverige bara ska skärpa sig och sluta vara så fattiga? Eller finns det ens fattiga barn i Sverige?

Mvh Viktoria

 

Hej Viktoria!

Nej, det finns inga fattiga barn i Sverige. Såg du inte mitt reportage på TV när jag gick runt och letade efter fattiga barn? Hittade jag några? Nej, just det. Så då finns det ju inga.

Hej då från Janne.

[hr]

Hej Jan Björklund!

Tycker inte du, som jag, att alla barn som har dåliga betyg i skolan bara ska skärpa sig och få bättre betyg???!!!! Nu när den där PISA-Rapporten har kommit är det väl dags att byta betygssystem? Det borde göra susen.

Med vänliga hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria !

 Jamen jaaaaa!!!! Betyg är det bästa jag vet! Det är det enda jag tänker på. Jag kan inte tänka på något annat än betyg. Jag tänker på betyg hela dagarna. Jag tänker betyg, betyg, betyg, tänker jag. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar betyg. Jag har inte tid att tänka på annat. Jag kan inte förstå hur man inte kan tänka på betyg. Jag vill ligga med alla betyg i hela världen. Jag vill slicka på betygen och gifta mig med dom.

Nu ska jag gå och hitta på ett nytt betygssystem. Tack för ditt brev. Jag skickar dig olika betygsskalor som tack för ditt engagemang.

 

Med vänliga hälsningar   Jan Björklund.

[hr]

Hej Kungen!

Tycker inte du, som jag, att alla bara ska SKÄRPA SIG!? och gå ut och jaga älg istället.

Hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Jo dät tyKer jAg.

HelSniNgar kuNen.

p.s. Jag käner igen dit naMn. Er vi bekanta? d.s

[hr]

Hej Göran Hägglund!

Tycker inte du, som jag, att alla ensamstående mammor bara ska skärpa sig och sluta gnälla över att inkomstgränsen för att få bostadsbidrag inte har ändrats sen 1996? Jag menar, underhållsstödet höjdes ju med hundra kronor 2006 och det har de minsann inte tackat för. Knulla går bra men sen när barnet kommer då gnäller de över att underhållsstödet är för lågt. De får väl anstränga sig mer så att pappan stannar kvar eller skaffa en ny man som försörjer dem.

Med vänliga hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Du har uttryckt dig så väl att jag inte har något att tillägga. Jag skickar dig en bok: ”How to catch a man, and keep him for good.” av Darren G. Burton, som du kan ge till någon ensamstående.

Mvh Göran Hägglund

[hr]

Hej Jimmie Åkesson!

SKÄRP DIG!   Du är för mesig! 11 miljarder!!!! Jag fiser på dina 11 miljarder. Jag vill ha mer. Varför ska vi bara minska invandringen med 45%? Varför stoppar vi inte bara alla vid gränsen? Dessutom kan vi väl göra oss av med de där andra parasiterna. 1:a , 2:a, 3:e generationens invandrare kan vi ju lätt tjäna en massa pengar på om vi skickar tillbaks dem dit de kom ifrån. Det kan bli svårare med den 4:e och 5:e, men de kan vi ju byta blod på. Jag menar invandrare är ju generellt sätt mer brottsbenägna än Svenskar och det måste ju ligga i blodet. Byt blod.

Hoppas du inte blev rädd för de stora bokstäverna i början av brevet. (Jag menar, det kunde ju uppfattas som ett hot mot demokratin.)

Kramizzz från Viktoria

 

Hej Viktoria!

Tack för ditt brev. Nä, jag blev inte så rädd. Däremot känner jag mig lite ledsen över att du tycker att jag är mesig. Jag vill verkligen inte vara en mes. Jag har förstått att mina partikamrater också tycker att jag är lite mesig. Men jag försöker verkligen vara tuff. Kanske är det frisyren. Vad tror du?

Innerst inne är jag en riktig badboy, (men säg inte det till någon, tihi.)

kramizzz från Jimmie.

p.s. Jag skickar dig en av mina offerkoftor att värma dig med i vinterkylan. d.s

[hr]

Personerna i breven heter inte något annat och de har väldigt mycket med våran verklighet att göra.

Kategorier
Allmänt

Upplös folket och rösta fram ett nytt!

Upplös folket och rösta fram ett nytt. Ett folk som inte tramsar om lön och jämlikhet.
Rösta fram ett folk som visar lite tacksamhet.
Ett folk som skriker ja, hurra när skatten sänks och ser det som belöning.
Ett folk som konsumerar mera när de fått sin löning.

Rösta fram ett folk som inte gnäller på fas tre, för sysselsättning det är viktigt.
Ett folk som inte ligger hemma och latar sig med cancer eller utbrändhet (är det ens en sjukdom, det låter inte riktigt.)
Rösta fram ett folk som är friskt och inte går på bidrag.
Ett folk som skuttar glatt och lätt till jobbet sitt var dag.

Upplös invandrarna och rösta fram nya, som inte är så multikulturella.
Mer som oss, som svenskar och inte så speciella.
Rösta fram ett invandrarfolk som kommer mer från Sverige som vi kan ta i hand
Och dansa kring en gran eller nåt med björk, för så gör vi i vårt Svealand.

Upplös feministerna rösta fram några nya, som inte gnäller om halva makten och lika lön.
Några som inte tjatar om kulturella kön.
Några nya som inte gnäller om sextrakasserier så fort man dem på pattarna klämt.
Kom igen, slappna av, ha lite humor, ni får tåla ett skämt.

Och snälla ni, upplös tiggarna och rösta fram några nya.
Några som har jobb, mobil och lya.
Rösta fram några nya som inte ligger där och ligger.
Rösta fram några nya som inte tigger.

Upplös så de barn som behöver mer resurser, rösta fram nåt värdefullt.
Nåt som inte tvingar fram en jättedyr konsult.
Rösta fram nåt barn som är lite mer normal
eller som åtminstone har eget kapital.

Upplös konsten och rösta fram nåt lätt, lite naket, lite dans.
Konst som är lite mer intresserad av finans.
Konst som är lite mera lättsmält
Konst som är lite mer ideellt.

Upplös de svältande barnen i Afrika och rösta fram nåt mera lättskött.
Lite trindare, gladare, lite mera sött.
Några som är lite mera tacksamma, mer sympatiska.
Några som inte är så himla apatiska.

Upplös så klimatet och rösta fram ett nytt som är mera lättskött.
Ett nytt som är lite samarbetsvilligt och inte så jävla lättstött.
Ett som slutar hålla på och göra sig till.
Rösta fram ett nytt som inte reagerar så förbannat för lite oljespill.

Upplös de fattiga, krigsdrabbade och de som går med trasiga skor.
Rösta fram några nya glada, fräscha människor.
Med lite hopp och med lite flow
med entreprenörsanda och lite go.

Upplös folket rösta fram ett nytt, som inte ställer till problem.
Ett folk som förstår att byta eko mot ekonomi i vårt system.
Vi behöver ett folk som är mera anpassningsbart.
Ett folk som är mindre mänskligt, det är ju solklart.

 

Titeln är ett citat av Berthold Brecht. Jag snodde det och associerade……