Kategorier
Allmänt

Vi har varit naiva

image Kungen kastar pil med nynazister på Fryshuset. Skulle Hans Majestät göra samma sak idag, med unga IS-förespråkare? Skulle vi vilja att han gjorde det?

 Den som första gången läser någon av Helene Lööws böcker om Nazismen i Sverige kommer antagligen bli förvånad. När man förstår hur många olika nazistiska föreningar som startats, konkurrerat om makten, lagts ner och ersatts ända börjar man undra vilket Sverige man menar som så många längtar tillbaka till. Här finns planer på koncentrationsläger i Skåne och stora politiska idéer om maktövertagande. Ledet fram till BSS och Sverigedemokraterna är tydligt. Även långt efter deras bildande fortsätter utbytet mellan nazismen och partiet.

Kanske är det som Jan Guillou påstod och att grupp efter grupp av svenska nazister stoppades på 30 och 40-talet från att ta makten därför att både höger- och vänsterpartierna så tydligt motsatte sig nazisternas ideal och världsbild. Kanske var Sverige resistent på grund av att folket var rejält och enhetligt, ett sådant samhälle som SD idag längtar tillbaka till. Oavsett hur samhället har sett ut har nazisternas bild av Sverige varit densamma som SD sprider idag: samhället är ruttet både inuti och utanpå och behöver åderlåtas på skadliga element för att kunna räddas.

Efter andra världskriget var alla segrare. Enligt George Orwell (Som jag behagar, Om Nationalismen) var det nationalismen som stod i vägen för det rationella tänkandet: amerikanerna hävdade att det var de som vunnit kriget, engelsmännen och Sovjetunionen var lika övertygade om att segern berodde på dem. I Sverige var vi övertygade om att vi var ett särdeles neutralt och gott folk som stått på rätt sida hela vägen. Medan historien om det stora kriget färgades av politiska ideal förde svensk nazism en osynlig men pulserande tillvaro, ända fram till 80-talet då den plötsligt blev synlig överallt. Deras närvaro förbryllade alla, från högerns Ulf Adelsohn som inte ville bojkotta Apartheid eftersom ”de stackars negrerna” i Sydafrika skulle drabbas, till 68-vänstern med Anders Carlberg i spetsen som skyllde hela problematiken på de sociala orättvisorna i samhället och lät nazisterna sjunga ut om invandringen. Carlberg blev tryggheten personifierad och alla trodde på hans bild av nazismen: grabbar utan fadersfigurer. Lejontämjaren Carlberg fick med sig folk som ville bli bundis med en nazist (de var ju egentligen inte nazister): Bert Karlsson, kungen, Gellert Tamas och Ulf Adelsohns fru, journalisten Lena Adelsohn Liljeroth. Både Gellert och Lena skrev varsin nyfiken bok om skinnskallarna. Lenas bok ser så odramatiskt på nazism och rasism att den istället blir ett naivt beundrande av kraften hos grabbarna och ett ifrågasättande av ”invandrarnas” berättigade rädsla och ilska. Den gavs ut 1995, tre år efter att John Ausonius, ”Lasermannen”, skjutit sitt elfte och sista offer.

Hur stort är egentligen problemet med extremism i Sverige? Nazism, judehat, rasism, fascism och jihadistisk terror? Räknat i vad deras handlingar kostar enskilda och vittnen i sorg och ursinne och förtvivlan är det naturligtvis omätbart. Men är det verkligen den där systemkollapsen som nazister alltid varnat för som vi står inför? Är det nytt och oväntat? Och var finns hotet? Kommer det från det snälla lejonet som ingen behövde tämja eller från judehatande jihadister? Den autonoma vänstern? Eller kommer allt från samma ställe i historien? Helt klart har den nazistiska ideologins lögner fått plats hos både muslimer, kristna och ateister. De finns inom vänsterrörelsen och inom New Age och i rap-låtar. Till och med hos Israels premiärminister lever Hitlers lögner kvar idag. Vi lever i efterdyningarna av gamla lögner, där de värsta fienderna – Europas nationella muslimhatare och internationella jihadister – i själva verket båda är arvtagare till nazismen. Det som skrämmer SD-väljaren mest inom islam står på samma grund som deras eget parti.

Att Sverigedemokraterna växt fram ur den ultranationalistiska svenska myllan kan ingen förneka. Inte heller att flera av grundarna utgjordes av både unga nazister och gamla nazister som 1988 fortfarande mindes krigsåren. En av dem jobbade till och med i SS högkvarter i Berlin på 40-talet.
Man kan påstå att 1988 var längesen (SD-väljare påstår det hela tiden) men så är det inte. Nazismen har överlevt i över 70 år och var högst närvarande i uppstarten av SD. Inget parti har ens i närheten lika många återkommande skandaler med öppen och dold fascism, nazism, rasism, antifeminism och odemokratiska uttalanden som SD.
Partiet är högerkonservativt, fackföreningsfientligt och för en överdriven och selektivt rasistisk propaganda genom statligt finansierade kampanjer och löst men tydligt anknutna nätsidor. Trots det behandlas de fortfarande styvmoderligt. Ändå får ingen kalla dem för rasister eller fascister utan att den som sagt det högt utsätts för enorm kritik från akademiker och mordhot från partiets anhängare. Detta gäller vare sig man råkar vara statsminister eller vetenskaplig journalist. Att vara Sverigedemokrat har idag blivit något modigt och rejält: Lejonet har domesticerat lejontämjaren. Tryggt gömda i lejonets gap tillåts vi skåda det som vi verkligen ska vara rädda för. Därifrån ser vi den hotande skuggan av en annan sida av fascismen: Jihadismen.

Men är lejonets nationalism och jihadistisk terrorism ens olika ideologier? Eller tillhör båda kaosets egna filosofi? Är den fascistiskt religiösa andliga renheten hos IS och den sekteristiskt nationella vidskepligheten om folksjälen hos SD bara olika former av samma sak – den destruktiva och människoförnekande livsåskådningen? Hatets egen ideologi?

Både IS och SD passar in i George Orwells beskrivning av nationalismen: landet den växer i kan ses som fiendeland och nationalismens gränser sträcker sig långt bortom geografiska platser. Den älskar makt och finner sin identitet ur negationerna; det den ser som fienden blir dess antites. Själv är den kroppslös och förmår vilka grymheter som helst, bara rätt sammanhang uppstår. SD har nationella vänner i både Polen, Frankrike, England och Ungern; IS hittar krigare för sin islamiska stat i alla länder. Den nationella idén är svekfull när det gäller nationsgränser.

Hur blodig den nationalistiska ideologin blir beror på hur blodiga omständigheterna omkring den är. IS får sin kraft ur den folkliga desperationen efter ett sönderkrigat Afghanistan, ett sönderkrigat och sönderfallet Irak och en kidnappad arabisk vår; varhelst diktaturer faller väller den förtryckta terrorn upp ur tortyrkamrarna. Som al Zawahiri ur Egyptens hålor. De tar vara på, förstärker och förvränger sanningarna om orättvisorna som folket utsatts för med sin egen nattsvarta fascism och visar ett paradis där stabilitet råder.

I Sverige fanns inte någon störtad Assad-diktatur när SD bildades. Nazistungdomarna möttes istället med bekymrade miner och förståelse och teorier om att samhället gjort fel. Visst bar ungdomarna swastikor, men de visade också ett intresse för nordisk historia och runor. I den Orwellskt nationella berättelsen om det neutrala Sverige, nobelprisens land, var ondskans ideologi oigenkännlig utan sina tydligaste yttre markörer. Och är så än idag. Berättelsen om nazismen har blivit nationella lögner och ingen känner igen dess själ när den bytt kläder.
Precis som med ungdomarna i Fryshuset har internationella Carlbergs försökt förklara jihadistiska terrorrörelsers uppkomst utifrån global orättvisa och socioekonomiska modeller. Men den förklaringen räcker inte. Den känns och är naiv, och den som faller i fällan att underskatta målmedvetenheten hos fascismen hamnar obönhörligen i lejonets gap. Det är naivt att kasta dart med nynazister eller luncha med SD för att ”komma närmre” eller ”förstå.” Man kan lika gärna dricka sig full för att försöka förstå sprit.

Precis som hos de omhuldade ariska nazisterna finns det inom IS en ideologi av lögner som tillåter alla former av hyckleri bakom den hjältemodiga berättelsen om kampen mot samhällets förtryck.

En del – jag tror att den delen är större än vi anat och helt klart mer signifikant än ”religiösa” tolkningar av Koranen – av hatet i jihadismen kommer från samma håll som näthatet inom SD: Hitlers nazism. Hitler hade goda bundsförvanter i arabvärlden som fortsatte predika judeutrotning i decennier efter Hitlers självmord i bunkern i Berlin.
Flera undersökningar har visat att ”antisemitism” (ett ord som bildade människor uppfann på 1800-talet eftersom ”judehat” lät för folkligt) är större bland Europas muslimer än hos befolkningen i stort. Medan 5 procent av svenskarna uttryckte antisemitiska föreställningar ansåg 37 procent av de tillfrågade som betecknade sig själva som muslimer och hade sitt ursprung i Mellanöstern att ”man inte kan lita på judar.” Judehatet i den muslimska gruppen i Europa har inte med islam i sig att göra och 37 procent är en liten procentandel jämfört med de 70-90 procent som uppvisade antisemitiska åsikter av de tillfrågade i Mellanöstern. Bland tillfrågade i Algeriet litade inte 87 procent på judar och i Irak var siffran 92 procent. Religionsforskaren Eli Göndör förklarar den höga procentandelen med att den beror på ”… antisemitisk propaganda som förts ut i decennier via statliga tv-kanaler och moskéer i många av Mellanösterns länder. Många människor där har dessutom haft en låg utbildningsnivå och har fostrats in i detta i generationer.”
Lite som SDs kärnväljare uppfattats genom SOM-institutets rapporter alltså, med skillnaden att de väljer sin information själva. Men det finns ytterliggare en förklaring, och den sträcker sig otrevligt långt bort från den mer lättfattliga bilden av uppgivna stenkastande palestinska barn mot tungt beväpnade israeliska soldater. (Även om den bilden naturligtvis är sann och tragisk)

De flesta i den svenska ”IS-debatten” verkar lägga väldigt lite vikt vid kontakten mellan Hitlers nazi-Tyskland och arabiska ledare. Kanske för att den historien inte är gångbar eller populär att tala om varken hos nazister eller hos den revolutionära vänstern, och för invecklad för ett snabbt debattprogram.

image

Haj Amin al-Husseini
Den palestinske muftin Haj Amin al-Husseini och Hitler hyste ömsesidig beundran för varandra. De var helt överens om ”judefrågan”. al-Husseini umgicks med toppnamnen i den nazistiska ledningen och utnämndes till Gruppenführer i SS. Hitler och al-Husseini träffades 1941 och diskuterade judarnas öde. al Husseini sände propagandaradio och samlade muslimska soldater som deltog i SS mord på judar i Ungern och Kroatien. 1945 ville Jugoslavien få al Husseini ställd inför rätta för folkmord men han flydde ur franskt förvar 1946 och fortsatte predika antisemitism i arabiska stater fram till sin död 1974. Dispatch International, som är många SD-vänners alternativa ”sanningsägare” på nätet, vill gärna betona al-Husseinis religion, men det finns gott om politiska motiv som övertrumfar al-Husseinis religiositet när det gäller kampen mot engelsmännen, kommunismen och judarna.

Efter andra världskriget bosatte sig tyska nazister i Mellanöstern där de fortsatte att sprida sin ideologi och förse ”rätt” folk med vapen. Att världens segrande supermakter återbildade Israel 1948 på politisk-religiös grund, mot det palestinska folkets vilja, blev en lagom skitig mylla för två antisemitiska idévärldar med helt olika kultur att odla sitt gemensamma intresse i. Det är en väldigt trolig anledning till att man idag kan stöta på unga andra generationens invandrare med ursprung i Mellanöstern som torgför samma gamla nazistiska konspirationsteorier mot judar (om deras världsherravälde) och tankar om det samhällsdegenererande i homosexualitet som ledde till Förintelsen. Samma gamla nazistteorier kommer idag också ur munnarna på alltför många ”imamer” på internet och från muntligt överförda ”sanningar” om judar, ibland från extremt oväntat håll. Mitt i vänsterns Ship to Gaza lever de spökande resterna av ondskans ideologi och gör hycklande gemensam sak med kritik av det numer högerextrema och radikalt konservativa Israel. Netanyahu har till och med nyligen hävdat att det i själva verket var al Husseini som gav Hitler idén till Förintelsen, men en samlad kår av historiker har protesterat mot påståendet. De säger att den israeliske premiärministern Netanyahu är så uppfylld av hat mot palestinierna efter den senaste tidens många knivattacker att han är villig att fria Hitler för att kunna lägga skulden på palestinierna.
Den enda källan till påståendet att al Husseini skulle ha bett Hitler att bränna alla judar verkar vara Hitler själv. För att gå med på Netanyahus historieskrivning måste man alltså välja att lita på Hitler – som redan innan träffen med al Husseini hade påbörjat massavrättningar av judar.

Att nazismen skulle vara ett avslutat kapitel stämmer inte. Till och med Israels premiärminister fortsätter sprida dess lögner.

 

Vare sig man föredrar att tro på Hitler eller på vetenskapen, är judehatet i Mellanöstern och inom den grupp som invandrat eller flytt från Mellanöstern ett oerhört fult problem. Då återstår frågan: hur stort är det problemet? SD vill få oss att tro att tro att det är just judehatande muslimer som de vill stoppa med den antimuslimska flyktingpolitik de fört i trettio år.
Idag utgör den muslimska delen av befolkningen i Sverige cirka fem procent. Långt färre svenska muslimer än i Irak eller Algeriet hatar judar; många av Sveriges muslimer kommer från andra muslimska länder där varken nazister eller frågan om Israels vara eller inte vara har påverkat deras tro eller vardagsliv de senaste 70 åren.
Problemet med det fascistiska IS är ändå stort och fult och det orsakar ett enormt lidande. Det sveper också med sig förvirrade människor som vill ta livet av sig och tror att ett martyrskap är skillnaden mellan himmel och helvete. Människor som hade kunnat räddas till livet om inte ideologin fått tag i dem. Inom den muslimska gruppen i Sverige har IS mycket få företrädare, men antisemitismen kan locka dem till sig. I samhället i stort är det försvinnande få terrorister som står för ett enormt mänskligt lidande. Där de finns drar de sig dock inte för några som helst hycklerier: de skulle till och med kunna kasta pil tillsammans med kungen eller krama Lena Adehlson Liljeroth och bjuda henne på kaffe som nazisterna gjorde i Fryshuset 1994. De är få, men de kan dra med sig fler med sina lögner, så som nazismen alltid gjort.

Undantaget muslimhatet är hatobjekten från nationella svenskar närmast identiska med de mänskliga måltavlorna för IS och andra jihadistiska terrorgrupper. Föraktet inom SD vänds mot det mångkulturella samhället, mot all form av socialism/kommunism (de gör oftast ingen distinktion) mot minoriteters rättigheter ställt mot majoritetens behov, mot homosexuella och feminism. Det som gäller är makt till varje pris. De mäter sitt liv i seger eller förlust, ära eller förnedring. Sveriges idag tredje största parti inspirerades av och grundades av nazister, både gamla nazister från SS högkvarter i Berlin och Vit Makt-rasister. Judarna är för tillfället borta ur ekvationen, men det är inget nytt. Redan på 30-talet fanns svenska nationalsocialistiska grupper som såg judarna som ett sekundärt problem. Den sparkade nazisten och SD-politikern Patrik Ehn, som numer bor i Ungern dit även Erik Almquist tagit sin nationella tillflykt, liknar (bittert och besviket) dagens SD vid NSAP, Lindholms Nationalsocialistiska Arbetarparti. Tyvärr verkar GP, (som numer leds av Alice Teodorescu med gästskribenter som framför SDs verklighetsbild) ha tagit bort just den intervjun från nätet. Om någon hittar den får man gärna skicka en kopia. Artikeln heter ”GP har följt ledande SD-namn efter uteslutningen” och är från den 9 mars 2014.

Det framställs alltså inom SD och Pegida och andra motsvarande rörelser som att kanske tio procent av Sveriges 5 procent muslimer är på väg att ta över samhället och att Sverige snart kommer styras av sharialagar. Om detta skulle vara sant kan man inte annat än beundra de vansinnigt målmedvetna 50 000 muslimerna. Det behövs inga överdrifter. De 300 som lämnat Sverige för att strida för IS har åstadkommit sår som aldrig kommer läka.

image

al Husseini och Hitler

 

Det enda vi behöver vakta om, det enda vi någonsin behövt vakta om, är våra demokratiska tankar, mänskliga rättigheter och kampen mot lögnens makt i våra liv. Det gäller vare sig man är jude, muslim, kristen, ateist, borgerlig eller socialist.

I SD lever föråldrade nazistiska teser vidare i sekteristisk likriktighet och grovt förenklade och förvrängda tolkningar av det öppna demokratiska samhällets grundpelare. I IS lever föråldrade nazistiska teser vidare i kvasireligiös form med hjälp av grovt förenklade och vinklade korancitat. Nazismens teorier har överlevt genom ett lockande underdog-perspektiv där judisk imperialism står bakom allt ont som sker i världen. Den formen av nazism förkastas av SDs version – den genom Fryshusets söndergullade politiska och numer ”städade” varianten som håller muslimer, araber och afrikaner skyldiga för allt ont i världen. Judefrågan är släppt, men inte glömd. Under den tunna fernissan är dock en jude alltid en jude och en svensk alltid en svensk, och aldrig mötas de två.
Om man alltså släpper ”judefrågan” (som Daniel Hansson, John Hrons nazistiske mördare, kallade ”banal” redan år 2000) så har SD och IS samma fiender som drev Hitlers nationella identifikationspolitik: feminister, homosexuella och socialister; båda rörelserna vänder sig också emot tankarna om absoluta mänskliga rättigheter: att pedofiler ska tillräknas samma grundläggande människovärde som alla andra och att asylrätten ska gälla även om samhället knakar (vilket det inte gör), rätten att få utöva valfri religion. På alla de här punkterna finns det otaliga exempel där både IS och SD försöker skapa samhällen som går emot människans sanna, mångkulturella natur. Båda föraktar det öppna, sant demokratiska och mångkulturella samhället. Båda förnekar vetenskapen på ett nästan religiöst sätt. Jag skriver nästan eftersom IS är vidskepligt, inte religiöst. De kräver okritisk tro på utvalda muftis och imamer, precis som SD förutsätter blind tro på de ständiga utskick om ”påhopp” som skickas ut till de troende när någon journalist publicerat något som Björn Söder tyckte såg bra ut innan det hamnade i tidningen.
SD förnekar ihärdigt den vetenskapligt fastlagda sanningen att människan har åstadkommit växthuseffekten; IS förnekar det mesta av vetenskapen och drömmer sig tillbaka till ömsom 700-talet, ömsom till det Ottomanska väldet, trots att man använder både GPS (ett resultat av den judiske Albert Einsteins relativitetsteori) och högteknologiska vapen för att bomba sin väg dit.

Trots sina många likheter är skillnaden i bemötandet av de två hatfyllda ideologierna världsvid. I Fryshuset fick kriminella nynazister kasta pil med Hans Majestät Konungen; Lena Adehlson-Liljeroth skrev en bok där nazistiska ungdomar framstod som ofarliga nationalister – förvirrade tonåringar som behövde samhällets stöd; nazisternas väl och ve ombesörjdes från höger till vänster; John Hrons mördare satt i fängelse i fem år och det gjordes djuplodande och känsliga intervjuer med honom och varenda nazistisk mördare medan Johns föräldrar kämpade alltmer utmattat för upprättelse, och under fängelsetiden var Daniel ledare för Ariska brödraskapet – idag är han fri sedan länge och taktikröstar antagligen på SD. Den ideologiske mördaren Daniel bor någonstans i Bohuslän tror jag, bara några mil från platsen där han långsamt torterade John (som var på tält- och fisketur med kompisen) till döds och fick honom att återvända för dödsstöten genom att hota med att slå ihjäl hans skräckslagna kompis.
Det är fint i Bohuslän. Men vi börjar få ont om hjältar som John Hron, såna som vet skillnaden på gott och ont och som står för det.

Medan samhällsapparaten fortsätter sätta hatets ideologi i en dåligt producerad terapifåtölj (Jimmie Åkesson som ljuger om sin barndom, ”Skilsmässohotellets” SD-vänliga och muslimhatande relationscoach) och fortsätter skämma bort, tycka synd om och bortförklara ideologiska nazister bemöts den ideologiska och våldsamt genomförda jihadismen – den andra sidan av samma mynt – på det sätt som vi borde ha behandlat nazisterna, innan de fick tid att utvecklas till det mäktiga riksdagsparti de är idag: med bestörtning, ilska och nya regler. Jag har mycket svårt att se HM Konungen ta en selfie idag i en fritidsgård med potentiella IS-krigare i förorten eller att Lena Adehlson-Liljeroth skulle skriva beundrande skildringar om någon som förklarat sitt jihadistiska hat mot samhället. Tvärtom har det visats sig att både Lena och hennes man helt har gått med på bilderna de får till sig i det fascistiska odjurets käft.

Om man inte längre får säga att SD är fascister, inte ens om man är Sveriges statsminister, då får man säga något annat. Vi var naiva, skulle man kunna säga. Och det sa statsministern. Men han har fel om han menar att det var i förra veckan vi var naiva; förra månaden. Det tar längre tid än så att gå från naivitet till ren cynism.
Nej, det var längesedan vi var naiva. Vi var naiva när hatet kramades om av Bert och Ian och Lena och Gellert, när hatet kom från vita unga grabbar utan fadersgestalt som olyckligtvis fastnat i en ond men helt ofarlig och utdöd ideologi (som de enligt all nationalistisk historieskrivning inte kunde förstå eftersom den knappt ens funnits). Anders Carlberg var naiv när han la undan oxpiskan och stolen och kröp in i lejonets käft och lät sig tämjas av blåa ögon. Lars Norén var naiv när han trodde att nazister skulle sluta vara nazister om de fick spela teater. Men i förra veckan, förra månaden eller när vi stängde gränserna, då var vi inte naiva.

Idag är det annorlunda. Vi är cyniska och det är hårda tag som gäller. En ungdom är inte längre en ungdom; ett flyktingbarn är inte ett flyktingbarn förrän det har korsförhörts om omständigheterna kring föräldrarnas död och den sanna åldern har bevisats genom medicinska undersökningar. För SD spelar gör det ingen skillnad: de har alltid varit cyniska. För dem är en drunknad treårig pojke en ditplacerad kropp i ett medialt påhittat jippo, och en liten bebis som tvättas i lerigt vatten är en docka, eller en gris. Sedan vänder de 180 grader och visar tio år gamla bilder på svältande barn för att visa vilka som verkligen behöver hjälp. Sedan åker de till Lesbos från sina vita skyddade hägn och delar ut flygblad med fördomsfulla och lögnaktiga påståenden till båtflyktingar. De har ingen skam. De har sin ideologi. Och det är de som styr riktningen nu.

Det är underligt att vi blivit hårda först när hotet har pratar arabiska och inte skriker Sieg Heil längre. Och det är konstigt att många verkar känna sig så modiga nu när vi alla sitter på första parkett i lejonets käft och följer med i varje steg det tar mot fienden.
Nazismens svallvågor har farit över jorden i decennier och via riksdagen till förorten och Östermalm. Lögnerna från den drabbar alla. Nu är det så dags att tuffa till oss, strax innan slaget är vunnet och vi följer med bytet ner mot en frätande upplösning.

Frågan vi borde ställa i varenda nyhetssändning:
Hur stort är problemet med nazismens biverkningar? Hur stort är problemet med vår släpphänthet inför hatets ideologi, i alla dess former? Hur lite var vår frihet värd när vi gav upp den så lätt?
Vi tyckte inte att den var värd att dö för. Vi var inte som John Hron.