Kulturklassen

George Orwell, Stefan Zweig och Astrid Lindgren har en sak gemensamt: de har alla uttryckt sin avsky för nationalismen.

Ja, du läste rätt: inte rasismen, fascismen eller nazismen – Nationalismen. Att många svenskar idag ser den som ofarlig är ett tecken på glidningen i betydelse över tid, och ändå betyder ordet fortfarande samma sak som då: fosterlandskärlek, en kärlek till nationen och idén om den. Då som nu kunde nationalism också innebära chauvinism: att slå sig för bröstet över den egna förträffligheten samtidigt som man kritiserade andra nationer. Kanske är det den populära myten om svensken som alltför blygsam som gör att så få idag skräms av folklig narcissism?

För de som var födda i slutet av 1800-talet eller under 1900-talets första år var nationen fortfarande en ganska ostadig politisk skapelse som snarare tenderade att radera smålänningar, samer och judar hellre än att verka stärkande för en folklig gemenskap. Kommunister såg den som romantiskt wagnerskt dravel med den tydliga agendan att sopa klasskillnader under mattan. (”Vi är alla i samma båt”, sa kapitalisten i första klass på Titanic och blinkade, medan grindarna låstes för packet med hytter under vattenlinjen.)

Att många medborgare idag ser nationalism som något helt oproblematiskt är en föreställning som bara har decennier på nacken. Den åsikten är inte minst påverkad av att rasister och nazister i BSS började driva partipolitik 1988 och tala om folkutbyte. Som den mycket unge Henrik Vinge (SD) en gång har påpekat, har SD:s mediala krig troligen förändrat det offentliga samtalet rejält, och därmed synen på nationalism. Deras strid har förts med rasistiska övertoner som idag är effektiva undertoner till varje tal om kriminalitet. Men från 1988 och ända in på 2000-talet ”varnade” SD öppet för faran med att svarta barn fyllde skolbänkarna och att vita svenska kvinnor skaffade barn med afrikaner. 

I ljuset av en sådan uppenbar rasism har nationalismen fått rykte om sig att vara mild, kärleksfull och naturlig. Vi har med andra ord sänkt ribban rejält för vad som kan anses vara chauvinism. George Orwell skulle däremot ha baxnat inför den okritiska och naiva synen på nationalism i dagens Sverige. Han menade att nationalism går emot allt förnuftsmässigt och faktabaserat tänkande och att den främjar okunskap. Både han och Astrid Lindgren liknade den vid nazism. Nationalismen var i deras ögon en gallsopp som kunde förvandla varje god gryta till en oätlig röra. 

Astrid Lindgren och nationalismen

Efter att under första hälften av 1900-talet ha flutit med i tidens rasistiska uttryck i sina barnböcker, förklarade Lindgren hur hon avskyr alla indelningar av människor i nationalitet, ras eller kön. (Här är bevisen för att Astrid Lindgren avskydde rasism) Till skillnad från Orwell (i essäsamlingen ”Som jag behagar”) skilde inte Astrid på nationalism och patriotism. (”All slags kärlek har lika rätt att finnas” | SvD) Med tanke på den ”patriotism” som extrema amerikanska nationalister uppvisade den 6 januari 2021 så var hon före sin tid.

Vad nationalismen vill
Sedan 1990-talets början har devisen att nationalism inte betyder rasism förts fram av alla möjliga och omöjliga människor. Numer är det en allmän åsikt att min mormors och morfars flaggning till Gustav Adolf-bakelsen inte alls uteslöt andra kulturer och människor; att man kan vara ”stolt” över Sverige utan att göra ner andra länder. Fint. Det är bara det att nationalism aldrig har funkat så. Nationer är en historisk nymodighet vars kanske främsta förtjänst varit att hålla förtryckta folklager på plats och förhindra att nödvändiga samhälleliga revolutioner förändrar uråldriga institutioner. Den gör oss till korkade soldater som bekämpar varandra, istället för att låta oss använda vår fantasi, kreativitet, energi och politiska kraft till att ge den stora massan av människor genomsnittligt bättre liv på jorden.

La Belle Epoque
Före första världskriget, när industrialismen hade skapat enorma sociala klyftor mellan fabriksägare och förintade yrkeskårer, fanns mängder av pålästa och respekterade borgare med internationella kontakter som energiskt utbytte politiska idéer om universella mänskliga rättigheter. Mäktiga röster höjdes även för rimliga arbetsförhållanden globalt. De här bildade borgarna levde i ett slags internationellt kollektiv med en kultur baserad på att förverkliga idén om frihet, jämlikhet och broderskap. Eftersom dessa ofta väldigt insatta, kunniga och förmögna personer faktiskt hade allt som krävdes – inklusive ett globalt kontaktnät – för att förändra världen, var de farliga för gamla konservativa kungar och politiker. Första världskrigets plötsliga nationalism fördärvade hela grunden för deras samarbete. De började baktalas som kosmopoliter och globalister. Över en natt förvandlades de till utopiska drömmare. För dem var krigets nationalism en gruppvåldtäkt på den mänskliga oskuld man drömt om fram till 1914. Nationalismen var en politisk kupp. Denna kupp lyckades så bra att den nationalistiska ormen idag håller på att äta upp sin egen svans och sätta hela supermakter ur spel, inifrån. I USA försöker ena halvan av folket störta den andra som valt en politiker som inte är tillräckligt nationalistisk; i Ryssland knakar Putins nationalistiska envälde när det försöker förneka sanningen om Kremls attackkrig på Ukraina, ett krig som kräver tiotusentals offer och saboterar nationens ekonomi; i Sverige väljs en kristen nationalist som tror att Gud skapade jorden för 6000 år sedan till ett av landets absolut viktigaste och mäktigaste uppdrag – ur ett parti grundat av nynazister. 

Inledningsvis år 1914 var nationalismens splittrande budskap uppenbart för de flesta i den kulturella borgerligheten med vänner i andra länder. Men med tiden drogs de alla med i den. Till och med pacifister och Freud blev besatt av dess vansinne och började hetsa för krig, blod, ära och seger när den fyllde deras små apbesläktade och revirtänkande människohjärtan.

Den nationalistiska lögnen idag

2022, över hundra år efter första världskrigets utbrott, ljuger nationalisten Jimmie Åkesson om att det svenska stormaktsväldet åstadkoms av enkla, modiga svenska bönder som besegrade dåtidens europeiska supermakter. Det är en nationalistisk historierevision och nationalromantiskt dravel: under stormaktstiden tvingades förtryckta svenska bönder av enväldiga kungar under hot om avrättning att offra sina liv i kamp mot andra förtryckta bönder i Europa. Förstörda av krigets grymheter gav de sig inte sällan på barn och kvinnor ur brödrafolken, mördade och våldtog dem. De egna landsmännens brott mot mänskligheten kommer alltid vara fakta som nationalister i alla länder förnekar. Och Jimmie kommer hävda att det bara är nationens fiender som är intresserade av att framföra sådan fakta. För det är fakta att krig tar fram den universellt mänskliga förmågan att förvandlas till revirtänkande våldtäktsapor.

Stefan Zweigs nödrop

Det var med djup insikt som Stefan Zweig bevittnande detta aplika dumhetstillstånd. Han kallade nationalismen för en ärkepest. Zweig var en av få överlevande borgerliga skönandar från tiden före 1914. Han vägrade i det längsta att släppa hoppet om en återgång till de universella idealen som rådde då. Men till slut fick också Zweig ge upp, när Hitler hånade La Belle Epoques anti-hierarkiska idéer om framtidens anarkistiska, socialistiska och kommunistiska kollektiv och kallade sin nationalism för ”socialistisk”.

Motsatsernas propaganda

Den enväldiga Führerns ”socialistiska” nationalism var endast tillgänglig och möjlig för godkända ariska tyskar. Andra kulturer, folk och nationaliteter förlöjligades, övermannades, bekämpades, mördades, styckades och eldades upp. Zweigs första chock bestod i att tvingas bevittna hur hans gamla poetvänner från hela Europa förvandlades till rabiata nationalister i första världskrigets inledning. Alla blev hatare som påstod att fransmän eller engelsmän eller österrikare – de andra – var mördare, våldtäktsmän och fegisar, medan det ”egna” folket var modiga, rättrådiga, kloka och utkämpade en viktig moralisk strid. Hans andra och dödliga chock blev Hitlers rasistiska tolkning av nationalismen, bara femton år efter den första mänskliga katastrofen. Vid åsynen av nazismens teorier om ras, blod och jord flydde Zweig till Sydamerika där han tog livet av sig 1942, efter att ha antecknat sina minnen och ropat ur sig sin förtvivlan över kulturnattens mörker i memoarerna Världen av igår.

Men det var inte bara Zweig som talade om nöd. Nationalismen var också en nödlösning, men för ledande konservativa politiker och kungahus som dessförinnan hade suttit illa till när småfolk världen över började kämpa för de mänskliga rättigheter som förts fram i franska och amerikanska revolutionen. Dessa förtryckta folkmassor hade lärt sig läsa och insett att universella rättigheter ju faktiskt också gällde dem, oavsett vilket land eller vilken hudfärg de fötts in i. Det tidiga 1900-talets kungar och politiker hade inget bra svar på varför sådana rättigheter inte redan var allmänna, medan nya idéer om platta demokratiska kollektiv som delade på all vinst och ägande av produktionen tog över alla offentliga samtal. Nationalismen i första världskriget pausade frågan om globala rättigheter. Vi blev soldater istället för tänkare. Vi skulle hata varandra över nationsgränserna, inte samarbeta. De ”drömmare” som vägrade ställa sig i ledet hatades och avrättades. De sågs inte längre som forskare, författare, ideologer, redaktörer, poeter, tänkare och filosofer utan fick ett enda samlingsnamn: nationsförrädare.

Nationalismen som nazism

När en svensk flagga idag slokar från balkonger i utsatta områden så säger den oftare än inte ”dra åt helvete” till alla icke-svenskar. Från bottenvåningen i ghettot jag bodde i möttes jag av en tysk Hitlerhälsning från lägenheten där den där svenska flaggan alltid vajade. Det var nationalsocialistisk fest år 2006 hos flaggviftarna, och vad passar då bättre än att påminna Kosovo-albanerna i lägenheterna bredvid med det tyska utrotandet av judar under andra världskriget?

Vad skulle vi vara utan nationalism?

Utan ”nationalism” i ordet nationalsocialism återstår bara socialism. Men socialism är universellt rättvisetänkande och solidarisk med alla människor, obundet av ett lands eller ett folks fysiska och kulturella gränser. Socialismens idé är motsatsen till nationalism.

Utan ”Sverige” i ”Sverigedemokraterna” finns bara demokrati kvar. Men med nationen satt i förgrunden gäller demokrati bara för den som kan kombinera sitt medborgarskap med SD:s kulturella ”nationstillhörighet”. Med andra ord: judar, samer och kurder göre sig icke besvär. Ett folkstyre som väljer bort folket är raka motsatsen till demokrati.

Nationell solidaritet är inte solidaritet med alla som lever i förtryck – det är bara solidaritet med den som har lyckats bevisa att den är värd att räddas på grund av sitt ursprung och sin politiska lojalitet med en bestämd slags nation. Varje solidaritet som villkorar någons befrielse från förtryck är ett förfrämligande.

”Fosterlandskärlek” är inte detsamma som kärlek till den gränslösa naturen eller den komplicerade kärleken för människan. Det är kärleken till föreställningar, bilder och abstrakta och flytande begrepp som familj, tradition, kultur och historia. En ”kärlek” som författar kravlistor och kräver ständiga kärleksbevis är egenkärlek. Självcentrerad narcissism är kärlekens motsats. Den är ständigt svartsjuk och manifesterar sig som den romantiska kärlekens motsats, med ilska, likgiltighet och hat.

Nationalism övertar precis alla sammanhang som den ingår i. Den begränsar varje mänskligt framsteg. Den är gallsoppen som gör varje god gryta olämplig som människoföda.

Genom att en femtedel av väljarna i år valde ett nationalistiskt parti med sin bas i nazism och rasism är svenskar idag tyvärr kända världen över som en rasistisk lilleputt-nation; en maktfullkomlig samling hober utan självkänsla som bekämpar universella mänskliga behov och globala lösningar.

Det är ju lite synd, kan man tycka.

Efter den här valdagen har något klickat i mig. Det är insikten att jag har ägnat de senaste 30 åren med att önska tillbaka till något som brukade finnas, utan att tillåta mig att acceptera att mina landsmän varje dag har röstat oss allt längre och längre bort från den där stranden, och att vi idag inte längre ser land. Det är så länge sedan att jag själv glömt hur Sverige såg ut. 

Idag har jag till slut insett att det som faktiskt gjorde oss unika i Europa och i världen – förr, i ”mitt” Sverige – inte längre finns och att det inte kommer tillbaka. Vi är mitt ute på havet.

Jag kan fortsätta förbanna idioterna som tagit oss hit eller försöka överleva. Jag menar, nu är ju det inte så svårt: Sverige är trots allt en mycket avlång lyxkryssare med tusentals hytter, inte någon liten flotte. Det finns tillräckligt med plats för att jag kan dra mig undan med den jag älskar här. Så, vi reser vidare och hoppas på att hitta land på andra sidan havet. Men jag dras mot livbåtarna. Jag har inget att göra med de där snubbarna som hänger i baren. De tillhör någon slags berusad organisation och de gör anspråk på kaptensposten ju mer packade de blir. Nu har deras kvinnor också börjat skrika att de borde få testa att köra. Vi andra läser instruktionerna till hur man sjösätter de där flottarna i ett krisläge istället. Kan vara bra att veta.

Jag har försökt stoppa SD, och sedan KD och moderaternas delande av rasistiska lögner med allt jag har. Till slut till och med en och annan liberals delande av dem. Men nu orkar jag inte skrika längre: hälften av svenskarna har ju röstat fram det här. När till och med ett gammalt vänsterparti, liberalerna, låter sig lyftas upp av SD i båten igen – tacksamt, trots att det var SD som knuffat i dem efter senaste fyllefesten – är det nog ”dags att börja tänka på refrängen”. Som man brukade säga i mitt gamla hemland. Jag saknar det. Men allt var inte bra.

Den segregation som SD gått till alla sina val på, och som idag har vunnit dem deras största seger hittills, står inte bara mellan den som ser ”osvensk” ut och den som uppfyller rasbiologen Herman Lundborgs felaktiga fördom om svenskar: att vi alla var blonda, långa med blå ögon. (Det stämde inte alls, trots noll nettoinvandring). Segregationen finns också mellan infödda svenskar och infödda svenskar: mellan dem som i generationer har fört en ärlig kamp i alla år för mänskliga rättigheter, lite jävla mänsklighet i världen och för internationell solidaritet med ALLA som lever i förtryck – och de av oss som alltid har ansett att allt det där är ett tecken på svaghet. De har aldrig trott på jämlikhet, jämställdhet och broderskap i platta demokratier där vi hjälper både varandra och alla andra.

Den frihetskamp som Sverige stod för förr, fördes för alla människor och inte bara för ”nationen”, den byggde inte på girighet och ännu mer vinst i en evig tillväxt.

Den hierarkiskt troende konservativa nationalismen har konstigt nog alltid främst velat ”befria” koncernägarna på el- och skolmarknaden från krångliga bestämmelser. Idag, i takt med att Sverige har öppnat dörren för världens alla riskkapitalister, har vi börjat stänga den solidariska dörren för alla i nöd. Den står bara öppen för kapital.

Allt har skett med hjälp av rökridåer, speglar och trolleri. Som när ”Rasse-Oscar”, dvs Oscar Sjöstedt (SD), lät Riksdagens UtredningsTjänst beräkna kostnaden för en flykting och strunta i att beräkna några som helst vinster, humanistiska eller ekonomiska. Solidaritet och medmänsklighet som kräver enbart ekonomiska plusposter.

”Medelsvensken” är idag en marknadstroende, konservativ och ultranationalistisk hobbit. Han (oftast en han, trots alltfler kvinnor) är livrädd för en kommunism och en islamism som inte ens finns relativt den nazism, fascism och rasism som utför politiska mord, mördar framtidens socialister, skjuter invandrare och spränger flyktingar och journalister.

Klimatet och andra globala frågor har på detta skepp, med sin ständigt pågående politiska Mellofest i festlokalen under vattenlinjen, blivit för abstrakta saker för att ens ta på allvar. Annat som inte kan tas på allvar är flyende människors livssituation, krigszoner, barnarbete för bolag som levererar till klädjättar, jämlikhet, jämställdhet och fred. Men många, hälften, verkar tycka att allt det där är småsaker i sammanhanget. De är idag, på riktigt, mer oroliga över hotet från en ”osvensk” kriminalitet, hotet mot demokratin pga religionsfriheten (som tillåter islam), det inbyggda ”förtrycket” i lagen om Hets mot folkgrupp som gör att ”man inte får säga vad man tycker”, det ”diktatoriska” förtrycket av mäns valfrihet genom den förnedrande sexköpslagen, eller det utomordentliga hotet mot demokratin som manifesteras av ett kvävt försök till vältaligt missnöje från i åratal förtalade, marginaliserade och överkörda muslimer. Visserligen torpederades partiet Nyans genast med mycket stora mediakanoner, men jättemånga hjärntvättade svenskar (övertygande förledda av muslimhataren & proffstwittraren Hanif Bali på absolut bästa sändningstid) är idag på allvar oroade över ett parti som bara hunnit bli lika stora som de ”riktiga” nazisterna i AfS (SDU).

Jimmie Åkesson kan idag på allvar kalla upp Julia Kronlid på scen och mötas av jubel. Ingen minns att Kronlid för inte så länge sedan förklarade att hon inte trodde på evolutionen eftersom det där med apmänniskor ”var så länge sen” och det saknas nu levande vittnen. Jomshof, som föreslagit att beslagta flyktingars ägodelar vid gränsen och hatar islam. Utöver det att den som bjuder upp dem, Jimmie Åkesson, är samme man som fick be om ursäkt till svenska folket när han smygfilmats med att leda unga sverigedemokrater i en nazistisk nidvisa om den mördade Olof Palme.

Det är mycket som inte går ihop här på vår lyxkryssare. En form av blind panik söker tröst i en ny gemenskap. Alla har klätt upp sig i fullständigt rationella badbyxor. I tofflor och med en paraplydrink (hälften öl, hälften Pommac), försöker nyblivna skinheads headbanga till Ultima Thule och Bedårande Barn vid poolen. Nej, det går inte ihop.

Mitt i sommaren mördades Sveriges psykiatriska samordnare. Vi hade ett politiskt mord i Sverige. Gärningsmannen har erkänt terror och att målet var SD-kritiska Annie Lööf. Förövaren har gått i nazisttåg med mamma i en stat som vägrat förbjuda nazism; tillsammans har de stöttat och hoppats på både SD:s framgångar och på sitt NMR. Nickat gillande åt Erik Hellsborn (SD) som dagarna efter förklarade det som nu blivit SD:s officiella hållning: att problemet med nazismen och Breivik aldrig skulle ha uppstått om det inte fanns så mycket folk som inte passar in. Alltså: att massmordet på socialdemokratiska barn av olika hudfärger på ett idylliskt sommarläger i Norge hade kunnat begränsas genom att föräldrarna till många av de som var där aldrig hade kommit till Norden.

Utan att känna minsta lycka och stolthet kan jag konstatera att väldigt många av mina och hundratusentals andra antirasisters historiskt baserade förutsägelser om rasismens makt över människors sinnen har slagit in: både S och M började från sent 80-tal och tidigt 90-tal öppna Sverige för vinst på platser där vinsttänkande inte hör hemma, med en samtidig oerhört naiv inställning till segregation som innebar tron på att man i efterhand skulle kunna antingen ”välfärda” (S) eller hota (M) bort den ur systemet. Sveket skedde utan folkomröstningar. I kombination med en övertro på den egna svenska antirasismen (som folk tycks inbilla sig finns i svenskens DNA) viftade man bort FN:s oro över att Sverige vägrat förbjuda rasistiska organisationer efter andra världskriget. En mängd olika sorters klyftor mellan människor har ökat sedan dess och vi har fått se nazisternas kollektiva ideologiska mord, hot, hat och hetsande mot olika folkgrupper skyddas av poliser som ibland uttryckt samma åsikter som dem. Som bedömt Peter Mangs mord som gängrelaterat precis som han visste att de skulle göra, i åratal. Blinda för varje False flag-operation. Jag minns fortfarande en polis från demon 2017. Han ser ut att väga ett ton i rena muskler, men skräcken i hans ögon lyser. Den kvinnliga polisen bredvid ser visserligen lite bekymrad ut över att vi gått igenom avspärrningarna, grinden som de lämnat öppen för att skydda nazisterna från det vänsterfolk de brukar lönnmörda, men hon är lugn och uppfattar situationen korrekt, till skillnad från sin Hulk-kollega: han som tycks se starten på en global kommunistisk revolution i folkmusikerna framför sig. Livrädd.

Idag äger BSS Sverige. På SD:s valvaka hörs återigen denna SÄPO-avlyssnade rasistiska organisations signaturmelodi ”Sverige åt svenskarna” i kören av röster: ”Jimmiie Åkesson, sha-lalala-laa!”

2022 är den inte längre en lika revolutionär och trotsig som 2010 eller 1990, utan en mer ironisk och lite nostalgisk kör som återknyter banden till SD:s ursprung i nynazismen. Den är inte lika våldsam idag, eftersom SD äger samhällsdebatten. Genom en uthållig, medveten kampanj i trettio år av ständiga pinsamheter och internet-troll, har man nu fått alla att lyssna och upprepa ett enda budskap: kompisar, gamla släktingar och nästan alla borgerliga riksdagspartier hävdar att allt är invandringspolitikens fel; invandrarnas kriminalitet; muslimernas förtryck och terror; den osvenska nya blandkulturen; det utbredda svenskhatet som hetsas fram av kommunister. Och så vidare i samma gamla hjulspår som alltid. 

Lögner kan motbevisas, men ju större och ju vanligare och ju mer normaliserade SD blir, desto mer omöjligt blir det att fatta att hela partiet faktiskt baseras på en lögn. Och ju mer segregationen ökar, desto mer liknar den lögnen den verklighet som sprids i kommentarsfälten av trollarméer på tendentiöst rasistiska nätsidor. Trollarméer som bevisligen är betalda och styrda av partiledningen själv. 

Det spelar inte längre någon roll för medelsvensken. Eller, allt mindre roll. Sanningen är så 00-tal. Miljoner tyskar kunde inte ha fel. Studier visar att 80% av befolkningen gillade nazismen och att bo i Tredje riket. De kunde till och med visa sitt deltagande med de judar som skulle utvisas med tåg. Kanske tänkte de ”undrar vad det blev av den där flickan med resväskorna” och kom på att ”hon klarar sig nog”, precis som de flickor som Sverige idag utvisar till Kabul och talibanerna. Det är ju inte vårt problem. Vi har egna. 

Politiskt Inkorrekt, Avpixlat, Samnytt, kanalen Riks och en mängd andra medier sprutar sin version av verkligheten över landet och får jorden att spira. ”Hel..g Seger” skriker SD och krishanterar genast mitt i fyllan genom att hitta på ett helt nytt sammansatt ord. Bara en idiot kan köpa det. Alla i SD köper det. Ingen av dem menar att det som sägs egentligen är ”Sieg Heil” på svenska. Glädjen är stor i ungdomsförbunden som känner segervittring: äntligen kommer Förändring på riktigt! Den nya verkligheten sprutar över oss alla. Skiten stinker, men nu är svensken van, och visst behöver jorden gödsel. Inte minst på landsbygden är man van vid stanken, där har många riktiga män noll koll på hur det var att vara bög i Göteborg 1990 och bli knivhuggen femtio gånger av två nazister – men de vet allt om hur det är att se och höra Stockholmscentrerade SVT beskriva deras liv, åsikter och ekonomi på bästa sändningstid, år ut och år in. Och det gör det jättesynd om dem. Så synd att de blir nazister. Det är så hemskt för dem, när de tack vare internet och SD blivit lika informerade som utlandssvenskarna om vad som egentligen pågår på min gata här i stan och i orten. Att det brinner. Att vi skjuts och dör och min älskade gruppvåldtas av galna muslimer varje gång vi går på Lidl utan slöja och koran. Det borde vara mest synd om mig, men det är mest synd om de som bor på landet som måste läsa om det hos SD. Jag är bara blind, som inte ser vad SD skriver om min nöd. Och nu finns det till och med svarta slöjkvinnor i Boden. Vad hände med reglerna från 1900-talets början som satte stopp för all invandring av utomeuropeiska personer och mätte skallen på nakna judar och samer?

Sverige är ett bondesamhälle med en bortskämd liberal ledning i city. De reser till landsbygden för att jaga med kungen tillsammans och kan sälja sin egen (men helst någon annans) judiska mormor till rasister för några kortsiktiga röster inför nästa val.

De idag blåbruna borde ha gjort som blågröna Annie Lööf, men det vågade de inte, och idag är de helt beroende av Riks och Samnytt och personkulten kring Jimmie Åkesson. De sjunker och sjunker medan SD bara ökar och ökar.

SD har lärt dem att det bästa sättet att bemöta kritik är att anklaga kritikerna med hemsnickrade narrativ. Därför kan Sveriges enda religiösa parti ha en partiledare som är dömd för ett grovt brott. Och moderaterna en partiledare som helt enkelt bara vägrar svarar på frågor han inte gillar. De ser lika kränkta och arga ut som när Åkessons parti kallas brunt. Det är bara partiets egen Vitbok som får göra det.

Att få makt idag är att vara narcissist och låtsas att man redan äger den, projicera makt genom att anklaga och döma alla sina fiender och ”de andra”, påstå att de ljuger när de talar sanning och att man själv talar sanning när man ljuger. Då blir all sanning en förvirrad tro. SD påstår att sanningen är att islam och muslimer är ett ”större hot än nazismen”, trots att Sveriges enda någorlunda konfessionella riksdagsparti är det ”kristna” KD, och trots att nazisterna har mördat mängder med människor, utför terror och utgör den organisatoriska och ideologiska grunden för Sveriges näst största parti idag. SD är det enda riksdagsparti som är ideologiska arvtagare till just nazismen. Klart att de inte är rädda för Hitlers spöke.

Att anklaga alla tidigare domar för att nå förvirring, normalisering och önskad förändring är högerns modell också i USA, där en uppenbart skyldig ex-president för fram nya lögner för att möta de gamla, kritiserar domstolar och självklara delar av demokratin och konstitutionen. Den med begränsade förkunskaper kan inte längre skilja på vad som bara varit en slag moralisk värdegrund och vad som faktiskt är grundlagsskyddat. Också Trumps makt baseras på en välgödd rasistisk mylla för folk som känner sig helt utanför CNN:s flashiga liberala lokaler och valet mellan Macchiato eller espresso, decaf eller kanske chai-te inför den intersektionella feministiska debatten. Den här rasistiskt revolutionära konservativa rörelsen är global.

Här i Sverige inleddes fallet när LO-kollektivet fick sina drömmar och sin partiledare mördad. Senare fick öppenheten ännu en törn när en möjlig efterträdare mördades. Men redan före det hade svenskaste vi hade fram till dess – socialdemokratins idéer – sålts ut på en nygammal liberalkonservativ marknad.

Efter Palme-mordet var ingenting heligt: finansmarknaden, arbetsmarknaden, pensionerna, skolan, den statliga överskottsproduktionen av el, soldater och medicinsk utrustning inför kristider. Antirasismen, feminismen, miljön och den internationella solidariteten drogs med i fallet. De politiker som vågade vara naiva och tro på människan häcklades och hatades, år ut och år in, tills man skämdes för att stå för något annat än ”marknadsrealism”. 

Idag är det ganska naturligt att vara fackfientlig arbetare. Det går inte ihop, men det behöver inte gå ihop. Det finns ett ologiskt skikt som knyter ihop allt. En falsk känsla av tillhörighet. En kultur som gör att vi dansar hysteriskt när andras nöd ökar. Som gör att alla politiska reportrar plötsligt blivit recensenter av Mello. Den enda gången dessa journalister rynkar på ögonbrynen och blir allvarliga är när ”hotet” från Nyans diskuteras, ett reaktionärt parti för muslimer som förtalats av SD i över trettio år – ett parti som inte ens kommit över nivån för att kunna särskiljas ur gruppen ”övriga”.

SD kommer alltid leda till starkt motstånd. Nazism – i alla former – har den effekten. Utformningen av motståndet beror på hur hårt SD och deras vänpartier har betett sig historiskt och hur de beter sig framöver.

Grattis till er stora och roliga seger SD, KD, M och L. Vilket party alltså!

Vi andra ligger gömda i livbåtarna. Hade vi trott att ni brytt er det allra minsta så hade vi bett er se upp för isberget.

På söndagsmorgonen när jag parkerar om bilen och ser ner på stan genom den vinternakna skogsdungen utanför vårt renoverade barnrikeshus där så många haft sina rum i våra, stirrar ett djur på mig. Jag går in igen och tänker inte mer på det. Åtminstone intalar jag mig det.

Det heter hyresgäster därför att vi är på besök. Utbytbara slit- och slängvaror; men det är okej. Trots problemet med total dödlighet för den eller det som inte passar in i historieskrivningen: när paniken över det obestridliga och självklara har släppt kan man faktiskt börja leva. Det är under den devisen (och inte ”För Sverige i tiden” eller ”Make America great again”) som de flesta av oss kliver upp på morgonen. Den där önskan om att hamna i antologier eller i uppslagsböcker är skadlig för ”vanligt folk”. När Andy Warhol profeterade om femton minuters kändisskap för envar gjorde han hela mänskligheten en otjänst eftersom det inte säger något om massan, bara om en massa individer. Bevisen för att våra femton minuter i rampljuset är en sötad sockervadd som bara ger hunger finns överallt, vi vill bara inte ge just de bevisen kraft. Det skulle skada oss, tror vi. Mer än sötad sockervadd. Att sabba drömmen om det där ouppnåeliga och göra det uppnåeligt blir sinnessjukt; när Ulleråkers gamla mentalsjukhus nu får göra plats för nya bostäder rivs undersköterskornas hus och inte överläkarens; i Peking tas en brand i en fattig stadsby som ursäkt för att rensa bort dem som dittills överlevt på smulorna från aktieägarnas ägare. Den nya religionen predikar att vemsomhelst kan lyckas, men trösklarna till de fina restaurangerna sänks i lägre takt än skatten för att köra förbi övervakningskamerorna höjs. Och stadsbyar världen över rivs, bränns, glöms och gentrifieras. Bara det välkända gamla spöket lever kvar. Det gnager i alla fundament. Ulleråkers begravningsplats hamnar mitt bland kapitalstarka nya huskroppar. Tusen namnlösa mentalsjuka döda förstärker det absurda i varje gemensam grillning på altanerna bredvid. Bara en total vägran att se kan göra någon så blind för spöken.

Jag sätter på kaffe och lägger mig för att läsa. Precis som hos författaren går det sådär. Hon är född på 80-talet. Är hatkärleken till innergården ärlig och inte en svekfull allierad i den mer renodlade avskyn mot en borgerligt förvaltad akademi? I boken är mannen ett valfritt barn. Är alla feminismer och rasismer de kamper vi fått som ersättning för att kämpa mot ett samhällsbygge som är så stort att det blivit osynligt, som snön som fyller hela vårt synfält i Arktis eller den tomma rymden som rymd består av? En bortbyting, tänker jag om mannen i berättelsen och ser återigen det rasistiska djuret i maktens vita läkarrock. Skillnaden mellan svart och vitt, mellan kön och kön. Djuret stirrar från en aldrig bebyggd skogsdunge, mitt i stan. Ett spöke, bara luft. Sammansatt av skugga och ljus i rätta doser.

Bilden är inte längre självklar. Morgonen var och är så oerhört närvarande, snön så påtagligt knastrande och bilen så slukande praktisk i all min krypande skräck för leasingavtalets slut och rädslan för att krocka; doften av avgaser när jag backar och nybilslukten som redan tappat sin fräschör är för verkliga. Kort sagt finns det inte plats för ett krumt djur i läkarrock idag. Ändå sitter det där och stirrar. Har det rasbiologen Herman Lundborgs rock på sig bara för att jag är jag? Kanske är de spöken som de gentrifierade ser mindre dömande? Jag tror det. Såna vi var i livet är vi ju i döden sägs det ju, och svenska proletärer är experter på att döma ut sig själva, medan vetenskapen alltid kan erkänna kroppars anspråk på världsherravälde. Här var kommunismen, inte religionen, folkets opium; hårt hållen, styrd från toppen, nyktert påpekande och aldrig revolutionär. Det vetenskapliga erkännandet av kroppens maktbegär talar i första hand till unga; app-utvecklaren som förletts att tro att den smala stigen till framgång är samtidigt upptrampad och helt obeträdd; att hen precis som tusentals andra har slagit sig fram med machete genom en helt individuell djungel av svårigheter som gjort den höga lönen acceptabel och försvarbar inför den som valt pöbeln: massan som aldrig tänkte utanför boxen. Som aldrig skapade en ny app eller en ny tatuering eller lanserade ett nytt namn på kaffe.

I brist på historia får jag gissa. Skogsstråket där djuret sitter har aldrig varit bebyggt; här fanns nog vägen (ingen vet längre) upp till Tattis som min farfar kanske gick. Sammanhängande obebyggda dungar som leder till Tattarberget där de spelade poker och drack. När grannen var liten sprang han med öl till dem. Idag är grannen över åttio. Han fick pengar av gänget och köpte öl av handlaren i bottenvåningen, spelade boll på planen nedanför pokerspelarna och visste att det var middag när bonden körde förbi med sin häst och vagn. Häst och vagn, bara någon minut med bil från Götaplatsen! Idag är allt tal och siffror och minuter för tid. Och mitt i det som förblir obebyggt sitter ett djur i läkarrock och stirrar på den som vågar se det. En ung man går förbi det utan att reagera. Han har hörlurar på och stirrar ner på appen som sprutar gratis musik från ett förr och ett nu. Det stjäl all hans uppmärksamhet och förvandlar samtidigt världen med sänkta musikerlöner, med historiens alla samlade verk, med nya ekonomiska spelregler. Samtidigt som han går förbi djuret i dungen föder hans böjda nacke nya hjältar med machete. Hjältar som evigt hugger en högst individuell väg genom nyliberalismens snabbväxande skog (salix kanske); en bråkdel av vinsten gör dem oberoende. Kanske inser aldrig hjältarna att så fort de passerat står skogen där igen, lika mytisk och reproducerad som den eviga grisen Särimner i Valhall.

Om jag inte visste att det var ogenomförbart så skulle jag vilja ge storartade råd utifrån en bortglömd levnadskonst där de dödas ägodelar brändes och bara minnet av dem sparades:
1. Om du ser ett djur som inte kan finnas — erkänn att det är där
2. Ha inte grillfest vid namnlösa gravar
Och det tredje, som är viktigast av allt, skulle jag säga (om det var möjligt) både till dig och till mig själv:
Låt ditt inhyrda namn i trappuppgången betyda mer än kontraktet det står på, även utan dina fördelade femton minuter i strålglans. För stadsbyar rivs och ersätts med byggnader för kapitalet, men från kyrkogården mitt i samhällskroppen är tystnaden från tusen gravar utan namn överväldigande.

Källor:
Tankarna i den här texten kan härledas till http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1008955?programid=407 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6680968, till Andy Warhol och till ett djur som kanske var rasbiologen Herman Lundborg (anställd på Ulleråker) som stirrade på mig från en aldrig bebyggd skogsdunge; från kunskapen om att vissa träd där vi bor har sett 30-talets barnrikeshus byggas och tömmas på barn; ur min 80-åriga grannes berättelse om Tattarberget som nu är belagt med omöjligt dyra hyresrätter; ur vetskapen om att min farfar bodde i närheten och att han spelade poker; ur erfarenheten av att bli bedömd och själv bedöma någon efter kön snarare än klass; att läsa Klass av Elise Karlsson som en uppgift i akademiska studier; grundförutsättningarna för musikalen Bläck eller Blod om avsaknaden av en svensk revolution; att som ung vilja bryta igenom bruset och nå ut och att som medelålders ifrågasätta grunden till den viljan; Marxs spöken som ständigt gör sig påminda och tvingar oss alla att antingen vända bort blicken eller konfrontera våra demoner.

En vecka fick jag samma senaste nytt från franska gränsen:

Johannes skickade en bild som fick mig att tänka på Flykten från New York, kultfilmen med den enögde Snake Plisskin som osannolik hjälte. Anders berättade att avfarterna vaktas av poliser och militärer med automatvapen. Båda hade varit vid Calais där färjorna och tunneln går till Dover. ”Framtiden är tre meter hög och klädd med taggtråd”, hälsade de.

Den är redan här. Framtiden. Muren. Inte den mot Mexico, jag talar om vår europeiska variant, den mot flyktingarna, kvinnorna, männen och barnen. Den mur som är satt att hindra alla överlevande från Medelhavets djup och se till att de inte kan ta sig in i det forna brittiska väldet. De brittiska kolonierna var förr värda sin vikt i guld; nu har de fått fötter och går mot drottningens förlovade land. Mellanöstern är vaggan som sprack. Kvar i vågorna flyter spädbarn. Dessa spädbarn kallas ”civila” när det rapporteras om dem efter drönarattacker mot IS, al Qaida, al Shabab, al Assad. Och visst kan jag förstå att militärer använder kodord för att inte sänka moralen när det är nödvändigt att mörda. Men varför använder både du och jag och media militärens ord för någons lillasyster, mamma eller pappa? Är vi också statligt utsedda mördare?

Svaret är: därför att vår tid är militariserad. I vår tid använder vi alla krigets ord om dem som ännu inte hunnit lära sig vad ordet ”krig” betyder; om dem som ännu inte sagt sitt första ”mamma” eller ”pappa”.

Johannes skickar ett klipp från Youtube på ”Dover-Calais”, den gamla popdängan med Freestyle. Krister Sandelin från Freestyle gjorde sig ett tag känd för sitt vacklande stöd för Jimmie Åkesson. När han fortfarande pratade gott om SD, pratade han med militärens ord om ledare och ordning.
Jag har en Vän-av-ordning inuti som frågar ”Men vad ska vi göra då?”

Jag är trött på Vän-av-ordning. Vän-av-ordning köper vapen och taggtråd och bygger murar när jag vänder ryggen till. Vän-av-ordning har hemliga handelsavtal med förtryckare och bygger vapenfabriker i diktaturer. Han ställer ut polis och militär med automatvapen vid avfarterna mot Calais och kallar spädbarn för ”civila”.
Jag gillar honom inte alls.

Jag är civil, precis som du och jag och våra barn och föräldrar, och vår framtid… Men vår Framtid är idag en tre meter hög mur klädd med taggtråd, vaktad av soldater.

Bill Clintons favorit, Marcus Aurelius, skulle nog förebrå mig för att jag vägrar välja mellan att göra något åt det eller nöja mig med att jag inte kan förändra det. Å andra sidan var Marcus fast i sin tids språkbruk och skulle också ha kallat mig för ”barnslig” och ”kvinnlig”.

Ibland undrar jag hur solen orkar lysa på oss. Varför Gud ännu inte tröttnat och inte bara låter oss alla gå under. Så minns jag att de flesta av oss faktiskt är kidnappade. Gud är framförallt till för de ”civila”, det vill säga barn och andra som inte styr hur världen ser ut. Vi civila är faktiskt flest i världen, och vi vill inte ha krig. Till och med soldater och presidenter är civila när de lägger sig att sova för natten. Deras snarkningar är inte militäriska alls. Vi är alla fast hos förövaren, som de två tvillingflickorna i Den Gröna Milen, snärjda av våldtäktsmannen och mördaren i Stephen Kings berättelse; förövaren som hotar att mörda den ena systern om den andra skriker och sedan våldtar dem en efter en innan han mördar dem båda. På det sättet utnyttjar mänsklig ondska kärlek mellan människor och hånar hoppet. Vi räddar ingen till livet genom att älska dem och därför är vi alla beredda att kriga. När vi gör det har vi redan förlorat. Det var lätt för Jesus att dö, men svårt att bära synden som det är att försvara dem vi älskar med våld.

Tillbaka till Johannes och Anders. De är väldigt olika fast de ser samma absurda mur. Johannes säger att Gud har nittionio namn; Anders säger att alla namn på Gud är påhittade. Jag tror att det bara finns ett namn på Gud:

Kärlek.

Den bygger aldrig murar och är aldrig våldsam. Och den kan inte skydda din familj från onda människor, terror eller krig. Den kan bara få dig att leva livet fullt ut så länge du har den, och den kommer aldrig tillåta sig vara ett försvar mot barn.

King of Sweden playing Dart with nazi’s. Late 80’s or early 90’s.

(I write this in english since World News recently has focused on Sweden.)

There’s a video on Youtube of a group of people, throwing two basketballs back and forth. Three of them are wearing white shirts and the challenge is to count how many times they pass the ball. The answer is 15 times. 50% of those who got that right (a little more than the amount of americans who voted for Trump) didn’t see the gorilla that walked right through the room, waved and went out. This is exactly what is happening with Sweden in late february, 2017.

While the info-war is on, even the best go wrong. ”Mainstream media” is fighting ”alternative thruth media” and in the comments Trump supporters (carelessly regarded as ”Rednecks”), fights democrats and liberals, (carelessly saluted as ”communists”). Truths are thrown like basketballs back and forth. Everyone’s got a huge pile of them and no one is counting passes.

Barely a week ago, POTUS himself threw the small country of Sweden on all americans, in a place of America where the crime rate is 50% higher than in (still little, still without polar bears in the street, still without the alps:) Sweden.

A claim was made: Sweden was now in the hands of malevolent terrorists. They had come from Syria (a place with no trouble at all except for sending happy-go-terrorists to Europe) and Afghanistan to plan and perform terror. The naive little swede and his lovely, most attractive, center-fold wife, seduced by their inflated little egos and their pathetic will to do good and save the world, had to be informed by POTUS himself that they where in DANGER. Nothing about Trump and EU-countries braking the deal with UN about refugees and Sweden being dumb enough to actually think it wasn’t just words on a paper, or on a screen, which is more often the case in 2017.

So what’s true in this story: are the swedes in danger?

We most certainly are.

Are we subject to imminent attacks by terrorists?

Indeed we are.

Have there been ANY terrorist attacks in Sweden; recently?

Enter: The Gorilla.

To this date, I haven’t seen anyone mentioning the swedish Gorilla. Even our former prime minister Carl Bildt (the one concerned on Twitter about POTUS’s smoking habits) is trying to convince himself and the world that Sweden has not been the subject of terror since the bombing of the german embassy by Baader-Meinhof in 1975. While the Gorilla walks through the room he is being questioned by the elite of the non-elite in the comments on Twitter.

Truth is, we’ve actually had not one, but THREE acts of terror in Sweden, counting from the end of 2016 to january 2017 alone. All three happened in the nicest city in the world (yes, we just won that contest), and my home town, Gothenburg. Unlike the ISIS-bombing in Stockholm some years ago, there was a seriously wounded and of course totally innocent victim. Of course Gothenburg is the place for terror to happen: for a period of time we were known not only as the nicest place in the world before Stockholm, but also as a place producing a staggering amount of ISIS-warriors. They have never bombed anything in Gothenburg though and seemed more interested in travels and meeting equals. Neither are they the invisible Gorilla.

True: the jihadists did try to conspire to murder our famous swedish sculptor/artist (the one who drew Mohamed as a dog in a roundabout) but hey, anyone remotely interested in culture in Sweden wanted that guys head on a plate; it was important, not for ethical reasons, but for aesthetical reasons. Swedish artists are very concerned not to be confused with popular trends, and Lars Vilks was really trending after that fatwa. He’s not The Gorilla though, and our system have been working overtime to make sure extreme jihadists are kept by their computers and punished for their crimes.

So. I’ll tell you who The Gorilla is: It’s the only terrorists who actually have constructed and set off bombs that really hurt a human target worth the effort (a janitor at a refugee camp, those guys are just the worst, right?).

Nazis. The only ones that care enough for their country to actually burn it to the ground and place out bombs to eradicate what they perceive to be the ”enemy within”; homosexuals, lefties, social democrats, rumanian beggers, refugees…

Nazis are the true menace of our naive, white little swedish society. Because Nazis do not count. They are a gorilla that walks unnoticed through any room. Most swedish people CAN not consider any of the nazi’s acts of terror as anything but pranks.

Why is this? I’ll tell you why:

Because the narrative of Sweden is We Do Not Have Any Nazis, or racists, and the ones that claim to believe in their ideology are just sad and neglected youths in lack of parental guidance. No Nazis. End of story. See, we didn’t colonize the world like the USA (well, we did, but just an itsy-bitsy tiny part of it that nobody cared for anyways); hence we didn’t develop racism (well, we DID compete with the germans in nationalistic romantic poetry and homo erotic stories about vikings at the end of the 19:th century, plus we started the worlds first ”scientific” racist faculty in the beginning of the next, but Christ – that was only for fun) and therefore we did NOT – I can not stress this enough – we DID NOT have any nazis in Sweden during WW2.

Problem is we did though. Problem is we had quite a few, and that they actually had a profound impact on the WW2 politics of our society. But when the war was won – no more nazis! It was not like anyone was killed in Sweden during WW2, so why bother with living in the past?

So the years went by and Sweden had it’s fare share of invisible nazis in loads of different nazi groups that were related to one another in any ridiculous way, but no one noticed. We had this project see, building a democratic home based losely on socialist principles. This enraged the nazis and one by one they grew stronger. When the first ”wave” of immigrants arrived (more like a small trickle of extra hands for the industry), they started applying the jew & gipsy agenda on them. People were a bit scared of men with black hair, but it wasn’t enough. They did not take anyones jobs and the women had just discovered that they didn’t belong to ”their man” so some of them probably slept with the strangers inspite warnings. But it was a small and steady growth, and though the influx of people grew five times larger between 1945 and 1970, most of them were from northern countries. Still, it was a bit of a strain as finnish people were renowned to always pack a knife. Shootings were not rare at all in the 70’s but sentences where very low and everyone understood that violence where results of some faults in the system.

The nazis made up for the lack of proper antagonists with fierce propaganda, but in those days you really had to be a hard core racist by birth not to notice the discrepancies between the local nazi leaflet and reality.

In the 80’s something happened. The nazis grew. But they were still looked upon as confused boys who lacked fatherly figures (not counting Adolf of course, or the very simple and comfortable nazi ideology), was patted on the back and given their own place at ”Fryshuset” where they played dart with our king and created heavy racist metal in a studio (encouraged to pursue their interest in swedish history). In the 80’s Sweden did have quite a substantial amount of immigrants with black hair and different culture. After trying a variety of different perspectives on the lame swedes, something was breaking through the invisible screen and nazi slogans ended up in everyman’s speeches. In 1986, fascist groups had a rave as socialist prime minister Palme was shot. He was Nazi enemy number 1 with his relentless lefty opposition of apartheid and the war in Vietnam. In 1988, neo-nazis, White Supremacy leaders and a former swedish SS-officer who had been working directly under Himmler in the Berlin HQ in the early to mid 1940’s, Gustaf Ekström, the nazis turned the more widely appreciated BSS into Sverige Demokraterna – SD – the Sweden Democrats. They grew strong in the places where the nazis had been big during WW2. They started out on the streets with a couple of hundred protesters wearing swastikas, shouting Heil Hitler, but was soon recommended by another famous old nazi to focus on more common and varied issues. Timing was perfect. 1990’s started off with a magnificent financial crisis that skyrocketed the rent on mortgages to 500% over night, combined with a large quantity of foreigners fleeing the collapsed former Yugoslavia. In 2017, we have had another huge financial crisis in combination with a large influx of refugees, society have been transformed with extremely unpopular models, like public schools aiming for private profit that can (and have actually in more than one case) go bankrupt.

The nazi hybrid SD learned their lesson through the 90’s and started dressing up in smart shirts and jackets (keeping the jeans) and even in some cases allowing their hair to grow a bit longer. Though they know ”speak a language that the man on the street understands”, constant connections are being made between SD and more radical nazi and fascist groups, yet scandals do not apply in the same way as to normal electors, SD voters are more ”believers” than pernickety ones. Today SD have about 20% of the peoples vote and will probably get more in the election in 2018. As the other parties has shrunk, they actually stand a real chance to become Swedens largest party in 2018. These are the most romanced and spoiled people in Sweden, demanding all and willing to give nothing in return. Their ideology is on print: claiming the right to strip citizens of their citizenship through variables such as language, loyalty, culture and/or ”identity”.

The parable between SD and the research with ”The Gorilla in the room” on Youtube is almost perfect – with one major difference. In the video we see someone dressed up in a gorilla costume. But the nazis in SD are gorillas underneath.

It’s time to stop counting victories and losses on twitter, and start counting gorillas dressed up as politicians.

Extra’s.

”’Lone’ nazi-inspired perpetrators” (nota bene, not ”nazi terrorists”) in Sweden aiming for immigrants:

Jimmy Jonason, Anton Thulin and Victor Melin. Members of nazi organisation Svenska Motstånds Rörelsen (Swedish resistance movement). Charged in january 2017 with three cases of bombings aimed at refugee camps and the office of a socialist organisation, injuring one janitor.

Peter Mangs, killed two and tried to assassinate four others. Father living in the US, White Supremacy being Peter’s main motive. Sentenced to life in prison 2013.

Jon Ausonius, killed one and shot eleven between 1991-92, motive White Supremacy, racial issues. Traveled extensively, South Africa being one destination and have been suspected of a murder in Germany.

Robert Vesterlund (left SD in 1996), Jimmy Niklasson, Hampus Hellekant and Björn Lindberg-Hernlund. Suspected of the shooting/execution of union worker Björn Söderberg in 1999. Hampus, Jimmy and Björn sentenced. All murderers has served their sentences and been released. Hampus released in 2007 and still tracking down socialists.

Jihadist terrorists (which ought to be the correct title) in Sweden:

Taimour Abdulwahab. Set of a car bomb that totalled the car and then blew himself up next to a busy street in Stockholm 2010. Mother from Romania, father from Iraq, lived in Luton, England, at that time the poorest place in Britain. Two people with minor injuries.