Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Att växa upp

Häromdagen satte jag ut ett roligt klipp på mig och min tonårsdotter i en rätt vanlig situation kring städning som många kan känna igen sig i och skratta åt.

Jag brukar sätta ut alla statusar offentligt. Det brukar bara vara de närmast sörjande som gillar och kommenterar, så jag brydde mig inte om att ändra inställningarna. Efter tre dagar hade den visats drygt sexhundra tusen gånger, någon tyckte sig till och med ha sett att den visats åttahundra tusen gånger. Nästan nitton tusen hade tryckt på gilla-knappen. Då raderade jag klippet. Inte för att klippet inte var roligt – både min dotter och hennes kompisar protesterade – eller för att någon skrivit något dumt, (av hundratusentals tittare hade inte en enda varit oförskämd, apropå att mirakel händer!) utan för att jag långsamt mindes mina egna tonår i takt med att visningarna ökade, och hur det kan vara att försöka leva upp till en förväntan och en bild av sig själv, en bild som alltför ofta inte kommer inifrån, men utifrån; hur svårt det är att vara både barn och vuxen samtidigt. Jag fick lite ont i magen av att ha klippet liggande offentligt: Hur kärleksfullt allt än var menat och hur humoristiskt igenkännbart det än var hos många, började jag minnas hur det är att vara barn och inse att jag som vuxen måste vara den som avgör var gränsen går.

Jag mådde verkligen inte särskilt bra under mina egna tonår. Det är en underdrift; det var i själva verket den värsta tiden i mitt liv, så här långt. Inte för det att vardagsproblemen var särskilt stora – i jämförelse med de problem jag haft som vuxen skulle man kunna kalla dem bagateller – men jag var känslig och sårbar och upplevde inte att jag kunde prata med någon i hela världen om hur jag kände. Jag var tjock, ensam och insmickrande rolig – inget mer. Tyckte jag. Egentligen varade den överviktiga perioden bara ett år och efter det växte jag, blev smal och hyfsat vältränad och var knappast ensam. Men inget kunde ändra på att jag kände mig som världens minsta och mest värdelösa människa. När hormonerna och sexualiteten flyttade in i min kropp sabbade de ett dittills fungerande system. De hackade upp de olika bitarna som var jag mellan sig och åt upp dem. När de tuggat i sig och smält maten ordentligt lämnade de efter sig det som återstod som en stinkande hög på golvet för mig att förstå och sortera. Det tog rätt lång tid kan jag säga. När jag ser min glada, vackra tonåring med sina många lika fantastiska vänner, hur de skrattar och verkar tycka att hela livet är ett äventyr, låter jag mig inte luras: jag vet precis hur de lider. Då och då lyser det igenom i en fråga eller i en tystnad. I hur de ifrågasätter sig själva och hela världen och hur de ofta upplever det som att de är de enda i universum som inte har en aning om varför de lever.
I mina egna tonår kom jag ganska snabbt på att det inte verkar finnas någon mening med livet. Vuxenvärlden bestod av en samling idioter som trodde att de blivit vuxna, men i själva verket var det ingen skillnad på USA:s president och på den två år äldre Robban som slog ner mig i korsningen. De var precis samma människa. Det stämmer visserligen fortfarande på något sätt, men idag är jag mycket äldre än den Robban som slog ner mig då. Jag har fått fågelperspektiv på tonåren, hans och mina.
På 80-talet såg jag med tonåringens blick på alla världsproblem, samma som alltid: svältkatastrofer orsakade av krig och ojämlikhet, hot om ett tredje världskrig, styckmord och övergrepp i rubrikerna. Palme blev mördad och det höll på att gå åt helvete med miljön. Några började prata om något de kallade växthuseffekten och blev visserligen förlöjligade, men faktum kvarstod: Jorden skulle gå under. Inte i en avlägsen framtid när solen slocknar utan här och nu, idag, imorgon eller nästa år. Livet var kort och allt rusade på. Alla tecken pekade mot ett fullständigt och nära förestående Armageddon. Jag blev så övertygad om undergången att jag slängde mig in i farliga situationer där andra backade undan. Eftersom världen snart skulle gå under sparade jag inte på något och tog världen som den kom, vilket ledde till att jag både gav och tog emot smällar, men det förde också med sig bra saker. Plötsligt var jag, som visan säger, ”en populär person”. Jag kunde uppfattas som orädd, snabbtänkt och okonventionell. Men:
Att bygga sitt liv på att jorden ska gå under – carpe diem-missbruk – är ett dåligt sätt att slippa lösa problem på. Det är ett förhållningssätt som kan uppfattas som positivt utåt och ge en bild av att man är ärlig och rättfram och säger vad man tycker utan att ta hänsyn till heliga kor i debatter, tradition och annat som kan vara känsligt för många. I själva verket brydde jag mig inte om vad jag sa så länge det lät bra. Jorden skulle ju ändå gå under, så jag behövde ju inte stå för något. Egentligen var jag inte modig utan saknade bara hyfs, och det ledde ofta till baksmällor.
Problemet med trovärdigheten i hela den här livsåskådningen är ju att beviset för att den är gångbar är att jorden faktiskt går under. Under ens livstid. Gör den inte det – ja, då börjar man snart få problem. De av mina vänner som tidigt började ta ansvar för att jorden inte skulle gå under sitter idag på viktiga samhällspositioner där de kan göra något åt saken. Inte mycket i det stora hela kanske, men betydligt mer än jag. Apokalyptikern som långsamt inser att han missbedömt tecknen står plötsligt utan byxor på en jord som vägrar gå under, utan makt att förändra mer än sina egna tankar. Vid det här laget har apokalyptikern samlat på sig tusentals oövertänkta uttalanden, ogrundade åsikter och handlingar som inte kan göras ogjorda. Det hade kanske känts helt okej så länge som jorden gick under, men i en mer beständig värld, i ett längre liv, ledde de till enorma inre konflikter. Frågan ”Vem ÄR jag, egentligen?”, som inte betydde någonting klockan fem i Ragnarök, betyder plötsligt allt, och kräver sitt svar. Ingen kan leva utan hållbar mening med livet när livet visar sig bli längre än väntat.
Någon gång under andra hälften av 20-årsåldern började frågan ”Vem är jag?” överskugga allt annat. Jag rannsakade mig själv och kom fram till svaret: ”Jag vet inte.” Det betydde: ”Jag har ingen jävla aning, men jag gillar inte det jag ser.” Den här totala rekonstruktionen av mitt jag (som jag satt på paus sedan tonåren) kanske kunde ha kommit vid ett ännu sämre tillfälle, men det kändes inte så då. Då var jag mitt i en uppåtgående karriär, mitt i ett seriöst förhållande, mitt i livet. Kanske var det tanken på giftermål och barn som slutligen fördärvade min självbild från tonåren och ledde till att de logiska konflikterna i själen behövde en ny och mer hållbar agenda. För varför skaffa barn om jorden ändå ska gå under? Samtidigt, vad spelar det för roll vem man skaffar barn med om jorden ändå går under? Det spelar ju bara roll om jorden inte går under. Tänk om olyckan är framme och jorden inte går under? Hur ska jag då våga vara pappa? Jag behövde för första gången en plan B. När jag till slut vågade fråga rätt person kom svaret omedelbart, men det var inte lätt. Det ledde till en hel del pinsamheter och till att jag fick slänga all gammal utgången Niklas på skräphögen. Det mesta var nämligen, i mina ögon, bajs.

Det är dock skönt att veta att det finns många miljoner människor som delar min erfarenhet av pubertal existensiell undergångsromantik. Några exempel:
Kristna har väntat på att jorden ska gå under i 2000 år. Under tiden har sekter har blivit till och urartat, medlemmarna har skrivit sina testamenten och haft en sista vild fest, bara för att vakna nästa morgon och upptäcka att baksmällan fortfarande är högst levande, till allas förvirring och besvikelse. Efter några hundra år av domedagssekter var kyrkans teologer tvungna att hitta svar på varför Jesu återkomst och domens dag dröjde. Vad hade man missat i orden? De kom fram till en del underbara svar, men fortfarande ploppar det upp nya självmordssekter inom varje generation kristna som har missat de svaren eller tror sig veta bättre. Självmordssekter är såna som antingen inte längre orkar leva i skräckfylld väntan på Armageddon och bestämmer sig för att gå i förväg till paradiset, och/eller som fullständigt målat in sig i ett socialt hörn och inte klarar av det pinsamma i att möta världen utanför skyddsrummet och komma med lama ursäkter till det obetydliga folket man lämnat med förakt i solstolarna utanför. ”Ursäkta att jag kallade dig för en Hednisk Gris, jag hade fel. Jag tycker fortfarande inte om dig, men jag skulle aldrig ha vågat säga det om jag inte varit övertygad om att jorden skulle gå under.” Det är inte en början på en varm vänskap, det är början på en tuff vardag. Alltför många väljer att gå vidare med självmordet istället, ideologiskt, religiöst, filosofiskt eller i praktiken, hellre än att börja ta ansvar för det långsiktiga resultatet av sina ord och handlingar. Idag verkar dock hotet om undergång vara en allmänt accepterad tanke som är helt okej att bygga sina resonemang på. Varenda kotte och parti har den i sin verktygslåda:
IS hotar om undergång om inte alla lyssnar på lögnerna och överdrifterna på deras hemsida som de påstår är Guds ord, förmedlade genom IS. Vilket gör att IS säger att IS och Gud är samma sak. Vilket ju gör att de hädar.
SD hotar med Sveriges (=jordens) undergång om vi inte godtar deras extremt överdrivna och förljugna bild från olika SD-sponsrade hatiska hemsidor om muslimer och accepterar perversionen att börja sätta prislappar med olika värde på människoliv genom att erkänna det stora ekonomiska hotet från flyktingströmmarna. Trots att vi oftast tjänar på invandring och trots att vi är 9 miljoner i ett land som kan rymma minst 40 om vi är villiga att göra det som krävs. Utan att jorden går under.
Samma hotfulla tema återkommer i nazistiska grupper, i al Qaida och hos enskilda konspirationsteoretiker, satanister, ateister, kristna, muslimer, yogautövare och New Age-aktivister. Vi är så hotade med undergång nuförtiden att alla verkar ha glömt att fundera över den högst personliga döden. Vad pinsamt det ska bli när alla märker att jorden hänger kvar i sin plats i rymden, full av liv och vatten, kan man ju tycka. Men då har man underskattat klassikern: den Självuppfyllande profetian. Det läggs ner fantasisummor i vårt mänskliga samhälle hos sekter, terrorgrupper, partier och länder för att motverka inbillade hot som drömts ihop av (oftast) män med makt och pengar. Visst finns det reella hot – mänsklig ondska, tsunamis och jordbävningar, att Yellowstone exploderar igen eller att en av alla miljoner kometer därute slår ner – men det finns ännu fler lösningar, och de flesta hotbilder skapar vi människor själva genom brist på tillit – girighet, missförstånd – alienation, avhumanisering som ger rasism, nazism och fascism som sedan åstadkommer självuppfyllande profetior och leder till paradoxen att samma person som stått för problembilden, lösningen och det blodiga genomförandet kan säga: ”Se, vad var det jag sa?”

Missförstå mig rätt. Självklart kommer jorden gå under förr eller senare. Frågan är om vi fortfarande bor här då. För 100 år sedan, för tusen och för tiotusen år sedan fanns det också många som var lika övertygade som idag att vi nått gränsen för mänsklig utveckling, och att allt som går att se och uppfinna redan är hittat och uppfunnet. Tyvärr är också lösningen på problemet med undergångstankarna lika barnslig och naiv idag som för tiotusen år sedan:
Slappna av. Det är inte kört. Även om du inte vet vem du är eller vad vi ska göra åt alla problem så är det okej. Du behöver inte vara allt för alla eller lösa allt, du är värd att få finnas på jorden ändå. Ditt liv är en gåva utan villkor eller motkrav. Du får både ta emot och ge så mycket du orkar, varken mer eller mindre. Det är lugnt. Visst finns det hot, men risken är överlag större att du får ett långt liv. Om du är orolig för kometer så kolla upp vad som görs för att skydda planeten. Om du är orolig för miljön så läs och lyssna på dem som forskar kring lösningarna och utvecklar alternativa energikällor – jag lovar att du kommer bli överraskad av utvecklingen. Ställ bilen, åk kollektivt, cykla och gå om du kan, eller kolla om du kan byta din bil till någon miljövänligare.
Du som är orolig över flyktingströmmarna till Sverige: stäng av datorn och mobilen, låna en bok om folkvandringarnas historia, om nationers föränderliga gränser och svenska kulturuttryck genom tiderna. Ta en promenad ensam i något lugnt och vackert område och läs. Eller släpp allt läsande och titta på ett stort vatten. Är du i Göteborg så ta en söndagsvagn till havet, sätt dig ner och fundera över vad du är rädd för. Kanske är det dig själv? Kanske sörjer du något evigt som du tror är förlorat, något du hade men som försvann på vägen? I så fall, ingen fara. Du har inte blivit av med någonting:
Det enda vi kan förlora är oss själva, men vi kan alltid hitta tillbaka till den vi är, även om den personen visar sig vara annorlunda än den vi trodde. Igen och igen. Jag hörde att den unge terroristen i Köpenhamn hade genomgått flera identitetskriser. Vad synd att han inte tilläts att gå igenom några till. Kanske blev han utsatt för ”prislam”, radikalisering av jihadister i fängelset och kanske var han på väg ut ur sitt judehat? I så fall är de sant skyldiga för brotten de som vägrade låta honom byta identitet ännu en gång – till något bättre än en plats i ett påhittat paradis för mördare utan känslor.

Vad jag vill säga är att om du är orolig över alla problem, så ta ett djupt andetag och försök bli en del av lösningen. Hur lite eller hur mycket du lyckas med spelar ingen roll, det är ingen tävling. Har du lyckats rädda dig själv så är det värt allt.
Och så ett litet meddelande till dig som funderar på att gå med i en kristen självmordssekt som betonar den sista tiden, domens dag, det nya Jerusalem, världens snara undergång och annat matnyttigt:
Jesus har sagt att slutet inte ska komma förrän allt är fullkomnat och minsta bokstav och prick i Guds lag har flyttat in i varje människas hjärta. Vilket borde betyda att jorden vid det laget blivit ett paradis där vi lyckats utrota all död och allt lidande, där all rädsla är som bortblåst och där det enda som återstår i människohjärtat är den ofelbara kärleken till Gud och varandra. För att det ska funka måste det dock gälla för varje människa på jorden. Tycker du att vi redan befinner oss där så gratulerar jag dig till ditt nästa steg men föreslår samtidigt att du tar del av valfri nyhetssändning. Om du efter det misstänker att vi inte riktigt är framme än så kan vi väl fortsätta att försöka ta oss dit?
Till det LYCKLIGA slutet.

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Nu är det männens tur

Jag vaknar en timme för tidigt. Det är som om kroppen skriker åt mig att något är fel. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att titta på två TV-program. Det första handlade om fem sköna män som bygger en segelfarkost som ska ta dem genom Nevadas öken. Vi får följa hur de bygger den, pratar om livet och sedan får den fraktad över Atlanten där de sätter ihop den och väntar på vind. Det andra programmet är Aktuellt och där är en av nyheterna att MMA (Mixed Martial Arts) är den snabbast växande sporten bland barn och ungdomar. I reportaget är det runt tio killar som tränar.

Egentligen vill jag inte göra en direkt koppling. De sköna snubbarna tror jag verkligen inte är några machomän som tycker att det är tufft med kampsport. De reflekterar dessutom över sakernas tillstånd och konstens plats i våra liv och det tror jag faktiskt är mer ovanligt bland MMA-utövare. Men jag kan inte låta bli att tänka på rättvisans plats i våra liv utifrån dessa två inslag.

I segelfarkostprogrammet så byggs det, skrattas, dröms och nakenbadas. Hade vi sett denna avslappnade sköna dokumentär om det varit fem kvinnor? Jag vill så gärna tro att det hade visats men landar hela tiden i att det inte finns en chans att det hade nått ända fram. Men ända fram når tydligen denna dokumentär, men även Plura och den sköna polaren Mauro som får dra ut på en liten tågluff. Eller Filip och Fredrik som inte behöver ha en enda idé mer än att spela upp gamla klipp ur TV-arkivet. Jag kan inte minnas att jag sett något som liknar det program jag ser, där fem kvinnor får en galen idé på en fest. Söker pengar, bygger lite, får uppmärksamhet i media över hela världen och dokumentären sänds i TV. Jag förstår männen, det är kul med äventyr, men kan ändå inte låta bli att tänka att detta är en del av en struktur.

MMA-nyheten är en del av samma struktur, men tar sig otrevligare uttryck. Hjärnforskare är överens om att det är idioti att slå mot huvudet och genuspedagoger vet att det är idioti att fostra unga pojkar till att slåss. Varför vet vi inte alla samma sak? Jag har ju sett på skolgårdar hur pojkar tillåts vara pojkar vilket innebär att de måste få jaga varandra och slåss som om det är det enda de behärskar. När jag hämtade min dotter igår så var det två pojkar som skojbråkade och den ena pojken körde en knytnäve i ryggen på den andre. Det var inget hårt slag men ändå hörde jag den slagna pojken säga ”varför måste man slåss?”

Ja, kan vi inte stanna upp några minuter och fundera över den frågan? Varför måste man slåss? Det finns väl inga föräldrar som sitter med sitt ettåriga barn och filosoferar över livet och säger att man måste slåss? När vi uppfostrar våra sexåringar, när vi pratar med våra tonåringar eller när vi har diskussioner med våra kollegor så är det väl ingen som på fullt allvar kan ställa sig bakom påståendet att vi måste slåss? För det måste vi givetvis inte. Men tusentals år av ideologier, strömningar, tankar och individualisering har skapat en situation där människor, troligtvis på fullaste allvar, tror att det är bästa utvägen. Kanske till och med den enda. Och detta frodas inom MMA- sporten. En företrädare för MMA-förbundet får i bästa sändningstid säga att det endast är en träningsform för barn och unga och att man först efter 18 års ålder får börja tävla. Men varenda unge ser ju reklamen från MMA-galorna och barn är inte dumma i huvudet. De vet att det går ut på att slå motståndare så mycket som möjligt. Barn tar efter det de ser.

Tidigare på dagen hade jag läst en lång, lång kommentarsväxling som handlade om att tidningen Metro hade en stor löpsedel om en 16-årig flicka som hade ljugit om att hon blivit våldtagen. Eftersom det är försvinnande få som hittar på en våldtäkt jämfört med hur många som utsätts för det så blev det givetvis stort skriveri. Men bland alla de kommentarer jag läste igår så var det, med några få undantag, kvinnor som ifrågasatte löpsedeln och män som tyckte att det var en självklarhet att Metro skulle rapportera om det.

Detta är tre nedslag under ett dygn. De har inga direkta kopplingar och står för sig själv som händelser eller företeelser. Och för att slippa troll i kommentarsfältet så vill jag säga att jag mycket väl kunde varit en av segelfartygsbyggarkillarna. Men det som jag vill visa på är att det dag efter dag händer saker i våra liv som är orättvisa. Och alla tre sakerna visar på denna orättvisa. Idag, 2014, kan hälften av befolkningen inte helt och hållet forma sina egna liv. Och vill vi ha det så? Vill vi att männen ska sätta agendan i tusen år till eller vill vi att alla människor ska få dela på kakan?

Jag misslyckas ständigt med att vara jämställd. Jag gör inte min del av hushållsarbetet, jag tjänar mer än mina kvinnliga kollegor och jag åtnjuter folks beundran så fort jag skriver en sån här text. Det känns faktiskt inte bra. Men det känns bättre än att falla tillbaka i gamla mönster och strunta helt i det. Och nu vill jag vända mig främst till alla män. Nu är det vår tur! Vi måste inse att vi har varit en del av ett mångårigt förtryck. Vi måste ta ett steg fram i debatten. Och två steg tillbaka i löneligan. För detta är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om rättvisa och överlevnad.

”Varför måste man slåss?”

Jag vill förklara för pojken som ställde frågan att det enda man måste slåss mot är orättvisor. Men inte med fysisk styrka utan med pennor och argument. Fast jag kan inte lova att han hade varit mottaglig för den typen av språk. Inte idag. Men kanske någon annan dag. Så måste det bli.

 

Foto: Peter Gordon

Kategorier
Allmänt Kultur Kulturpolitik Samhälle

En dikt

Kanske undrar någon varför jag skriver i en blogg som Kulturklassen: Jag kör ju spårvagn? Är det verkligen representativt för en kulturarbetare? Ja, ganska representativt.

Inte just spårvagn kanske, även om jag känner till några komiker, bandmedlemmar och en trumpetare som också kör spårvagn. Samtidigt: två kolleger inom kulturen har jobbat med fisk. Någon annan har varit brandman och många drygar just nu ut som sjuksköterskor. Rätt många extraknäcker i butiker eller är lärare och personliga assistenter. Sten-Åke Cederhök jobbade på arbetsförmedlingen mellan jobben. Brad Pitt har gått runt i kanindräkt ett tag, precis som jag. Var konstnären börjar och arbetaren slutar är inte mer än en inställning och möjligtvis en publik bort. Vem sjöng bäst karaoke på företagsfesten? Visst var det faktiskt bra, på riktigt? Vem håller inte med om att det finns sådant som visserligen har en publik men som kanske kommer undan för lätt med att kalla sig konst? Hela porrindustrin är annars höjden av självfinansierat kulturuttryck.

En livstidskarriär där någon uteslutande lever på kulturen är mycket få förunnat. Att du kan leva av att stå på scen eller måla en tavla garanterar ändå i slutändan inte att du är konstnär. Vi kan alla göra valet att leva som konstnärer och se livet ur det perspektivet; komma ut ur den andliga garderoben. Det spelar ingen roll om vi pratar om ”hög” eller ”folklig” konst eller om vi menar idéer, filosofier, fantasier. Men det kräver något av oss för att kunna finnas.

Det kräver en budget för drömmar.

Så länge som vi inte stryper alla miljoner till Kungliga Operan i Stockholm och lägger ner historia och arkeologi som begrepp ska ingen heller knysta ett enda ord om att kulturen ska vara ”självbärande”. Det vill säga att kunna lära utan kunskap, sälja romerska mynt för att finansiera sökandet efter romerska mynt och existera utan att ha blivit skapat.

Jag tror att politikerprat om ”självfinansierande kultur” bara är en enda stor missuppfattning om att majoriteten är klok när den prioriterar nagelvård och bröstförstoringar framför forskning kring sällsynta cancerformer och bibliotek. När några pratar om att kulturen ska finansiera sig själv så låter det nästan rätt – kulturen är sin egen belöning. Men de som säger det menar att allt borde vara privatteateruppsättningar och underhållningsprogram på tv. Kultur är ju mer än så, och då är det dags att återknyta till spårvagnen. För man behöver inte ha målat en enda tavla för att vara konstnär, eller kunna spela ett enda instrument för att vara musiker. Det räcker med att man berörs i djupet av viss konst eller vissa toner. Om jag från och med imorgon aldrig mer skulle kunna sjunga, så kommer jag ändå alltid att vara sångare. På ett sätt mer, om jag ändå bara hade sjungit för att kunna köpa saker.

Idag avslutar jag med en dikt. Den har inget med den här texten att göra, förutom att det är en textskapelse. Den ligger inte på något förlag och jag kommer att få mycket svårt att tjäna några pengar på den; Vilket känns naturligt eftersom det är onaturligt med rika poeter. Men den är en skapelse, och den finns. Jag skrev den för att jag ville tänka på ett visst sätt och för att jag då började göra det. Den kommer aldrig finansiera sig själv, jag har själv finansierat den med tid och papper och penna och skrev den på ändhållplatserna. Att jag har skrivit en dikt innebär inte att jag är vare sig mer eller mindre spårvagnsförare, poet, musikalartist eller sångare eller något av det jag gör för ögonblicket. Bara ännu en del av en människa. Egentligen behöver dikter kanske inte ens en publik. Kanske är den verklig ändå. Om du tycker den är dålig så skriv en egen. Det är öronmärkta budgetar.

 

Vi växer

Vi växer över myrarna
Vi gör allting grönt grått
Vi växer över myrarna
De meningslösa myggornas myrar
Där livet stannat upp
I skalet av Galapagos jätte
Hon som förr lade grunden till världen
Med den långa halsen utsträckt
och de uråldriga ögonen spända mot himlen

Det är sköldpaddor hela vägen ner
Jag skriver för dig som är
33 år gammal

Håll ut
Andas
Håll ut

Svällskiffer expanderar
Effektiviseringen ökar
Det är tillväxt vi vill ha
Paretoprincipen gäller
15 mil från vinterbetet

Jag visar min kasse från systemet och skrattar
Du säger: ”VI är ju inte muslimer, än”

Jag hatar dig
Du märker det
och slår långa lovar
Som vargar i midvintern
Redo för kött

Förbannade varg
Förbannad den eviga traden

 

 

 

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Reinfeldt har snott min sommarstuga

Innan vi kliver på spårvagnen (det är jag som ska köra) ber en tiggerska oss om pengar. Medan vi rotar i våra fickor – mina är tomma och Johannes verkar bara ha två utländska mynt – frågar jag Johannes om inte han kan rumänska. För ett ögonblick ser han ut som om han glömt att han kan det. Så hittar han en tjuga och räcker över den med en fras jag inte förstår. Kvinnan svarar med ett leende som jag inte sett hos henne tidigare, trots att jag ser henne ofta. Det verkar betyda: Jag skulle gärna prata mer, men jag arbetar.

Byter några ord med föraren som ska avlösas. Johannes håller sig i bakgrunden. När jag bytt av och börjar köra håller han förardörren på glänt och vi pratar genom glipan om mitt problem: Jag har en deadline på en blogg som jag startat med några scenskolevänner från 90-talet. Vårt mål är att störta alliansen genom att väcka väljarna och få dem att inse vad som hänt med Sverige sen 2006. Jag har gott om privata skäl att ogilla alliansen, men få jag har lust att vara offentlig med i en blogg. Jag ondgör mig över mitt moment 22 för Johannes.

– Ju mer jag skriver, desto mer meningslöst känns det, säger jag. Det är svårt att beskriva ett Sverige som de flesta inte har upplevt, det är som att försöka beskriva färger för någon som är blind från födseln. Det finns ju hur många berättelser som helst om cancersjuka som tvingas jobba, tragiska flyktingberättelser, om skolor som läggs ner. Nu kallar man det bara för ”offerjournalistik” och tycker att nedläggningarna av skolor bevisar att kapitalismen fungerar.

Jag saktar in för människorna i Brunnsparken som springer rakt ut framför vagnen utan att se. Det är lövhalka ute. Fakta om bromssträckor dyker upp i huvudet, siffror som inte betyder någonting för den som springer blint.

– Problemet är ju inte att folk inte vet vad som händer, fortsätter jag, utan att de tycker att det som händer är rätt och riktigt. Nästan hälften av alla väljare har valt alliansen. De tycker att det är bra att man tvingar sjuka att jobba utan lön eller rättigheter; att det är okej att förstöra för tusen människor för att sätta dit en fuskare, ett collateral damage fast med omvänt förhållande med fler oskyldiga offer än fiender. Dem som jag vill nå är de som inte lyssnar på några argument – hos alla andra slår jag bara in öppna dörrar. Jag har skrivit runt hundra sidor om samma saker i flera veckor nu: FAS 3, klyftor, arbetsmarknaden, ministrar som begår brott eller utnyttjar sin ställning – det blir bara gnälligt för den som ändå inte bryr sig. Förstår du?

Radion tjuter till för ett gruppanrop. Jag öppnar dörrarna vid Domkyrkan. Det är senhöst. Folk kliver på och av i det hårda regnet. I korsningen Berzeligatan-Södra vägen sprutar vatten rakt upp ur brunnarna, meddelar trafikledningen. Det är upp och nervända världen, tänker jag. Johannes är tyst, så jag fortsätter:

– Jag känner mig som den danske kronprinsen i Falkenberg, oäktingen. Han som bodde i huset som var så omringat av jättelokor att kommunen till slut klippte ner dem. Han som la sina utläggningar i alla brevlådor han kom åt, sida upp och sida ner med upprepningar av bevis som ingen orkade läsa. Det värsta är att även om han faktiskt var danske kungens oäkta son, så orkade man inte med bevisen.

Johannes nickar och säger:

– I Bryssel blir breven kortare ju närmre makten man kommer. Ingen läser brev som är längre än ett halvt A4. Det är bra med känslor, men de blir dålig text. Skaffa dig regler.

– Problemet är att jag är så jävla arg.

– Ge oss en bild då, manar Johannes. Använd verkligheten. Ska du skriva om orättvisa kan du inte beskriva den om och om igen.

Han smackar med tungan.

– Vet du vad du behöver? Du behöver några få starka anslag som du tror benhårt på och som får resonans i allt du skriver. Så gjorde nazisterna. De hade bara några få enkla budskap, men allt de gjorde handlade om just de tre eller fyra grundidéerna.

– Jag vill ju helst inte följa nazismen, konstaterar jag syrligt.

– Följ Göran Greider istället då. Han har skrivit samma krönika i flera år, men man känner sig alltid lika upplyft av att läsa honom. Du måste ha en programförklaring bara; på de svagas sida, rättmätigt vred, och så vidare. Några få grundtankar. Lätt att följa, kort och tydligt. Sen kan du skriva om och kommentera vad som helst, alla vet ju redan var du står och tolkar in det de själva vill höra.

– Jag vet inte vem jag ska skriva som.

– Skriv att du är han som hoppade in för Ola Salo som Jesus.

– Det är alldeles för länge sen nu.

– Ge oss bilder då. Om hur det är att köra elvans spårvagn mellan höghus och niqabs i Bergsjön till de halvtomma strandvillorna och vindjackorna i Saltholmen.

– Ja, kanske det, muttrar jag och trycker på Tillåten öppning. En kvinna snubblar och faller nästan när hon kliver på.

– Ljug lite om du måste för att få fram det du vill säga, pockar Johannes. Skriv att en kvinna snubblar och nästan faller när hon kliver på.

– Hm, ja, kanske det, säger jag igen. Det kanske är det enda som återstår, vem som ljuger bäst.

Är text aldrig sanning? Hädar Johannes? Vad är en text egentligen, och hur var det egentligen med Alexandra Pascalidou, vars texter jag tycker om? Hur många andra skribenter skriver inte ens sina egna texter längre? Varumärket kanske är allt. Jag suckar och frågar honom vad han egentligen sa till tiggerskan tidigare. Johannes rotar i sin väska och svarar:

Smaklig måltid.

– Kommer hon få använda pengarna själv då, tror du?

Jag frågar därför att tiggeriet är komplicerat. Alltifrån samåkning och släktskap till ren människohandel. Faktumförsäljarna kan väl jämföras med dem som hade tiggarpass år 1600. Mest vill de europeiska tiggarna slippa tigga i ett land där ingen har något att ge förutom stryk. Beatrice Ask tycker att vi måste rädda alla tiggare genom att förbjuda dem. Ungefär så som KD ville kriminalisera prostituerade innan sexköpslagen, den som Beatrice i efterhand har gillat.

– Jag ger inte för tiggarnas skull, svarar Johannes. Jag ger för att det är det enda kristna man kan göra.

Jag tänker på min korta tid som präststuderande och nickar.
Jo, där har han rätt, Johannes. Vi kan inte inbilla oss att vi har en mall för att skilja ont från gott och sedan uppträda omänskligt mot alla. Om inte ens justitieministern kan skilja på rätt och fel så kan ju knappast jag det heller, och om jag blir lurad så är det värt några tjugor, om åtminstone en tjuga hamnar rätt nån gång. Polisen kan få utreda brott och Beatrice kan få välja om vi ska återinföra kriminalisering av dagdrivare. Vi andra kan bara ge för att rädda oss själva.

Johannes hoppar av vid Linneplatsen.

Jag bestämmer mig för att hädanefter skriva precis som jag själv  vill:

För långt. För kort. Inkonsekvent.

Jag tänker skriva min egen text om det jag tror på, och ofta ta avstamp i sådant jag inte tror på. Till exempel tror jag inte att Göran Greider började skriva för att han i förväg positionerat sig och valt ut ett varumärke, utan tvärtom – för att han först trodde på något och därefter började skriva. Det känns bra.

Det här är bara början.

Fotnot

Johannes heter egentligen något annat. Inläggets titel har inget med texten att göra utan är ett PR-knep för att locka den grupp läsare som inte behöver bekymra sig om alliansens baksidor. 

Lästips

Moment 22

Jämlikhetsanden

De Apatiska

Det Sovande Folket

Några källor till textens grundtankar

Exempel på sjukskrivnas berättelser:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12495060.ab

http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=3496106

http://www.driva-eget.se/cancersjuk-tvingas-jobba-for-att-han-varit-foretagare-5266319

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.3059039-cancersjuk-tvingas-till-arbetsformedlingen

http://www.metro.se/metrojobb/cancersjuka-carin-maste-jobba-heltid/Objikl!7108/

http://arbetet.se/2011/01/14/allvarligt-sjuka-tvingas-till-socialen/

http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sjukfranvaron_okar_1364393351543

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14257111.ab

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/en-tyst-katastrof/

Utförsäkrade 2012 i ”riktiga” jobb:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5316143

http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/83/2547996_1043_757.jpg

Den nya skolan:

http://www.etc.se/reportage/i-john-bauers-ruiner

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/gymnasiet-praktiska-tumba-stangs-omedelbart

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/konkurs-okat-hot-for-fria-gymnasier_8439732.svd

Omvärlden om Sverige:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17700531.ab

Sålda statliga bolag:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/bolag-som-reinfeldt-salt-varda-miljarder

Om antal utförsäkrade och arbetslösa, anledningar till minskat antal förtidspensionerade:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article17309991.ab

Antal röster 2010:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagsvalet_i_Sverige_2010

De apatiska barnen, efterspel Marie Hessle, Barbro Holmberg:

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/apatiska-barn-var-inte-drogade/