Kategorier
Allmänt

Voldemort är tillbaka

När jag var 15-16 år gammal i slutet på 80-talet, hette min bästa kompis Johan. Johan och jag var olika: Han var tystlåten och blyg och hade växt upp i avskild villa på andra sidan grundskolans kulle, men spelade innebandy med sina vänners vänner. Jag, däremot, var ett så kallat ”lägenhetsbarn” – troligtvis med en för tiden okänd bokstavskombination – och hade en mängd jämnåriga på gården, men tränade ändå solosporten Karate (efter att ha sett Karate Kid med Ralph Macchio), spelade fiol och sjöng. Kanske var vi lika i att vi sökte motsatser. En dag skulle jag förstå exakt hur olika vi var i andras ögon.

En skillnad var att jag växt upp i lägenhet och Johan i hus. Men vi bodde båda i centralorten Kungsbacka, en mycket moderat och mycket rik kommun som i decennier vägrat att ta emot sin del av utlänningar. Det tvingade andra kommuner, som socialdemokratiska Göteborg några mil bort, till desto större uppoffringar, och gjorde Kungsbacka i stort sett helt ariskt.
Jag minns inte om Johan åkte skidor på sportloven, men det gjorde jag. De som bodde i villa åkte annars till franska alperna, men vår familjs sportlov var verkligen inte kattskit: mamma körde ju buss för SJ så vi åkte tåg nästan gratis i hela Sverige. I Europa åkte vi dock bara för halva priset, så vi åkte istället till Åre varje vinter.
Jämfört med många andra i mitt område hade jag det väldigt bra i lägenhetsområdet i det pittoreska kustnära Kungsbacka; några av mina kompisar åkte aldrig någonstans. Erik åkte ut på motorvägen på fyllan med sin moppe och blev ihjälkörd. Jag minns att hans bästa kompis Andreas (som kallade sin alltför underdåniga mamma för ”jävla fitta” och som en gång överraskade mig med att blotta sin halvt erigerade kuk och bara skrattade när jag blev förbannad) dagen efter olyckan kallade Erik för en idiot, och sa att han hoppades att han skulle dö. En önskan som gick i uppfyllelse efter att Erik kämpat förgäves för sitt liv i respiratorn.
Andra drack vin eller haschade i skyddsrummen, och Johanna slog knogarna blodiga mot Adéles Gatukök och skröt sedan om sina lindade händer. Olle var norrlänning och stor för sin ålder och fick alltid skulden för allt, och en gång kastade småbarnen sten på en fyllgubbe som ramlat i buskarna vid husväggen. ”Fyllgubben” var någons pappa. Jag minns att han log och nickade när barnen slängde sten. Stenkastning kan kanske ibland vara substitut för skidåkning i Val d’Isère eller i Åre: det kan man tänka på ibland när spårvagnens ruta krossas och man tycker synd om sig själv. Själv blir jag bara arg och rädd vid sådana tillfällen, kanske får det mig att tänka på Andreas och Erik.

Johans pappa var ingenjör i ett stort svenskt byggföretag. Familjen hade ofta rest runt med pappan när Johan var mindre. Bland annat hade Johans pappa byggt Saddam Husseins bunkrar i Irak. Iraks ledare Saddam var en galning, sa Johan när jag ställde nyfikna frågor. Saddam hade satt upp bilder på sig själv över hela Bagdad. På Bagdads husfasader fanns enorma muralmålningar med Saddam som läkare, som general, som beduin – men ändå fick ingen prata om honom, sa Johan.
Johan var min första kontakt med den runda Jorden. Innan det var den platt.

En dag förändrades mitt liv plötsligt dramatiskt:
Pappa fick ut ersättning för en arbetsskada på säljjobbet – en respektabel bit av huden på knät var bortfrätt av tvättmedlet han krängde och för pengarna startade han och mamma ett café – Café Lyktan nära Vågmästareplatsen på Hisingen, samma område som nu får ge vika för det nya Göteborg, Hisingens egna Manhattan (”Med lite fantasi kan du se solnedgången från balkongen”, löd reklamtexten över Halal-slakteriet, när det fortfarande stod ensamt kvar bland ruinerna i Kvillebäcken) – och vår familj fick råd att flytta några hundra meter över grundskolekullen till villaområdet där Johan bodde. Gårdens skrikande ungar och Röda-Vita-Rosen byttes ut mot understimulerade barn i folktomma trädgårdar. Johans och min trädgård gränsade till varandra och vi började umgås. Hans familj var trött på att resa, och mina föräldrar jobbade oändligt mycket i arbetarfiket, så Johan och jag hängde mycket tillsammans på sommarloven. Sommaren 1989 hade jag nyss fyllt sexton och jag och Johan åkte till en strandfest i Åsa. Johans innebandykompisar var där, och ett par av mina mer ordnade lägenhetskompisar från förr. Vissa tog sig dit med egen moppe, andra som jag med buss, några till och med med bil. Jag vet inte vad vi drack, men vi blev fulla, och jag hånglade med en tjej som jag några år senare blev tillsammans med, och sedan kysste jag tjejen som jag hade varit kär i hela grundskolan – innan hennes kille (han som såg ut som, klädde sig som och betedde sig som Mikael Rickfors) kom och tog över hånglandet. Den kvällen tog min första kärlek slut och blev ganska ful.

En av bilarna på stranden tillhörde ett gäng raggare. Raggarna hade med sig ett stort träkors på flaket. De hällde bensin över det, körde ner det djupt i en sandlåda där gräset slutade mot havet, tände eld på det och började mässa.
Jag kände igen Ku Klux Klans symbolbränning av kors från filmer, men kunde inte fatta att de verkligen gjorde det. Skämtade de? Hur jävla dumma i huvudet var de här jävla bönderna?! Kall och vansinnig skyndade jag mig att leta upp Johan, eftersom jag förstod att det här inte bådade gott för honom. På vägen hörde jag en av hans gamla innebandykompisar, som vi pratat med tidigare på kvällen, säga till någon jag inte kände:
”Ska vi döda negern?”
Jag konfronterade honom; frågade honom vad fan han pratade om – om att döda Johan, som han spelat innebandy med i flera år?
Först såg han störd ut, men så skrattade de båda och tog nackgrepp på mig. Jag kämpade emot och slet mig fri. När jag fick tag på Johan hade jag det maktlösa raseriets tårar i ögonen, men Johan var underligt lugn. Det var som att han bara väntat på att just det här skulle hända. ”Det är inte så farligt”, sa han, som om han alltid vetat att det egentligen hade varit så här hela tiden. Under ytan.

Numer förstår jag Johans reaktion den gången. Gör vi inte alla det? Naturligtvis hade Johan rätt:
Man kan inte vara ensam neger i ett svenskt, självvalt ariskt, moderat litet samhälle, med en mamma från Etiopien som bakar etiopiskt tunnbröd (ingera med grönsaker på) utan att råka ut för rasistiska korsbränningar och riskera att få stryk eller bli hatad för sin ljusbruna färg och sitt svarta krulliga hår. Det kan vara lugnt och tyst i åratal, men förr eller senare smäller det. Framförallt i ett Sverige som aldrig erkänt sin underliggande strukturella rasism, därför att kylan avskräckt invandrare i alla tider och hållit landet vitt och oprövat. Ett land som förhållit sig ”neutralt” under det värsta utrotningskrig som någonsin drabbat världen, och som valt att fokusera på hur en enda människa räddade tusentals judar medan staten själv både skickade tillbaka judar och internerade kommunister och sålde stål till förövarens vapen. Det finns ingen säkerhet för ”negrer” i ett land som var bland de första i världen att ha ett rasbiologiskt institut; inte i ett land som Sverige där man kan misstänka att vissa tidiga förnekare av relativitetsteorin drevs av antisemitiska åsikter och retade sig på att Einstein var jude. Samma Einstein som i sin skrift ”Vädjan till européerna”, hävdar att nationalismen har amputerat de intellektuellas förnuft.
(”Den speciella och den allmänna relativitetsteorin”, Daidalos förlag, i inledningen av Aant Elzinga)

Just då förstod jag ingenting. I raseri över korsbränningen i Åsa skrev jag en kort redogörelse som jag läste upp för klassen. Ingen verkade reagera nämnvärt. Alla visste hur man pratade där ute på landet. Men visste alla hur det – egentligen – var? Så som Johan visste det?

Under åren som följde gled jag och Johan isär och det kändes som om allt accelererade: 90-talet med sin Laserman; judiska överlevare i skolor som med sina nummer från lägren fortfarande tatuerade på armarna försökte prata om Förintelsen men fick mothugg av barn vars föräldrar inte ens varit födda när föreläsaren själv med nöd och näppe överlevt förintelselägrens helvete; Ny Demokrati som pratade om ett Sverige för svenskar och BSS som ville genomföra det med våld; dödsmisshandeln av John Hron i Kungälv; kompisar som blev misshandlade av nynazister när de väntade på bussen; nynazister som satt i spårvagnen och ville prata med mig om att nazismen var den enda ideologi där man verkligen kunde känna sig hemma; nazister i Slottskogen bland picknickande familjer; löpsedlar med svarta rubriker om invandrarhotet; en kusin som flydde från sin älskade förort därför att kulturkrocken blivit för stor – och mitt ”kära” Kungsbacka, som förblev ariskt vitt och opåverkat. Ur allt detta försökte samlande krafter starta ett nytt parti som skulle få nynazisterna, rasisterna och nationalisterna att erövra politiken istället för att bränna kors, dricka öl och slåss.

Så, plötsligt, mot slutet av 90-talet — ingenting. Det blev dödstyst. Lasermannen var infångad utan att ha lyckats döda så många som han ville. Nazisterna lös med sin frånvaro på stan.
Vad skönt.
Eller? Vad var det som hade hänt egentligen? Vad var skillnaden mellan då och nu?

Idag vet jag att det jag upplevde 1989 och under de våldsamma åren som följde bara var en förvirrad början på något större, och att det samlande partiet till slut dök upp och lyckades. Jag vet också att det absolut inte blev tyst. Tvärtom. Naziuniformerna och skrålen om vit makt byttes mot kavaj och lögner en masse om massinvandringens och islams fördärvliga inverkan på Sverige; lögnerna flyttade in i kommunfullmäktige och i riksdag och fick statligt understöd för sina kampanjer. Att det var tyst nu berodde på att jag inte längre befann mig i samma rum som nazisterna och inte längre kunde höra vad som sades.

En av de ledande i den stora förändringen var en gammal nazist, Ingemar Somberg, som sa så här till alla korsbrännande bondsöner:
”Det är inte som på 30-talet (…) Tänk därför på att nazisymboliken från 30-talet inte är gångbar längre och dessutom straffbar (…) Min förhoppning inför 1999 är att alla kan samlas under en sammanhållande ledning och bakom ett icke enbent partiprogram. Låt oss sammanställa ett ’tusenfota’ program där inte främlingshat och vit makt är det enda viktiga, bredda därför argumenteringarna till alla områden. Till Er unga vill jag bestämt vädja: häng in uniformen, ställ ifrån Er ölburken och sluta skråla om judeslakt. Måste Ni marschera så gör det i takt, Ni framhäver inte den vita rasens överlägsenhet genom att gå som en fårskock.”

I februari 1988 hade just ett sådant brett och samlande parti startats i Malmö. Det var en rörelse som drevs av dem som längtat efter hämnd i decennier efter ett brutalt nederlag mot de allierade världsmakterna. På ytan såg rörelsen våldsam, löjligt liten och vacklande ut (dess gamla präster kallade den vid den här tiden för en Hollywood-variant av sig själv), men dess innersta kärna var kall, hård och beslutsam. Hatet hos det ”nya” partiets grundare brann med oförändrad styrka sedan många årtionden tillbaka. Till skillnad från folkölsdyrkarna var detta målmedvetna äldre rika män med europeiska kontakter. De använde sig av våldsamma ungdomar därför att det var de enda som stod till buds. Kampen kunde ännu inte föras politiskt – de var tvungna att bygga nazismen från grunden igen – så de sökte stöd hos sina hemliga överlevande tyska kontakter samtidigt som de undervisade och ledde den svenska ungdomen. Det var inga problem att få hatare, tricket var att vänja det svenska folket vid lögner tills lögnerna fått fäste och skapat en grogrund för det nya ariska nationella partiet, nationalsocialisterna.

I februari 1988, året innan Johans innebandy-”vänner” pratade om att döda honom vid ett brinnande kors på stranden i Åsa, hölls ett möte med 23 personer där de gamla nazisterna Gustav Ekström och Gösta Bergquist valdes till revisor och sekreterare i det nystartade partiet, som man döpt till Sverigedemokraterna. Det var och är en parafras på ordet ”nationalsocialism”, det som förr varit socialism förbehållet tyskar kallades nu för demokrati förbehållet svenskar. Partiledningen avgör som alltid vem som räknas in i nationen. Ekström var över 80 år gammal 1988, men fortfarande fast besluten att återinföra den ariska överhetens allmakt, så som den tagit sig uttryck i hans ungdoms dagar då han rest till Tyskland och gått med i Waffen SS. Från 1941 till 1943 utkämpade Ekström den ariska kampen, enligt sig själv för att ”slåss mot världsjudendomen”. Först svor han trohetseden till Adolf Hitler, och sedan arbetade Gustav direkt under SS-chefen Heinrich Himmler vid högkvarteret i Berlin. För den som sov på historielektionen var SS den organisation som gemensamt dömdes i Nürnbergrättegångarna efter kriget som kollektivt ansvariga för utförandet av Förintelsen. Enligt krigsdomstolen var det omöjligt att inom SS skilja bödel från hantlangare, alla hade lika stor skuld. Sekreteraren i Sverigedemokraterna, Gösta, var bara 17 år den 1 maj 1945 när Hitler just tagit sitt liv och kriget var över, men medan Sverige fasade över bilderna av miljoner industriellt mördade judar och grät över kroppar av kvinnor, åldringar, män och barn i avfallshögar av död, stod Gösta oberört i nazistuniform på Stureplan och sålde den nynazistiska tidskriften Den Svenske Folksocialisten. 1988 startade han så Sverigedemokraterna tillsammans med Gustav och Ulf Ranshede som senare dömdes för misshandel av en 14-årig invandrarpojke. Gösta var fortfarande nazist. Året efter mötet – samma år som jag såg korset brinna i Åsa – åkte Gösta ner till ett hemligt möte med gamla SS-soldater söder om Hamburg. Där flashade han med sin hakkors-pin och klagade över hur det svenska etablissemanget motarbetade nationalsocialismen och beklagade sig över hur media, politiker och trossamfund gemensamt satte munkavle på lärans förespråkare; det var inte comme il faut att förespråka nationalsocialismen längre.
Känns offermentaliteten igen?

Tror du att Sverigedemokraterna är rumsrena nu? Trots att deras nuvarande riksdagsman Stellan Bojerud gett sitt stöd till ett nazistiskt parti och hyllat SS kämparglöd? Kan du verkligen fortsätta att inbilla dig att Jan Bengtssons bokbål i nazistuniform på 90-talet var en ungdomsnyck, och att han idag passar in i vårt demokratiska system där han nu sitter, i styrelsen för Sverigedemokraterna i Höör? Kan du tro på att SD:s nuvarande vice partiledare var ”politiskt omogen” när han förespråkade att kasta ut ”500.000 av de värsta parasiterna” ur Sverige, som 53-åring, år 2002?

Ofta använder vi i vår kultur bilder och sagor för att tala om det vi vet är sant. När Harry Potter i JK Rowlings berättelse säger namnet Voldemort högt och skriker att ondskan kommit tillbaka – att han har sett den själv – blir folk runtomkring honom rädda och försöker hitta fel i hans argumentation. Det slutar med att hjälten offras och människor dör. Rädslan för att sanningen är precis så ful som sagan säger gör att lögnen dödar oss inifrån. Så välkommen till historien. Den står aldrig still. Den här gången är det vår tur att välja sida. Fnys inte åt sagan om Harry Potter och Voldemort, och komplicera inte begreppen alltför mycket. Det är ganska enkelt egentligen:
Den onda Nazismen är tillbaka, med full kraft – Den kallar sig för Sverigedemokraterna.
Den var aldrig död, den bara drömde om hämnd.
Det är samma gamla hat som vanligt.

Källor:
Stora delar av den här texten bygger på Bosse Schöns artikel ”Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna” i ETC, 4 februari 2014.
Kanske heter alla personer, precis som ideologierna, numer något annat.

Kategorier
Allmänt

De Onda

 ”Jag vet att man inte kan säga så här, men.. moderaterna är ju onda.”

Året var 2006. Moderaterna och Allians för Sverige hade just vunnit valet. Orden i direktsändning kom från en ung kvinna som tillhörde den lamslagna och smått chockade ”röd-gröna röran”, som Alliansen kallar oss. Chocken var begriplig. Hur kunde svenska folket rösta fram Sveriges mest borgerliga högerparti och en blå allians av heltidspolitiker som byggt sin valkampanj på att låtsas vara arbetare? Som fräckt tagit över arbetarrörelsens slagord och nu kampanjade i husvagnar, utklädda till ”vanligt folk”, utan slips och kostym? Som lovat välfärdsförsämringar för samhällets olycksbarn och att istället satsa pengar på de som redan hade det bra? För ingen kunde väl missförstå att devisen ”Det ska löna sig att arbeta” egentligen betydde ”Det ska straffa sig att inte jobba”?

Svaret på hur det här gick till – åtta års folklig omoral – ligger hos väljarna. I detta fall hos oss medelålders vita män – jag har hunnit bli en sådan under Alliansen. Vi som alltid klarar oss klarar oss har svaret, vi som numer tillhör den arbetande medelklassen. Är vi helt enkelt bara – onda?

Kampen mellan Ont och Gott är ju en religiös fråga, och som vi alla vet är kanske svenskarna det mest ateistiska folket i världen. Tron på Gud är för fattiga, men snart kommer H&M att ge fattiga en lön som går att leva på som de lovat, och sen tror de också på Mammon.

Men begreppet ondska används också i ickereligiösa amerikanska filmer som ett mått på omoraliska gärningar. Så, vad säger du? Är Moderaterna och Alliansen ”Good guys” eller ”Bad guys”? Ska vi låta dem sitta i åtta år till innan du kan bestämma dig? Jag tycker inte det, och därför vill jag hjälpa dig på traven.

Ett tag cirkulerade en sammanställning över moderaternas historiska ondska. Den dyker fortfarande upp här och där. Här kommer den fristående fortsättningen, en ofullständig historik över drygt sju svåra år:

Sven-Otto Littorin, moderat arbetsmarknadsminister från oktober 2006, hann med att höja avgifterna till A-kassan, sänka arbetslöshetsersättningen, avskaffa skattesubventionerna för medlemskap i facket och ta bort avdragsrätten för fackavgifter och avgifter till a-kassor. Det resulterade i en massflykt från både a-kassor och fackförbund, och i att en ny grupp arbetslösa föddes: sparkade arbetare på socialbidrag. Det tunga ansvaret gjorde Sven-Otto ledsen och han köpte lite sorgset sex på sin nya marknad. När den elaka pressen fick reda på det 2010 avgick han genast, för barnens skull. Som om han ville be om ursäkt, gav han också en sista order om könskvotering i bolagsstyrelser, något som omedelbart togs bort av Sven-Ottos tillfällige vikarie: moderaten och migrationsministern Tobias Billström. Tobias är historiker, specialiserad på brittisk kolonialstyre. Ni vet, då när britterna delade upp folk i dumma eller smarta raser. Tobias uppsatser i Cambridge handlade om hur det var att vara brittisk tjänsteman i Indien och Jamaica förr i världen: något som många papperslösa i Sverige kanske möjligtvis inte alls kan identifiera sig med, men kanske känns det relevant för Tobias. Som många moderater tyckte inte Tobias om att betala TV-avgift. Först sa han att han inte tyckte om programmen. Sedan sjukskrev han sig när de elaka journalisterna ville höra mer. Det var smartare gjort än Cecilia Stegö-Chiló, som inte heller tyckte om oberoende media. Hon skröt istället om att hon inte betalade TV-licensen. Nu var ju Cecilia i och för sig kulturminister och då är det bra om man tycker om Public Service. Till Cecilias heder ska sägas att hon bara var kulturminister i två veckor.

Tobias har blivit anklagad för att uttrycka sig rasistiskt när han gjorde skillnad på blonda och på mörka. Han fick be om offentlig ursäkt till både partikamrater och arga meningsmotståndare som krävde hans avgång. Tobias sa bara att han sagt fel. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth tyckte dock att det var bra sagt.

Trots att Tobias hela tiden har varit motståndare till papperslösas rättigheter har han tvingats till många eftergifter, på grund av moderaternas ofrivilliga samarbete med Miljöpartiet.

Under Tobias tid på jobbet har antalet tillbud som till exempel självmordsförsök på asylboenden fördubblats på fem år.

 

Gunilla Carlsson var en moderat biståndsmotståndare. Fredrik utnämnde henne till biståndsminister. ”Som att sätta en protestant till påve”, sa den elaka journalisten Thomas Ramberg om det. När den i grunden socialdemokratiska myndigheten SADEV ville undersöka vad Gunilla egentligen räknade som avdrag från biståndet, sa Gunillas chef Carl Bildt till SADEV att de inte fick kolla på det. Sedan lade Gunilla ner SADEV. Några månader senare förklarade Gunilla att världen inte behövde mer bistånd, för alla hade blivit medelklass. Sedan avgick hon. Ingen mening med att jobba kvar när det inte finns några fattiga längre, tyckte nog Gunilla. Man kan lugnt säga att biståndsorganisationerna inte riktigt höll med om att jobbet var gjort. Kort efter sin avgång visade det sig att elaka och fortfarande oberoende reportrar från Public Service tagit över SADEV:s undersökning och fortsatt titta på just det som Carl Bildt sagt att man inte fick titta på. Avdragen från biståndet var faktiskt jättekonstiga. Gunilla och några andra på departementet hade tagit sin lön, ganska många miljoner, ur biståndsavräkningen som SADEV velat granska. Carl Bildt sa att alla gjorde så i stora världen, men representanter från stora världen sa att det var första gången någon gjort så. De sa att det var så konstigt gjort att det inte ens fanns några lagar mot det ännu. Gunilla ville inte kommentera utredningen alls men växlade ändå mellan att säga att hon dels inte visste något om det, dels att lönen från avräkningen hade varit ett experiment.

 

Arbetslivsintitutet var en statlig myndighet som utförde samlad forskning kring stress och utbrändhet i arbetslivet. Alliansen lade ner ALI 2007. Socialdemokraterna ville bara gömma arbetslösa i sjukskrivningar, trodde högern. Folk kan visst jobba, om de slutar sjåpa sig. Ett par år tidigare hade den marknadsliberala tankesmedjan Timbro (som tycker att Alliansen avreglerat för lite och inte sänkt minimilönerna tillräckligt) med DN:s ledarskribenter Peter Wolodarski och Malin Siwe sänkt ALI:s trovärdighet inför alliansens dödsstöt. En positivt överraskad Wolodarski gladdes ändå åt att 400 flumsossar på institutet nu blivit arbetslösa.

Kvar blev Arbetsmiljöverket, som löd under Arbetsmarknadsverket, som i sin tur lades ner 2008. Arbetsmiljöverket missade 2013 att informera om att dödsolyckorna bland utländsk arbetskraft, som inte tas med i statistiken kring olyckor i arbetslivet, har ökat. Därför ser det ut som att just dödsolyckorna i arbetslivet har minskat kraftigt, samtidigt som alla andra arbetsolyckor konstant ökat. Sjuktalen ökar också igen. Arbetsmiljöverket tror att sjuktalen går upp på grund av att psykologer hittar på en massa nya diagnoser.

En tid efter det att Fredrik förbjudit svenskarna att vara sjuka längre än en viss period, verkade det faktiskt som om regeringen lyckats få bort all sjukdom och att många varit sjukskrivna i onödan. Men trots att man tagit bort ersättningen och tvingat alla långtidssjuka till Arbetsförmedlingen för att tvingas jobba på lönebidrag utan rättigheter, och trots att långtidssjuka under inga omständigheter lämnats ifred av Försäkringskassan efter ett slutgiltigt cancerbesked eller sin konstaterade utbrändhet, så ökar nu sjuktalen. Det verkar helt enkelt som att allt fler blir sjuka, trots att regeringen Reinfeldt uttryckligen förbjudit det.

Speaking of Fredrik Reinfeldt:

 

Fredrik Reinfeldt tycker att alla borde jobba ännu mer och längre, annars kommer vi inte ha råd med pensionerna, trots att han sålt Vin & Sprit, Nordea, Vasakronan, OMX och flera andra företag för drygt 160 miljarder. Kanske har vi inte råd för att Fredrik satsat många miljarder på pigavdrag, på att sänka skatten fem gånger för alla som har jobb, sänkt skatten på krogen och inte rört ett finger för att låta de snuskigt rika betala lika mycket skatt som en låginkomsttagare. På det privata planet har Fredrik dock försökt göra sitt för att se till att obetalt hushållsarbete ska bli avlönat, med klen framgång. Fredrik och Filippas utländska tjänste- och barnflickor fick nämligen betalt långt under minimilön. En av de unga kvinnorna fick åka hem till Serbien-Montenegro efter att hon fått avslag på sin asylansökan. Efteråt visade det sig att kvinnan hade jobbat illegalt i Filippas bolag. Fredrik försvarade samtidigt RUT-avdraget som han hävdade hade gjort det möjligt för låginkomsttagare att ha tjänstefolk. SCB förklarade för Fredrik att han hade fel: Det visade sig att det mest var rika som hade hemhjälp, det var knappt någon låginkomsttagare alls som utnyttjat RUT, bara 4 procent.

Att det däremot är låginkomsttagarna som får bekosta ett bidrag som bara hjälper höginkomsttagare ser inte Fredrik som ett problem. Han tycker mest synd om dem som skulle bli arbetslösa eller få jobba svart i rika hem om avdraget togs bort.

Han är allt bra snäll, patron Reinfeldt.

 

För Reinfeldts allianskompisar har det gått sämre. Lars Leijonborg försvann när hans närmaste kollega åkte dit för förtal och dataintrång när han försökte smutskasta oppositionen. Leijonborgs efterträdare, den gamle militären Jan Björklund kommer delvis att bli ihågkommen för sina roliga one-liners, men också som den som under sju år körde skolan i botten i internationella kunskapsmätningar. Dåligt betyg för betygsivraren Björklund. Vi minns honom som en komiker med  dåliga betyg och som den som ansvarade för ett samhällsexperiment utan motstycke på planeten Jorden, möjligen med undantag för Pinochet-diktaturens Chile. Jan konkurrensutsatte nämligen utbildning och bjöd in kortsiktigt tänkande riskkapitalister att göra vinst på att äga svenska skolor. När tusentals elever helt plötsligt stod utan utbildning för att deras gymnasieskolor gått i konkurs och ägaren placerat vinsten utomlands, sa Jan först att det bara bevisade att kapitalismen fungerat. Sedan började han tala om – för alla som fortfarande tyckte att han var lite rolig – att riskkapitalister gärna fick äga skolor, bara de inte tänkte kortsiktigt, och att Jan själv minsann alltid tyckt att skolan ska vara statlig. Han sa också att det inte var socialdemokraternas fel att experimentet med skolan misslyckades. Fast lite ändå. Meeen – ändå inte. Faaaast – kanske lite ändå.

 

Maud Olofsson blev den som slutligen svek Centerpartiets hjärtefråga om avvecklingen av kärnkraften när hon gick med på att bygga nya kärnkraftverk, men hon fick avgå i sviterna efter Nuon-affären, där hon råkade betala 27 miljarder. För mycket.

Maud säger nu att hon tar FULLT ansvar för affären – fast lite var det också Socialdemokraternas fel. De hade ju skrivit ”Att göra”-listan (Ägardirektiv), som alla i Alliansen så klart följer när man inte säljer eller lägger ner socialdemokratiska företag, och där stod att framtidsplanen för Vattenfall var att expandera. Så Maud lydde ju faktiskt bara. Socialismens ondska lever fortfarande och gör den stackars Alliansen till marionetter. Maud är i alla fall lojal med Alliansen. Hon vägrar fortfarande uttala sig om i fall Fredrik läste det där interna PM:et som varnade för att Nuon-affären var dålig.

Nu har Maud skrivit en självbiografisk bok som heter ”Jag är den jag är”. Eftersom ingen tror att Maud tror att hon är Gud (som var den förste att säga så i Bibeln), så avslöjar titeln det vi alla redan visste: Maud älskar musikaler. Framförallt musikaler om män som klär ut sig till kvinnor, men kanske också musikaler om små flickor som bor på barnhem men dansar och sjunger ändå och tror på framtiden och som blir adopterade av en lång och skallig äldre man.

Mauds efterträdare heter Annie Lööf. Annie satte spiken i kistan på Centerpartiet genom att missförstå allt. Annie trodde nämligen att det gamla bondepartiet var ett nyliberalt parti för homosexuella stadsbor som gillade Margaret Thatcher. När Annie föreslog könsneutralt månggifte och ville rädda Björklund genom slopad skolplikt, slog bönderna tillbaka. Oklart om det hela gick att skylla på sossarna.

 

Kristdemokratiske bostadsministern Mats Odell rekommenderade alla att köpa bostadsrätter till sina barn. Det hade han själv gjort. ”Det kan alla göra”, sa Odell och fick våldsam kritik. Alla har nämligen inte ärvt ett vårdföretag, och även om man har gjort det kanske man inte hade valt att sälja det fina familjeföretaget till riskkapitalister för 72 miljoner kronor. Mats Odell blev visserligen en gigant bland curlingföräldrar, men misslyckades ändå med sitt försök att störta Göran Hägglund från tronen. Detta trots att Hägglund i en PR-undersökning visat sig vara tillräckligt full med kvicksilver för att kunna användas som stjärttermometer.

Carl Bildt utreds fortfarande för kännedom om det massmord som begicks på grund av att hans bolag ville ha olja. Har fått massa kritik för att han avslöjat hemligheter för USA:s underrättelsetjänst ända sen 70-talet. Tillsammans med Reinfeldt och några militärer byggde han en hemlig vapenfabrik i Saudiarabien med ett fuskbolag, och fick naturligtvis ganska hård kritik för det. Men Carl Bildt kan prata huvudet av vem som helst. Dessutom förnekar han i princip allt som folk säger. Det är så han kommunicerar när han inte är på besök hos Presidenten av USA. Men en sak förnekar han inte, och det är att sossarna tvingade Bildt att göra vapenaffärer med Saudiarabien. Det hade nämligen sossarna skrivit i manualen när de lämnade över makten. ”Så här styr man Sverige” heter manualen. Det låg dessutom lappar från sossarna överallt. ”Gör såhär:..”, stod det på lapparna. Hela regeringskansliet var fullt av lappar från gamla sossar som man måste lyda. Vissa slängde man i och för sig i papperskorgen, men andra lappar såg så bra ut.

När två journalister ville veta vad Bildts företag egentligen sysslade med i Etiopien blev de fängslade som terrorister. Bildt var jättesnäll och fick ut dem igen. Journalisterna löd Reinfeldts råd från 1993 och skrev en bok. Det borde alla göra, tycker Reinfeldt. Om man ska ta moderaterna och Alliansen som exempel bör alla också bygga vapenfabriker i diktaturer, bryta mot mänskliga rättigheter, övervaka sina grannar, avslöja rikets hemligheter för främmande makter, misstro och tvinga sjuka att jobba utan semester, vägra erkänna att man gjort fel, sno andras lösenord, strunta i TV-licensen, köpa sex, göra dåliga affärer med lånade pengar och sedan skylla ifrån sig, utnyttja asylsökande och ge dem för lite i lön, göra rasistiska uttalanden, ta ut sin lön i biståndspengar, sälja det gamla familjeföretaget till högstbjudande, sedan köpa bostadsrätter till sina barn och se ner på alla som inte gör likadant. Efter att ha gjort allt detta ska man sedan pösa över av stolthet och skylla på att mamma och pappa skrivit fel på lappen.

 

För det är så vi onda gör.

 

Kategorier
Allmänt Kultur Kulturpolitik Samhälle

En dikt

Kanske undrar någon varför jag skriver i en blogg som Kulturklassen: Jag kör ju spårvagn? Är det verkligen representativt för en kulturarbetare? Ja, ganska representativt.

Inte just spårvagn kanske, även om jag känner till några komiker, bandmedlemmar och en trumpetare som också kör spårvagn. Samtidigt: två kolleger inom kulturen har jobbat med fisk. Någon annan har varit brandman och många drygar just nu ut som sjuksköterskor. Rätt många extraknäcker i butiker eller är lärare och personliga assistenter. Sten-Åke Cederhök jobbade på arbetsförmedlingen mellan jobben. Brad Pitt har gått runt i kanindräkt ett tag, precis som jag. Var konstnären börjar och arbetaren slutar är inte mer än en inställning och möjligtvis en publik bort. Vem sjöng bäst karaoke på företagsfesten? Visst var det faktiskt bra, på riktigt? Vem håller inte med om att det finns sådant som visserligen har en publik men som kanske kommer undan för lätt med att kalla sig konst? Hela porrindustrin är annars höjden av självfinansierat kulturuttryck.

En livstidskarriär där någon uteslutande lever på kulturen är mycket få förunnat. Att du kan leva av att stå på scen eller måla en tavla garanterar ändå i slutändan inte att du är konstnär. Vi kan alla göra valet att leva som konstnärer och se livet ur det perspektivet; komma ut ur den andliga garderoben. Det spelar ingen roll om vi pratar om ”hög” eller ”folklig” konst eller om vi menar idéer, filosofier, fantasier. Men det kräver något av oss för att kunna finnas.

Det kräver en budget för drömmar.

Så länge som vi inte stryper alla miljoner till Kungliga Operan i Stockholm och lägger ner historia och arkeologi som begrepp ska ingen heller knysta ett enda ord om att kulturen ska vara ”självbärande”. Det vill säga att kunna lära utan kunskap, sälja romerska mynt för att finansiera sökandet efter romerska mynt och existera utan att ha blivit skapat.

Jag tror att politikerprat om ”självfinansierande kultur” bara är en enda stor missuppfattning om att majoriteten är klok när den prioriterar nagelvård och bröstförstoringar framför forskning kring sällsynta cancerformer och bibliotek. När några pratar om att kulturen ska finansiera sig själv så låter det nästan rätt – kulturen är sin egen belöning. Men de som säger det menar att allt borde vara privatteateruppsättningar och underhållningsprogram på tv. Kultur är ju mer än så, och då är det dags att återknyta till spårvagnen. För man behöver inte ha målat en enda tavla för att vara konstnär, eller kunna spela ett enda instrument för att vara musiker. Det räcker med att man berörs i djupet av viss konst eller vissa toner. Om jag från och med imorgon aldrig mer skulle kunna sjunga, så kommer jag ändå alltid att vara sångare. På ett sätt mer, om jag ändå bara hade sjungit för att kunna köpa saker.

Idag avslutar jag med en dikt. Den har inget med den här texten att göra, förutom att det är en textskapelse. Den ligger inte på något förlag och jag kommer att få mycket svårt att tjäna några pengar på den; Vilket känns naturligt eftersom det är onaturligt med rika poeter. Men den är en skapelse, och den finns. Jag skrev den för att jag ville tänka på ett visst sätt och för att jag då började göra det. Den kommer aldrig finansiera sig själv, jag har själv finansierat den med tid och papper och penna och skrev den på ändhållplatserna. Att jag har skrivit en dikt innebär inte att jag är vare sig mer eller mindre spårvagnsförare, poet, musikalartist eller sångare eller något av det jag gör för ögonblicket. Bara ännu en del av en människa. Egentligen behöver dikter kanske inte ens en publik. Kanske är den verklig ändå. Om du tycker den är dålig så skriv en egen. Det är öronmärkta budgetar.

 

Vi växer

Vi växer över myrarna
Vi gör allting grönt grått
Vi växer över myrarna
De meningslösa myggornas myrar
Där livet stannat upp
I skalet av Galapagos jätte
Hon som förr lade grunden till världen
Med den långa halsen utsträckt
och de uråldriga ögonen spända mot himlen

Det är sköldpaddor hela vägen ner
Jag skriver för dig som är
33 år gammal

Håll ut
Andas
Håll ut

Svällskiffer expanderar
Effektiviseringen ökar
Det är tillväxt vi vill ha
Paretoprincipen gäller
15 mil från vinterbetet

Jag visar min kasse från systemet och skrattar
Du säger: ”VI är ju inte muslimer, än”

Jag hatar dig
Du märker det
och slår långa lovar
Som vargar i midvintern
Redo för kött

Förbannade varg
Förbannad den eviga traden

 

 

 

Kategorier
Allmänt

Tänker på RUT.

Eftersom jag är kulturarbetare arbetar jag i perioder på kvällar och helger. Eftersom jag är ensamstående mamma till en 8-åring krävs det att det finns någon som kan vara med mitt barn under den tid jag är på mitt arbete.
Ja, skådespelare är ett riktigt arbete som man får lön för. Jag känner att det är viktigt att vara tydlig där.Jag har gått tre och ett halvt år på högskolan för att utbilda mig till det yrke jag arbetar med.Det är alltså inte någon liten hobby jag ägnar mig åt lite då och då, utan ett heltidsarbete som kräver att jag arbetar på kvällar och helger.

Nu är det inte alltid så, trots att det är vissa som tror det, att det finns människor omkring en som kan ta hand om ens barn hela tiden. Men, hör och häpna; Nu är det så att jag har turen att bo i en del av en kommun som kan erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Detta innebär att någon kommer hem till mig och är med mitt barn och ser till att barnet får mat, sömn och social samvaro med en vuxen människa. Denna vuxna människa har en anställning med avtalsenlig lön, försäkring och någon som betalar sociala avgifter och ser till att hen får pension och kanske lite semester. Allt detta betalar den stadsdel jag bor i.Eller ja, det är ju skattepengar som de betalar med. Detta får jag ansöka om inför varje period av kvällsarbete och det är ingen självklarhet att jag får det eftersom det har med resurser att göra. Men,och jag säger men, det finns en möjlighet att få barnomsorg på obekväm arbetstid och det är i alla fall en början.

Detta är inte något som är självklart i alla kommuner eller stadsdelar i Sverige, trots att det finns massa yrken som kräver att en arbetar både helger och kvällar. Vårdyrken, polisen, brandkåren,detaljhandeln, busschaufförer, spårvagnschaufförer, är yrken som har obekväma arbetstider för att nämna några. Faktiskt så många som 30% av Sveriges befolkning arbetar på obekväm arbetstid.

Då kan en ju undra, när det nu finns så många yrken med obekväma arbetstider, varför det inte finns möjlighet för alla att få barnomsorg då? Skulle det inte underlätta för väldigt många?

Nä, för Jan Björklund, som bestämmer över skollagen, tycker inte att det behövs. Eller jo, nu tycker han det. Fast bara lite och helst inte. Han säger att kommunerna ska sträva efter att erbjuda barnomsorg under den tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds. ”Sträva efter”, ska kommunerna göra. Sträva efter är lite för luddigt för mig måste jag säga. Det är ingen riktig tyngd i det. Det är nästan så att man kan misstänka att Jan Björklund skiter lite i om kommunerna ser till att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid för dem som behöver. ”Sträva efter”, brukar en säga till någon en inte vill ställa så höga krav på. ”Du kan ju sträva efter att göra 20 situps, sen om du bara gör tre är det ju jättebra ändå.”

Jan tycker att en kan använda sig av familjen. Jan tycker att om en är ensamstående tex. så ska
en ställa högre krav på den andre föräldern. För Jan säger att det finns alltid två föräldrar, även om en har skilt sig. Jan tycker också att en kan fråga en mormor eller en morfar till barnet.
Jag undrar om Jan förstår att det ibland inte finns någon ”andra förälder”. Det kan finnas många
förklaringar till varför en är ensamstående. Jag undrar också om Jan förstår att det kan vara ganska svårt att kräva av en mormor och en morfar att de ska ta hand om sitt barnbarn fem kvällar i veckan och på helgen.

Gissa vilka som får göra mest avkall på heltidsarbeten för att det inte alltid erbjuds barnomsorg på obekväm arbetstid? Jo, gissa bara. Det ingen fara om det blir fel. Ok, då säger jag det.
Kvinnorna!!!!
Nä, vad säger du???
Är det sant???
Det kunde en ju aldrig gissa? Och jag som trodde att det var män övre medelklassen och
riskkapitalisterna som fick stå tillbaka, så fel en kan ha.

Det är alltså kvinnorna. Det är kvinnorna som får avstå från heltidsarbete. De jobbar istället deltid eller inte alls. Hm, börjar det osa kvinnofälla här? Njae, kanske att det börjar lukta lite, lite 50-tal.

Men hallå, säger någon nu. Så jobbigt kan det ju inte vara. Det finns ju faktiskt barnvakter som en kan betala för att de kommer hem till en och dessutom få avdrag för det.
Just det. RUT! Att jag kunde glömma RUT. Där har vi ju hela lösningen För då kan en ju ta en sån
där RUT-person och låta honom, nä, jag skojar lite nu, henne ska det ju vara, passa ens barn och
kanske samtidigt städa toaletterna och sen när en kommer hem är drinken färdigblandad. Allt detta
för det facila priset av 1 340 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. (2010)

Men låt mig räkna lite mer privat, för det är ju så modernt numer. Privat.
Låt oss säga att jag behöver barnvakt 5 timmar per kväll, (egentligen behöver jag mer timmar per
kväll, men vi låter det vara 5 timmar för enkelhetens skull). 5 dagar i veckan. Det blir 25 timmar i veckan. En barnvakt kostar ca 300 kronor i timman. Det blir 7500 kronor i veckan d.v.s 30000
kronor på en månad. Nu tog jag i i underkant faktiskt. Bara för att få lite lättare siffror att räkna med. ok. 30000 kronor i månaden, det tjänar jag inte ens. Jag tjänar mindre än det.
(Bara för att jag har gått tre och ett halvt år på högskolan betyder inte det att lönen är bra.)
Så jag förlorar på att arbeta helt enkelt.
”Men du behöver ju bara betala hälften”, säger någon nu.
Ok. 15.000 då. Jag behöver ”bara” betala 15.000 kronor i månaden. Har jag lite tur kan jag få
tillbaks lite till sen, till sommaren….eller nästa sommar, eller hur det nu är. Lite krångliga regler det där……
(Så krångliga så att en del företag, hör och häpna, skattefuskar.
Nämen, var det inte det vi skulle sluta med om vi fick RUT-avdrag?)

I alla fall, mer än hälften av min lön skulle alltså gå åt till privat barnomsorg.
Nu är jag ingen ekonom, men jag har funderat på en sak. Vad skulle hända om vi tog de 1 340
miljoner kronorna i skattereduktion och la de på , just det, kommunal barnomsorg på obekväm
arbetstid. Jag vet att en inte kan göra så, bara byta ut den ena siffran till nåt annat. Men jag menar att det är ju ändå skattepengar. Skattepengar som faktiskt betalas av oss och som sedan delas ut till någon som behöver en drink och en ren toalett att sitta på.. Fast min idè går ut på att vi fördelar skattepengarna lite annorlunda, nämligen till de som verkligen behöver dem.

Jag tror faktiskt att vi skulle tjäna på det, i längden. ”I längden” är ju lite jobbigt kanske när man mer vill ha snabba kortsiktiga lösningar som privatisering och sänkt skatt och sådana grejer. Men jag tänker att det skulle skapa betydligt mer möjligheter att ta ett heltidsjobb som har obekväma arbetstider och behålla det jobbet om vi nu fördelar skattepengarna lite annorlunda.

Tänk vilka möjligheter det skulle skapa att få ut, framför allt, kvinnor i arbetslivet och låta de få arbeta mer heltid och slippa gneta ihop sin lön på deltid.
Kanske skulle det innebära att vi behöver skippa ett och annat jobbskatteavdrag. Kanske till och
med höja skatten lite grand. Mig skulle det inte göra något, att höja skatten lite. Jag vet ändå inte vad jag ska ha de där extra hundralapparna till. Inte har jag råd att anställa en barnvakt i all fall. Inte med avtalsenlig lön och justa avtal och semester.

Men det kanske skulle vara värt lite högre skatt om vi fick ut fler i arbete? För det säger sig lite självt tycker
jag, att ju fler som arbetar desto mer skattepengar kommer att komma in till kommunerna. För det är väl det som är själva grejen, att få ut så många som möjligt i arbete? Eller? För det kan väl inte vara så att det från början var meningen att våra skattepengar skulle gå till en övre medelklass och överklass så att de kunde få lite mera tid över till annat och sen låta de övriga, framför allt kvinnor, slita hårt för att få tillvaron att gå ihop? Eller? Det var väl meningen att RUT skulle leda till jobb och att vi skulle bli av med svartjobben? Eller?
Jag blir alltid så osäker av den här regeringen för det är som att de säger en sak men så blir det
liksom något helt annat.

Nu har vi prövat RUT-idèn. Skulle vi kunna pröva min nu? För det måste ni väl ärligt se att det inte riktigt funkade med RUT. Så, nu tar vi de pengarna och lägger dem på något vettigt, något som samhället faktiskt behöver och som kan ge mer jobb och kontinuitet åt några fler.

Är det så att det är någon som saknar sin rena toalett och sin drink. Då säger vi bara åt kommunerna att de ska sträva efter att erbjuda drink och toalettstädning, då behovet uppstår, så kan man ju få ansöka om det. På samma sätt som man ansöker om barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kategorier
Allmänt Samhälle

Det är helt okej – vi börjar om!

Det har blåst kring jämställdhetsfrågorna den sista tiden. Typ de senaste hundra åren. Eller tusen. Men vi kan väl hålla oss vid de senaste veckorna och Marcus Birros krönika ”Många feminister siktar på fel saker”? Marcus tyckte att namnkunniga kvinnliga kulturdebattörer skulle kliva upp ur skyttegravarna. Från bl. a. Doris film och My Wingren fick han svar. Det kändes inte som det blev så hårda ordalag och debatten kan väl nog kallas sansad. Men den visar på att det definitivt inte råder åsiktsgemenskap i jämställdhetsfrågorna.

Jag skulle nu vilja att debatten upphörde helt. Vi gräver ner stridsyxan för gott och så träffas vi på någon kvarterskrog och skålar in det nya!

Fast vänta lite… det är bara några saker som vi måste vara överens om innan vi tar den där skålen.

När jag var liten så fick jag och min bror dela en 33-cl läsk vid vissa tillfällen. Då ställde vi glasen bredvid varandra och hällde tills det var precis jämnt. Ibland stod en vuxen bredvid och sa att det inte gjorde något om det inte var på millimetern rättvist.

Rättvisa är viktigt. Kanske inte precis på millimetern men jag tror att det är grunden för hela vår existens, att vi i alla fall strävar efter rättvisa. Orättvisor kommer alltid lämna människor med en känsla av otillräcklighet.

Så för att ha möjlighet att upphöra med jämställdhetsdebatten så måste vi komma fram till någon slags rättvisa först. Lite som ett avtal där vi måste komma överens om vem som ska göra vad innan vi båda godkänner avtalet. Är ni med på det? Bra! De små sakerna som behöver förändras innan dess är bland annat detta:

Mäns våld mot kvinnor måste upphöra
Kvinnors lön måste vara lika hög som mäns
Män måste göra lika mycket av de obetalda hushållsuppgifterna
Lika många kvinnor som män måste ha VD-poster i svenska företag
Alla arbetsplatser måste ha en jämställdhetsplan och åtgärdsprogram ifall den inte efterlevs

Det här är bara en handfull saker som måste rättas till innan vi börjar om på ny kula. Det finns massa mer. Men eftersom det upplevs som oläsligt för vissa när man konfronterar dem med orättvisor av det här slaget så kan vi nöja oss med det idag.

Om jag får med mig alla män på dessa fem saker så är jag helt säker på att My Wingren, Doris film, Feministiskt Initiativ, Åsa Lindeborg, Maria Sveland och flera andra kommer att sluta skriva krönikor om orättvisorna. I mitt tycke så är det helt vanliga människor med åsikter om vanlig rättvisa. Jag är övertygad om att de här personerna skulle bli glada ifall de kunde ägna sin kreativitet åt andra saker.

Nu finns det säkert flera som tycker, likt Marcus Birro, att jag klumpar ihop alla män. Det finns ju faktiskt väldigt många som INTE kränker kvinnor och som delar allt hushållsarbete och som är helt jämställda. Den här missuppfattningen tycker jag är så tröttsam. För det första så förstår jag inte de män som blir upprörda över att bli ihopklumpade. Om du är en jämställd man så tänk bara: ”det där gäller inte mig”. För det andra så vågar jag påstå att den helt jämställda mannen troligtvis inte existerar. Blir du upprörd över att jag säger det så ska du beställa hem det lilla häftet ”På tal om kvinnor och män” som SCB ger ut (eller läs den som pdf via länken här nere). Där står det svart på vitt att vi män inte lyckas när det gäller att hålla oss på rätt sida rättvisan. Och egna erfarenheter av att mäta tiden som vi lägger på hushållsarbetet visar att när jag anstränger mig så till den milda grad och gör allt jag kommer över så gör jag ändå bara nästan lika mycket som min fru.

Så vi har fortfarande en lång väg att gå. Och för att det ska gå lite fortare så måste männen ta ett större ansvar. Inte bara den manliga kultureliten som har möjlighet att höja sina stämmor i svensk media utan varenda man! Vi måste hjälpa My, Doris, Maria, Gudrun, Åsa och alla andra kloka kvinnor som bara vill att det ska vara rättvist. För så länge vi män håller käft och inte tar tag i jämställdhetsarbetet så kommer kvinnor vara tvungna att skrika högt. Så länge vi fortsätter att avnjuta de finare löneavierna, ”trollar” oss i kommentarsfält och sitter kvar med våra tunga häckar på ordförandeposterna så ska vi inte skriva några krönikor som Marcus Birro gjorde. Det leder ingenstans. I alla fall inte framåt.

Jämställdheten är ingen ”quick fix” som några kvinnor ska dra i. Det är nu hög tid att vi män skriker högre om ett bättre, mer rättvist samhälle. För som det är nu så når vi inte upp mer än till fotknölarna på vad kvinnorna bidrar med. Det är bara att inse. Jag lever och diskuterar detta varje dag men när vi faktiskt mäter vem som gör vad så gör jag hela tiden mindre.

Nu är nog alla medvetna att detta förändringsarbete inte kommer att gå i en handvändning. Men om du läser den lilla lathunden om jämställdhet från SCB så är du i alla fall igång . Och då kan vi väl bara säga att vi börjar om från början?

 

Länkar

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manga-feminister-siktar-pa-fel-saker/

http://www.politism.se/genusfolket/mitt-namn-ar-my/

DORIS MANIFESTET

http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2012A01_BR_X10BR1201.pdf

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/lokalt-arbete/praktiska-erfarenheter-–-slutrapporter-fran-projekt/mans-vald-mot-kvinnor.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Löneskillnader_mellan_män_och_kvinnor

 

 

Foto: Jacob Montrasio

Kategorier
Allmänt

Att förstärka en ko

Özz Nujen kommenterade för några dagar sedan Timbuktus känslosamma tacktal. Timbuktu, som fick nog av att behöva bevisa sig som svensk inför rasister och skrev en arg låt, höll upp sitt svenska pass och bedyrade sin obevisbara kärlek till Sverige. Özz förstår vad Timbuktu menar och håller med, men tycker ändå att något skorrar. Han såg att Timbuktu försökte göra det omöjliga, det som rasisterna kräver: att förstärka en ko.

Sverige är inget nationalistiskt land. Kommer förhoppningsvis aldrig bli. Har heller aldrig varit, inte ens när Karl den tolfte ville kriga. De flesta som gick ut i krig gjorde det för att de var tvungna, inte för att de älskade Sverige. Dåliga förutsättningar, kungar och missväxt har tvingat svensken ut i världen, senast för hundra år sen då en tredjedel av svenskarna under några decennier utvandrade och blev invandrare. Amerikabåtarna gick från Göteborg.

Minnet av skolavslutningarna när jag var liten präglas av sommarsånger på skolgården. Det var för långt till kyrkan. Någon gång gick vi till kyrkan på avslutningen ändå, så som mina barn gör idag med sina muslimska kompisar. Jag har inget minne alls av att vi förr sjöng nationalsången. Det är en ganska tråkig och pompös sång och det finns många andra som bättre beskriver Sverige i sommar och vintertid. I skolan fick vi visserligen lära oss att Sverige var ett mycket bra land att bo i, men tonvikten låg på att trots att vi är ett litet land så kan vi ändå hjälpa till och göra skillnad i världen.

Visst kan jag säga att jag älskar Sverige. Min mamma jobbade på SJ och hade gratis tågresor, så vi åkte över hela landet, och framförallt norröver är Sverige fantastiskt. Däruppe där typiskt svenska platser som Nikkaluokta och Abisko ligger. Där solen aldrig går ner på sommaren och där stjärnorna och norrskenet härskar nästan dygnet runt på vintern. Det här är samernas land. Renarnas kullar och fjäll. Men jag älskar också de andra delar jag vandrat i och kört genom: hela Västkusten, Dalarna, solnedgången över Göteborg som strilar genom Älvsborgsbron när man ser den från spårvagnen på Göta Älvbron. Men detta är i grunden inte mitt land. Jag bara bor här. Vi européer har gjort vårt bästa för att slå ihjäl samerna, ta deras trummor och kristna dem, och idag gör våra allianspolitiker sitt bästa för att låta internationella gruvbolag bryta nya gruvor på samernas marker, i stort sett gratis. Bara FN står idag mellan gruvbolagen och samernas traditionella renmarker. Det hör man sällan om från SD. De är mer intresserade av att vårda sillen och ölen och slösa skattepengar på att låta riksdagens utredningstjänst räkna på vinsten i att göra sig av med svenska tillgångar i form av invandrare, än av att skydda svenska urberg och urfolk.

SD gör så många generalfel i skapandet av den nya nationalstaten Sverige att det är löjeväckande mitt i all farlighet. För det första ligger det inte för svensken att vifta med vimplar och bedyra sin kärlek med nationalsång och handen på hjärtat framför den svenska ”fanan”: en typisk gammal svensk man håller tyst om sin kärlek och jobbar istället. Vi fiskar och går ut i skogen och plockar i bästa fall med oss burkarna med Pripps Blå. Vi pratar om blomstertid och juletid och kryddar med Mellanösterns kryddor. Vi tror nästan aldrig på Gud, men gör vi det så gör vi det inom alla olika religioner och ingen alls.

Att stå och gasta om Sverige är osvenskt. En röd stuga är en röd stuga, det behöver man inte skrika om. En ko är en ko. Den går inte att förstärka. Den går inte att tvinga att råma mer ”svenskt”. Det är en ko. Den ser ut som den gör och skiter där den går. Vänj dig.

Det svenskaste som finns är dock inte en ko på en äng. Kossan blev husdjur i Mellanöstern och koskötsel spred sig långsamt även till Sverige. Våra svenska kor är perser. Utvisa kon. Det svenskaste av allt är i så fall en ren på ett fjäll och en same som skyddar den.

Det är ett högborgerligt, europeiskt beteende att i Sverige vara nationalist; Är idag, har alltid varit. Ett EU-typiskt beteende om du så vill. Werner von Heidenstam och de andra nationalromantikerna hakade på en europeisk trend av nationalism på 1800-talet, men de tyckte inte att Sveriges svältande statarungar eller resandefolk höll måttet för sin beskrivning. De ville se blanka hjälmar med horn och spjut och svällande manskroppar; mer akademisk homoerotik än historieskildring. Ivar-Lo var den som försökte skriva om hur det såg ut på riktigt, kanske som en reaktion på alla höga herrars vackra drömmar. SD pratar sällan om Ivar-Lo. Kanske är det för likt dagens Sverige för att platsa i bilden av att allt blivit mycket värre med invandringen. Ivar-Lo beskrev Sverige underifrån, där de flesta av oss kommer ifrån, trots att vi nu alla är planetens borgare.

Den ”moderna” nationalismen som SD står för, hämtar kraft ur ett alltmer rasistiskt och girigt Europa. Deras hafsiga svenska historia hämtar ideal ur förtryckande kungar och bortskämda poeter som knappast mer än besökte landsbygden annat än för att erövra mark eller så vildsäd bland arbetarnas döttrar. Det får mig osökt att tänka på Jimmie och andra pojkar som ännu inte fått ett riktigt jobb och som istället sitter och dricker öl i källaren till regeringskansliet; spelar Drakar och Demoner med tuff vikingarock i bakgrunden och väljer vilka som ska få vara svenskar.

Det SD försöker åstadkomma är att försvenska Mellanösterns urko. För att åstadkomma det kräver man en amerikansk nationalism av alla svenskar som bevis, och hänvisar lite slarvigt till de avarter av ”traditioner och värderingar” som sidsteppat ut ur den kristna tron. Den tro som hävdar att alla folks Herre för evigt är den judiske snickarsonen Jesus. Från det forna imperialistiskt ockuperade Israel, till Sverige idag. SD pratar mycket lite om Jesus.

Statistisk sett ägnar man SD:s idéer kring nationalism mest uppmärksamhet i de södra delarna av Sverige. För mig personligen är Skåne ganska ointressant med sitt övervägande hårt kultiverade landskap, sina bäckar och åkrar. Malmö är en underbar stad med många vackra ställen, men jag saknar skogen och klipporna när jag är där. Ändå är det från Skåne, från den absolut nyaste delen av Sverige – det som i ett historiskt ”igår” skilde sig från Danmark – som stödet för nationalstaten med typiskt amerikanska kärleksbevis som kännetecken, är som starkast.

Den som ständigt intrigerar och kräver fler och större kärleksbevis av sin partner för att våga lita på kärleken har i själva verket själv en bristfällig kärlek och borde skåda inåt. Älskar du verkligen Sverige, SD? Varför vill du då förändra mig, Özz och Timbuktu? Älska mig för den jag är eller låt oss vara. Samer, holländare, Mellanösterns fattigmansprofeter och våra kor.

Idag börjar Europa återigen vurma för samma nationalism som gjorde landområdet till en grogrund för nazismen på 1800-talet. En låtsasvärld skapas. Myter konstrueras och dyrkas. Fiender väljs ut och förstärks. Och försöket att göra kor till ännu mer lika en ko pågår för fullt. Det hade varit roligt – om det inte tvingat en gråtande Timbuktu att visa passet. Så illa kan mobbing slå mot den som försöker ge igen.

Därför säger jag härmed till alla manligt homoerotiskt historieromantiserande, självförnekande nationalstatsdyrkande SD-borgare: Sluta med dina patetiska försök att göra mig till mer mig. Jag kan inte hjälpa att du inte kan älska Sverige med mig i det. Jag älskar det trots dig och skiter i om du bor kvar eller flyttar till Ungern i panik. Jag kan inte hjälpa att du älskar gränser, passhandlingar och krigsromantik mer än fjäll och renar, att du hatar invandrare och därmed dig själv i det land du och jag har invaderat och tagit över från urfolket. Jag älskar gröna kullar, vita fjäll, älgar och renar och hatar inte mig själv för att jag är fången i det land mina förfäder stulit.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en vispning i historiens bonnröra av präst, statare och möjligtvis en eller annan kaukasisk krigsfånge. Om jag förhoppningsvis men mot förmodan har lite same i mig ska jag dock offra vid olika seitar och be Bieggolmai och Väraldenolmai att skicka dig och dina vänner, dina dikter och din vikingarock vidare mot Valhall. Älskar du Sverige SD? Sätt dig då för fan ner, håll tyst, och betrakta det häpet. Det är i ständig förändring. Lev i det och skydda marken du går på från din egen och andras girighet, men inbilla dig inte att du är svensk bara för att du har papper på det. Landet och marken under dina fötter finns fortfarande kvar när du går. Det är det som är Sverige.

 

 

 

Källhänvisningar och tips!

Özz Nujen och Timbuktu: http://www.nujen.nu/en-sak-gramer-mig/

Invandring, utvandring, Sveriges fattiga för hundra år sedan: Kristina från Duvemåla av Björn och Benny (för den late); Wilhelm Mobergs epos (för den omättlige); Analfabeten av Ivar-Lo Johansson (för den som vill lära på riktigt)

Om Kor – egna erfarenheter av kor. Kons ursprung – Wikipedia.

Statistiskt sett är SD starkast i söder – http://www.goteborgsfria.se/artikel/112871

FN stoppar tillfälligt alliansen att tillåta gruvbrytning i sameby med utredning om rasdiskriminering: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/article1590056.svt/binary/AC.pdf

Nationalromantiken – http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nationalromantik

Invandrare är en tillgång för Sverige (fakta för dig med den perversa läggningen att räkna en människas värde i pengar och nationalitet – skäms!): http://www.voxeu.org/article/eastern-migrants-help-balance-budgets

 

Kategorier
Allmänt

Brev, som de skulle kunna vara

Hej Magdalena Ribbing! Tycker inte du, som jag, att alla bara ska skärpa sig och säga hej med ett leende? Det är väl ändå kutym att man hälsar? Folk ser så gråa och trötta ut. Är det hösten eller mår folk bara allmänt dåligt? I så fall bör de väl skärpa sig? Det är väl ändå inte hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga? Kanske en ljus sjal skulle pigga upp? Vad tror du?

Hälsningar Viktoria

p.s. Att skylla på utmattningsdepression är väl ändå ute? Det är ju bara så 2007, eller hur? d.s

 

Hej Viktoria!

Att säga hej är en artig gest som man bör hålla sig till. Men man bör inte vara för påträngande.

Det är riktigt som du säger att vi inte använder utmattningsdepression längre. Fibromyalgi är också något som är på väg ut. Vi använder utförsäkrad eller fas 3. Det är ungefär samma sak.
Det viktiga, tycker jag, är att man ändå ser proper ut och att man har kniven i höger hand när man äter. Det är såna där små detaljer som kan vara bra att hålla sig i när det kan kännas lite tungt.

Men som sagt, en pigg sjal och ett litet leende piggar alltid upp.

Med vänliga hälsningar Magdalena Ribbing.

[hr]

Hej Statsministern!

Tycker inte du, som jag, att arbetslösa bara ska skärpa sig och skaffa sig ett jobb? Jag menar det finns ju jobb.

Hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Nej, jag kan inte hålla med dig där. Det är ett problem att vi har en så hög arbetslöshet just nu framförallt bland unga. Vi måste tillsammans se till att alla som har hamnat i ett utanförskap, kommer in igen. Vi behöver se över våra skatter och kanske höja dem igen och även se över våra a-kassor och se till att de fungerar bättre. Jag funderar på att ta tillbaks förmögenhetsskatten. Jag vill också se över vår gemensamma offentliga sektor. Där behöver vi verkligen sätta in fler resurser och ta tillbaks all privatisering.

Näääää, skämta…..tihi…..Naturligtvis finns det jobb. Det är precis som du säger. Det är bara att skärpa sig.

Du, förresten, tycker inte du att det där ordet ”livschanser” som jag har börjat använda, är bra.  Det blir mer spännande med ”livschanser”. Lite som ett lotteri. Det blir som med pensionsfonderna som sossarna skapade. Man vet liksom inte riktigt hur det ska gå.

I alla fall, vi planerar nu för några fler jobbskatteavdrag som förmodligen kommer att avslutas 2018, om vi sitter kvar, (men sossarna verkar ju vilja vara med oss nu så det kanske inte spelar någon roll.) Det sista jobbskatteavdraget kommer att var nr 10. Efter det kommer vi att inför något vi kallar ”Hungergames”. Det ska bli riktigt spännande.

 Med varma hälsningar Fredrik

p.s Jag skickar dig en trisslott som tack för ditt engagemang. d.s

[hr]

Hej Kulturministern!

Tycker inte du, som jag, att alla kulturarbetare bara ska skärpa sig och börja jobba lite mer ideellt och mer med sponsring? Jag menar det är ju ändå en hobby vi håller på med som vi egentligen kan syssla lite med vid sidan av. Konsten ska väl ändå bara vara som en trevlig liten chokladtårta i ett samhälle?

Med vänliga hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Du har skickat till fel person. Jag är idrottsminister. Eller? Är jag kulturminister också? Det har jag nog inte hört.

I vilket fall håller jag helt med dig. Se på fotbollen. Där jobbar man både ideellt och med sponsring och se så bra det går.

 

Hälsningar Idrottsministern …

…och tydligen kulturministern också. Jag har verkligen inte hört att jag är kulturminister. När blev jag det?

[hr]

Hej Janne Josefsson!

Trycker inte du, som jag, att alla fattiga barn i Sverige bara ska skärpa sig och sluta vara så fattiga? Eller finns det ens fattiga barn i Sverige?

Mvh Viktoria

 

Hej Viktoria!

Nej, det finns inga fattiga barn i Sverige. Såg du inte mitt reportage på TV när jag gick runt och letade efter fattiga barn? Hittade jag några? Nej, just det. Så då finns det ju inga.

Hej då från Janne.

[hr]

Hej Jan Björklund!

Tycker inte du, som jag, att alla barn som har dåliga betyg i skolan bara ska skärpa sig och få bättre betyg???!!!! Nu när den där PISA-Rapporten har kommit är det väl dags att byta betygssystem? Det borde göra susen.

Med vänliga hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria !

 Jamen jaaaaa!!!! Betyg är det bästa jag vet! Det är det enda jag tänker på. Jag kan inte tänka på något annat än betyg. Jag tänker på betyg hela dagarna. Jag tänker betyg, betyg, betyg, tänker jag. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar betyg. Jag har inte tid att tänka på annat. Jag kan inte förstå hur man inte kan tänka på betyg. Jag vill ligga med alla betyg i hela världen. Jag vill slicka på betygen och gifta mig med dom.

Nu ska jag gå och hitta på ett nytt betygssystem. Tack för ditt brev. Jag skickar dig olika betygsskalor som tack för ditt engagemang.

 

Med vänliga hälsningar   Jan Björklund.

[hr]

Hej Kungen!

Tycker inte du, som jag, att alla bara ska SKÄRPA SIG!? och gå ut och jaga älg istället.

Hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Jo dät tyKer jAg.

HelSniNgar kuNen.

p.s. Jag käner igen dit naMn. Er vi bekanta? d.s

[hr]

Hej Göran Hägglund!

Tycker inte du, som jag, att alla ensamstående mammor bara ska skärpa sig och sluta gnälla över att inkomstgränsen för att få bostadsbidrag inte har ändrats sen 1996? Jag menar, underhållsstödet höjdes ju med hundra kronor 2006 och det har de minsann inte tackat för. Knulla går bra men sen när barnet kommer då gnäller de över att underhållsstödet är för lågt. De får väl anstränga sig mer så att pappan stannar kvar eller skaffa en ny man som försörjer dem.

Med vänliga hälsningar Viktoria

 

Hej Viktoria!

Du har uttryckt dig så väl att jag inte har något att tillägga. Jag skickar dig en bok: ”How to catch a man, and keep him for good.” av Darren G. Burton, som du kan ge till någon ensamstående.

Mvh Göran Hägglund

[hr]

Hej Jimmie Åkesson!

SKÄRP DIG!   Du är för mesig! 11 miljarder!!!! Jag fiser på dina 11 miljarder. Jag vill ha mer. Varför ska vi bara minska invandringen med 45%? Varför stoppar vi inte bara alla vid gränsen? Dessutom kan vi väl göra oss av med de där andra parasiterna. 1:a , 2:a, 3:e generationens invandrare kan vi ju lätt tjäna en massa pengar på om vi skickar tillbaks dem dit de kom ifrån. Det kan bli svårare med den 4:e och 5:e, men de kan vi ju byta blod på. Jag menar invandrare är ju generellt sätt mer brottsbenägna än Svenskar och det måste ju ligga i blodet. Byt blod.

Hoppas du inte blev rädd för de stora bokstäverna i början av brevet. (Jag menar, det kunde ju uppfattas som ett hot mot demokratin.)

Kramizzz från Viktoria

 

Hej Viktoria!

Tack för ditt brev. Nä, jag blev inte så rädd. Däremot känner jag mig lite ledsen över att du tycker att jag är mesig. Jag vill verkligen inte vara en mes. Jag har förstått att mina partikamrater också tycker att jag är lite mesig. Men jag försöker verkligen vara tuff. Kanske är det frisyren. Vad tror du?

Innerst inne är jag en riktig badboy, (men säg inte det till någon, tihi.)

kramizzz från Jimmie.

p.s. Jag skickar dig en av mina offerkoftor att värma dig med i vinterkylan. d.s

[hr]

Personerna i breven heter inte något annat och de har väldigt mycket med våran verklighet att göra.

Kategorier
Allmänt

Äpplet, strippan och logiken

Ett grupparbete i Kulturklassen.

Det närmar sig jul. Jag läser min gamle kompis David Oests uppbyggliga text om solidaritet (tack David!) och eftersom jag inte vill vara Kulturklassens gnällpelle bestämmer jag mig för att försöka skriva lika positivt. Det går så där i början men tar sig mot slutet.

Världen blir bättre!

Risbönderna i Thailand kämpar just nu och än en gång mot de utsända våldsamma gulskjortorna (som stöder kungen och militären) för att få behålla sin folkvalda regering. ”Utan jämlikhet, ingen rättvisa eller demokrati!”, säger rödskjortorna, och så fort risskörden är över kan de börja bemöta mobben av kungens och militärens gulskjortor! Stridigheterna kommer inte att innebära något avbrott i julturismen, så sola lugnt i jul!

Samarbetet mellan de thailändska risarbetarna och Sverige går också ganska bra. När risplockarna är på besök i Sverige får de plocka bär istället, och idag behöver de bara plocka fyra ton blåbär för att täcka sina avgifter för resan från Thailand. Om de inte får någon lön och om regeringen inte gör något åt det, ja då griper svenskt föreningsliv in i form av Kommunal och LO, hjälper arbetarna och gör oss stolta! Bara en enda thailändare hann ta livet av sig i desperation. Det är ju också positivt. Men det tar inte slut där:

H&M har nu till slut bestämt sig för att betala ut löner som går att leva på till sina textilarbetare! Det kommer bara att ta fem år, vilket är jättesnabbt med tanke på hur länge folk fått klara sig på löner som inte räcker. Positivt är ju också att H&M:s ägare, Stefan Persson, sedan länge har en lön som går att leva på.

(Förlåt, men ungefär här kraschlandar mitt försök att vara positiv i juletid…)

Fredrik Reinfeldt säger på ett partimöte att ”nästan alla” i Sverige är vanligt folk. Vilka är de andra? Kanske är det bara fattiga tiggare i Sverige som inte är vanliga. Men eftersom det inte finns några fattiga i Sverige så är vi ju alla ”Vanligt folk”. Det är positivt!

Kanske är till och med Nationalekonomer ”vanligt folk”? Låt oss titta närmre på det!

”Oss emellan, borde inte Världsbanken uppmuntra smutsiga industrier till att flytta till utvecklingsländerna?… Den ekonomiska logiken bakom att dumpa giftigt avfall där de lägsta lönerna finns är oklanderlig och vi borde ta itu med faktum.”

Detta PM undertecknade och skickade en nationalekonom till fyra adressater i Världsbanken strax innan jul 1991. Han heter Lawrence Summers och var då Världsbankens chefsekonom. Summers är nationalekonom, precis som sina föräldrar.

Att dumpa gift på fattiga människor är ekonomisk logik, eftersom fattiga inte lever lika länge som rika. Rika känner dessutom till pengars värde och kommer därför kräva enorma summor för att ta emot gift, medan fattiga nöjer sig med mindre. Pengarna vi tjänar på billigare gifthantering kan användas till att bygga en bättre värld. Det är ekonomisk logik. När och hur man ska börja skaffa sig ett hjärta för att kunna bygga den där bättre världen svarar inte logiken på. Har ni hört berättelsen om Scrooge?

Naturligtvis ledde PM:et till skandal. Men Summers tog aldrig tillbaka sina ord innan jul om att dumpa gift på fattiga människor. Han gick vidare i karriären istället: som Bill Clintons finansminister, som rektor på Harvard och som ekonomisk chefsrådgivare åt Barack Obama. Han fick dock avgå som rektor efter att ha teoretiserat kring varför män oftare än kvinnor blev smarta forskare. Summers är fortfarande en stark förespråkare för frihandel och globalisering och numera professor på Harvard.

 

Men här i Sverige gäller ju lika lön för lika arbete, eller hur?

För runt tio år sen genomförde fackförbundet Byggnads en blockad mot ett företag som slog sig in på den svenska marknaden genom att hyra polska byggarbetare som kostade mycket mindre än svenska. Byggnads krävde att de polska arbetarna skulle få samma lön och villkor som de svenska. Det slutade med katastrof: Företaget gick i konkurs och Byggnads blev dömda till skadestånd i EG-domstolen, trots att man följt svensk föreningslag och kämpat för samma rättigheter för alla med de medel som lagstadgats i Sverige sedan nästan hundra år tillbaka. Sedan dess har EG-domen använts som preskriberande och kallats Lex Laval. Där facken har försökt förhindra slavkontrakt för utländska arbetare som jobbar sida vid sida med välbetalda svenska dito har Lex Laval gett dem bakläxa gång på gång. Fram tills nu har det varit omöjligt att kräva samma lön för lika arbete i Sverige oberoende av nationalitet. Men i februari ogiltigförklarade ILO (FN:s egen internationella arbetarorganisation) EG-domen: Laval-domen är ett brott mot mänskliga rättigheter, konstaterar FN och förklarar för Sveriges regering att en polsk arbetare inte ska ha mindre betalt än en svensk för samma jobb och att facket har rätt att protestera. Därför ska Byggnads få tillbaka skadeståndet man blev tvungna att betala.

No shit.

Skadan är redan skedd. Inom LO har Sverigedemokraterna växt sig starkast i landet. Det är i LO du hittar de arbetare som drabbats hårdast av alliansens vackra kapitalism: gränsöverskridande verksamhet, utförsäkringar, sänkt a-kassa, raserad sjuk-kassa… Gissa inom vilket fackförbund i LO som främlingsfientligheten är som störst? Du gissade nog rätt:

Inom Byggnads kan 30% av medlemmarna i november 2013 tänka sig att rösta på det rasistiska högerpartiet SD. Ända sedan den orättfärdiga EG-domen har byggarbetarna beskyllts för att vara främlingsfientliga protektionister. Skillnaden mellan att kallas det och att vara det har för länge sedan suddats ut. Maktlöshet föder ilska som kan mogna till hat. Hat är ologiskt.

 

Inequality is a state of mind, sa någon.

För ett antal år sen pratade jag med en kollega om en föreställning. Till en scen ville regissören bestämt ha en strippa, men det visade sig svårt att få någon till det i ensemblen eller från baletten. De flesta kände sig obekväma att ens få frågan, någon sa att hon inte riktigt behärskade konstformen. Kollegan förklarade då logiken i att anställa en strippa för mig: alla blev nöjda. Operan var nöjd. Regissören var nöjd. Strippan var nöjd, hon var ju van att visa upp sig naken. Dessutom fick hon, under en period, jobba under bättre villkor än vanligt.

 

Den globala kapitalismen är ologisk.

Ett tag ägde jag och min fru ett hektar äppelgård. Många decennier innan begreppet ”närproducerat” dök upp åt man närproducerade äpplen från många små odlingar landet runt utan att reflektera över det – tills det bestämdes att sådant var ”protektionism”, och ett hot mot internationell konkurrens. För att inte tala om logiken. De småskaliga äppelodlingarna försvann över en natt några år innan Summer skickade sitt PM. Idag köper vi äpplen från Holland, Italien, Tyskland, Argentina och Kina. Det ger högre koldioxidutsläpp och fruktodlaren i Kina och Argentina får antagligen mycket mindre betalt. Hur det kan gå ihop och vem som vinner på att ett äpple från en kommunistisk diktatur är billigare än ett svenskt Ingrid Marie, det är trolleri… förlåt – ekonomisk logik.

 

Nu ska jag förklara varför det blivit så här, kära kamrater!

Förr styrde faraoner och kungar. Idag är det du och jag i väst som är Herrefolket, men vi är slavar under den globala kapitalismens världsbild. Denna har sitt eget prästerskap som kallas Nationalekonomer. Vi köper allt vi äger i väst genom att den globala kapitalismen utnyttjar skillnaden mellan folk i världen och håller fattiga och underbetalda i träldom. Detta försöker prästerskapet dölja för dig som konsument och raljera över för att du inte ska få dåligt samvete och sluta konsumera. Den globala kapitalismen förvandlar det som är naturligt i oss och vår miljö till miljöförstörande storindustrier som får oss att börja kalla våra grisar och kor för ”enheter”, och våra sjuka patienter för ”kunder”.

Det är denna globala kapitalism som är vårt problem. Det är nämligen ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som är människans drömmar på pränt) att låta nationalitet avgöra lönesättningen i ett land, att utnyttja löneskillnader mellan folk och länder och pressa ner priser och löner till strax ovanför noll; att göra enorma vinster som tillfaller storföretagens ledande chefer samtidigt som arbetare får löner som inte går att leva på. Dessa storföretag anklagas för att vara kortsiktiga, men det gäller bara miljön och människorna: För att göra största möjliga vinst kan konglomerat av storföretag låta dotterbolag gå med förlust i flera år, om man genom det förintar konkurrensen inom ett område. Mediamarkt är ett exempel. Rovkapitalismens ideologer, ekonomerna, är befriade från alla politiska ideologier. De har ingen religion och tror inte på vackra ord om mänskliga rättigheter: De lyder profitens lag. I själva verket målar deras samlade ekonomiska och logiska ansträngningar ett porträtt av en känslomässigt störd individ helt utan samvete. För resten av jordens befolkning blir ekonomernas världsbild en självuppfyllande profetia: ”Så här ser världen ut!” säger de och så börjar indelningen:

Du får vara strippa och du får vara chef.

Du är rik och du är fattig.

Du försöker jobba dig upp och du försöker klamra dig kvar vid makten.

 

Teaterchefens döttrar kommer aldrig strippa för pengar på Operans stora scen.

Ingen kommer plötsligt betala dubbelt för ett byggjobb bara för att vara snäll.

Kanske kommer de flesta inte ens ge pengar till tiggare.

Fast…varför inte? Tänk vad skönt om vi faktiskt skiter i hela grejen?

 

Gratis är gott

Rovkapitalismen har en stor svaghet: tanken på att allt som kan prissättas är okej att köpa och sälja. I den ekonomiska logiken är grannens äpplen värdelösa eftersom de saknar prislapp. Grannen säger att äpplena tillhör den som vill ha dem eftersom han inte lagt ner något jobb på dem och bara vill bli av med dem innan de förstör gräsmattan. Allt som är gratis är skrämmande ologiskt för marknaden. För oss människor kan gratis däremot innebära det bästa i livet. Vad äger du som är gratis? Ta vara på det, odla det och dela med dig av det.

 

I det som är gratis ligger människans framtid:

I skuldavskrivningar mellan länder och i att värdera varandra utifrån annat än pengar, status och framgång. Våga drömma om framtiden och sluta tro på en världsbeskrivning där egenintresset styr. Byt ut det populistiska ”vanligt folk” mot ordet ”människa”. Prata om kärlek, solidaritet, hopp och tro, och låt det ta plats i vilket rum vi än befinner oss. Vi måste se vad vi kan klara oss utan i våra liv och ge det till andra som behöver mer, ta emot det vi själva behöver, och inte kränka andra eller gå med på att bli kränkt.

Vi måste sluta upp med att se varandra som skapta i olika former. Vi är alla samma människa. Det finns ingen särskild ras som tål hårt kroppsarbete bättre än andra, som tål gift bättre eller mår bättre än du på mindre lön. Vi är alla vanliga MÄNNISKOR och vi förtjänar lika bra liv allihop. Det är fullt möjligt att skapa en rättvis värld. Vi har jordens alla resurser – de är bara obegripligt fördelade just nu.

 

Det är snart jul, och här kommer min önskelista (förutom att få igenom ledigheten med min fru och mina barn): en personlig revolution inom varje människa. Tillväxt genom delning. Gåvan att få ge och kunna ta emot kärlek. Mod att försaka det jag kan undvara och gåvan att kunna ge och ta emot gåvor. En förståelse för vad det är att vara människa. Att pengar förlorar sin roll som värdesystem, och en uppgradering av människovärdet världen över. Jag önskar mig också en nyvunnen respekt för allt som lever och för det som ingen av oss förstår. Jag vill ha en fredlig revolution som helt sätter den globala kapitalismen ur spel och tvingar oss att se varandra som jämlikar och vänner och inte som samhällskomponenter av varierande kvalité, eller konkurrenter på en inbillad marknad. Jag vet att det är mycket begärt, men…

 

Att drömma är gratis.

 

 

 

 

Källor:

Citatet ur Summers PM 1991 är hämtat ur Det enda könet av Katrine Kielos s.72

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/katrine-kielos-det-enda-konet/

Byggnads och de mänskliga rättigheterna kring Laval

http://www.byggnads.se/Nyheter/Nyhetsarkiv/Fragan-Reinfeldt-undviker-Laval-/

Lördagsintervjun i P1 med LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson om SD, Lex Laval, blåbär

Lanzkampen i P1, Reinfeldts yttrande om ”vanligt folk”

Kategorier
Allmänt

Solidaritet måste bli ett modeord!

Jag skulle kunna dunka upp ett gäng schyssta forskningsrapporter från de senaste åren. Jag skulle kunna köra den klassiska ”många med mig…” eller länka till i princip vilken dokumentär som helst om samhällets tillstånd. Men det behövs nog inte, visst tusan känner vi alla att det har blivit lite kallare? Och är det inte så att det känns som att vi inte är lika solidariska som för bara något decennium sedan?

Vad säger ni? Ska vi göra solidariteten till det nya svarta?

Tänk er att regeringar slåss om att få släppa nyheten först. ”Hösten 2014 kommer vi se till att alla nyanlända flyktingar får bostad och arbete inom en månad.” ”Va!?” svarar en annan regeringschef. ”Det ska vi ha fixat redan till våren!” ”Jamen vi då” säger en tredje, ”vi ska ha utrotat hemlösheten innan vintern, för då ska vi lyfta alla undersköterskors löner.”

Tänk er sedan att hashtaggen solidaritet trendar på Twitter för 104:e veckan i rad! Alla människor försöker överträffa varandra i att visa solidaritet i text, tal, tanke och handling. Skolorna har operation dagsverke varje vecka, det läggs till och med in i kursplanerna. ”Tyvärr fick det entreprenöriella lärandet stryka på foten i år eftersom solidariteten MÅSTE få plats.” Vilken rektor blir först med de orden?

När jag googlar ordet solidaritet så läser jag att det handlar mycket om ekonomi. På Wikipedia står det att det betyder ”hela summan” eller ”kapitalet”.  När jag tänker på solidaritet så har det givetvis ekonomiska förtecken. Men inte bara det. För mig handlar det om att hjälpa de som inte har det lika bra som en själv. Det kan vara av ekonomiska eller hälsomässiga skäl. Bland annat.

Det viktiga med solidariteten är att den drabbar oss. Och att vi sedan handlar utifrån det vi känner. Någonstans levde jag i tron att det är grunden för hela vår existens. Men jag har nu förstått att vi alla inte känner så. Och jag har även förstått att det finns oerhört mycket politik i detta. För politiken kan förändra till det bättre. Tyvärr även till det sämre.

Så ta nu och fundera över hur du ska se på 2014. Det är ett valår. Det är ett viktigt år. Nu måste vi hitta tillbaka till någon slags känsla av att vi alla hjälps åt. Det är dags att tänka på de som har fått mest stryk under de senaste sju åren. Det är sjukskrivna, ensamstående, sjuksköterskor och lärare. Det är flyktingar, papperslösa, pensionärer och ungdomar. Och så vidare. Däremot finns det en typ av medborgare i samhället som du inte behöver tänka så mycket på under 2014. De är många och de har redan mycket. De har fått ekonomiska kickar under alliansregeringen och för att få ett hum om vilken typ av person det kan vara så kan jag berätta det.

 

Tänk. Inte. På. Mig.

 

Jag är urtypen för en god medborgare i alliansens Sverige. I alla fall till det yttre. Jag har ett arbete, familj, hus, bil. Det känns även som att jag storhandlar på exakt det sätt som det önskas av mig. Problemet är bara att regeringen inte har insett att den största delen av de som lever i Fredriks berömda utanförskap också skulle vilja storhandla på samma sätt som jag. Men de kan inte. Och det handlar inte om vilja. Det är jag helt övertygad om. Den politiker som tror att människor inte arbetar på grund av att de är lata borde nog fundera kring om det är politiker den ska vara. För då saknas antingen hjärna eller hjärta. Och det är två viktiga beståndsdelar för en politiker. Troligtvis de viktigaste.

Så nu skiftar vi fokus under 2014. Eller varför vänta? Skifta fokus idag! Prata med dina vänner om solidaritet och hur vi kan sprida den. Klä dig i den, skryt om den och stötta den i alla väder. Till slut kommer du att upptäcka att du inte kan leva utan den. För solidaritet är en förutsättning för allt liv eftersom vi troligtvis alltid kommer att leva i civilisationer där människor inte kommer att ha samma möjligheter.

Dessutom är solidariteten vacker. Den får människor att tina upp, den gör folk glada och den för personer närmre varandra. Är det inte så vi vill leva?

 

Foto: Coco Curranski 

Kategorier
Allmänt

Upplös folket och rösta fram ett nytt!

Upplös folket och rösta fram ett nytt. Ett folk som inte tramsar om lön och jämlikhet.
Rösta fram ett folk som visar lite tacksamhet.
Ett folk som skriker ja, hurra när skatten sänks och ser det som belöning.
Ett folk som konsumerar mera när de fått sin löning.

Rösta fram ett folk som inte gnäller på fas tre, för sysselsättning det är viktigt.
Ett folk som inte ligger hemma och latar sig med cancer eller utbrändhet (är det ens en sjukdom, det låter inte riktigt.)
Rösta fram ett folk som är friskt och inte går på bidrag.
Ett folk som skuttar glatt och lätt till jobbet sitt var dag.

Upplös invandrarna och rösta fram nya, som inte är så multikulturella.
Mer som oss, som svenskar och inte så speciella.
Rösta fram ett invandrarfolk som kommer mer från Sverige som vi kan ta i hand
Och dansa kring en gran eller nåt med björk, för så gör vi i vårt Svealand.

Upplös feministerna rösta fram några nya, som inte gnäller om halva makten och lika lön.
Några som inte tjatar om kulturella kön.
Några nya som inte gnäller om sextrakasserier så fort man dem på pattarna klämt.
Kom igen, slappna av, ha lite humor, ni får tåla ett skämt.

Och snälla ni, upplös tiggarna och rösta fram några nya.
Några som har jobb, mobil och lya.
Rösta fram några nya som inte ligger där och ligger.
Rösta fram några nya som inte tigger.

Upplös så de barn som behöver mer resurser, rösta fram nåt värdefullt.
Nåt som inte tvingar fram en jättedyr konsult.
Rösta fram nåt barn som är lite mer normal
eller som åtminstone har eget kapital.

Upplös konsten och rösta fram nåt lätt, lite naket, lite dans.
Konst som är lite mer intresserad av finans.
Konst som är lite mera lättsmält
Konst som är lite mer ideellt.

Upplös de svältande barnen i Afrika och rösta fram nåt mera lättskött.
Lite trindare, gladare, lite mera sött.
Några som är lite mera tacksamma, mer sympatiska.
Några som inte är så himla apatiska.

Upplös så klimatet och rösta fram ett nytt som är mera lättskött.
Ett nytt som är lite samarbetsvilligt och inte så jävla lättstött.
Ett som slutar hålla på och göra sig till.
Rösta fram ett nytt som inte reagerar så förbannat för lite oljespill.

Upplös de fattiga, krigsdrabbade och de som går med trasiga skor.
Rösta fram några nya glada, fräscha människor.
Med lite hopp och med lite flow
med entreprenörsanda och lite go.

Upplös folket rösta fram ett nytt, som inte ställer till problem.
Ett folk som förstår att byta eko mot ekonomi i vårt system.
Vi behöver ett folk som är mera anpassningsbart.
Ett folk som är mindre mänskligt, det är ju solklart.

 

Titeln är ett citat av Berthold Brecht. Jag snodde det och associerade……