Kategorier
Allmänt

En Julsaga

Det hände sig vid den här tiden att tre visa män från Österlandet fick se en stjärna över Sion och de begav sig dit med gåvor, eftersom stjärnan talade om fred på jorden, om Gud bland oss, genom ett barn som skulle födas i Betlehem.

 

De tre var mager från Ur och däromkring och hade länge studerat stjärnorna. De kunde därför förutse det mesta som skedde i världen. Deras släkte hade tytt stjärnornas gång i tusen år och de kunde allt om dem, men de visste nästan ingenting om vart människorna gick eller varför. Därför talade deras gåvor stjärnornas språk: Den ene hade med sig dyrbart guld som stod för kunskap och vishet. Den andre hade med sig rökelse som symboliserade förlåtelse och oskuld. Den tredje hade myrra som var helande och betydde pånyttfödelse. Men vid gränskontrollen blev de av med alla sina tillhörigheter, myrran och de andra gåvorna. Syftet med deras besök ansågs inte vara giltigt. Först sattes de i ett fängelseliknande flyktingförvar nära gränsen, men eftersom de varken tänkt arbeta eller riskerade avrättning i sitt eget land och eftersom de inte längre hade några likvida medel skickades de ut. Nu var de dock inte längre kungar i sitt hemland, som drabbats av inbördeskrig. De försökte fly men stötte på gränsposter överallt. En av dem hade en syster i Skandinavien och ansökte om att bli skickad dit. En annan försökte ta tillbaka sin gåva och sköts i ryggen och den tredje drunknade i Jordan när han flydde hemåt, var nu det låg.

Den siste magern lyckades på omständliga vägar till slut ta sig till Skandinavien. Han höll ut och följde alla de regler man gjorde upp för honom, men de var svårare än alkemi och byttes ofta ut. Folket i landet klagade på alla invandrare som vällde över gränserna och ett parti startades som skulle hindra dem från att komma dit. Nu hade den siste vise mannen för länge sedan glömt allt om sin gåva, om stjärnan och om barnet. Han hade fått annat att tänka på. Han försökte få sina egna barn att lyckas i det nya landets skola och hade inte längre tid med andras barn.

När detta hände – att den vise glömde bort vem han var – hade Jesus just blivit sju och satt i templet. Plötsligt fylldes han av helig ande och han såg en väg för människan, för alla människor världen över. Han gick till prästen och förklarade och prästen tyckte det lät bra. Jesus gick till folket utanför och förklarade och de tyckte också att det lät bra. Full av glädje begav han sig hemåt för att berätta för sin mor. På vägen stod tre barn han inte kände igen. De sa: “Är det du som är Jesus?” Jesus svarade: “Ja, det är jag.”
“Du vet att de skrattar åt dig i stan va? Åt dig och din mamma.”
Sedan började de slå pojken Jesus i tur och ordning. Den förste slog av rädsla för att själv bli slagen. Han blev röd på kinderna när han slog. När han såg skadorna och blodet sprang han därifrån, rädd för att bli sedd. Den andre slog i blint hat. Han blev vit i ansiktet när han slog. Han valde ut alla ställen som redan blödde och som redan gjorde ont och slog just där. När han var klar spottade han och gick därifrån.
Den lilla pojken Jesus svävade nu mellan liv och död. Hans liv gick fortfarande att rädda, men hjälpen måste ske försiktigt och kunnigt. Den tredje pojken sa: “Ni nasaréer ställer till problem för alla.” Han stampade på pojkens huvud. När Jesus var död grävde han en grop. När den var klar la han ner honom i den och fyllde den med sand. På platsen byggde han senare ett tempel. Han såg helt vanlig ut när han tog barnets liv; hade varken blossande kinder och var inte heller onaturligt blek.
Så hade Jesus till slut fått ta emot tre gåvor: Rädsla, Hat och Likgiltighet, i den ordningen. De tre misshandlande pojkarna växte upp och blev kungar. Ju mer de gav av sina gåvor, ju större växte sig gåvorna hos dem och hos folket, tills bara Likgiltigheten fanns kvar.

God Jul – vad nu det betyder – till alla sverigevänner och kristdemokrater – vad man nu menar med det.

Kategorier
Allmänt

fascism schmascism

Två norrmän stod och stirrade ner i snön:
-Va för noe kan detta vare? Är det måhända en björn?
-Naj, det må vare en varg.
-Kan det vare en älg?
Längre kom de inte för tåget körde över dem.

Det är dags att lyfta blicken nu. Det duger inte att sitta och pilla i naveln och leta efter den exakta definitionen av vad SD kan tänkas vara för ett parti. Jag skiter fullständigt i om det är ett fascistiskt, neo-fascistiskt, pro-fascistiskt, icke-fascistiskt, icke-rasistiskt eller ett helt vanligt jävla rövparti. De har ställt till med kaos i vår riksdag. Detta kaos späs på genom att vi genast börjar diskutera vems ansvar det är och vems ansvar det kommer att bli och vems ansvar det har varit. Ett kaos som späs på genom att peka finger åt ett parti och upprepa fascist hundra gånger. Ju mer man säger ett ord ju mer urvattnas det och förlorar sin mening. Prova själv:

Ansvaransvaransvarasnvaransvaranssvaransvaransvaransvaranusvar…..fascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascistfascist…..fasc…fars…

Ordet ansvar har aldrig varit så betydelselöst som det är nu. På tre timmar lyckades Sveriges ministrar och riksdagsledamöter tillsammans med Sveriges journalistkår ombilda innebörden av ordet ansvar till phhhhfflllööööö. Detsamma kommer snart hända med ordet fascism om vi fortsätter. Det är inte historielösheten som är problemet, det är hur vi dänger ordet fascism i huvet på varandra.

Just nu har SD inte behövt göra mycket på egen hand för att få den enorma följespot som nu riktas mot dem. Man måste komma ihåg att all PR är bra PR för SD. I senaste Debatt behövde Richard Jomshof bara närvara i rummet för att han och hans parti skulle få 45 min PR i SVT. Han behövde inte anstränga sig en sekund för att framföra sin politik för det skötte alla andra åt honom.

Den man pekar på har huvudrollen.

Lika lite som jag kommer sluta vara socialist eller feminist för att någon viftar med ett Stalincitat i ansiktet på mig eller påminner mig om hur mycket pengar Gudrun Schyman en gång brände upp, lika lite kommer SD sluta med sin politik för att vi lyckas definiera exakt vilken fascism de kommer ur. (Utan vidare jämförelser.) Jag tror heller inte att vi kan påverka osäkra väljare genom att skrämmas med vidriga ideologier. Som sagt, ju mer man upprepar ett ord……

Jag älskar Alice Bah Kuhnke för att hon, just nu, är den enda politiker som vägrade svara på om SD är ett fascistiskt parti eller inte. Istället svarade hon: ”Låt oss nu koncentrera oss på den politik vi vill föra.”
För det är just det, hon har en politik att föra. Hon är kulturminister, inget annat. Så är det även med de övriga ministrarna och även övriga riksdagsledamöter. De har en uppgift att sköta. Om man har den uppgiften klar för sig kan man vända alla frågor och debatter till sin egen fördel.
Om man vet vad man vill, vart man är på väg så behöver man inte hålla på och pilla och peta på alla andra och försöka definiera vad de är eller inte är. Det enda man behöver definiera och precisera är vad man själv vill och vart man är på väg.

Jag slänger in ett citat av en gammal grek. Sokrates hette han. Han var måttligt imponerad av politikerna i Aten. När de hade dömt honom till döden sa han i sitt försvarstal bla: ”Det bästa och vackraste sättet är ej att täppa till munnen på andra utan arbeta på att man själv blir en så bra människa som möjligt.”
Jag påstår inte att det är lätt. Det är svårt att avstå från att inte påpeka fel hos andra. Men jag tror att det är värt ett försök. Vi behöver lyfta blicken nu. Om vi fastnar för länge vid att försöka definiera spåren i snön riskerar vi nämligen att bli överkörda av tåget.