Kategorier
Allmänt

Alla män är humrar.

Som 20-åring gick jag på folkhögskola. Jag var för ung för att reflektera över saker och ting. Det här var i början av 90-talet och då kunde en vara 20 år och oreflekterad. Det var i alla fall vad jag var. Så när mina teaterlärare bad mig spela snuskhummer i den årliga lokalrevyn så tyckte jag att det kändes kanonbra. Jag hade på mig en röd hummerdräkt som var tillverkad i papier-maché. Den var grymt varm och bökig att få på sig. Sedan gick jag runt på scenen och sjöng en visa under tiden som jag nöp fyra tjejer i baken.

”Kan någon förklara, jag kan ej förstå
varför ett nej är det svar som jag får?”

Så gick refrängen. Poängen var väl att jag var en snuskhummer som lurade bland stenarna och så nöp jag tjejerna utan framgång. Jag minns inte hur uppskattat själva numret var. Men det var nog vad vi skulle kalla putslustigt. Det skrattades säkert en del. Och jag tyckte själv om uppmärksamheten kring hela numret, det tog en ansenlig tid för en av lärarna att tillverka dräkten som jag skulle ha på mig och folk i ensemblen hade väldigt roligt åt mig. Jag tyckte om det.

Jag tänker ofta på tiden som 20-åring och min del i ett större sammanhang. Det känns väldigt oskyldigt att spela ett nummer där en nyper tjejer i baken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att alla män är humrar. Snuskhumrar.

I förra veckan läste jag om fyra kvinnor (varav jag känner en) som gick på krogen för att fira en föreställning. Under loppet av en kvart hade två män kommit fram, frågat vad fyra ensamma kvinnor gjorde där, blivit frånstötta, blivit arga, kallat dem lesbiska och Fi-anhängare. Samma dag som detta skedde hör jag Kakan Hermanssons sommarprogram där hon berättar vad män skriver till henne när hon har sagt eller gjort något offentligt. Veckan innan var jag på Way Out West där Outkast har en film där en kvinna klär av sig trosorna inför oss. Till detta kommer allt det vi vet om mäns våld mot kvinnor, våldtäktsfall där tjejerna blir ifrågasatta osv… osv…

Män är snuskhumrar.

“Men det gäller inte mig!” “Jag gör inte såna grejer!” hör jag många män säga. Nej, jag har inte gjort det heller. Men jag har inga som helst problem med att tillhöra problemgruppen. Nu är det hög tid att alla män tar ett kliv in och hjälper till. Varför fanns det ingen på krogen som steg fram och hjälpte de fyra kvinnorna? “Du, ser du inte att de inte vill prata med dig?” “Gå hem, nyktra till och fundera över hur du beter dig.” Det var det ingen man som sa. Och så länge vi andra står passiva och godtar detta så är vi alla förövare. Det vågar jag påstå. Och jag vågar även ta lite kommentarer om att jag är dum i huvudet och behöver ett rejält kylskåpsknull. Men det får jag aldrig höra. För så säger inte män till en annan man. Men gärna till kvinnliga journalister.

På en tidigare arbetsplats hade vi ganska trista personalsamlingar. Då roade jag mig med att sitta och betrakta mina kollegor när det var någon som talade. En gång är ingen gång men efter ett års studerande så var det tydligt att det var tystare, mindre harklingar och färre avbrott när en man pratade. Så jag tror att det handlar om attityder. Allt som har med jämställdhet att göra kan vi härröra till hur vi är mot varandra och hur vi ser på varandra. Och vi har strukturellt sett kvinnan som något mindre värt än mannen. Finns det någon annan förklaring till att det är så ojämställt?

Jag tvekar inte kring att skriva att detta är ett problem som alla män måste ta på sig. Och en del kvinnor. Det enda jag egentligen tvekar kring nu är den senaste debatten om män som plötsligt har vaknat upp som feminister efter att deras döttrar varit med om något. Lamotte, Modiri m.fl. har ifrågasatts för att få mycket uppmärksamhet för något som kvinnor i all tid har stött, blött, analyserat och kämpat för. Jag håller med. Alla… och jag önskar att det fanns ett oberoende institut som kunde säga hur en ska göra i detta. Är det exempelvis kontraproduktivt att jag skriver den här texten? Eller är varje ny feminist ett steg i rätt riktning? Jag känner också ibland att det är lätt att bli hyllad om jag som man skriver om jämställdhet. Men innebär det att det är bättre att jag lägger av? En sak är jag säker på i alla fall och det är att jämställdhet är inget som löses vid datorn. Enbart i alla fall. Det görs i vardagen, varje dag. Från det du vaknar till det du lägger dig på kvällen. Plus tiden du spenderar i sängen. Och först när vi alla har insett det och förändrat de strukturer som gör att vi har ett icke jämställt samhälle och sedan ger det ett antal år att sätta sig (troligtvis många tyvärr..) så är vi nog i mål.

Nu är det tre veckor kvar till valet. Vi i Kulturklassen har ju stuckit ut hakan och sagt att vi startade den här bloggen för att vi såg så mycket orättvisor och att vi på grund av det vill ha en ny regering. Jag tror att vi får det målet uppfyllt. Men det är tyvärr bara ett delmål. Ett annat är att vi faktiskt vågar säga till de män som talar nedsättande till och om kvinnor. Tills dess det sker så är vi tyvärr inte bättre än snuskhumrar.

 

Foto: Tatiana Vdb

Kategorier
Allmänt

Hur mycket yttrandefrihet tål Sverige?

När jag gick på lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Per. Hans familj var Jehovas vittne. Jehovas vittne får typ inte göra någonting. Per fick aldrig vara med på våra temadagar eller när vi ritade julkort eller påskpysslade. Han hade en bibel i sin bänk. Den var fylld med otroligt vackra bilder av paradiset och alla lyckliga människor som levde med Jehova. Per hade väldigt många syskon och de gick runt tillsammans med sina föräldrar och pratade om Jehova.

Jehovas använder inte preventivmedel så därför blir det så många barn. Pers familj hade säkert 10 barn, eller typ något sådant. De hade aldrig tid att leka eller göra läxor för de var tvungna att gå runt och predika med sina föräldrar. Per hade en bror som var jättetjock för han blev tvångsmatad av sina föräldrar för att han inte trodde tillräckligt mycket på Jehova. Föräldrarna slog sina barn och stängde in dem i källaren och tvingade dem att läsa den där bibeln som Per hade i sin bänk. Alla Jehovas vittnen är ju egentligen våldsamma och offrar barn till Jehovas och sen odlar de potatis i parketten…….eller vänta det är kanske inte de som gör det…

Egentligen visste vi ingenting om Pers och hans familj. Jag tror att han egentligen bara hade två syskon, en bror och en syster. Men ingen brydde sig om att ta reda på hur det var. Det var nämligen aldrig någon som pratade med Per. Förutom när vi sa: Jävla-Jehovas-vittne-jävel, eller tog hans bibel och sa att vi skulle bränna upp den. Det var mobbing på hög, utstuderad nivå. Det förekom nog aldrig våld vad jag kommer ihåg men ibland gör kränkningar med ord mycket ondare än ett slag.

En gång tog jag Pers mössa som hängde på hans krok i kapprumet och slängde den på golvet med orden: ”Usch vilken äcklig mössa som hänger här, den kan lika gärna ligga på golvet”. Detta var droppen för Per. Jag fick en smäll, rakt över läppen. Egentligen inte så hård men jag fick en liten, liten bula. Först blev jag chockad och sen sprang jag med förorättad min till fröken och berättade vad som hänt. Eller ja, jag berättade att Per hade, helt utan anledning, slagit mig.

Fröken gick och hämtade Per och talade om att man får absolut inte slåss. När Per talade om vad som hade hänt, sa fröken: ”Jag tror inte att det där är så farligt Per, de skojar nog lite. De tycker väl att det är konstigt att du har en bibel i bänken. Du kanske ska ta bort den och så ser vi om det blir lite bättre.”

Detta är inte en text om mobbing eller en text om religionsfrihet. Eller jo, det kanske det är. Jag vet inte. Men jag kom att tänka på det här när jag tänker på det jag ska skriva om nu.

Jag är orolig, arg och lite ledsen och orolig igen och ibland bara jävligt provocerad. Det blir jag när jag hör hur en del, på riktigt, oroar sig för SD:s yttrandefrihet. Det är som att vi har glömt att de sitter på makten. De är inte ett litet missnöjesparti som inte får lov att komma till tals. Det är ett av Sveriges tredje största partier som får miljoner av staten för att föra sin propaganda. Är det maktens rättigheter vi ska värna om eller är det folkets?

Aldrig har vi varit så oroliga för demokratin som när Jimmie fick en tårta i ansiktet. När Bosse Ringholm fick den i ansiktet skrev några av de stora tidningarna ”Har regeringen ingen humor?” Varför denna skillnad? Kan det handla om att Jimmie och hans vänner är jävligt bra på att spela offren? Det är dom som springer med förorättad min till fröken och säger…..”helt utan anledning”…. Är vi så lättduperade?

Jodå, alla politiker och medborgare i Sverige har rätt till sin egen kropp. Ingen ska behöva bli kränkt. Inte ens av en tårta. Men reaktionerna är helt oproportionerliga och absurda i jämförelse. Vi glömmer att det är de, SD, som sitter på makten. Det är som att vi värnar om mobbarna, att de också ska få säga sitt och vi måste våga ta debatten. Det är inte att ta en debatt om debatten heter: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Det är att köpa mobbarnas retorik om att det är de utsattas fel.

…..”helt utan anledning”…..

När ett seriöst debattprogram avslutas med repliken: ”Jag tycker inte sjuksköterskor ska få ha en knapp där det står anti-rasist på.” är det något som är riktigt fel i debatten.
Debatten kan inte handla om huruvida folk får ha knappar på sig lite som att knapparna är vilka smilisar som helst. Skillnaden på att en läkare har en knapp som det står anti-rasist på och en knapp med SD på är att den ena säger: ”Jag möter dig som vilken människa som helst. Jag kommer inte döma dig efter din hudfärg, din kultur eller vilket språk du talar.” den andra knappen säger:” Jag kommer inte acceptera dig fullt ut förrän du har blivit som jag och anammat min kultur och bytt språk till korrekt Svenska. Är du dessutom papperslös tycker jag att det borde vara olagligt att hjälpa dig”. Det är en jävla skillnad på knapp och knapp. Den ena är en nästintill självklarhet, kan man tycka, den andra är ett indirekt hot.

Yttrandefrihet. Att ha frihet att få yttra vad jag vill. Fint så. Bra. Jag är för yttrandefrihet. Konstigt vore annars, jag är konstnär, vi måste få tala om och säga vad vi vill. Men eftersom yttrandefriheten bara gäller de som har makt eller pengar blir det svårt. Till slut blir det deras retorik som används och det är utifrån deras verklighet man diskuterar och tillslut blir nivån på debatten om rättigheter så låg att vi på allvar diskuterar rätten att få säga negerboll eller inte, helt oreflekterat, och de som på riktigt blir kränkta av det anses vara lite överkänsliga. Lite som att hävda att bakelsen horfitta måste få heta det eftersom det alltid har hetat det och det ser ju ut som en fitta och den är ju, he he, till salu.

Jag hörde en bit ur ett amerikanskt radioprogram där en svart kvinna, som levt i Sverige ett tag, berättade att ”I Sverige diskuterar de i olika debatter på tv och i radio om man ska få säga negerboll eller inte.” programledaren frågade chockat: ”For real? But why?”

Ja, herregud. But why?

Att ta debatten och oroa sig för SD:s yttrandefrihet har hittills bara resulterat i att vi har anammat SD:s verklighet och retorik. Att värna om demokrati och yttrandefrihet är inte att oroa sig för huruvida SD får lov att sprida sina lögner eller inte. Att värna om demokratin är att se till att de som känner sig kränkta och hotade av SD:s politik ska få protestera, säga nej och vända ryggen till. För det är SD som går omkring i maktens korridorer nu. De är inga offer.
Risken blir att till slut så känner människor sig så frustrerade och kränkta att den där knytnäven kommer. Jag tror inte på våld. Inga former av våld. Jag tror heller inte på att vara emot. Jag tror på att vara för. Går vi emot någon eller något riskerar vi snart att krocka. Yttrandefrihet och demokrati är lite som vår allemansrätt. Vi måste värna om den och vara försiktiga. Allemansrätten har vi för att alla ska få lov att vistas i naturen tillsammans. Vi måste visa varandra kärlek och respekt.

Så hur visar vi varandra respekt? Jo, vi använder yttrandefriheten till något vettigt. Låt oss tala om jämställdhet och solidaritet. Låt oss våga ta debatten om hur vi på bästa sätt tar hand om de människor som kommer hit och söker skydd. Låt oss tillsammans utarbeta en väg mot ekonomisk rättvisa. Våga använda fantasin till att hitta sätt att skapa fred på. Våga ta debatten om hur vi på riktigt kan leva tillsammans i den här världen. Det, tycker jag, är att värna om demokratin och yttrandefrihet.

P.S.
Min fröken svarade inte så som jag skrev. Jag skrev så för det skulle kunna vara så. Jag skrev så för jag tycker att det ser ut så i Sverige idag. Tack och lov frågade min fröken mig om vad som hade hänt innan och när jag berättade det skämdes jag.

Per heter inte Per heller.

Kanske är inte berättelsen sann.

Kanske det inte finns mobbing i Sverige.

Kanske att de som känner sig kränkta verkligen är överkänsliga.

Kanske att negerboll är det enda rätta.

Kanske att tårtning är det enda som är ett verkligt hot mot demokratin.

Kanske jag ska sluta bry mig.

Kanske jag ska gå och ta en selfie istället.
D.S