Kategorier
Allmänt

Tre bilder

Bild 1.
Tre barn i tripp-trapp-trullordning tittar på mig. De håller varandra i handen. Söta, så som barn är, om man nu tycker att barn är söta.
Den yngsta, ca 3 år, har sin tumme i munnen. Lite blygt tittandes under lugg. I mitten en pojke på kanske 5 år, håller upp de andra barnens händer. Är de syskon? Den tredje, den äldsta håller sin högra hand på ett märkligt sätt på sin kind. Som om hon klappar sig själv. Kanske behöver hon det. De är lite smutsiga, men inte överdrivet, så som barn kan bli efter en dags lek. De är liksom sandrufsiga i håret. De är allvarliga men i ögonen finns en glimt av något. Jag vill läsa hopp.
Tre barn.Den äldsta i 8-årsåldern. Min sons ålder.Tre barn i ett syrianskt flyktingläger i Libanon

Jag är inbjuden, i egenskap av flyktingguide, av Göteborgs stad på en förmiddags föreläsningar: ”Syrien- om kriget flykten och livet.”
Syrien står för den största flyktingvågen sen 2:a världskriget. 10 miljoner människor är på flykt. Hälften av dem är barn. 5 miljoner barn på flykt. Det går inte att greppa.
5 miljoner barn som flyr.

Jag tänker att det är skillnad på invandrare och flykting. Invandrare kan jag på något sätt identifiera mig med. Jag har vänner som har både utvandrat och invandrat. Att invandra till ett annat land är på något sätt planerat. Man har tagit ett beslut någon gång och planerat för det. Man vet vart man är på väg och vart man ska hamna.
En flykting är någon som flyr, för sitt liv. En människa på flykt flyr döden. Man flyr från någonting, sällan vet man till vad. Det måste betyda att det man flyr från är helvetet och allt annat är bättre. Allt annat, vad som helst, är bättre.

Bild 2
Fortfarande i ett flyktingläger i Libanon. En ung kvinna. Hon ler. Nej, hon skrattar. Utanför ett garage som kvinnan har gjort till ett hem för henne och hennes tre barn sitter de. Hon håller ett barn i handen. Det är hennes barn. Barnet är i 12 årsåldern. En strimma av saliv rinner ur barnets leende mun. Barnets leende, den lite frånvarande blicken och strimman av saliv avslöjar någon form av funktionshinder.
Hon har berättat att hon har tre barn varav två har någon form av handikapp. Som så många andra familjer finns ingen man, ingen pappa, han är död eller i krig. Hon får, varje dag, lämna sina barn för att skaffa mat åt dem. Det kan ta en timma, det kan ta en dag. Hon har granatsplitter i hela kroppen efter en granatattack och ett splitter sitter alldeles nära hjärtat. Hon vill inte bli opererad för hon är rädd att dö och hon vet inte vad som kommer att hända med hennes barn då. Hon kommer förmodligen dö ändå men inte än, inte nu, hon måste ta hand om sina barn.

Många flyr från döden in i döden. Även om det är någorlunda öppna gränser till Sverige eller Tyskland (som är de mest generösa länderna i Europa, vilket jag är stolt över men vi kan bli bättre) är vägen hit ett helvete. Oavsett om man tar landvägen eller sjövägen finns ingen garanti för att man kommer fram levande. Många är de föräldrar som tvingas se sina barn bli skjutna eller tvingas släppa en hand som försöker hålla kvar för att inte drunkna i havet. Många är de föräldrar som ser sina barn fly utan att kunna följa med själva.

Bild 3
I Göteborg, på en förberedande förskola för flyktingbarn. En pojke tittar in i kameran. Allvarlig. Stora bruna ögon. Öron som står ut lite. Han sitter på ett bord och målar. Runt honom sitter andra barn, på sina stolar. Jag gissar att han är i 5-årsåldern. Papper, kritor målarfärg och penslar. I bakgrunden sitter hans storebror och tittar i en bok.
De kommer från Libyen som båtflyktingar genom Grekland.
Hans bror har berättat att de kom med båt från Egypten. Människosmugglare hade borrat hål i båten och pojkarna fick klänga sig fast vid ett bildäck tills grekisk kustbevakning räddade dem.

Pojken på bilden kan inte sitta på en stol. Av någon anledning klarar han inte det. Men vem har sagt att man måste sitta på en stol för att kunna måla. Att sitta på ett bord kan ge helt nya perspektiv.

När jag hämtar min son på fritids den dagen och han möter mig svettig och skitig efter en dags lek måste jag hålla i mig för att inte bryta ihop. Plötsligt ser jag honom fatsklamrandes på ett bildäck långt ute till havs rädd, ledsen och ensam. Den bilden är outhärdlig.

p.s.
Texten är skriven innan EU-valet. Valresultatet får det att knyta sig i magen på mig. Oron för de barn som kommer hit till Europa. Vem plockar upp dem ur vattnet?
d.s

Kategorier
Allmänt

En Saga

Julledigt! Nere vid Röda sten stöter jag på Johannes, som sitter och tittar på Stenafärjan när den ger sig ut mot det lilla öppna havet utanför Älvsborgsbron.

Det är en av de varmaste jularna på 50 år. Johannes tackar för senaste bloggen. Säger att den inspirerat honom och att han skriver ett protestbrev till EU just nu, om scientologernas rätt till utövande av sin tro utan olaglig övervakning från stater. Jag undrar hur min text kunde inspirera till det – den handlade om något helt annat?
”Det är ingen som pratar om det problemet”, säger han. ”De flesta ser scientologin som en maktapparat och tycker därför inte att det är lika viktigt att värna deras lagstadgade rätt. Det drabbar alla i längden. Det man kan komma undan med att göra mot scientologerna kan man göra ännu lättare mot mycket mindre samfund.”
Jag berättar om mina planer på att skriva en känslosam och öppen berättelse om det jag varit med om. Han nickar lite tveksamt.
”Om det fyller någon funktion så kan en offerberättelse vara berättigad.”
Jag blir arg. Förklarar att ordet “offerberättelse” känns förfulande och förminskande.
”Du missförstår mig”, säger Johannes fackmässigt. ”Det finns många offer i samhället. Det går inte att förneka. Men offer ställs mot offer när berättelserna hamnar i det öppna. Då förminskas de. Samtidigt kan en alltför stark berättelse göra att man tappar läsarens identifikationsmöjligheter. Fantasin tar helt enkelt slut. Alla vet att barn blir våldtagna till exempel, men det går inte att berätta känslosamt om, för nästan ingen vill höra om det. Ändå används barnamord och barnvåldtäkter för att förminska andra offerberättelser från vuxna om sjukdom och raserad ekonomi. En video från en stening på Youtube används som propaganda mot människor som flytt från stening. Människan sätter det okända och skrämmande som hon inte vill höra om mot det hon tror att hon känner till, och ogiltigförklarar båda. Den ena genom att förneka, och den andra genom att förminska. När samma människor sedan hamnar i hemska situationer själva, är det plötsligt som om de är de första i historien att uppleva något sådant. Vilket ju stämmer varje gång, men det kunde ha förberetts mentalt.”
”Hur förbereder man sig för ett lidande man inte förväntar sig, om allt runtom en är bra?”, undrar jag. Johannes gör mig alltid irriterad.
”Genom att vägra ljuga om världen vi lever i. Genom att förstå det som man tror att man redan förstår. Det är skillnad på vårt ord för ”känna” och det ”känna” man använde för tre tusen år sedan. Vi har gått bakåt.”
”Så du menar att “funktionen” i min “offerberättelse” måste bli något annat?”
”Jag menar att en offerberättelse inte kan tillåtas att bli en offerberättelse över huvudtaget om den ska kunna fylla en funktion.”

Jag kisar mot Eriksberg. Orkar inte lyssna på Johannes när han är så där allvetande. Allt är form och uttryck och andlig renhet för honom; vägar att förändra världen på, även om man vet att man ljuger ibland. Själv är jag bara arg. Arg på SD, arg på alliansen, arg på allt det där gamla som fick lägga sig som en tung filt över det som var härligt och nytt och bra. Jedimästaren Yodas röst dyker upp längst bak i huvudet, men nu låter han som Johannes: ”Anger, fear, aggression – the dark side of the Force are they.”
Verkligheten är inte som opera eller film. Verkligheten är ingen saga, ändå skriver vi den som en sådan, om och om igen. Vi gör filmer av den, filmer som alla ser, och trots att vi maskerar den dåligt, så skjuter vi undan den så fort den kryper för nära. Vårt enda sätt att kunna möta verkligheten utan att gå under verkar vara att göra den till något annat: Till en saga.
Jag sätter på mig hörlurarna (jag vet att Johannes inte blir stött, han är ju så fullkomlig) och lyssnar på Rutger Hauers dödsmonolog i Bladerunner till Vangelis änglalika musik. Replikanten Roy Battys sista ord känns som ett sparsamt recitativ med en helt egen rytm som svävar bortanför och ovanför musiken:
”I’ve seen things”, börjar Hauer, och jag tänker på hur han satt där, i verkligheten, en ganska ung skådespelare då i juni 1981, kvällen innan scenen skulle filmas, och skar i texten. Han tyckte den var för teknisk och för operaaktigt, för lång. Så han skar i den, plockade bort, la till, tills det kändes rätt och bra och passade. Helt vansinnigt gjort naturligtvis – att förvanska regissörens och manusförfattarens ord – så får man inte göra. Men Hauer tänkte inte så. Han tänkte inte alls, för i det ögonblicket var han konstnär och han hade livet som vapen. Imorgon var sista inspelningsdagen, slutscenen. Hauer tänkte nog istället på replikanten Battys sista ord i livet, på vad Batty ville säga mänskligheten. Hur beskriver en förskjuten icke-människa ett helt men kort liv av sökande, i de sista ögonblicken innan allt slocknar? Vad och hur skulle en replikant, som blivit förskjuten av både Gud och människor, som fått träffa sin skapare och funnit att skaparen är defekt, säga och uppträda innan batteriet dog? Och medan Rutger satt där kvällen innan sista filmdagen och prövade på att känna livet rinna ur honom, en tidsinställd replikant med bara några år förprogrammerat liv, så skapade han en av filmhistoriens vackraste scener. I alla fall inom Science-Fiction. Scenen var det sista filmteamet gjorde och några av dem grät. Ingen sa: ”Vad har du gjort? Du har ju ändrat i manus! Vi tar det igen.” Nej, ingen sa så, för alla visste att nu var sagan slut och deras tid tillsammans var över, och Rutger hade ju faktiskt skrivit något som var så mycket bättre och sannare och stämde så mycket mer överens med vad replikanten Batty skulle ha sagt. Frågan är bara, hur visste de det?
Det finns bara en förklaring:
För ett ögonblick måste de ha glömt att Roy Batty aldrig hade funnits. Nu finns han så att alla kan se. Harrison Fords karaktär har jagat ikapp honom för att ”pensionera” honom i förtid, och han hinner upp Batty precis innan batterierna tar slut, men efter att han hunnit ta livet av sin skapare, den onde storföretagaren som äger rättigheterna till livet. Det är då han säger sina sista ord:
”I’ve seen things you people wouldn’t understand.
Attack ships on fire on the shoulder of Orion.
I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.
All those…moments…will be lost in time. Like tears..in rain.”

Jag tar av mig hörlurarna. Johannes har ritat en hund på marken med en krita han hittat. Han skrattar när han ser min frågande min.
”En hund!” ropar han. Två uppklädda trettioåringar på väg mot Novotel rycker till och skyndar på stegen. ”Voff! Voff!”
”Ja, vad bra Johannes!” säger jag, ”du är duktig, du!”
Han flinar.
”Ja-a!”
Jag föreslår att vi ska gå vidare, jag måste hem och laga mat, och vintern har redan hunnit bli vårsommar. Det är maj och barnen kommer hem med kusinerna snart. Jag är inte ett dugg arg längre, det har gått över. Det gick över någon gång när solen tittade fram tidigare på morgnarna. Men undulaterna måste få vatten, så vi måste gå.
”Ja, jag måste nog ut till mitt också”, säger Johannes. ”Men vi ses snart Nicke!”
Ja, jo, säger jag. Det har vi ju alltid gjort, förr eller senare. Varför skulle det vara skillnad nu, den här gången?
Vi börjar gå åt var sitt håll, men efter bara några meter stannar Johannes till och ropar:
”Du kommer att veta skillnaden!”, samtidigt som han backar mot havet.
”Va?”, ropar jag tillbaka.
”Du kommer att veta – när du är lugn, i frid, passiv! En sann demokrat använder kraften till kunskap och försvar – ALDRIG till attack!”
”Men förklara varför jag inte kan-”
”Nej, nej! Det finns inget ”varför”.”
Jag hör paret vi såg tidigare skratta bakom mig och vänder mig om för att se vad de tycker är så roligt. Är det kanske jag? Men de tittar på en ankmamma och hennes ungar som använder en våg för att ta sig upp på bryggan. När jag vänder mig om igen är Johannes borta. Det skulle kunna vara mystiskt, men jag känner Johannes. Han har antagligen kutat allt vad han orkat och gömt sig bakom Röda sten.
”Gömmer du dig bakom Röda sten, Johannes?” ropar jag utan att få svar (även om jag tycker mig höra ett litet kvävt fnissande).
Jag beslutar mig för att inte avslöja honom. Varken det faktum att han ligger gömd bakom konsthallen eller att han just fick med mig på att parafrasera Yoda och Luke i Star Wars. Livet är vackert och vi behöver våra sagor, sommaren är härlig och den är på väg hit.

Kategorier
Allmänt

Varför skynda?

En vuxenuppryckning krävs! Min 7-åriga dotter kommer ut ur sitt rum. Hon har valt sina kläder med omsorg och i ögonvrån ser jag hur hon med förväntansfulla steg går in i köket där jag står. Hela hon utstrålar “nå, vad tycks?”.

Jag vänder mig mot henne och i det exakta ögonblicket vet jag att det vilar ett mycket stort ansvar på mig. Jag kan bekräfta henne, vilket jag gör. Eller så kan jag, med några nedsättande ord, sänka henne. Hennes tillvaro, livslust och framtid vilar, bland annat, i mina händer.

Samtidigt på radio hör jag nyheten att Alliansen, med Jan Björklund i spetsen, har föreslagit betyg från och med fjärde klass. Och det är här som det kolliderar för mig. Å ena sidan min egen dotter som vill bli bekräftad, och varsamt stöttad, till att senare i livet klara sig, om inte själv, så i alla fall mycket mer självständigt. Och å andra sidan politiker i Alliansen som till varje pris vill att det ska börjas tidigare med krav på resultat. Hela den här hysterin med att barn så tidigt behöver betygsättas har jag aldrig förstått. Jag har på föräldramöten och riksdagsdebatter hört en del av argumenten. “Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”, “barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”, “i vissa andra länder får de betyg från första klass”.
Tre argument som jag gärna ifrågasätter. Eftersom jag inte får det att gå ihop.

“Det är viktigt att tidigt få en indikation på vart det barkar hän”.

Det får dem redan idag. Vi går på utvecklingssamtal minst en gång per termin, det skrivs individuella utvecklingsplaner och det går att ha en dialog med föräldrarna. Vad är det som blir bättre av att en lärare får sätta en siffra eller en bokstav på ett papper? Barnen kommer jämföra sig ännu mer, men är det verkligen det vi vill åt?

“Barnen behöver förbereda sig så det inte kommer som en chock när de ska ha betyg första gången”

Det är min favorit. Varför tänker vi inte så om allt? Varför bjuder vi inte sexåringen på sprit så det inte blir en chock med första fyllan i högstadiet? Eller klarar vi helt enkelt av att berätta det någon gång under uppväxten? “I åttan ska du få betyg”. Jag är helt säker på att ett barn som på tio minuter kan lära sig hur en iPad fungerar kan acklimatisera sig när det gäller att en gång i 14-årsåldern få veta att det ska delas ut betyg.

“I vissa andra länder får de betyg från första klass”.

Den här håller väl inte när det gäller något? Det räcker egentligen med att säga: “i vissa andra länder fängslar de journalister och dödar meningsmotståndare” så faller väl det argumentet rätt så platt.

Överhuvudtaget tycker jag att vi ska tänka om när det gäller barn och ungdomar. Jag upplever det som att vi hela tiden pressar ner i åldrarna vad barn får göra, vad barn ska kunna göra och vad barn bör göra. Några exempel från min vardag är, förutom betygen, tidig toppning i idrottsklubbar, tidigt med smink, andra vuxenattribut och en klädbransch utan ryggrad, tidigt att se filmer med våldsinslag, tidigt äga och nyttja teknisk apparatur osv. Jag är fullt medveten om att jag låter som en mossig bakåtsträvare men jag kan ta det. För jag vill ändå att vi ställer oss frågan “vad vinner vi med att våra barn ska bli vuxna så tidigt”? Eller är det så att vi har stagnerat? Som vuxna, som människor, som individer med ansvar. Har vi helt enkelt tröttnat på att vara den som besitter kunskap, sätter gränser och står för lite schysta värderingar?

Nu är jag fullt medveten om att det är känsligt att prata om andras barn och andra föräldrars sätt att uppfostra dem. Men den vetskapen gör att vi ofta avstår från att diskutera hur vi är mot våra barn. För någon vecka sedan debatterades det på bästa sändningstid om huruvida 90-talister är lata eller inte där den sällan så nyanserade Bert Karlsson fick mycket utrymme. Återigen kommer det svepande uttalanden om att alla ungdomar är lata. Jag tror inte det minsta på att barn och ungdomar är lata. Jag tror att problemet ligger hos oss som har gått före. VI är lata!

Det är vår förbaskade plikt att förbereda nästa generation för detta. För många år sedan hörde jag en klok människa säga att vår huvudsakliga uppgift (som föräldrar) är att förbereda barnen på ett liv utan oss. Men vi har hamnat i någon märklig limbo med våra barn där vi inte riktigt ser skillnad på nödvändiga krav (hur vi är mot varandra) och helt onödiga krav (bli en minivuxen fort). Och jag är helt övertygad om att betyg redan i fjärde klass hör till de onödiga krav eller metoder som inte gör någon nytta. Alliansen har redan lyckats sänka det från åttonde till sjätte klass. Till vilken nytta?

Som tur är så kommer inte Alliansen att hinna genomföra den ändringen. Det hade de behövt ytterligare fyra år på sig för att göra. Och det tror jag inte att de får. Så kära dotter, fortsätta komma indansandes i dina fina kläder och be om min bekräftelse. Jag lovar att ge dig den, om och om igen. Och en dag kommer jag att säga “hjälp, vad fort det har gått” och då kommer jag att vara glad att jag inte påskyndade din barndom.

Ta din tid. Hitta ditt liv. I din takt.

 

Foto: thebarrowbow

 

 

Kategorier
Allmänt

Kulturklassens Första Maj

Niklas 1 maj:

Vi står på Järntorget i Göteborg och går med något av tågen. Det verkar bli F!-tåget. Det är jag, min fru och mina två döttrar. Jag ser kommunistiska vimplar, socialistiska och arbetarförbundens vimplar. Idag spelar det ingen roll. Vart vi än går är vi på rätt väg. Själv tänker jag på alla kvinnor och män som fått offra livet för rättvisa, solidaritet och feminism. Vi är många som tänker på er i Jönköping idag, där kampen för en bättre framtid är viktigare och tydligare än någonsin! Kram på oss, jag önskar er alla en kraftfull första maj!!

/Niklas

 

Davids 1 maj:

Idag är det en röd dag. Men det är också en rosa. Och för mig är det nästan en blå. Jag är på väg till Stockholm med familjen, klockan 15.00 har vi bokat tid till ABBA-muséet. Popgruppen som stod för kommersialism och borgerlighet. I alla fall i vissa andras ögon. Men betänk att Benny Andersson vid minst två val har skänkt en miljon till Feministiskt Initiativ så får du bekräftelsen att vi människor är sammansatta av mängder av saker. Jag turistar i Stockholm, tittar på glitter och åker karuseller samtidigt som jag tänker rosa. Vi kommer gå med i något tåg i huvudstaden, i alla fall för ett tag. Vilken färg det blir får vi se. Min mor sa under min uppväxt att rött och rosa inte passade ihop. Men det var då. Jag tycker, både stilmässigt och politiskt, att det inte finns något vackrare. Det sticker ut och står för något bra. Det räcker för mig. Den här dagen och alla andra dagar.

/David

 

Viktorias 1 maj:

”Fred och bröd JA, JA, JA! Krig och nöd NEJ, NEJ, NEJ!”

”Ty internationaaaalen åt aaaalla lyyyycka geeeer”

”Förts maj första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus.”

Jag är 6 år och tillsammans med mamma och pappa går jag i ett långt led och ropar och sjunger. Jag tyckte så mycket om att alla ville ha fred och bröd och att en sliten kavaj kunde bli en mantel av strålande ljus.

Flera år senare när jag lyssnade på Imperiet och Ebba Grön utropade min pappa: ” Va? Har jag närt en kommunist vid min barm?” Detta var dock inte så traumatiskt för min käre far som för varuhusdirektör Tyko Jonsson eftersom han, min far alltså, ganska medvetet hade medverkat till att mitt röda hjärta klappade till vänster.

I år går jag med i F!-tåget. Det slängdes ut en fråga om varför jag ska demonstrera på 1:a maj över huvud taget när jag inte är socialist utan feminist. Jag demonstrerar på 1:a maj med F! därför att jag har sjungit och ropat länge nu men inte riktigt hört att det verkligen är alla som får lycka av internationalen. Jag har inte riktigt känt att alla verkligen vill ha fred och bröd. Och varför är det bara de slitna kavajerna som ska bli till strålande mantlar?

Kära mor och far. Ni har inte närt en kommunist vid er barm, ni har närt en demokratisk feminist. Tack för att ni tog med mig i det långa ledet på 1:a maj.

/Viktoria