Kommer ni ihåg Katitzi, zigenarflickan?
Jag älskade henne. Jag var 11 år och beundrade hennes mod och hennes styrka. Jag läste böckerna, jag läste serieböckerna och jag såg tv-serien. Åh, vad jag ville vara Katitzi. Korpsvart hår och kolsvarta ögon. Ständigt beredd på att ta strid och alltid så orättvist behandlad bara för att hon var den hon var.
För en elvaårig medelklassunge uppvuxen i ett litet samhälle i Sverige under trygga 70-talet var det så lätt att drömma om det där; att bo på barnhem, att ha en pappa som ägde ett tivoli och att flytta runt i tält. För mig var det romantik. Jag fantiserade om att jag också var tvungen att gå runt och försöka sälja saker precis som Katitzi. Hon hade ett knep. För att skydda sig från elaka människor knackade hon bara på hos de som hade blommor i fönstren. Det var liksom kriteriet för att man var snäll. Det vara bara då det var säkert att knacka på hos någon. Det måste finnas blommor i fönstren. Jag gick runt i vårt hus och försäkrade mig om att det fanns blommor i alla fönster. Jag ville verkligen att Katitzi skulle veta att vi var snälla. Hon fick så gärna komma hem till mig och vi skulle köpa massor av saker av henne och om hon ville skulle hon och hennes familj få sätta upp sitt tält på vår tomt.
En dag i mitt elvaåriga liv fick jag se ”riktiga” zigenare, ja det var ju så de kallades då på 70-talet. Det var i en tygaffär. Precis när mamma och jag skulle gå in så mötte vi dem i dörren på väg ut. Det var tre kvinnor. Åh, de såg precis ut så som de hade sett ut på tv. Sjalar, glittriga vackra blusar och så de där stora, stora kjolarna. Jag ville så gärna ha en sådan kjol. De såg precis ut som sådana där prinsesskjolar jag drömde om. Tanten som ägde tygaffären var inte lika glad. Hon snörpte på munnen när mamma och jag kom in, nickade menande mot kvinnorna och sa till mamma: ”Ja, jag får väl inventera igen nu då”. När mamma frågade varför svarade tygtanten att: ”I de där kjolarna får det plats ganska mycket. Du vet, de har fickor på insidan”. Mamma svarade att då måste de ha väldigt stora fickor om de ska kunna få plats med alla stora tygrullar, sen tog hon min hand, vände på klacken och gick ut igen. Jag tittade noga i tygtantens fönster. Inga blommor.
Då, 1979, hette det zigenare och jag såg romantik. Idag heter det rom och jag vet bättre.
Det finns inget romantiskt i det jag ser. Det finns ingen romantik i att bli vräkt från ett tältläger. Det finns inget romantiskt med att ligga med pannan mot marken med en brun pappmugg framför sig. Det finns ingen romantik i att bli spottad efter, hånad och föraktad.
Det hade kunnat få bli romantik. Det kunde vara en saga om ett folk som en gång för längesedan hade det svårt. Det hade kunnat få bli romantik om det hade slutat lyckligt för Katitzi. Men det har inte slutat lyckligt. Det har inte slutat alls. Det bara fortsätter och fortsätter och jag förstår ingenting.
Vi bollar frågan mellan kommunerna, mellan länderna. Vi talar om att ställa krav på utbildning och arbete. Men hur kan vi kräva att de ska skaffa sig en utbildning om man samtidigt vräker dem från deras hem? Om man flyttar på barnen hur kan de då fortsätta sin skolgång? Vi talar om att ställa krav på deras hemländer. Men hur kan vi göra det när länderna de kommer ifrån är så fattiga själva att det varken finns bostad eller arbete för dem och där rasism, nazism och antiziganism växer?
”Det finns ingen framtid där” säger de flesta romer om sina hemländer. Att välja tältläger, tiggeri och förnedring framför att återvända till sitt hemland måste betyda att det är sant. Vilken människa som helst med en normal funtad empati förstår att det måste vara ett helvete för en rom i sitt hemland om man väljer att ligga på en gata med ansiktet mot marken i ett annat land. Visst kan vi sätta press på deras hemländer men om de nu inte kan, vill, orkar, förmår eller helt enkelt bara skiter i det, ska vi här då också skita i det? De är väl EU-medborgare? Har inte vi ett lika stort ansvar? Någon måste ta det första steget när det gäller ansvarsfrågan. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag har ingen aning. Men någonstans måste vi börja. Någonstans måste empati och medmänsklighet ges plats.
Jag tänker att jag egentligen skiter i hur vi gör det, bara vi gör det. För jag vill inte ha det så här längre. Jag vill kunna känna att vi tar hand om de utsatta i samhället, i Europa, i världen. Jag vill veta att jag bor i ett solidariskt land. Jag vill känna att jag bor i ett land med kärleksfulla människor. Jag vill se empatiska beslutsfattare som tar ansvar för våra medmänniskor.
Är det inte dags att Sverige börjar sätta ut blommor i fönstren så att Katitzi vet att det är ok att knacka på?
( 2008 översattes den första Katitziboken till romani av Hans Caldaras)
