Kategorier
Allmänt

Katitzi, zigenarflickan.

Kommer ni ihåg Katitzi, zigenarflickan?
Jag älskade henne. Jag var 11 år och beundrade hennes mod och hennes styrka. Jag läste böckerna, jag läste serieböckerna och jag såg tv-serien. Åh, vad jag ville vara Katitzi. Korpsvart hår och kolsvarta ögon. Ständigt beredd på att ta strid och alltid så orättvist behandlad bara för att hon var den hon var.

För en elvaårig medelklassunge uppvuxen i ett litet samhälle i Sverige under trygga 70-talet var det så lätt att drömma om det där; att bo på barnhem, att ha en pappa som ägde ett tivoli och att flytta runt i tält. För mig var det romantik. Jag fantiserade om att jag också var tvungen att gå runt och försöka sälja saker precis som Katitzi. Hon hade ett knep. För att skydda sig från elaka människor knackade hon bara på hos de som hade blommor i fönstren. Det var liksom kriteriet för att man var snäll. Det vara bara då det var säkert att knacka på hos någon. Det måste finnas blommor i fönstren. Jag gick runt i vårt hus och försäkrade mig om att det fanns blommor i alla fönster. Jag ville verkligen att Katitzi skulle veta att vi var snälla. Hon fick så gärna komma hem till mig och vi skulle köpa massor av saker av henne och om hon ville skulle hon och hennes familj få sätta upp sitt tält på vår tomt.

En dag i mitt elvaåriga liv fick jag se ”riktiga” zigenare, ja det var ju så de kallades då på 70-talet. Det var i en tygaffär. Precis när mamma och jag skulle gå in så mötte vi dem i dörren på väg ut. Det var tre kvinnor. Åh, de såg precis ut så som de hade sett ut på tv. Sjalar, glittriga vackra blusar och så de där stora, stora kjolarna. Jag ville så gärna ha en sådan kjol. De såg precis ut som sådana där prinsesskjolar jag drömde om. Tanten som ägde tygaffären var inte lika glad. Hon snörpte på munnen när mamma och jag kom in, nickade menande mot kvinnorna och sa till mamma: ”Ja, jag får väl inventera igen nu då”. När mamma frågade varför svarade tygtanten att: ”I de där kjolarna får det plats ganska mycket. Du vet, de har fickor på insidan”. Mamma svarade att då måste de ha väldigt stora fickor om de ska kunna få plats med alla stora tygrullar, sen tog hon min hand, vände på klacken och gick ut igen. Jag tittade noga i tygtantens fönster. Inga blommor.

Då, 1979, hette det zigenare och jag såg romantik. Idag heter det rom och jag vet bättre.

Det finns inget romantiskt i det jag ser. Det finns ingen romantik i att bli vräkt från ett tältläger. Det finns inget romantiskt med att ligga med pannan mot marken med en brun pappmugg framför sig. Det finns ingen romantik i att bli spottad efter, hånad och föraktad.

Det hade kunnat få bli romantik. Det kunde vara en saga om ett folk som en gång för längesedan hade det svårt. Det hade kunnat få bli romantik om det hade slutat lyckligt för Katitzi. Men det har inte slutat lyckligt. Det har inte slutat alls. Det bara fortsätter och fortsätter och jag förstår ingenting.

Vi bollar frågan mellan kommunerna, mellan länderna. Vi talar om att ställa krav på utbildning och arbete. Men hur kan vi kräva att de ska skaffa sig en utbildning om man samtidigt vräker dem från deras hem? Om man flyttar på barnen hur kan de då fortsätta sin skolgång? Vi talar om att ställa krav på deras hemländer. Men hur kan vi göra det när länderna de kommer ifrån är så fattiga själva att det varken finns bostad eller arbete för dem och där rasism, nazism och antiziganism växer?

”Det finns ingen framtid där” säger de flesta romer om sina hemländer. Att välja tältläger, tiggeri och förnedring framför att återvända till sitt hemland måste betyda att det är sant. Vilken människa som helst med en normal funtad empati förstår att det måste vara ett helvete för en rom i sitt hemland om man väljer att ligga på en gata med ansiktet mot marken i ett annat land. Visst kan vi sätta press på deras hemländer men om de nu inte kan, vill, orkar, förmår eller helt enkelt bara skiter i det, ska vi här då också skita i det? De är väl EU-medborgare? Har inte vi ett lika stort ansvar? Någon måste ta det första steget när det gäller ansvarsfrågan. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag har ingen aning. Men någonstans måste vi börja. Någonstans måste empati och medmänsklighet ges plats.

Jag tänker att jag egentligen skiter i hur vi gör det, bara vi gör det. För jag vill inte ha det så här längre. Jag vill kunna känna att vi tar hand om de utsatta i samhället, i Europa, i världen. Jag vill veta att jag bor i ett solidariskt land. Jag vill känna att jag bor i ett land med kärleksfulla människor. Jag vill se empatiska beslutsfattare som tar ansvar för våra medmänniskor.

Är det inte dags att Sverige börjar sätta ut blommor i fönstren så att Katitzi vet att det är ok att knacka på?

( 2008 översattes den första Katitziboken till romani av Hans Caldaras)

Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Nu är det männens tur

Jag vaknar en timme för tidigt. Det är som om kroppen skriker åt mig att något är fel. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att titta på två TV-program. Det första handlade om fem sköna män som bygger en segelfarkost som ska ta dem genom Nevadas öken. Vi får följa hur de bygger den, pratar om livet och sedan får den fraktad över Atlanten där de sätter ihop den och väntar på vind. Det andra programmet är Aktuellt och där är en av nyheterna att MMA (Mixed Martial Arts) är den snabbast växande sporten bland barn och ungdomar. I reportaget är det runt tio killar som tränar.

Egentligen vill jag inte göra en direkt koppling. De sköna snubbarna tror jag verkligen inte är några machomän som tycker att det är tufft med kampsport. De reflekterar dessutom över sakernas tillstånd och konstens plats i våra liv och det tror jag faktiskt är mer ovanligt bland MMA-utövare. Men jag kan inte låta bli att tänka på rättvisans plats i våra liv utifrån dessa två inslag.

I segelfarkostprogrammet så byggs det, skrattas, dröms och nakenbadas. Hade vi sett denna avslappnade sköna dokumentär om det varit fem kvinnor? Jag vill så gärna tro att det hade visats men landar hela tiden i att det inte finns en chans att det hade nått ända fram. Men ända fram når tydligen denna dokumentär, men även Plura och den sköna polaren Mauro som får dra ut på en liten tågluff. Eller Filip och Fredrik som inte behöver ha en enda idé mer än att spela upp gamla klipp ur TV-arkivet. Jag kan inte minnas att jag sett något som liknar det program jag ser, där fem kvinnor får en galen idé på en fest. Söker pengar, bygger lite, får uppmärksamhet i media över hela världen och dokumentären sänds i TV. Jag förstår männen, det är kul med äventyr, men kan ändå inte låta bli att tänka att detta är en del av en struktur.

MMA-nyheten är en del av samma struktur, men tar sig otrevligare uttryck. Hjärnforskare är överens om att det är idioti att slå mot huvudet och genuspedagoger vet att det är idioti att fostra unga pojkar till att slåss. Varför vet vi inte alla samma sak? Jag har ju sett på skolgårdar hur pojkar tillåts vara pojkar vilket innebär att de måste få jaga varandra och slåss som om det är det enda de behärskar. När jag hämtade min dotter igår så var det två pojkar som skojbråkade och den ena pojken körde en knytnäve i ryggen på den andre. Det var inget hårt slag men ändå hörde jag den slagna pojken säga “varför måste man slåss?”

Ja, kan vi inte stanna upp några minuter och fundera över den frågan? Varför måste man slåss? Det finns väl inga föräldrar som sitter med sitt ettåriga barn och filosoferar över livet och säger att man måste slåss? När vi uppfostrar våra sexåringar, när vi pratar med våra tonåringar eller när vi har diskussioner med våra kollegor så är det väl ingen som på fullt allvar kan ställa sig bakom påståendet att vi måste slåss? För det måste vi givetvis inte. Men tusentals år av ideologier, strömningar, tankar och individualisering har skapat en situation där människor, troligtvis på fullaste allvar, tror att det är bästa utvägen. Kanske till och med den enda. Och detta frodas inom MMA- sporten. En företrädare för MMA-förbundet får i bästa sändningstid säga att det endast är en träningsform för barn och unga och att man först efter 18 års ålder får börja tävla. Men varenda unge ser ju reklamen från MMA-galorna och barn är inte dumma i huvudet. De vet att det går ut på att slå motståndare så mycket som möjligt. Barn tar efter det de ser.

Tidigare på dagen hade jag läst en lång, lång kommentarsväxling som handlade om att tidningen Metro hade en stor löpsedel om en 16-årig flicka som hade ljugit om att hon blivit våldtagen. Eftersom det är försvinnande få som hittar på en våldtäkt jämfört med hur många som utsätts för det så blev det givetvis stort skriveri. Men bland alla de kommentarer jag läste igår så var det, med några få undantag, kvinnor som ifrågasatte löpsedeln och män som tyckte att det var en självklarhet att Metro skulle rapportera om det.

Detta är tre nedslag under ett dygn. De har inga direkta kopplingar och står för sig själv som händelser eller företeelser. Och för att slippa troll i kommentarsfältet så vill jag säga att jag mycket väl kunde varit en av segelfartygsbyggarkillarna. Men det som jag vill visa på är att det dag efter dag händer saker i våra liv som är orättvisa. Och alla tre sakerna visar på denna orättvisa. Idag, 2014, kan hälften av befolkningen inte helt och hållet forma sina egna liv. Och vill vi ha det så? Vill vi att männen ska sätta agendan i tusen år till eller vill vi att alla människor ska få dela på kakan?

Jag misslyckas ständigt med att vara jämställd. Jag gör inte min del av hushållsarbetet, jag tjänar mer än mina kvinnliga kollegor och jag åtnjuter folks beundran så fort jag skriver en sån här text. Det känns faktiskt inte bra. Men det känns bättre än att falla tillbaka i gamla mönster och strunta helt i det. Och nu vill jag vända mig främst till alla män. Nu är det vår tur! Vi måste inse att vi har varit en del av ett mångårigt förtryck. Vi måste ta ett steg fram i debatten. Och två steg tillbaka i löneligan. För detta är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om rättvisa och överlevnad.

“Varför måste man slåss?”

Jag vill förklara för pojken som ställde frågan att det enda man måste slåss mot är orättvisor. Men inte med fysisk styrka utan med pennor och argument. Fast jag kan inte lova att han hade varit mottaglig för den typen av språk. Inte idag. Men kanske någon annan dag. Så måste det bli.

 

Foto: Peter Gordon