Kategorier
Allmänt

Med clownnäsa i Jordanien

Vi är på väg till Jordanien, Amman. En teaterfestival. Vi är bjudna dit för att spela ”Hamlet om vi hinner vers 3.0”. En clownföreställning. Fem clowner som ska försöka spela Hamlet. I Jordanien. Jag är hemskt nervös. Inte bara för att det är första gången som jag ska jobba med clown. Jag ska göra det i ett arabland. Alltså i ett land med muslimer. De är ju så……strikta…?

Röda näsan på.

Vi är den enda gruppen från Sverige, från Norden, från Europa.
Jordanien. Där får inga kvinnor köra bil, visa sitt hår, visa sin hud, vistas på gatan utan sin man, inte skriva böcker, inte undervisa.

Får de ha clownnäsa?

Josefin och jag har fått strikta order om att ha heltäckande kläder. Helst inte visa håret. I alla fall inte utanför festivalområdet eller hotellområdet. Inga T-shirts, inga shorts.

Är clownnäsa ok?

Vi försöker skoja lite om att vi kanske ska spela i burka och clownnäsa. Vi skrattar inte. Vi är för nervösa.
”Ingen sprit”, säger Lasse. ”De dricker ingen sprit, muslimerna”
När vi kommer fram till hotellet och blir omhändertagna av de otroligt vänliga och trevliga festivalvärdarna visar det sig att visst kan man plocka fram lite alkohol. Öl, vin och Arrack.
”This is not Saudi Arabia”, säger de och skrattar. Jag är fortfarande lite nervös.

Clownnäsa?

Det bor många palestinier i Jordanien. Flyktingar. Det slår mig att jag är i ett land vars grannland är ockuperat. Gud vad naiv och okunnig jag känner mig.

På festivalen deltar en del grupper från Palestina. Gaza. Rhamallah.
En man från Palestina som deltar i festivalen är filmare. Han berättar att han jobbar på en lågstadieskola i Gaza. Hans mål, säger han, är att få barnen att kanske för en stund glömma att de bor i ett krigsdrabbat område. Att få de att jobba med andra teman än krig. Det är svårt. Barnen återkommer hela tiden till kriget. Hur kan man glömma att man bor i ett ockuperat land när det alltid finns en stridstank placerad utanför skolan man går i ?

Herregud, ….clownnäsa.

Vi får många vänner. Fina, varma, öppna, modiga människor.

Dagen då vi ska spela våran första föreställning blossar konflikten i Palestina upp. Israelerna har gått in i Rhamallah och in i Arafats högkvarter. Det är mycket dämpad stämning på festivalen. Det finns en storbilds tv på teatern där vi håller till. Alla är där. Nyheterna står på. Tryckt stämning. Många av våra palestinska kollegor, har sina familjer i Rahmallah. Oroliga försöker de ringa hem. Inga svar.
Filmaren, han som jobbar på skolan i Gaza, berättar att han blivit uppsläpad på morgonen klockan 05.30 av nån slags säkerhetspolis, de behövde se hans pass……

Clownnäsan på.

På kvällen innan vi ska spela är jag så nervös så att om någon hade erbjudit sig att skjuta mig så hade jag övervägt att tacka ja. Vem fan är intresserad av ett gäng jävla clowner, när ens land är ockuperat, ens hem förstört och dessutom inte har en aning om var familjen är?
Det är fullsatt. Vi börjar lite trevande. Det skrattas. Vi blir lite modigare. Vi skojar om arabvärlden. Skojar om att vi har druckit Arrack och rökt vattenpipa hela natten. Publiken skrattar. Vi säger några arabiska ord som vi har lärt oss. Jubel. Det blir galnare och galnare, nästan kaos. En ung man i publiken får göra Att vara-monologen. Han gör det galant. Först på engelska sedan på arabiska. Vi sjunger en barnvisa på arabiska tillsammans med publiken. Alla är med. Hela tiden. En annan man reser sig upp och utbrister: ”You are beautiful! You make us all actors!” Vi får senare veta att det är en av Jordaniens främsta skådespelare.
Det är galet. Allt är bara galet!!!! Vi drar över med 45 minuter. När föreställningen är över får vi knappt några applåder. Alla springer upp på scenen och ska kramas. Ett enda stort kärlekskaos.

Clownnäsa av.

Vi sitter på bussen som ska ta oss tillbaka till hotellet. Vi är trötta men glada. En av våra palestinska vänner kommer på bussen. Vi vet att han har försökt att få tag på sin familj i Rhamallah hela dagen idag. Han har inte lyckats. Han säger:
”I just want to say to you. It has been a difficult day for me today and I was not sure if I wanted to see the play. But now it feels like you took out my heart and held it in your hands and warmed it and put it back again. Thank you.” Sen går han.

Vi sitter tysta ett tag. Sedan börjar vi gråta.

Kategorier
Allmänt

Voldemort är tillbaka

När jag var 15-16 år gammal i slutet på 80-talet, hette min bästa kompis Johan. Johan och jag var olika: Han var tystlåten och blyg och hade växt upp i avskild villa på andra sidan grundskolans kulle, men spelade innebandy med sina vänners vänner. Jag, däremot, var ett så kallat ”lägenhetsbarn” – troligtvis med en för tiden okänd bokstavskombination – och hade en mängd jämnåriga på gården, men tränade ändå solosporten Karate (efter att ha sett Karate Kid med Ralph Macchio), spelade fiol och sjöng. Kanske var vi lika i att vi sökte motsatser. En dag skulle jag förstå exakt hur olika vi var i andras ögon.

En skillnad var att jag växt upp i lägenhet och Johan i hus. Men vi bodde båda i centralorten Kungsbacka, en mycket moderat och mycket rik kommun som i decennier vägrat att ta emot sin del av utlänningar. Det tvingade andra kommuner, som socialdemokratiska Göteborg några mil bort, till desto större uppoffringar, och gjorde Kungsbacka i stort sett helt ariskt.
Jag minns inte om Johan åkte skidor på sportloven, men det gjorde jag. De som bodde i villa åkte annars till franska alperna, men vår familjs sportlov var verkligen inte kattskit: mamma körde ju buss för SJ så vi åkte tåg nästan gratis i hela Sverige. I Europa åkte vi dock bara för halva priset, så vi åkte istället till Åre varje vinter.
Jämfört med många andra i mitt område hade jag det väldigt bra i lägenhetsområdet i det pittoreska kustnära Kungsbacka; några av mina kompisar åkte aldrig någonstans. Erik åkte ut på motorvägen på fyllan med sin moppe och blev ihjälkörd. Jag minns att hans bästa kompis Andreas (som kallade sin alltför underdåniga mamma för ”jävla fitta” och som en gång överraskade mig med att blotta sin halvt erigerade kuk och bara skrattade när jag blev förbannad) dagen efter olyckan kallade Erik för en idiot, och sa att han hoppades att han skulle dö. En önskan som gick i uppfyllelse efter att Erik kämpat förgäves för sitt liv i respiratorn.
Andra drack vin eller haschade i skyddsrummen, och Johanna slog knogarna blodiga mot Adéles Gatukök och skröt sedan om sina lindade händer. Olle var norrlänning och stor för sin ålder och fick alltid skulden för allt, och en gång kastade småbarnen sten på en fyllgubbe som ramlat i buskarna vid husväggen. ”Fyllgubben” var någons pappa. Jag minns att han log och nickade när barnen slängde sten. Stenkastning kan kanske ibland vara substitut för skidåkning i Val d’Isère eller i Åre: det kan man tänka på ibland när spårvagnens ruta krossas och man tycker synd om sig själv. Själv blir jag bara arg och rädd vid sådana tillfällen, kanske får det mig att tänka på Andreas och Erik.

Johans pappa var ingenjör i ett stort svenskt byggföretag. Familjen hade ofta rest runt med pappan när Johan var mindre. Bland annat hade Johans pappa byggt Saddam Husseins bunkrar i Irak. Iraks ledare Saddam var en galning, sa Johan när jag ställde nyfikna frågor. Saddam hade satt upp bilder på sig själv över hela Bagdad. På Bagdads husfasader fanns enorma muralmålningar med Saddam som läkare, som general, som beduin – men ändå fick ingen prata om honom, sa Johan.
Johan var min första kontakt med den runda Jorden. Innan det var den platt.

En dag förändrades mitt liv plötsligt dramatiskt:
Pappa fick ut ersättning för en arbetsskada på säljjobbet – en respektabel bit av huden på knät var bortfrätt av tvättmedlet han krängde och för pengarna startade han och mamma ett café – Café Lyktan nära Vågmästareplatsen på Hisingen, samma område som nu får ge vika för det nya Göteborg, Hisingens egna Manhattan (”Med lite fantasi kan du se solnedgången från balkongen”, löd reklamtexten över Halal-slakteriet, när det fortfarande stod ensamt kvar bland ruinerna i Kvillebäcken) – och vår familj fick råd att flytta några hundra meter över grundskolekullen till villaområdet där Johan bodde. Gårdens skrikande ungar och Röda-Vita-Rosen byttes ut mot understimulerade barn i folktomma trädgårdar. Johans och min trädgård gränsade till varandra och vi började umgås. Hans familj var trött på att resa, och mina föräldrar jobbade oändligt mycket i arbetarfiket, så Johan och jag hängde mycket tillsammans på sommarloven. Sommaren 1989 hade jag nyss fyllt sexton och jag och Johan åkte till en strandfest i Åsa. Johans innebandykompisar var där, och ett par av mina mer ordnade lägenhetskompisar från förr. Vissa tog sig dit med egen moppe, andra som jag med buss, några till och med med bil. Jag vet inte vad vi drack, men vi blev fulla, och jag hånglade med en tjej som jag några år senare blev tillsammans med, och sedan kysste jag tjejen som jag hade varit kär i hela grundskolan – innan hennes kille (han som såg ut som, klädde sig som och betedde sig som Mikael Rickfors) kom och tog över hånglandet. Den kvällen tog min första kärlek slut och blev ganska ful.

En av bilarna på stranden tillhörde ett gäng raggare. Raggarna hade med sig ett stort träkors på flaket. De hällde bensin över det, körde ner det djupt i en sandlåda där gräset slutade mot havet, tände eld på det och började mässa.
Jag kände igen Ku Klux Klans symbolbränning av kors från filmer, men kunde inte fatta att de verkligen gjorde det. Skämtade de? Hur jävla dumma i huvudet var de här jävla bönderna?! Kall och vansinnig skyndade jag mig att leta upp Johan, eftersom jag förstod att det här inte bådade gott för honom. På vägen hörde jag en av hans gamla innebandykompisar, som vi pratat med tidigare på kvällen, säga till någon jag inte kände:
”Ska vi döda negern?”
Jag konfronterade honom; frågade honom vad fan han pratade om – om att döda Johan, som han spelat innebandy med i flera år?
Först såg han störd ut, men så skrattade de båda och tog nackgrepp på mig. Jag kämpade emot och slet mig fri. När jag fick tag på Johan hade jag det maktlösa raseriets tårar i ögonen, men Johan var underligt lugn. Det var som att han bara väntat på att just det här skulle hända. ”Det är inte så farligt”, sa han, som om han alltid vetat att det egentligen hade varit så här hela tiden. Under ytan.

Numer förstår jag Johans reaktion den gången. Gör vi inte alla det? Naturligtvis hade Johan rätt:
Man kan inte vara ensam neger i ett svenskt, självvalt ariskt, moderat litet samhälle, med en mamma från Etiopien som bakar etiopiskt tunnbröd (ingera med grönsaker på) utan att råka ut för rasistiska korsbränningar och riskera att få stryk eller bli hatad för sin ljusbruna färg och sitt svarta krulliga hår. Det kan vara lugnt och tyst i åratal, men förr eller senare smäller det. Framförallt i ett Sverige som aldrig erkänt sin underliggande strukturella rasism, därför att kylan avskräckt invandrare i alla tider och hållit landet vitt och oprövat. Ett land som förhållit sig ”neutralt” under det värsta utrotningskrig som någonsin drabbat världen, och som valt att fokusera på hur en enda människa räddade tusentals judar medan staten själv både skickade tillbaka judar och internerade kommunister och sålde stål till förövarens vapen. Det finns ingen säkerhet för ”negrer” i ett land som var bland de första i världen att ha ett rasbiologiskt institut; inte i ett land som Sverige där man kan misstänka att vissa tidiga förnekare av relativitetsteorin drevs av antisemitiska åsikter och retade sig på att Einstein var jude. Samma Einstein som i sin skrift ”Vädjan till européerna”, hävdar att nationalismen har amputerat de intellektuellas förnuft.
(”Den speciella och den allmänna relativitetsteorin”, Daidalos förlag, i inledningen av Aant Elzinga)

Just då förstod jag ingenting. I raseri över korsbränningen i Åsa skrev jag en kort redogörelse som jag läste upp för klassen. Ingen verkade reagera nämnvärt. Alla visste hur man pratade där ute på landet. Men visste alla hur det – egentligen – var? Så som Johan visste det?

Under åren som följde gled jag och Johan isär och det kändes som om allt accelererade: 90-talet med sin Laserman; judiska överlevare i skolor som med sina nummer från lägren fortfarande tatuerade på armarna försökte prata om Förintelsen men fick mothugg av barn vars föräldrar inte ens varit födda när föreläsaren själv med nöd och näppe överlevt förintelselägrens helvete; Ny Demokrati som pratade om ett Sverige för svenskar och BSS som ville genomföra det med våld; dödsmisshandeln av John Hron i Kungälv; kompisar som blev misshandlade av nynazister när de väntade på bussen; nynazister som satt i spårvagnen och ville prata med mig om att nazismen var den enda ideologi där man verkligen kunde känna sig hemma; nazister i Slottskogen bland picknickande familjer; löpsedlar med svarta rubriker om invandrarhotet; en kusin som flydde från sin älskade förort därför att kulturkrocken blivit för stor – och mitt ”kära” Kungsbacka, som förblev ariskt vitt och opåverkat. Ur allt detta försökte samlande krafter starta ett nytt parti som skulle få nynazisterna, rasisterna och nationalisterna att erövra politiken istället för att bränna kors, dricka öl och slåss.

Så, plötsligt, mot slutet av 90-talet — ingenting. Det blev dödstyst. Lasermannen var infångad utan att ha lyckats döda så många som han ville. Nazisterna lös med sin frånvaro på stan.
Vad skönt.
Eller? Vad var det som hade hänt egentligen? Vad var skillnaden mellan då och nu?

Idag vet jag att det jag upplevde 1989 och under de våldsamma åren som följde bara var en förvirrad början på något större, och att det samlande partiet till slut dök upp och lyckades. Jag vet också att det absolut inte blev tyst. Tvärtom. Naziuniformerna och skrålen om vit makt byttes mot kavaj och lögner en masse om massinvandringens och islams fördärvliga inverkan på Sverige; lögnerna flyttade in i kommunfullmäktige och i riksdag och fick statligt understöd för sina kampanjer. Att det var tyst nu berodde på att jag inte längre befann mig i samma rum som nazisterna och inte längre kunde höra vad som sades.

En av de ledande i den stora förändringen var en gammal nazist, Ingemar Somberg, som sa så här till alla korsbrännande bondsöner:
”Det är inte som på 30-talet (…) Tänk därför på att nazisymboliken från 30-talet inte är gångbar längre och dessutom straffbar (…) Min förhoppning inför 1999 är att alla kan samlas under en sammanhållande ledning och bakom ett icke enbent partiprogram. Låt oss sammanställa ett ’tusenfota’ program där inte främlingshat och vit makt är det enda viktiga, bredda därför argumenteringarna till alla områden. Till Er unga vill jag bestämt vädja: häng in uniformen, ställ ifrån Er ölburken och sluta skråla om judeslakt. Måste Ni marschera så gör det i takt, Ni framhäver inte den vita rasens överlägsenhet genom att gå som en fårskock.”

I februari 1988 hade just ett sådant brett och samlande parti startats i Malmö. Det var en rörelse som drevs av dem som längtat efter hämnd i decennier efter ett brutalt nederlag mot de allierade världsmakterna. På ytan såg rörelsen våldsam, löjligt liten och vacklande ut (dess gamla präster kallade den vid den här tiden för en Hollywood-variant av sig själv), men dess innersta kärna var kall, hård och beslutsam. Hatet hos det ”nya” partiets grundare brann med oförändrad styrka sedan många årtionden tillbaka. Till skillnad från folkölsdyrkarna var detta målmedvetna äldre rika män med europeiska kontakter. De använde sig av våldsamma ungdomar därför att det var de enda som stod till buds. Kampen kunde ännu inte föras politiskt – de var tvungna att bygga nazismen från grunden igen – så de sökte stöd hos sina hemliga överlevande tyska kontakter samtidigt som de undervisade och ledde den svenska ungdomen. Det var inga problem att få hatare, tricket var att vänja det svenska folket vid lögner tills lögnerna fått fäste och skapat en grogrund för det nya ariska nationella partiet, nationalsocialisterna.

I februari 1988, året innan Johans innebandy-”vänner” pratade om att döda honom vid ett brinnande kors på stranden i Åsa, hölls ett möte med 23 personer där de gamla nazisterna Gustav Ekström och Gösta Bergquist valdes till revisor och sekreterare i det nystartade partiet, som man döpt till Sverigedemokraterna. Det var och är en parafras på ordet ”nationalsocialism”, det som förr varit socialism förbehållet tyskar kallades nu för demokrati förbehållet svenskar. Partiledningen avgör som alltid vem som räknas in i nationen. Ekström var över 80 år gammal 1988, men fortfarande fast besluten att återinföra den ariska överhetens allmakt, så som den tagit sig uttryck i hans ungdoms dagar då han rest till Tyskland och gått med i Waffen SS. Från 1941 till 1943 utkämpade Ekström den ariska kampen, enligt sig själv för att ”slåss mot världsjudendomen”. Först svor han trohetseden till Adolf Hitler, och sedan arbetade Gustav direkt under SS-chefen Heinrich Himmler vid högkvarteret i Berlin. För den som sov på historielektionen var SS den organisation som gemensamt dömdes i Nürnbergrättegångarna efter kriget som kollektivt ansvariga för utförandet av Förintelsen. Enligt krigsdomstolen var det omöjligt att inom SS skilja bödel från hantlangare, alla hade lika stor skuld. Sekreteraren i Sverigedemokraterna, Gösta, var bara 17 år den 1 maj 1945 när Hitler just tagit sitt liv och kriget var över, men medan Sverige fasade över bilderna av miljoner industriellt mördade judar och grät över kroppar av kvinnor, åldringar, män och barn i avfallshögar av död, stod Gösta oberört i nazistuniform på Stureplan och sålde den nynazistiska tidskriften Den Svenske Folksocialisten. 1988 startade han så Sverigedemokraterna tillsammans med Gustav och Ulf Ranshede som senare dömdes för misshandel av en 14-årig invandrarpojke. Gösta var fortfarande nazist. Året efter mötet – samma år som jag såg korset brinna i Åsa – åkte Gösta ner till ett hemligt möte med gamla SS-soldater söder om Hamburg. Där flashade han med sin hakkors-pin och klagade över hur det svenska etablissemanget motarbetade nationalsocialismen och beklagade sig över hur media, politiker och trossamfund gemensamt satte munkavle på lärans förespråkare; det var inte comme il faut att förespråka nationalsocialismen längre.
Känns offermentaliteten igen?

Tror du att Sverigedemokraterna är rumsrena nu? Trots att deras nuvarande riksdagsman Stellan Bojerud gett sitt stöd till ett nazistiskt parti och hyllat SS kämparglöd? Kan du verkligen fortsätta att inbilla dig att Jan Bengtssons bokbål i nazistuniform på 90-talet var en ungdomsnyck, och att han idag passar in i vårt demokratiska system där han nu sitter, i styrelsen för Sverigedemokraterna i Höör? Kan du tro på att SD:s nuvarande vice partiledare var ”politiskt omogen” när han förespråkade att kasta ut ”500.000 av de värsta parasiterna” ur Sverige, som 53-åring, år 2002?

Ofta använder vi i vår kultur bilder och sagor för att tala om det vi vet är sant. När Harry Potter i JK Rowlings berättelse säger namnet Voldemort högt och skriker att ondskan kommit tillbaka – att han har sett den själv – blir folk runtomkring honom rädda och försöker hitta fel i hans argumentation. Det slutar med att hjälten offras och människor dör. Rädslan för att sanningen är precis så ful som sagan säger gör att lögnen dödar oss inifrån. Så välkommen till historien. Den står aldrig still. Den här gången är det vår tur att välja sida. Fnys inte åt sagan om Harry Potter och Voldemort, och komplicera inte begreppen alltför mycket. Det är ganska enkelt egentligen:
Den onda Nazismen är tillbaka, med full kraft – Den kallar sig för Sverigedemokraterna.
Den var aldrig död, den bara drömde om hämnd.
Det är samma gamla hat som vanligt.

Källor:
Stora delar av den här texten bygger på Bosse Schöns artikel ”Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna” i ETC, 4 februari 2014.
Kanske heter alla personer, precis som ideologierna, numer något annat.