Kategorier
Allmänt

De Onda

 ”Jag vet att man inte kan säga så här, men.. moderaterna är ju onda.”

Året var 2006. Moderaterna och Allians för Sverige hade just vunnit valet. Orden i direktsändning kom från en ung kvinna som tillhörde den lamslagna och smått chockade ”röd-gröna röran”, som Alliansen kallar oss. Chocken var begriplig. Hur kunde svenska folket rösta fram Sveriges mest borgerliga högerparti och en blå allians av heltidspolitiker som byggt sin valkampanj på att låtsas vara arbetare? Som fräckt tagit över arbetarrörelsens slagord och nu kampanjade i husvagnar, utklädda till ”vanligt folk”, utan slips och kostym? Som lovat välfärdsförsämringar för samhällets olycksbarn och att istället satsa pengar på de som redan hade det bra? För ingen kunde väl missförstå att devisen ”Det ska löna sig att arbeta” egentligen betydde ”Det ska straffa sig att inte jobba”?

Svaret på hur det här gick till – åtta års folklig omoral – ligger hos väljarna. I detta fall hos oss medelålders vita män – jag har hunnit bli en sådan under Alliansen. Vi som alltid klarar oss klarar oss har svaret, vi som numer tillhör den arbetande medelklassen. Är vi helt enkelt bara – onda?

Kampen mellan Ont och Gott är ju en religiös fråga, och som vi alla vet är kanske svenskarna det mest ateistiska folket i världen. Tron på Gud är för fattiga, men snart kommer H&M att ge fattiga en lön som går att leva på som de lovat, och sen tror de också på Mammon.

Men begreppet ondska används också i ickereligiösa amerikanska filmer som ett mått på omoraliska gärningar. Så, vad säger du? Är Moderaterna och Alliansen ”Good guys” eller ”Bad guys”? Ska vi låta dem sitta i åtta år till innan du kan bestämma dig? Jag tycker inte det, och därför vill jag hjälpa dig på traven.

Ett tag cirkulerade en sammanställning över moderaternas historiska ondska. Den dyker fortfarande upp här och där. Här kommer den fristående fortsättningen, en ofullständig historik över drygt sju svåra år:

Sven-Otto Littorin, moderat arbetsmarknadsminister från oktober 2006, hann med att höja avgifterna till A-kassan, sänka arbetslöshetsersättningen, avskaffa skattesubventionerna för medlemskap i facket och ta bort avdragsrätten för fackavgifter och avgifter till a-kassor. Det resulterade i en massflykt från både a-kassor och fackförbund, och i att en ny grupp arbetslösa föddes: sparkade arbetare på socialbidrag. Det tunga ansvaret gjorde Sven-Otto ledsen och han köpte lite sorgset sex på sin nya marknad. När den elaka pressen fick reda på det 2010 avgick han genast, för barnens skull. Som om han ville be om ursäkt, gav han också en sista order om könskvotering i bolagsstyrelser, något som omedelbart togs bort av Sven-Ottos tillfällige vikarie: moderaten och migrationsministern Tobias Billström. Tobias är historiker, specialiserad på brittisk kolonialstyre. Ni vet, då när britterna delade upp folk i dumma eller smarta raser. Tobias uppsatser i Cambridge handlade om hur det var att vara brittisk tjänsteman i Indien och Jamaica förr i världen: något som många papperslösa i Sverige kanske möjligtvis inte alls kan identifiera sig med, men kanske känns det relevant för Tobias. Som många moderater tyckte inte Tobias om att betala TV-avgift. Först sa han att han inte tyckte om programmen. Sedan sjukskrev han sig när de elaka journalisterna ville höra mer. Det var smartare gjort än Cecilia Stegö-Chiló, som inte heller tyckte om oberoende media. Hon skröt istället om att hon inte betalade TV-licensen. Nu var ju Cecilia i och för sig kulturminister och då är det bra om man tycker om Public Service. Till Cecilias heder ska sägas att hon bara var kulturminister i två veckor.

Tobias har blivit anklagad för att uttrycka sig rasistiskt när han gjorde skillnad på blonda och på mörka. Han fick be om offentlig ursäkt till både partikamrater och arga meningsmotståndare som krävde hans avgång. Tobias sa bara att han sagt fel. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth tyckte dock att det var bra sagt.

Trots att Tobias hela tiden har varit motståndare till papperslösas rättigheter har han tvingats till många eftergifter, på grund av moderaternas ofrivilliga samarbete med Miljöpartiet.

Under Tobias tid på jobbet har antalet tillbud som till exempel självmordsförsök på asylboenden fördubblats på fem år.

 

Gunilla Carlsson var en moderat biståndsmotståndare. Fredrik utnämnde henne till biståndsminister. ”Som att sätta en protestant till påve”, sa den elaka journalisten Thomas Ramberg om det. När den i grunden socialdemokratiska myndigheten SADEV ville undersöka vad Gunilla egentligen räknade som avdrag från biståndet, sa Gunillas chef Carl Bildt till SADEV att de inte fick kolla på det. Sedan lade Gunilla ner SADEV. Några månader senare förklarade Gunilla att världen inte behövde mer bistånd, för alla hade blivit medelklass. Sedan avgick hon. Ingen mening med att jobba kvar när det inte finns några fattiga längre, tyckte nog Gunilla. Man kan lugnt säga att biståndsorganisationerna inte riktigt höll med om att jobbet var gjort. Kort efter sin avgång visade det sig att elaka och fortfarande oberoende reportrar från Public Service tagit över SADEV:s undersökning och fortsatt titta på just det som Carl Bildt sagt att man inte fick titta på. Avdragen från biståndet var faktiskt jättekonstiga. Gunilla och några andra på departementet hade tagit sin lön, ganska många miljoner, ur biståndsavräkningen som SADEV velat granska. Carl Bildt sa att alla gjorde så i stora världen, men representanter från stora världen sa att det var första gången någon gjort så. De sa att det var så konstigt gjort att det inte ens fanns några lagar mot det ännu. Gunilla ville inte kommentera utredningen alls men växlade ändå mellan att säga att hon dels inte visste något om det, dels att lönen från avräkningen hade varit ett experiment.

 

Arbetslivsintitutet var en statlig myndighet som utförde samlad forskning kring stress och utbrändhet i arbetslivet. Alliansen lade ner ALI 2007. Socialdemokraterna ville bara gömma arbetslösa i sjukskrivningar, trodde högern. Folk kan visst jobba, om de slutar sjåpa sig. Ett par år tidigare hade den marknadsliberala tankesmedjan Timbro (som tycker att Alliansen avreglerat för lite och inte sänkt minimilönerna tillräckligt) med DN:s ledarskribenter Peter Wolodarski och Malin Siwe sänkt ALI:s trovärdighet inför alliansens dödsstöt. En positivt överraskad Wolodarski gladdes ändå åt att 400 flumsossar på institutet nu blivit arbetslösa.

Kvar blev Arbetsmiljöverket, som löd under Arbetsmarknadsverket, som i sin tur lades ner 2008. Arbetsmiljöverket missade 2013 att informera om att dödsolyckorna bland utländsk arbetskraft, som inte tas med i statistiken kring olyckor i arbetslivet, har ökat. Därför ser det ut som att just dödsolyckorna i arbetslivet har minskat kraftigt, samtidigt som alla andra arbetsolyckor konstant ökat. Sjuktalen ökar också igen. Arbetsmiljöverket tror att sjuktalen går upp på grund av att psykologer hittar på en massa nya diagnoser.

En tid efter det att Fredrik förbjudit svenskarna att vara sjuka längre än en viss period, verkade det faktiskt som om regeringen lyckats få bort all sjukdom och att många varit sjukskrivna i onödan. Men trots att man tagit bort ersättningen och tvingat alla långtidssjuka till Arbetsförmedlingen för att tvingas jobba på lönebidrag utan rättigheter, och trots att långtidssjuka under inga omständigheter lämnats ifred av Försäkringskassan efter ett slutgiltigt cancerbesked eller sin konstaterade utbrändhet, så ökar nu sjuktalen. Det verkar helt enkelt som att allt fler blir sjuka, trots att regeringen Reinfeldt uttryckligen förbjudit det.

Speaking of Fredrik Reinfeldt:

 

Fredrik Reinfeldt tycker att alla borde jobba ännu mer och längre, annars kommer vi inte ha råd med pensionerna, trots att han sålt Vin & Sprit, Nordea, Vasakronan, OMX och flera andra företag för drygt 160 miljarder. Kanske har vi inte råd för att Fredrik satsat många miljarder på pigavdrag, på att sänka skatten fem gånger för alla som har jobb, sänkt skatten på krogen och inte rört ett finger för att låta de snuskigt rika betala lika mycket skatt som en låginkomsttagare. På det privata planet har Fredrik dock försökt göra sitt för att se till att obetalt hushållsarbete ska bli avlönat, med klen framgång. Fredrik och Filippas utländska tjänste- och barnflickor fick nämligen betalt långt under minimilön. En av de unga kvinnorna fick åka hem till Serbien-Montenegro efter att hon fått avslag på sin asylansökan. Efteråt visade det sig att kvinnan hade jobbat illegalt i Filippas bolag. Fredrik försvarade samtidigt RUT-avdraget som han hävdade hade gjort det möjligt för låginkomsttagare att ha tjänstefolk. SCB förklarade för Fredrik att han hade fel: Det visade sig att det mest var rika som hade hemhjälp, det var knappt någon låginkomsttagare alls som utnyttjat RUT, bara 4 procent.

Att det däremot är låginkomsttagarna som får bekosta ett bidrag som bara hjälper höginkomsttagare ser inte Fredrik som ett problem. Han tycker mest synd om dem som skulle bli arbetslösa eller få jobba svart i rika hem om avdraget togs bort.

Han är allt bra snäll, patron Reinfeldt.

 

För Reinfeldts allianskompisar har det gått sämre. Lars Leijonborg försvann när hans närmaste kollega åkte dit för förtal och dataintrång när han försökte smutskasta oppositionen. Leijonborgs efterträdare, den gamle militären Jan Björklund kommer delvis att bli ihågkommen för sina roliga one-liners, men också som den som under sju år körde skolan i botten i internationella kunskapsmätningar. Dåligt betyg för betygsivraren Björklund. Vi minns honom som en komiker med  dåliga betyg och som den som ansvarade för ett samhällsexperiment utan motstycke på planeten Jorden, möjligen med undantag för Pinochet-diktaturens Chile. Jan konkurrensutsatte nämligen utbildning och bjöd in kortsiktigt tänkande riskkapitalister att göra vinst på att äga svenska skolor. När tusentals elever helt plötsligt stod utan utbildning för att deras gymnasieskolor gått i konkurs och ägaren placerat vinsten utomlands, sa Jan först att det bara bevisade att kapitalismen fungerat. Sedan började han tala om – för alla som fortfarande tyckte att han var lite rolig – att riskkapitalister gärna fick äga skolor, bara de inte tänkte kortsiktigt, och att Jan själv minsann alltid tyckt att skolan ska vara statlig. Han sa också att det inte var socialdemokraternas fel att experimentet med skolan misslyckades. Fast lite ändå. Meeen – ändå inte. Faaaast – kanske lite ändå.

 

Maud Olofsson blev den som slutligen svek Centerpartiets hjärtefråga om avvecklingen av kärnkraften när hon gick med på att bygga nya kärnkraftverk, men hon fick avgå i sviterna efter Nuon-affären, där hon råkade betala 27 miljarder. För mycket.

Maud säger nu att hon tar FULLT ansvar för affären – fast lite var det också Socialdemokraternas fel. De hade ju skrivit ”Att göra”-listan (Ägardirektiv), som alla i Alliansen så klart följer när man inte säljer eller lägger ner socialdemokratiska företag, och där stod att framtidsplanen för Vattenfall var att expandera. Så Maud lydde ju faktiskt bara. Socialismens ondska lever fortfarande och gör den stackars Alliansen till marionetter. Maud är i alla fall lojal med Alliansen. Hon vägrar fortfarande uttala sig om i fall Fredrik läste det där interna PM:et som varnade för att Nuon-affären var dålig.

Nu har Maud skrivit en självbiografisk bok som heter ”Jag är den jag är”. Eftersom ingen tror att Maud tror att hon är Gud (som var den förste att säga så i Bibeln), så avslöjar titeln det vi alla redan visste: Maud älskar musikaler. Framförallt musikaler om män som klär ut sig till kvinnor, men kanske också musikaler om små flickor som bor på barnhem men dansar och sjunger ändå och tror på framtiden och som blir adopterade av en lång och skallig äldre man.

Mauds efterträdare heter Annie Lööf. Annie satte spiken i kistan på Centerpartiet genom att missförstå allt. Annie trodde nämligen att det gamla bondepartiet var ett nyliberalt parti för homosexuella stadsbor som gillade Margaret Thatcher. När Annie föreslog könsneutralt månggifte och ville rädda Björklund genom slopad skolplikt, slog bönderna tillbaka. Oklart om det hela gick att skylla på sossarna.

 

Kristdemokratiske bostadsministern Mats Odell rekommenderade alla att köpa bostadsrätter till sina barn. Det hade han själv gjort. ”Det kan alla göra”, sa Odell och fick våldsam kritik. Alla har nämligen inte ärvt ett vårdföretag, och även om man har gjort det kanske man inte hade valt att sälja det fina familjeföretaget till riskkapitalister för 72 miljoner kronor. Mats Odell blev visserligen en gigant bland curlingföräldrar, men misslyckades ändå med sitt försök att störta Göran Hägglund från tronen. Detta trots att Hägglund i en PR-undersökning visat sig vara tillräckligt full med kvicksilver för att kunna användas som stjärttermometer.

Carl Bildt utreds fortfarande för kännedom om det massmord som begicks på grund av att hans bolag ville ha olja. Har fått massa kritik för att han avslöjat hemligheter för USA:s underrättelsetjänst ända sen 70-talet. Tillsammans med Reinfeldt och några militärer byggde han en hemlig vapenfabrik i Saudiarabien med ett fuskbolag, och fick naturligtvis ganska hård kritik för det. Men Carl Bildt kan prata huvudet av vem som helst. Dessutom förnekar han i princip allt som folk säger. Det är så han kommunicerar när han inte är på besök hos Presidenten av USA. Men en sak förnekar han inte, och det är att sossarna tvingade Bildt att göra vapenaffärer med Saudiarabien. Det hade nämligen sossarna skrivit i manualen när de lämnade över makten. ”Så här styr man Sverige” heter manualen. Det låg dessutom lappar från sossarna överallt. ”Gör såhär:..”, stod det på lapparna. Hela regeringskansliet var fullt av lappar från gamla sossar som man måste lyda. Vissa slängde man i och för sig i papperskorgen, men andra lappar såg så bra ut.

När två journalister ville veta vad Bildts företag egentligen sysslade med i Etiopien blev de fängslade som terrorister. Bildt var jättesnäll och fick ut dem igen. Journalisterna löd Reinfeldts råd från 1993 och skrev en bok. Det borde alla göra, tycker Reinfeldt. Om man ska ta moderaterna och Alliansen som exempel bör alla också bygga vapenfabriker i diktaturer, bryta mot mänskliga rättigheter, övervaka sina grannar, avslöja rikets hemligheter för främmande makter, misstro och tvinga sjuka att jobba utan semester, vägra erkänna att man gjort fel, sno andras lösenord, strunta i TV-licensen, köpa sex, göra dåliga affärer med lånade pengar och sedan skylla ifrån sig, utnyttja asylsökande och ge dem för lite i lön, göra rasistiska uttalanden, ta ut sin lön i biståndspengar, sälja det gamla familjeföretaget till högstbjudande, sedan köpa bostadsrätter till sina barn och se ner på alla som inte gör likadant. Efter att ha gjort allt detta ska man sedan pösa över av stolthet och skylla på att mamma och pappa skrivit fel på lappen.

 

För det är så vi onda gör.

 

Kategorier
Allmänt Kultur Kulturpolitik Samhälle

En dikt

Kanske undrar någon varför jag skriver i en blogg som Kulturklassen: Jag kör ju spårvagn? Är det verkligen representativt för en kulturarbetare? Ja, ganska representativt.

Inte just spårvagn kanske, även om jag känner till några komiker, bandmedlemmar och en trumpetare som också kör spårvagn. Samtidigt: två kolleger inom kulturen har jobbat med fisk. Någon annan har varit brandman och många drygar just nu ut som sjuksköterskor. Rätt många extraknäcker i butiker eller är lärare och personliga assistenter. Sten-Åke Cederhök jobbade på arbetsförmedlingen mellan jobben. Brad Pitt har gått runt i kanindräkt ett tag, precis som jag. Var konstnären börjar och arbetaren slutar är inte mer än en inställning och möjligtvis en publik bort. Vem sjöng bäst karaoke på företagsfesten? Visst var det faktiskt bra, på riktigt? Vem håller inte med om att det finns sådant som visserligen har en publik men som kanske kommer undan för lätt med att kalla sig konst? Hela porrindustrin är annars höjden av självfinansierat kulturuttryck.

En livstidskarriär där någon uteslutande lever på kulturen är mycket få förunnat. Att du kan leva av att stå på scen eller måla en tavla garanterar ändå i slutändan inte att du är konstnär. Vi kan alla göra valet att leva som konstnärer och se livet ur det perspektivet; komma ut ur den andliga garderoben. Det spelar ingen roll om vi pratar om “hög” eller “folklig” konst eller om vi menar idéer, filosofier, fantasier. Men det kräver något av oss för att kunna finnas.

Det kräver en budget för drömmar.

Så länge som vi inte stryper alla miljoner till Kungliga Operan i Stockholm och lägger ner historia och arkeologi som begrepp ska ingen heller knysta ett enda ord om att kulturen ska vara “självbärande”. Det vill säga att kunna lära utan kunskap, sälja romerska mynt för att finansiera sökandet efter romerska mynt och existera utan att ha blivit skapat.

Jag tror att politikerprat om “självfinansierande kultur” bara är en enda stor missuppfattning om att majoriteten är klok när den prioriterar nagelvård och bröstförstoringar framför forskning kring sällsynta cancerformer och bibliotek. När några pratar om att kulturen ska finansiera sig själv så låter det nästan rätt – kulturen är sin egen belöning. Men de som säger det menar att allt borde vara privatteateruppsättningar och underhållningsprogram på tv. Kultur är ju mer än så, och då är det dags att återknyta till spårvagnen. För man behöver inte ha målat en enda tavla för att vara konstnär, eller kunna spela ett enda instrument för att vara musiker. Det räcker med att man berörs i djupet av viss konst eller vissa toner. Om jag från och med imorgon aldrig mer skulle kunna sjunga, så kommer jag ändå alltid att vara sångare. På ett sätt mer, om jag ändå bara hade sjungit för att kunna köpa saker.

Idag avslutar jag med en dikt. Den har inget med den här texten att göra, förutom att det är en textskapelse. Den ligger inte på något förlag och jag kommer att få mycket svårt att tjäna några pengar på den; Vilket känns naturligt eftersom det är onaturligt med rika poeter. Men den är en skapelse, och den finns. Jag skrev den för att jag ville tänka på ett visst sätt och för att jag då började göra det. Den kommer aldrig finansiera sig själv, jag har själv finansierat den med tid och papper och penna och skrev den på ändhållplatserna. Att jag har skrivit en dikt innebär inte att jag är vare sig mer eller mindre spårvagnsförare, poet, musikalartist eller sångare eller något av det jag gör för ögonblicket. Bara ännu en del av en människa. Egentligen behöver dikter kanske inte ens en publik. Kanske är den verklig ändå. Om du tycker den är dålig så skriv en egen. Det är öronmärkta budgetar.

 

Vi växer

Vi växer över myrarna
Vi gör allting grönt grått
Vi växer över myrarna
De meningslösa myggornas myrar
Där livet stannat upp
I skalet av Galapagos jätte
Hon som förr lade grunden till världen
Med den långa halsen utsträckt
och de uråldriga ögonen spända mot himlen

Det är sköldpaddor hela vägen ner
Jag skriver för dig som är
33 år gammal

Håll ut
Andas
Håll ut

Svällskiffer expanderar
Effektiviseringen ökar
Det är tillväxt vi vill ha
Paretoprincipen gäller
15 mil från vinterbetet

Jag visar min kasse från systemet och skrattar
Du säger: “VI är ju inte muslimer, än”

Jag hatar dig
Du märker det
och slår långa lovar
Som vargar i midvintern
Redo för kött

Förbannade varg
Förbannad den eviga traden