Ett djur som inte finns

På söndagsmorgonen när jag parkerar om bilen och ser ner på stan genom den vinternakna skogsdungen utanför vårt renoverade barnrikeshus där så många haft sina rum i våra, stirrar ett djur på mig. Jag går in igen och tänker inte mer på det. Åtminstone intalar jag mig det.

Det heter hyresgäster därför att vi är på besök. Utbytbara slit- och slängvaror; men det är okej. Trots problemet med total dödlighet för den eller det som inte passar in i historieskrivningen: när paniken över det obestridliga och självklara har släppt kan man faktiskt börja leva. Det är under den devisen (och inte ”För Sverige i tiden” eller ”Make America great again”) som de flesta av oss kliver upp på morgonen. Den där önskan om att hamna i antologier eller i uppslagsböcker är skadlig för ”vanligt folk”. När Andy Warhol profeterade om femton minuters kändisskap för envar gjorde han hela mänskligheten en otjänst eftersom det inte säger något om massan, bara om en massa individer. Bevisen för att våra femton minuter i rampljuset är en sötad sockervadd som bara ger hunger finns överallt, vi vill bara inte ge just de bevisen kraft. Det skulle skada oss, tror vi. Mer än sötad sockervadd. Att sabba drömmen om det där ouppnåeliga och göra det uppnåeligt blir sinnessjukt; när Ulleråkers gamla mentalsjukhus nu får göra plats för nya bostäder rivs undersköterskornas hus och inte överläkarens; i Peking tas en brand i en fattig stadsby som ursäkt för att rensa bort dem som dittills överlevt på smulorna från aktieägarnas ägare. Den nya religionen predikar att vemsomhelst kan lyckas, men trösklarna till de fina restaurangerna sänks i lägre takt än skatten för att köra förbi övervakningskamerorna höjs. Och stadsbyar världen över rivs, bränns, glöms och gentrifieras. Bara det välkända gamla spöket lever kvar. Det gnager i alla fundament. Ulleråkers begravningsplats hamnar mitt bland kapitalstarka nya huskroppar. Tusen namnlösa mentalsjuka döda förstärker det absurda i varje gemensam grillning på altanerna bredvid. Bara en total vägran att se kan göra någon så blind för spöken.

Jag sätter på kaffe och lägger mig för att läsa. Precis som hos författaren går det sådär. Hon är född på 80-talet. Är hatkärleken till innergården ärlig och inte en svekfull allierad i den mer renodlade avskyn mot en borgerligt förvaltad akademi? I boken är mannen ett valfritt barn. Är alla feminismer och rasismer de kamper vi fått som ersättning för att kämpa mot ett samhällsbygge som är så stort att det blivit osynligt, som snön som fyller hela vårt synfält i Arktis eller den tomma rymden som rymd består av? En bortbyting, tänker jag om mannen i berättelsen och ser återigen det rasistiska djuret i maktens vita läkarrock. Skillnaden mellan svart och vitt, mellan kön och kön. Djuret stirrar från en aldrig bebyggd skogsdunge, mitt i stan. Ett spöke, bara luft. Sammansatt av skugga och ljus i rätta doser.

Bilden är inte längre självklar. Morgonen var och är så oerhört närvarande, snön så påtagligt knastrande och bilen så slukande praktisk i all min krypande skräck för leasingavtalets slut och rädslan för att krocka; doften av avgaser när jag backar och nybilslukten som redan tappat sin fräschör är för verkliga. Kort sagt finns det inte plats för ett krumt djur i läkarrock idag. Ändå sitter det där och stirrar. Har det rasbiologen Herman Lundborgs rock på sig bara för att jag är jag? Kanske är de spöken som de gentrifierade ser mindre dömande? Jag tror det. Såna vi var i livet är vi ju i döden sägs det ju, och svenska proletärer är experter på att döma ut sig själva, medan vetenskapen alltid kan erkänna kroppars anspråk på världsherravälde. Här var kommunismen, inte religionen, folkets opium; hårt hållen, styrd från toppen, nyktert påpekande och aldrig revolutionär. Det vetenskapliga erkännandet av kroppens maktbegär talar i första hand till unga; app-utvecklaren som förletts att tro att den smala stigen till framgång är samtidigt upptrampad och helt obeträdd; att hen precis som tusentals andra har slagit sig fram med machete genom en helt individuell djungel av svårigheter som gjort den höga lönen acceptabel och försvarbar inför den som valt pöbeln: massan som aldrig tänkte utanför boxen. Som aldrig skapade en ny app eller en ny tatuering eller lanserade ett nytt namn på kaffe.

I brist på historia får jag gissa. Skogsstråket där djuret sitter har aldrig varit bebyggt; här fanns nog vägen (ingen vet längre) upp till Tattis som min farfar kanske gick. Sammanhängande obebyggda dungar som leder till Tattarberget där de spelade poker och drack. När grannen var liten sprang han med öl till dem. Idag är grannen över åttio. Han fick pengar av gänget och köpte öl av handlaren i bottenvåningen, spelade boll på planen nedanför pokerspelarna och visste att det var middag när bonden körde förbi med sin häst och vagn. Häst och vagn, bara någon minut med bil från Götaplatsen! Idag är allt tal och siffror och minuter för tid. Och mitt i det som förblir obebyggt sitter ett djur i läkarrock och stirrar på den som vågar se det. En ung man går förbi det utan att reagera. Han har hörlurar på och stirrar ner på appen som sprutar gratis musik från ett förr och ett nu. Det stjäl all hans uppmärksamhet och förvandlar samtidigt världen med sänkta musikerlöner, med historiens alla samlade verk, med nya ekonomiska spelregler. Samtidigt som han går förbi djuret i dungen föder hans böjda nacke nya hjältar med machete. Hjältar som evigt hugger en högst individuell väg genom nyliberalismens snabbväxande skog (salix kanske); en bråkdel av vinsten gör dem oberoende. Kanske inser aldrig hjältarna att så fort de passerat står skogen där igen, lika mytisk och reproducerad som den eviga grisen Särimner i Valhall.

Om jag inte visste att det var ogenomförbart så skulle jag vilja ge storartade råd utifrån en bortglömd levnadskonst där de dödas ägodelar brändes och bara minnet av dem sparades:
1. Om du ser ett djur som inte kan finnas — erkänn att det är där
2. Ha inte grillfest vid namnlösa gravar
Och det tredje, som är viktigast av allt, skulle jag säga (om det var möjligt) både till dig och till mig själv:
Låt ditt inhyrda namn i trappuppgången betyda mer än kontraktet det står på, även utan dina fördelade femton minuter i strålglans. För stadsbyar rivs och ersätts med byggnader för kapitalet, men från kyrkogården mitt i samhällskroppen är tystnaden från tusen gravar utan namn överväldigande.

Källor:
Tankarna i den här texten kan härledas till http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1008955?programid=407 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6680968, till Andy Warhol och till ett djur som kanske var rasbiologen Herman Lundborg (anställd på Ulleråker) som stirrade på mig från en aldrig bebyggd skogsdunge; från kunskapen om att vissa träd där vi bor har sett 30-talets barnrikeshus byggas och tömmas på barn; ur min 80-åriga grannes berättelse om Tattarberget som nu är belagt med omöjligt dyra hyresrätter; ur vetskapen om att min farfar bodde i närheten och att han spelade poker; ur erfarenheten av att bli bedömd och själv bedöma någon efter kön snarare än klass; att läsa Klass av Elise Karlsson som en uppgift i akademiska studier; grundförutsättningarna för musikalen Bläck eller Blod om avsaknaden av en svensk revolution; att som ung vilja bryta igenom bruset och nå ut och att som medelålders ifrågasätta grunden till den viljan; Marxs spöken som ständigt gör sig påminda och tvingar oss alla att antingen vända bort blicken eller konfrontera våra demoner.