Bilder

Sist jag kollade spreds fortfarande bilderna på svältande barn i en Facebook-status som då hade delats nästan 7500 gånger med uppmaningarna: ”Det är de HÄR som verkligen behöver hjälp!” eller det mildare: ”Glöm inte dessa barn!” Men vi glömde aldrig de här barnen, tvärtom. Bilderna är från svältkatastroferna på Afrikas horn, 2008 och 2011, katastrofer där världen öppnade sina hjärtan och gav. Precis som idag.

Ingenstans kan jag läsa vart jag ska skicka mina pengar för att hjälpa barnen på dessa hemska bilder. Det är ju inte så konstigt, eftersom katastroferna de skildrar är över för länge sedan. Men vad vill då den som rafsar ihop gamla bilder på utsatta barn att jag ska göra?

De vill inte att jag ska göra någonting, de vill att jag ska känna. Helst ångest och uppgivenhet, så att jag slutar bry mig om dem som behöver min hjälp just nu. Just idag råkar det vara syrier, men tidigare har det varit judar, homosexuella, kommunister, afrikanska barn. Det är bara lögner: det finns inget motsatsförhållande mellan nödhjälp och nödhjälp. Rasister sprider förvirring, inte hopp.

En av de värsta bilderna i den där fb-statusen som delats sju och ett halvt tusen gånger bar på en fantastisk berättelse. Jag ville veta vilka alla de döende barnen på bilderna var och började kolla olika tjänster på nätet som kunde ta reda på det. Tack vare en kompis på Facebook som gjorde flera lyckade bildsökningar (tack Stefan!) fick jag läsa om Minhaj. Det är en berättelse om människans allra bästa sidor. Den handlar också om hur hemska bilder kan leda till en bättre värld:

En tisdag, i ett Kenya drabbat av missväxt och svält, den 26 juli år 2011, ligger en sju månader gammal pojke som heter Minhaj Gedi Farah i sin mammas famn på IRC:s fältsjukhus i Dadaab. Läkaren ger Minhaj 50-50 procents chans att överleva. Han väger lika lite som en nyfödd, 3.4 kilo, och har inte tillräckligt med energi för att orka gråta. Det finns det dock många andra som gör; utanför tältet sitter en pappa på huk och gråter vid sin lilla dotters nygrävda grav. 29000 andra barn har inte heller hunnit få hjälp i tid. Föräldrar tvingas göra omöjliga val och lämna sina andra utmattade barn hemma utan mat för att vandra med det svagaste barnet till fältsjukhuset. Ibland kommer de inte fram i tid och valet visar sig bli flerdubbelt olyckligt när även de hemmavarande barnen dör.

Just den här tisdagen i juli är fotografen Schalk van Zuydam från AP på besök på IRC och får se Minhaj. Han tar det här fotot av pojken:

Minhaj den 26 juli 2011

Minhaj den 26 juli 2011

Minhaj är så utmärglad att det är svårt att förstå att han kan leva. Bara ögonen vittnar om liv, i övrigt ser han ut som en mycket gammal människa i ett barns kropp. Huden är uttorkad och skör och hänger i veck.

Schalk van Zuydam skickar bilden till AP och den delas världen över. Den behövs för att väcka omvärldens medlidande och öppna våra plånböcker, och det gör vi också. Människor som ser den och andra bilder förstår genast att katastrofen är på allvar. Bilden publiceras med orden: ”Så här kan du hjälpa” tillsammans med information, telefonnummer och kontonummer – och hjälp strömmar in från hela världen.

Bara tio dagar senare kommer AP:s fotograf tillbaka. Pojken är mirakulöst nog — och med hjälp av näring från dropp och mänsklig omvårdnad — på bättringsvägen. Redan nu är det svårt att se att det är samma barn. Huden glänser och har börjat bli mjuk igen, som den ska vara på små barn. Han har gått upp nästan ett halvt kilo, och han har fått tillräckligt mycket energi för att orka gråta. Han har blivit ett barn igen och inte en människa nära döden.

Minhaj Gedi Farah 2011, tio dagar senare

Minhaj Gedi Farah 2011, tio dagar senare

 

Ett helt år senare är Minhaj ett knubbigt barn som inte bara orkar gråta, utan dessutom skratta. Även om en hel vuxenvärld omkring honom fortfarande sörjer sina döda, så sprids glädjenyheten om Minhaj, om mirakelpojken som överlevde.

Bilden på Minhaj räddade många andra. Hur många? Vem vet.

Tusen? Tiotusen? Hur räknar vi på värdet av ett enda liv?

Minhaj Gedi Farah 2012

Minhaj Gedi Farah 2012

 

Jag lyssnar på radio. Hör hur Röda Korsets PR-ansvarige nyktert konstaterar att bilder är ett effektivt men kortsiktigt bränsle för empati. Att de i värsta fall kan göra oss avtrubbade, om de presenteras slarvigt och utan hopp. Han föreslår en mer långsiktig lösning än att bara låta sig styras av bilder: att skaffa ett autogiro till en hjälporganisation.

Men han säger också att bilder också är bra, i rätt sammanhang. Jag tänker att gamla bilder kanske också kan lära oss att varje katastrof har sitt eget ansikte och sin egen särskilda tragik.

 

 

Jag måste bara dela en sista bild som exempel på motsatsen till konstruktiva bilder. Jag kan inte uttala mig om personerna på bilderna nedan, kanske är det en förvirrad svensexa eller en hel byggfirma som åkt vilse, jag vet bara att det finns gott om svenska män som ser likadana ut och att bilden sprids av rasister med uppgifter om att det är bilder av syriska IS-krigare som räddas ur Medelhavet. Men bilderna är såklart inte tagna under någon räddningsaktion i Medelhavet, utan vid Christmas Island utanför Australien 2013. Det är ännu en tom och meningslös bluff. När rasisterna inte hittar tillräckligt vältränade syriska flyktingar på aktuella bilder från Medelhavet får de helt enkelt hitta dem någon annanstans på jorden och klippa in dem. Texten på den australiska tulltjänstemannens rygg lyder ”Australian Customs and Border Protection”, och därför brukar han klippas bort. Bilderna används enbart för att förlöjliga empati och engagemang.

Christmas Island, Australien, 2013

Christmas Island, Australien, 2013

Det finns inget motsatsförhållande mellan att hjälpa syrier i Syrien, att hjälpa syrier i läger i Turkiet eller att ta emot asylsökande syrier i Sverige. Vi måste hjälpa alla där de för tillfället befinner sig. Att vissa säger ”Vi måste hjälpa på plats, inte här” och inte verkar förstå skillnaden mellan en god sillamacka och religiös halshuggning är förbryllande. Det enda som rätar ut det frågetecknet är att förslaget kommer från rasister. Flyktingarna är ju här också. Vart ska de ta vägen om inte vi tar emot dem? Turkiet är fullt och Syrien har upphört att existera. Ska de skickas till Ungern, Polen, Danmark? Eller ska de ta sig till någon av alla svenska kommuner som vägrar ta emot dem?

Rasister struntar i vad flyktingarna tar vägen. Huvudsaken är vad vi tänker om dem. ”Så där ser de egentligen ut, flyktingarna. Det finns inga barn, inga kvinnor, inga män som är värda att räddas ur nöden, bara fiender.”

Om du nu känner någon som har delat hemska bilder utan att bifoga ett giltigt postgironummer, be dem sluta med det. Be dem sluta skrämma upp sig själva och andra. Be dem sluta dela bilder som läggs upp av människor utan empati, av dem som är upptagna av att vältra sig i en svärta som bara de känner, medan varje katastrof har rum för medmänsklighet och värme, humor och kärlek. I vår värld finns det en kryllande förekomst av erfarna hjälporganisationer, och den här världen har också oss: våra händer, våra ord – och våra plånböcker. Bara med plånboken som verktyg har vi en enormt mycket större möjlighet att hjälpa än vad en våldtagen flyende mamma eller en familj som inte får plats i flyktinglägret har.

Ge din hjälp till den som behöver det just nu, och stäng dina öron och ögon för bilder som bara vill ont. Världen styrs av obegripliga politiska skeenden men nöden är alltid personlig. De som jobbar för att bekämpa den vet mer om praktiskt hjälparbete än de flesta krönikörer, journalister och politiker. Låt oss använda vår energi till att gråta över dem som dött och skratta så länge vi lever; inte fnysa åt livet och hånskratta åt döden. Kolla en extra gång på sista bilden av Minhaj. Det verkar vara en kul kille.

 

Kram

 

 

 

 

Fakta:

Anledningarna till katastrofen på Afrikas horn (Somalia, Kenya, Etiopien) 2011 var flera, men de globala klimatförändringarna (som SD fortfarande förnekar) var den utlösande faktorn. Efter den värsta torkan på 60 år slog många familjers kaffe- och majsskördar fel när de årliga regnen mellan februari och maj uteblev. De bönder som klarade sig med nöd och näppe hade satsat på mångfald i sina odlingar. De hade arbetat långsiktigt med grödor som tar längre tid på sig att bära frukt än kaffe och majs. Det innebar att de kunde leva på sin egen lilla lott även när de inte kunde sälja något. Det kan vara värt att notera i en tid av kortsiktigt ekonomiskt tänkande som bara ser flyktingar som kostnader.

Både kristna och muslimska hjälporganisationer bekämpade svälten med hjälp av gåvor från hela världen.

 

Källor:

Bilden på Minhaj 2011, 26 juli och efter tio dagar: AP Photo, Schalk van Zuydam

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2019268/Mihag-Gedi-Farah-Haunting-face-East-Africa-drought-baby-Mihag-hours-death.html

http://www.cbs8.com/story/15221783/malnourished-somali-baby-thriving-as-rare-success?clienttype=printable

Knubbiga Minhaj: http://abcnews.go.com/International/emaciated-somali-baby-now-chubby-healthy-toddler/story?id=14933653

Om katastrofen på Afrikas horn: http://www.cbsnews.com/news/africa-famine-spreads-ethiopia-at-risk/

Foton på syriska ”IS-krigare” från Australien, samt även en hel del andra foton i rasisternas kampanj, på bortklippta flyende barn osv: http://www.vice.com/en_uk/read/kleinfeld-refugee-memes-debunking-846