Att växa upp

Häromdagen satte jag ut ett roligt klipp på mig och min tonårsdotter i en rätt vanlig situation kring städning som många kan känna igen sig i och skratta åt.

Jag brukar sätta ut alla statusar offentligt. Det brukar bara vara de närmast sörjande som gillar och kommenterar, så jag brydde mig inte om att ändra inställningarna. Efter tre dagar hade den visats drygt sexhundra tusen gånger, någon tyckte sig till och med ha sett att den visats åttahundra tusen gånger. Nästan nitton tusen hade tryckt på gilla-knappen. Då raderade jag klippet. Inte för att klippet inte var roligt – både min dotter och hennes kompisar protesterade – eller för att någon skrivit något dumt, (av hundratusentals tittare hade inte en enda varit oförskämd, apropå att mirakel händer!) utan för att jag långsamt mindes mina egna tonår i takt med att visningarna ökade, och hur det kan vara att försöka leva upp till en förväntan och en bild av sig själv, en bild som alltför ofta inte kommer inifrån, men utifrån; hur svårt det är att vara både barn och vuxen samtidigt. Jag fick lite ont i magen av att ha klippet liggande offentligt: Hur kärleksfullt allt än var menat och hur humoristiskt igenkännbart det än var hos många, började jag minnas hur det är att vara barn och inse att jag som vuxen måste vara den som avgör var gränsen går.

Jag mådde verkligen inte särskilt bra under mina egna tonår. Det är en underdrift; det var i själva verket den värsta tiden i mitt liv, så här långt. Inte för det att vardagsproblemen var särskilt stora – i jämförelse med de problem jag haft som vuxen skulle man kunna kalla dem bagateller – men jag var känslig och sårbar och upplevde inte att jag kunde prata med någon i hela världen om hur jag kände. Jag var tjock, ensam och insmickrande rolig – inget mer. Tyckte jag. Egentligen varade den överviktiga perioden bara ett år och efter det växte jag, blev smal och hyfsat vältränad och var knappast ensam. Men inget kunde ändra på att jag kände mig som världens minsta och mest värdelösa människa. När hormonerna och sexualiteten flyttade in i min kropp sabbade de ett dittills fungerande system. De hackade upp de olika bitarna som var jag mellan sig och åt upp dem. När de tuggat i sig och smält maten ordentligt lämnade de efter sig det som återstod som en stinkande hög på golvet för mig att förstå och sortera. Det tog rätt lång tid kan jag säga. När jag ser min glada, vackra tonåring med sina många lika fantastiska vänner, hur de skrattar och verkar tycka att hela livet är ett äventyr, låter jag mig inte luras: jag vet precis hur de lider. Då och då lyser det igenom i en fråga eller i en tystnad. I hur de ifrågasätter sig själva och hela världen och hur de ofta upplever det som att de är de enda i universum som inte har en aning om varför de lever.
I mina egna tonår kom jag ganska snabbt på att det inte verkar finnas någon mening med livet. Vuxenvärlden bestod av en samling idioter som trodde att de blivit vuxna, men i själva verket var det ingen skillnad på USA:s president och på den två år äldre Robban som slog ner mig i korsningen. De var precis samma människa. Det stämmer visserligen fortfarande på något sätt, men idag är jag mycket äldre än den Robban som slog ner mig då. Jag har fått fågelperspektiv på tonåren, hans och mina.
På 80-talet såg jag med tonåringens blick på alla världsproblem, samma som alltid: svältkatastrofer orsakade av krig och ojämlikhet, hot om ett tredje världskrig, styckmord och övergrepp i rubrikerna. Palme blev mördad och det höll på att gå åt helvete med miljön. Några började prata om något de kallade växthuseffekten och blev visserligen förlöjligade, men faktum kvarstod: Jorden skulle gå under. Inte i en avlägsen framtid när solen slocknar utan här och nu, idag, imorgon eller nästa år. Livet var kort och allt rusade på. Alla tecken pekade mot ett fullständigt och nära förestående Armageddon. Jag blev så övertygad om undergången att jag slängde mig in i farliga situationer där andra backade undan. Eftersom världen snart skulle gå under sparade jag inte på något och tog världen som den kom, vilket ledde till att jag både gav och tog emot smällar, men det förde också med sig bra saker. Plötsligt var jag, som visan säger, ”en populär person”. Jag kunde uppfattas som orädd, snabbtänkt och okonventionell. Men:
Att bygga sitt liv på att jorden ska gå under – carpe diem-missbruk – är ett dåligt sätt att slippa lösa problem på. Det är ett förhållningssätt som kan uppfattas som positivt utåt och ge en bild av att man är ärlig och rättfram och säger vad man tycker utan att ta hänsyn till heliga kor i debatter, tradition och annat som kan vara känsligt för många. I själva verket brydde jag mig inte om vad jag sa så länge det lät bra. Jorden skulle ju ändå gå under, så jag behövde ju inte stå för något. Egentligen var jag inte modig utan saknade bara hyfs, och det ledde ofta till baksmällor.
Problemet med trovärdigheten i hela den här livsåskådningen är ju att beviset för att den är gångbar är att jorden faktiskt går under. Under ens livstid. Gör den inte det – ja, då börjar man snart få problem. De av mina vänner som tidigt började ta ansvar för att jorden inte skulle gå under sitter idag på viktiga samhällspositioner där de kan göra något åt saken. Inte mycket i det stora hela kanske, men betydligt mer än jag. Apokalyptikern som långsamt inser att han missbedömt tecknen står plötsligt utan byxor på en jord som vägrar gå under, utan makt att förändra mer än sina egna tankar. Vid det här laget har apokalyptikern samlat på sig tusentals oövertänkta uttalanden, ogrundade åsikter och handlingar som inte kan göras ogjorda. Det hade kanske känts helt okej så länge som jorden gick under, men i en mer beständig värld, i ett längre liv, ledde de till enorma inre konflikter. Frågan ”Vem ÄR jag, egentligen?”, som inte betydde någonting klockan fem i Ragnarök, betyder plötsligt allt, och kräver sitt svar. Ingen kan leva utan hållbar mening med livet när livet visar sig bli längre än väntat.
Någon gång under andra hälften av 20-årsåldern började frågan ”Vem är jag?” överskugga allt annat. Jag rannsakade mig själv och kom fram till svaret: ”Jag vet inte.” Det betydde: ”Jag har ingen jävla aning, men jag gillar inte det jag ser.” Den här totala rekonstruktionen av mitt jag (som jag satt på paus sedan tonåren) kanske kunde ha kommit vid ett ännu sämre tillfälle, men det kändes inte så då. Då var jag mitt i en uppåtgående karriär, mitt i ett seriöst förhållande, mitt i livet. Kanske var det tanken på giftermål och barn som slutligen fördärvade min självbild från tonåren och ledde till att de logiska konflikterna i själen behövde en ny och mer hållbar agenda. För varför skaffa barn om jorden ändå ska gå under? Samtidigt, vad spelar det för roll vem man skaffar barn med om jorden ändå går under? Det spelar ju bara roll om jorden inte går under. Tänk om olyckan är framme och jorden inte går under? Hur ska jag då våga vara pappa? Jag behövde för första gången en plan B. När jag till slut vågade fråga rätt person kom svaret omedelbart, men det var inte lätt. Det ledde till en hel del pinsamheter och till att jag fick slänga all gammal utgången Niklas på skräphögen. Det mesta var nämligen, i mina ögon, bajs.

Det är dock skönt att veta att det finns många miljoner människor som delar min erfarenhet av pubertal existensiell undergångsromantik. Några exempel:
Kristna har väntat på att jorden ska gå under i 2000 år. Under tiden har sekter har blivit till och urartat, medlemmarna har skrivit sina testamenten och haft en sista vild fest, bara för att vakna nästa morgon och upptäcka att baksmällan fortfarande är högst levande, till allas förvirring och besvikelse. Efter några hundra år av domedagssekter var kyrkans teologer tvungna att hitta svar på varför Jesu återkomst och domens dag dröjde. Vad hade man missat i orden? De kom fram till en del underbara svar, men fortfarande ploppar det upp nya självmordssekter inom varje generation kristna som har missat de svaren eller tror sig veta bättre. Självmordssekter är såna som antingen inte längre orkar leva i skräckfylld väntan på Armageddon och bestämmer sig för att gå i förväg till paradiset, och/eller som fullständigt målat in sig i ett socialt hörn och inte klarar av det pinsamma i att möta världen utanför skyddsrummet och komma med lama ursäkter till det obetydliga folket man lämnat med förakt i solstolarna utanför. ”Ursäkta att jag kallade dig för en Hednisk Gris, jag hade fel. Jag tycker fortfarande inte om dig, men jag skulle aldrig ha vågat säga det om jag inte varit övertygad om att jorden skulle gå under.” Det är inte en början på en varm vänskap, det är början på en tuff vardag. Alltför många väljer att gå vidare med självmordet istället, ideologiskt, religiöst, filosofiskt eller i praktiken, hellre än att börja ta ansvar för det långsiktiga resultatet av sina ord och handlingar. Idag verkar dock hotet om undergång vara en allmänt accepterad tanke som är helt okej att bygga sina resonemang på. Varenda kotte och parti har den i sin verktygslåda:
IS hotar om undergång om inte alla lyssnar på lögnerna och överdrifterna på deras hemsida som de påstår är Guds ord, förmedlade genom IS. Vilket gör att IS säger att IS och Gud är samma sak. Vilket ju gör att de hädar.
SD hotar med Sveriges (=jordens) undergång om vi inte godtar deras extremt överdrivna och förljugna bild från olika SD-sponsrade hatiska hemsidor om muslimer och accepterar perversionen att börja sätta prislappar med olika värde på människoliv genom att erkänna det stora ekonomiska hotet från flyktingströmmarna. Trots att vi oftast tjänar på invandring och trots att vi är 9 miljoner i ett land som kan rymma minst 40 om vi är villiga att göra det som krävs. Utan att jorden går under.
Samma hotfulla tema återkommer i nazistiska grupper, i al Qaida och hos enskilda konspirationsteoretiker, satanister, ateister, kristna, muslimer, yogautövare och New Age-aktivister. Vi är så hotade med undergång nuförtiden att alla verkar ha glömt att fundera över den högst personliga döden. Vad pinsamt det ska bli när alla märker att jorden hänger kvar i sin plats i rymden, full av liv och vatten, kan man ju tycka. Men då har man underskattat klassikern: den Självuppfyllande profetian. Det läggs ner fantasisummor i vårt mänskliga samhälle hos sekter, terrorgrupper, partier och länder för att motverka inbillade hot som drömts ihop av (oftast) män med makt och pengar. Visst finns det reella hot – mänsklig ondska, tsunamis och jordbävningar, att Yellowstone exploderar igen eller att en av alla miljoner kometer därute slår ner – men det finns ännu fler lösningar, och de flesta hotbilder skapar vi människor själva genom brist på tillit – girighet, missförstånd – alienation, avhumanisering som ger rasism, nazism och fascism som sedan åstadkommer självuppfyllande profetior och leder till paradoxen att samma person som stått för problembilden, lösningen och det blodiga genomförandet kan säga: ”Se, vad var det jag sa?”

Missförstå mig rätt. Självklart kommer jorden gå under förr eller senare. Frågan är om vi fortfarande bor här då. För 100 år sedan, för tusen och för tiotusen år sedan fanns det också många som var lika övertygade som idag att vi nått gränsen för mänsklig utveckling, och att allt som går att se och uppfinna redan är hittat och uppfunnet. Tyvärr är också lösningen på problemet med undergångstankarna lika barnslig och naiv idag som för tiotusen år sedan:
Slappna av. Det är inte kört. Även om du inte vet vem du är eller vad vi ska göra åt alla problem så är det okej. Du behöver inte vara allt för alla eller lösa allt, du är värd att få finnas på jorden ändå. Ditt liv är en gåva utan villkor eller motkrav. Du får både ta emot och ge så mycket du orkar, varken mer eller mindre. Det är lugnt. Visst finns det hot, men risken är överlag större att du får ett långt liv. Om du är orolig för kometer så kolla upp vad som görs för att skydda planeten. Om du är orolig för miljön så läs och lyssna på dem som forskar kring lösningarna och utvecklar alternativa energikällor – jag lovar att du kommer bli överraskad av utvecklingen. Ställ bilen, åk kollektivt, cykla och gå om du kan, eller kolla om du kan byta din bil till någon miljövänligare.
Du som är orolig över flyktingströmmarna till Sverige: stäng av datorn och mobilen, låna en bok om folkvandringarnas historia, om nationers föränderliga gränser och svenska kulturuttryck genom tiderna. Ta en promenad ensam i något lugnt och vackert område och läs. Eller släpp allt läsande och titta på ett stort vatten. Är du i Göteborg så ta en söndagsvagn till havet, sätt dig ner och fundera över vad du är rädd för. Kanske är det dig själv? Kanske sörjer du något evigt som du tror är förlorat, något du hade men som försvann på vägen? I så fall, ingen fara. Du har inte blivit av med någonting:
Det enda vi kan förlora är oss själva, men vi kan alltid hitta tillbaka till den vi är, även om den personen visar sig vara annorlunda än den vi trodde. Igen och igen. Jag hörde att den unge terroristen i Köpenhamn hade genomgått flera identitetskriser. Vad synd att han inte tilläts att gå igenom några till. Kanske blev han utsatt för ”prislam”, radikalisering av jihadister i fängelset och kanske var han på väg ut ur sitt judehat? I så fall är de sant skyldiga för brotten de som vägrade låta honom byta identitet ännu en gång – till något bättre än en plats i ett påhittat paradis för mördare utan känslor.

Vad jag vill säga är att om du är orolig över alla problem, så ta ett djupt andetag och försök bli en del av lösningen. Hur lite eller hur mycket du lyckas med spelar ingen roll, det är ingen tävling. Har du lyckats rädda dig själv så är det värt allt.
Och så ett litet meddelande till dig som funderar på att gå med i en kristen självmordssekt som betonar den sista tiden, domens dag, det nya Jerusalem, världens snara undergång och annat matnyttigt:
Jesus har sagt att slutet inte ska komma förrän allt är fullkomnat och minsta bokstav och prick i Guds lag har flyttat in i varje människas hjärta. Vilket borde betyda att jorden vid det laget blivit ett paradis där vi lyckats utrota all död och allt lidande, där all rädsla är som bortblåst och där det enda som återstår i människohjärtat är den ofelbara kärleken till Gud och varandra. För att det ska funka måste det dock gälla för varje människa på jorden. Tycker du att vi redan befinner oss där så gratulerar jag dig till ditt nästa steg men föreslår samtidigt att du tar del av valfri nyhetssändning. Om du efter det misstänker att vi inte riktigt är framme än så kan vi väl fortsätta att försöka ta oss dit?
Till det LYCKLIGA slutet.