Kategorier
Allmänt Kultur Samhälle

Nu är det männens tur

Jag vaknar en timme för tidigt. Det är som om kroppen skriker åt mig att något är fel. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att titta på två TV-program. Det första handlade om fem sköna män som bygger en segelfarkost som ska ta dem genom Nevadas öken. Vi får följa hur de bygger den, pratar om livet och sedan får den fraktad över Atlanten där de sätter ihop den och väntar på vind. Det andra programmet är Aktuellt och där är en av nyheterna att MMA (Mixed Martial Arts) är den snabbast växande sporten bland barn och ungdomar. I reportaget är det runt tio killar som tränar.

Egentligen vill jag inte göra en direkt koppling. De sköna snubbarna tror jag verkligen inte är några machomän som tycker att det är tufft med kampsport. De reflekterar dessutom över sakernas tillstånd och konstens plats i våra liv och det tror jag faktiskt är mer ovanligt bland MMA-utövare. Men jag kan inte låta bli att tänka på rättvisans plats i våra liv utifrån dessa två inslag.

I segelfarkostprogrammet så byggs det, skrattas, dröms och nakenbadas. Hade vi sett denna avslappnade sköna dokumentär om det varit fem kvinnor? Jag vill så gärna tro att det hade visats men landar hela tiden i att det inte finns en chans att det hade nått ända fram. Men ända fram når tydligen denna dokumentär, men även Plura och den sköna polaren Mauro som får dra ut på en liten tågluff. Eller Filip och Fredrik som inte behöver ha en enda idé mer än att spela upp gamla klipp ur TV-arkivet. Jag kan inte minnas att jag sett något som liknar det program jag ser, där fem kvinnor får en galen idé på en fest. Söker pengar, bygger lite, får uppmärksamhet i media över hela världen och dokumentären sänds i TV. Jag förstår männen, det är kul med äventyr, men kan ändå inte låta bli att tänka att detta är en del av en struktur.

MMA-nyheten är en del av samma struktur, men tar sig otrevligare uttryck. Hjärnforskare är överens om att det är idioti att slå mot huvudet och genuspedagoger vet att det är idioti att fostra unga pojkar till att slåss. Varför vet vi inte alla samma sak? Jag har ju sett på skolgårdar hur pojkar tillåts vara pojkar vilket innebär att de måste få jaga varandra och slåss som om det är det enda de behärskar. När jag hämtade min dotter igår så var det två pojkar som skojbråkade och den ena pojken körde en knytnäve i ryggen på den andre. Det var inget hårt slag men ändå hörde jag den slagna pojken säga ”varför måste man slåss?”

Ja, kan vi inte stanna upp några minuter och fundera över den frågan? Varför måste man slåss? Det finns väl inga föräldrar som sitter med sitt ettåriga barn och filosoferar över livet och säger att man måste slåss? När vi uppfostrar våra sexåringar, när vi pratar med våra tonåringar eller när vi har diskussioner med våra kollegor så är det väl ingen som på fullt allvar kan ställa sig bakom påståendet att vi måste slåss? För det måste vi givetvis inte. Men tusentals år av ideologier, strömningar, tankar och individualisering har skapat en situation där människor, troligtvis på fullaste allvar, tror att det är bästa utvägen. Kanske till och med den enda. Och detta frodas inom MMA- sporten. En företrädare för MMA-förbundet får i bästa sändningstid säga att det endast är en träningsform för barn och unga och att man först efter 18 års ålder får börja tävla. Men varenda unge ser ju reklamen från MMA-galorna och barn är inte dumma i huvudet. De vet att det går ut på att slå motståndare så mycket som möjligt. Barn tar efter det de ser.

Tidigare på dagen hade jag läst en lång, lång kommentarsväxling som handlade om att tidningen Metro hade en stor löpsedel om en 16-årig flicka som hade ljugit om att hon blivit våldtagen. Eftersom det är försvinnande få som hittar på en våldtäkt jämfört med hur många som utsätts för det så blev det givetvis stort skriveri. Men bland alla de kommentarer jag läste igår så var det, med några få undantag, kvinnor som ifrågasatte löpsedeln och män som tyckte att det var en självklarhet att Metro skulle rapportera om det.

Detta är tre nedslag under ett dygn. De har inga direkta kopplingar och står för sig själv som händelser eller företeelser. Och för att slippa troll i kommentarsfältet så vill jag säga att jag mycket väl kunde varit en av segelfartygsbyggarkillarna. Men det som jag vill visa på är att det dag efter dag händer saker i våra liv som är orättvisa. Och alla tre sakerna visar på denna orättvisa. Idag, 2014, kan hälften av befolkningen inte helt och hållet forma sina egna liv. Och vill vi ha det så? Vill vi att männen ska sätta agendan i tusen år till eller vill vi att alla människor ska få dela på kakan?

Jag misslyckas ständigt med att vara jämställd. Jag gör inte min del av hushållsarbetet, jag tjänar mer än mina kvinnliga kollegor och jag åtnjuter folks beundran så fort jag skriver en sån här text. Det känns faktiskt inte bra. Men det känns bättre än att falla tillbaka i gamla mönster och strunta helt i det. Och nu vill jag vända mig främst till alla män. Nu är det vår tur! Vi måste inse att vi har varit en del av ett mångårigt förtryck. Vi måste ta ett steg fram i debatten. Och två steg tillbaka i löneligan. För detta är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om rättvisa och överlevnad.

”Varför måste man slåss?”

Jag vill förklara för pojken som ställde frågan att det enda man måste slåss mot är orättvisor. Men inte med fysisk styrka utan med pennor och argument. Fast jag kan inte lova att han hade varit mottaglig för den typen av språk. Inte idag. Men kanske någon annan dag. Så måste det bli.

 

Foto: Peter Gordon

Av David Oest

Ville bli sjuksköterska eller fotbollsproffs när han var liten men utbildade sig till skådespelare på the Lee Strasberg Theatre Institute i New York och senare till musikalartist på Teater- och Operahögskolan i Göteborg.

Frilansade några år i Växjö, Gotland och Göteborg men klippte sig och fick ett fast jobb. Arbetade då i åtta år som dramapedagog i Annedals församling.

Arbetar nu som skolkyrkokonsulent samtidigt som han driver egna firman Grella Musik och Teater.

Har de senaste tio åren ägnat den mesta kreativiteten åt att skriva musik, bl. a. genom det egna projektet Skriv min sång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.